Föregående avsnitt: Omständligt svar, § 88
Följande avsnitt: Omständligt svar, § 90
§. 89.
13:de Momentet wil icke annat säga, än at winnings-lystnaden är naturlig hos hwarje Närings-idkare.
14:de Har äfwen sin riktighet, fast den är nog otydelig i en så hufwudsakelig omständighet, som grundwalen är til flit och arbetsamhet uti Nation och finnes i 19 och följande §. §. af Nationnale Winsten1 tydeligare utredd.
Wid 15:de Puncten har jag ingen ting at påminna, mer, än at den strider emot slut-meningen i 12:te Puncten.
I 16:de och 17:de går jag aldeles in med Criticus. Men den 18:de kan i anseende til den oriktiga Supposition, som är hämtad från 12:te Momentet om Näringarnas naturliga wärde, och härnäst förut är wederlagd, ej annat än blifwa opålitelig; i anseende hwartil den styrande Magten torde göra säkrast emot undersåtarena, at allenast stadga några allmänna Närings-författningar, och i öfrigt låta deras idkare, under strängaste tilsyn af wederbörande Domstolar, öfwer deras Moraliska förhållande få efter bästa förstånd sjelfwe reglera sina Närings-sätt.
Naturen alstrar altid fram snillen til alla för en Stat nödige handteringar. Den allmänt berömda, och af Fäderneslandet mycket förtjenta Herr Probsten Högström, talar därom rätt wackert i början af sitt i år wid Præsidii nedläggning i Kongl. Wetenskaps Academien hållna Tal. ”Det bör tilskrifwas, säger han: den Högsta försynen, at man uti hwart särskildt samhälle gemenligen får finna så många til hwarjehanda Wetenskaper, yrken och näringar böjeliga snillen och händer, som behöfwas til dess folkhops bestånd och beqwämlighet. Ehuru förfarenheten wittnar, at desse, genom aflägsne belägenheter, mindre tiltagsenhet, fattigdom, förhastade Lagar, konstlande med snillen och Näringsfång, samt tryckande af hårda öfwerwälden och andra hinder kunna qwäfwas, eller åtminstone ej komma til fullkommelig mognad; så intygar dock samma förfarenhet, at så ofta desse hinder blifwit undanrögde, och hwarest människor antingen genom wissa Lagar, eller andra gynnande händelser kommit at följa sina böjelser, man ingen brist funnit på skickeliga snillen och händer, at betjena sig sjelfwa och andra, til underhjelpande af hwad som hört både til kundskap i all nyttig Wetenskap, samt lifs nödtorft och beqwämlighet.”2
Criticus medgifwer sjelf pag. 48, at alsinga författningar i Handel och Hushållning äro bättre, än skadelige och fördärfwelige. Om jag då antager hans Rang-ordning för god, at Näringarne böra befrämjas i den mån, som de kunna föda flera arbetare, men det förut är bewist, at det aldrig kan sägas annars3 och däraf för framtiden ingen ting med säkerhet får slutas: några bemedlade och wälmående Närings-idkare äfwen ofelbart hafwa mera werkan på den högsta Magten, än den fattiga delen af Närings-idkarne, hwarpå förfarenheten i alla tider kan lemna de fullkomligaste wedermälen: Ständiga och ofta oförmodade händelser göra den Näring, som warit i stånd at föda et stort antal människor, aldeles onyttig, och öpna wägen til nya: De trefnaste4 Stater äfwen, utan en sådan Rang-ordning, updrifwit til högd sina Näringar: och wi däremot nu öfwer 200 år, men mäst på de sista 40 åren arbetat på denna rangering, med den olyckeliga utgång, at Riket både på Penningar, Waror och Folk, blifwit ju längre ju mera utblottadt, så måste ju den rådande Magten altid göra säkrare, då han låter dem sjelfwe rangera sig, under sådane Generale författningar, som här ofwanföre äro i §. 82 anförde.
än a posteriori,
Föregående avsnitt: Omständligt svar, § 88
Följande avsnitt: Omständligt svar, § 90
Platser:
Personer: Högström, Pehr
Bibelställen:
Teman: