Föregående avsnitt: Omständligt svar, § 13
Följande avsnitt: Omständligt svar, § 15
22
§. 14.
Af detta exempel torde nu blifwa begripeligt och til fullo bewist, huru äfwentyrligt det är för et Rike eller Province, at skränka Handelen inom en eller få Städer och få Personer: och at intet Krig eller Fiende kan så härja et land, som Medborgare, då porten därtil genom författningarna directe eller indirecte öpnas.
Här märker man, huru angelägit det är för Lagstiftande Magten, at wid Lagars författande hafwa folkets, men ej några personers winst för sitt Hufwud-ögnamärke; emedan man omöjeligen kan se förut alla de swåra påfölgder, som eljest därmed äro oskiljaktige.
Hwem hade wäl kunnat tro år 1681, då Uddewalla förlorade sin Stapel-rättighet, at det inom 38 år skulle kosta Riket och Wärmlands Bärgslag några och tjugu millioner. Eller om Uddewalla aldrig mera återfått denna rätt, eller å nyo blifwit satt i mistning däraf, som wisserligen war så tilstäldt, och ännu 1723 med alfware, äfwen inom den öfwer samma ämne satte Deputation, arbetades på, hwem hade wetat eller wågat från denna anstalt, som af Krigs- och Ammiralitets-Collegierne med så intagande skäl förgyltes, leda Bärgslagens och Kronans så stora skada och elände? Äfwen som nu ingen lärer wara i stånd, at säga: huru stor del dylika förbud för andra Städer i Riket, hafwa i wåra olyckor.
Här blifwer du warse det, som wid åtskilliga Oeconomiska författningar plägar hända, då de utwidga några Medborgares rättigheter på de andras kostnad, nämligen, at Regeringen öfwerhopas med twå dubbelt arbete; men uträttar ingen ting med någondera, om icke sjelfwa författningen uphäfwes. Lagstiftaren oroas ouphörligen af den lidandes klagan, och den andras öfwerdåd. Den förra blifwer ej tilfredsstäld, om den icke återfår sin förlorade rätt, eller någon ärsättning af den tredjes, som då blifwer lika klagande, som han war förut; men den andras nya förmon åstadkommer nya missbruk, missbruken nya Lagar, Lagarna nya brott, och brotten Rättegångar; hwilka alla härstamma från sjelf23wa författningen såsom en Källa, och wid dess indragande straxt jämka sig och afstanna.
Här får du igen rätta Claven1 til det så högt i wåra tider öfwerklagade Sedernas fördärf, som nu drifwes af många såsom Origo Mali in Republica.2 Wi läre alle nödgas tilstå, at wi utaf naturen äro til seder fördärfwade: det kan ej eller nekas, at icke Götheborgs Handlandes egennytta war en högst fördärfwelig sed; men jag frågar, hwad war det, som lemnade dem tilfälle, at utöfwa den samma? Jag har redan wist, at det war Uddewallas utestängande från Stapel-rätten år 1681; ty ehuru Götheborgs Handlande hade i 38 års tid inöfwat sig i den styggaste osed, at rikta sig på Medborgare,3 stannade den dock twärt af utan Lag och utan straff år 1719, så snart Uddewalla fick sin Stapel-rätt, då de likwäl åren tilförene med de strängaste hotelser, ej kunde förmås til den aldraminsta sedighet härutinnan. Därföre säger Tacitus rätt: Rebus modicis facile Æquitas habetur.4
22
§. 14.
Af detta exempel torde nu blifwa begripeligt och til fullo bewist, huru äfwentyrligt det är för et Rike eller Province, at skränka Handelen inom en eller få Städer och få Personer: och at intet Krig eller Fiende kan så härja et land, som Medborgare, då porten därtil genom författningarna directe eller indirecte öpnas.
Här märker man, huru angelägit det är för Lagstiftande Magten, at wid Lagars författande hafwa folkets, men ej några personers winst för sitt Hufwud-ögnamärke; emedan man omöjeligen kan se förut alla de swåra påfölgder, som eljest därmed äro oskiljaktige.
Hwem hade wäl kunnat tro år 1681, då Uddewalla förlorade sin Stapel-rättighet, at det inom 38 år skulle kosta Riket och Wärmlands Bärgslag några och tjugu millioner. Eller om Uddewalla aldrig mera återfått denna rätt, eller å nyo blifwit satt i mistning däraf, som wisserligen war så tilstäldt, och ännu 1723 med alfware, äfwen inom den öfwer samma ämne satte Deputation, arbetades på, hwem hade wetat eller wågat från denna anstalt, som af Krigs- och Ammiralitets-Collegierne med så intagande skäl förgyltes, leda Bärgslagens och Kronans så stora skada och elände? Äfwen som nu ingen lärer wara i stånd, at säga: huru stor del dylika förbud för andra Städer i Riket, hafwa i wåra olyckor.
Här blifwer du warse det, som wid åtskilliga Oeconomiska författningar plägar hända, då de utwidga några Medborgares rättigheter på de andras kostnad, nämligen, at Regeringen öfwerhopas med twå dubbelt arbete; men uträttar ingen ting med någondera, om icke sjelfwa författningen uphäfwes. Lagstiftaren oroas ouphörligen af den lidandes klagan, och den andras öfwerdåd. Den förra blifwer ej tilfredsstäld, om den icke återfår sin förlorade rätt, eller någon ärsättning af den tredjes, som då blifwer lika klagande, som han war förut; men den andras nya förmon åstadkommer nya missbruk, missbruken nya Lagar, Lagarna nya brott, och brotten Rättegångar; hwilka alla härstamma från sjelf23wa författningen såsom en Källa, och wid dess indragande straxt jämka sig och afstanna.
Här får du igen rätta Claven5 til det så högt i wåra tider öfwerklagade Sedernas fördärf, som nu drifwes af många såsom Origo Mali in Republica.6 Wi läre alle nödgas tilstå, at wi utaf naturen äro til seder fördärfwade: det kan ej eller nekas, at icke Götheborgs Handlandes egennytta war en högst fördärfwelig sed; men jag frågar, hwad war det, som lemnade dem tilfälle, at utöfwa den samma? Jag har redan wist, at det war Uddewallas utestängande från Stapel-rätten år 1681; ty ehuru Götheborgs Handlande hade i 38 års tid inöfwat sig i den styggaste osed, at rikta sig på Medborgare,7 stannade den dock twärt af utan Lag och utan straff år 1719, så snart Uddewalla fick sin Stapel-rätt, då de likwäl åren tilförene med de strängaste hotelser, ej kunde förmås til den aldraminsta sedighet härutinnan. Därföre säger Tacitus rätt: Rebus modicis facile Æquitas habetur.8
22
§ 14
Tämän esimerkin kautta tullee nyt ymmärretyksi ja täysin todistetuksi, kuinka riskialtista valtakunnalle tai maakunnalle on rajoittaa kaupankäynti vain yhteen tai muutamaan kaupunkiin ja vain muutamien henkilöiden oikeudeksi, ja ettei mikään sota tai vihollinen voi saada maassa aikaan sellaista tuhoa kuin omat kansalaiset, kun tähän suoraan tai epäsuorasti avataan säädösten kautta mahdollisuus.
Tästä havaitaan, kuinka tärkeää lakiasäätävälle vallalle on, että sillä lakeja kirjoitettaessaan on tärkeimpänä tavoitteenaan kansan eikä vain joidenkin henkilöiden voitto, koska ei ole mahdollista nähdä ennalta kaikkia niitä vaikeita seurauksia, jotka muussa tapauksessa ovat väistämättömiä.
Kuka olisikaan voinut uskoa vuonna 1681, kun Uddevalla menetti tapulioikeutensa, että tämä 38 vuodessa maksaisi valtakunnalle ja Värmlannin vuorikunnalle reilut kaksikymmentä miljoonaa? Tai jos Uddevalla ei olisi koskaan saanut tätä oikeuttaan takaisin tai jos se olisi menettänyt sen uudestaan – mitä kyllä tosiasiassa ajettiinkin ja minkä puolesta tehtiin vakavasti työtä vielä vuonna 1723, myös tätä aihetta pohtimaan asetetussa deputaatiossa – kuka olisikaan tiennyt tai uskaltanut epäillä tätä järjestelyä, jota sota- ja amiraliteettikollegiot niin vakuuttavin perustein kultasivat, Bergslagenin ja kruunun niin suuren vahingon ja kurjuuden aiheuttajaksi? Nytkään tuskin kukaan kykenee sanomaan, kuinka suuri osuus vastaavilla toisiin valtakunnan kaupunkeihin kohdistuvilla kielloilla on onnettomuuksiimme.
Tästä havaitset, mitä kaikenlaisissa taloudellisissa säädöksissä yleensä tapahtuu, kun ne laajentavat joidenkin kansalaisten oikeuksia toisten kustannuksella, nimittäin että hallitusta kuormitetaan kaksinkertaisella työllä, mutta missään ei päästä mihinkään, jos itse säädöstä ei kumota. Kärsivän valitus ja toisen ylimielisyys ovat jatkuvasti lainsäätäjän vaivoina. Ensinmainitut eivät tule tyytyväisiksi, elleivät he saa takaisin menettämiään oikeuksia tai jotain korvausta kolmannelta osapuolelta, joka näin alkaa valittaa yhtä kovaa kuin ensin mainittu aiemmin. Mutta toisen uudet etuisuudet aiheuttavat uusia väärinkäytöksiä, väärinkäytökset uusia lakia, lait uusia rikoksia ja rikokset oikeudenkäyntejä, joiden kaikkien alkulähde on itse23 asetus ja jotka sen peruuttamisen myötä välittömästi rauhoittuvat ja loppuvat.
Tästä saat oikean selityksen sille tapojen turmellukselle, jota niin kovaäänisesti meidän aikoinamme valitetaan ja jonka niin monet nyt väittävät olevan origo mali in republica9. Meidän kaikkien täytynee myöntää, että tapamme ovat luonnostaan turmeltuneet, eikä sitäkään voida kieltää, etteikö Göteborgin kauppiaiden itsekkyys olisi erittäin turmiollinen tapa, mutta kysyn, mikä oli se, joka antoi heille tilaisuuden harjoittaa sitä? Olen jo osoittanut, että se oli Uddevallan jättäminen vaille tapulioikeuttaan vuonna 1681, koska vaikka Göteborgin kauppiaat olivat 38 vuoden ajan harjoittaneet sitä paheista tympeintä, että he keräsivät rikkauksia toisten kansalaisten kustannuksella, tämä kuitenkin loppui kuin seinään ilman lakeja ja rangaistuksia vuonna 1719 heti, kun Uddevalla sai tapulioikeutensa, vaikka heitä ei aiempina vuosina ankarin uhkauksinkaan saatu taivuteltua edes vähäisimpään säädyllisyyteen tässä asiassa. Siksi Tacitus sanoikin oikein: Rebus modicis facile aequitas habetur10.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Omständligt svar, § 13
Följande avsnitt: Omständligt svar, § 15
Platser: Bergslagen (Bärgslagen) Göteborg (Giötheborg, Götheborg) Uddevalla (Uddewalla) Värmland (Wermeland, Wermland, Wärmeland, Wärmland)
Personer: Cornelius Tacitus, Publius (eller Gaius)
Bibelställen:
Teman: