Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Omständligt svar

Omständligt svar, § 60

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 60.

Wil man annars weta orsaken til den dyrhet, öfwer hwilken i Gustaf den I:stas tid mycket klagades på alla Waror, så hade den förnämligast sin grund uti det mångfaldiga försämrandet af Rikets Mynt, som skedde den föregående tiden, hwartil ibland annat Konung Christierns Klippingar,1 såsom alt för swaga, mycket bidrogo, hwaraf redan i denna Konungs tid upkom en wäsendtelig skilnad emellan Riksdaler Specie, och det öfriga Myntet, hwilket således ej annat kunde än göra Warorne dyrare. Men hwad den 1524 och följande åren infallande excessiva dyrhet beträffar, så härrörde den samma, som förut är wist, icke egenteligen af Handels- utan Ministeriale-orsaker.

Då Konung Gustaf, at blifwa af med Danska oket, stannade i skuld hos Lübeckarne, den Kronan omöjeligen war i stånd at afbörda. Bemälte Konung, som i anseende til de Danskas prætention2 ännu icke war så befäst på Thronen, at han wågade reta Lübeckarne genom en Banquerout, emot sig, måste därföre tåla alt hwad de kunde påstå3 och uptänka, bland hwilka deras betingade Handels-wilkor, deras Tull-frihet och Förbud emot andra Magters fart genom Öresund woro de aldrafördärfweligaste.

Här wäxlades således Rikets Handels-frihet ut, emot sjelfwa Regements-friheten, och war således icke annat, än at skära af ena ärmen, för at skarfwa uti den andra.102

Lübska Regeringen förwaltades denna tiden til större delen af Råds-Herrar, som genom sina djerfwa steg äfwentyrade både egen och andra Staters undergång.

Swerige, som i anseende til de Danska, stod i en wådelig belägenhet, blef just igenom den 1523 ingångne Tractat,4 et mål för Lübeckarnes öfwermod och egennytta, hwaraf ej annat kunde än upkomma et allmänt missnöje i Nation öfwer deras tyranniska Handel och framfarande. Och det war just denna elden, jag menar missnöjet, som wåra större Stapel-stads Handlande med alfware nu begynte, at blåsa under, de där ingen ting högre önskade, än under denna ifwer hos Nation få främmande utestängde, på det de dymedelst måtte winna et fritt spel ibland Medborgare.

Ej eller lär någon wara så enfaldig, at han tror de större Städernes Handlande denna tiden hafwa warit mindre omtänkte på sina fördelar, än tiltagsna, at förskaffa sig dem, så stora, som möjeligt warit. De hafwa af ålder ägt styrka, at influera uppå Regeringar, och Regementet måtte haft hwad omwäxlingar som hälst, hafwa de mästerligen förstådt, at hålla med den, som haft öfwerwigten: och hwad i synnerhet Stockholms Stad beträffar, har ingen Regent, utom dess medhåll, trodt sig nog säker, då Staden i skarfwen5 wetat betinga sig nya förmoner, innan den erkändt nytt Herrawälde.

Således finnes den hafwa gjordt et med Konung Christiern, då han genom sin hårdhet emot Rikets Adel dragit Nations afund öfwer sig, och dymedelst år 1461 utwerkade sig förbud emot all Seglation ifrån och til Östhammar och Hernösand.6 Af samma grund återkallade bemälte Konung 1463 alla Bref,7 som han gifwit Stockholms Stad til förfång. Sten Sture fant nödigt, at för de hotande Krigs-Rustningar från Dannemark 1502 sjunga i samma thon, och arbeta på Seglations inskränkning til utrikes orter,8 af den grund, at den war icke Riket och Stockholm nyttig.

Men ingen ting wittnar så tydeligen, huru hög Häst Stockholm satt sig uppå, äfwen i Ministerielle ärender, och de skaknin103gar Riket då redan haft af denna Stadens anstalter, som dess egna Privilegier, just af samma åretal Lübska Handelen begynte at inskränkas 1529, hwarest det heter, at många omwändningar och söndringar i Riket därigenom skedt, Riket til skada och fördärf, at Riksens Herre icke hafwer så ytterligen förwetat sig9 med Stockholms Stad, och Staden med honom,10 hwarest twänne äntrande Magter, Stockholms Stad och Regenten sättes i paralel med hwarandra, ärkänna sina förseelser på ömse sidor, och genom dessa Privilegier ingå et reciproqt11 Förbund med hwarandra, och det blifwer ännu efter mitt begrep en högmåls Fråga: om denna förening dessa båda Magter imellan, som alt sedan finnes tämmeligen wara bibehållen, för det menige Riket just war den aldranyttigaste?

Man predikade sedan framgent om den Lübska Handels-busen,12 fast han icke mera gafs til; men aldraifrigast då man drog något band om friheten, på det Nation under Alteration13 ej måtte märka, hwad som hades för händer. Man nyttjade denna händelse såsom en skräck för barnen, at ej wåga sig utom dörren, och gjorde däraf många sansagor, tils wi ändteligen se oss såsom Flugan i Spindel-wäfwen snärda på alla sidor, at underhålla några få personers winst, som efter eget behag skola gifwa oss Salt, Spanne­mål, Penningar, Wäxlar, Järn och Koppar, och wi öfwerlemna dem hwad de finna sin Räkning wid, at exportera.


  1. Konung Christierns Klippingar: Åsyftar fyrkantiga mynt utgivna under Kristian II:s tid som regent 1520–1521. Klippingarna var av dålig halt och användes som nödmynt.
  2. fordran, anspråk
  3. kräva
  4. den 1523 ingångne Tractat: Gustav I (Vasa) lyckades övertala Lübeck att ekonomiskt stödja den motståndsrörelse han ledde. I gengäld beviljades köpmännen i Lübeck tullfrihet i Sverige och svenskarna förband sig till att enbart idka handel inom Östersjön. Lübeckarna fick med andra ord monopol på utrikeshandeln via Öresund.
  5. i skarfwen: under interregnum, övergångstiden mellan två regenter
  6. förbud emot all Seglation ifrån och til Östhammar och Hernösand: Att handeln skulle äga rum i städerna fastslogs redan i Magnus Erikssons stadslag. Förbudet att idka handel i olagliga landsorts­hamnar förnyades flera gånger under 1400-talet. Chydenius har troligtvis hämtat sina uppgifter ur Anders Botins verk, Utkast till svenska folkets historia. Sjätte tid-hvarfvet [del 4] (1764), s. 617. Årtalet 1461 syftar sannolikt på Kristian I:s privilegiebrev till Stockholm samma år. Se Nils Herlitz (red.), Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 1, (1251–1523) (1927), s. 151.
  7. återkallade ... 1463 alla Bref: Åsyftar Kristian I:s brev 17.10.1463. Se Herlitz, Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 1, s. 158
  8. Sten Sture fant nödigt, ... til utrikes orter: Åsyftar Sten Stures brev 10.8.1502.
  9. förwetat sig: förbundit sig, slutit fördrag
  10. at många omwändningar … med honom: citat ur Gustav I:s privilegiebrev till Stockholm 30.7.1529. Ernst Nygren (red.), Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 2, (1523–1560) (1932), s. 85
  11. ömsesidigt
  12. plågoanden eller skrämmande gestalten inom handeln
  13. under Alteration: i rena förvirringen eller förskräckelsen

Originaldokument

Avsnitt

Originalspråk

§. 60.

Wil man annars weta orsaken til den dyrhet, öfwer hwilken i Gustaf den I:stas tid mycket klagades på alla Waror, så hade den förnämligast sin grund uti det mångfaldiga försämrandet af Rikets Mynt, som skedde den föregående tiden, hwartil ibland annat Konung Christierns Klippingar,14 såsom alt för swaga, mycket bidrogo, hwaraf redan i denna Konungs tid upkom en wäsendtelig skilnad emellan Riksdaler Specie, och det öfriga Myntet, hwilket således ej annat kunde än göra Warorne dyrare. Men hwad den 1524 och följande åren infallande excessiva dyrhet beträffar, så härrörde den samma, som förut är wist, icke egenteligen af Handels- utan Ministeriale-orsaker.

Då Konung Gustaf, at blifwa af med Danska oket, stannade i skuld hos Lübeckarne, den Kronan omöjeligen war i stånd at afbörda. Bemälte Konung, som i anseende til de Danskas prætention15 ännu icke war så befäst på Thronen, at han wågade reta Lübeckarne genom en Banquerout, emot sig, måste därföre tåla alt hwad de kunde påstå16 och uptänka, bland hwilka deras betingade Handels-wilkor, deras Tull-frihet och Förbud emot andra Magters fart genom Öresund woro de aldrafördärfweligaste.

Här wäxlades således Rikets Handels-frihet ut, emot sjelfwa Regements-friheten, och war således icke annat, än at skära af ena ärmen, för at skarfwa uti den andra.102

Lübska Regeringen förwaltades denna tiden til större delen af Råds-Herrar, som genom sina djerfwa steg äfwentyrade både egen och andra Staters undergång.

Swerige, som i anseende til de Danska, stod i en wådelig belägenhet, blef just igenom den 1523 ingångne Tractat,17 et mål för Lübeckarnes öfwermod och egennytta, hwaraf ej annat kunde än upkomma et allmänt missnöje i Nation öfwer deras tyranniska Handel och framfarande. Och det war just denna elden, jag menar missnöjet, som wåra större Stapel-stads Handlande med alfware nu begynte, at blåsa under, de där ingen ting högre önskade, än under denna ifwer hos Nation få främmande utestängde, på det de dymedelst måtte winna et fritt spel ibland Medborgare.

Ej eller lär någon wara så enfaldig, at han tror de större Städernes Handlande denna tiden hafwa warit mindre omtänkte på sina fördelar, än tiltagsna, at förskaffa sig dem, så stora, som möjeligt warit. De hafwa af ålder ägt styrka, at influera uppå Regeringar, och Regementet måtte haft hwad omwäxlingar som hälst, hafwa de mästerligen förstådt, at hålla med den, som haft öfwerwigten: och hwad i synnerhet Stockholms Stad beträffar, har ingen Regent, utom dess medhåll, trodt sig nog säker, då Staden i skarfwen18 wetat betinga sig nya förmoner, innan den erkändt nytt Herrawälde.

Således finnes den hafwa gjordt et med Konung Christiern, då han genom sin hårdhet emot Rikets Adel dragit Nations afund öfwer sig, och dymedelst år 1461 utwerkade sig förbud emot all Seglation ifrån och til Östhammar och Hernösand.19 Af samma grund återkallade bemälte Konung 1463 alla Bref,20 som han gifwit Stockholms Stad til förfång. Sten Sture fant nödigt, at för de hotande Krigs-Rustningar från Dannemark 1502 sjunga i samma thon, och arbeta på Seglations inskränkning til utrikes orter,21 af den grund, at den war icke Riket och Stockholm nyttig.

Men ingen ting wittnar så tydeligen, huru hög Häst Stockholm satt sig uppå, äfwen i Ministerielle ärender, och de skaknin103gar Riket då redan haft af denna Stadens anstalter, som dess egna Privilegier, just af samma åretal Lübska Handelen begynte at inskränkas 1529, hwarest det heter, at många omwändningar och söndringar i Riket därigenom skedt, Riket til skada och fördärf, at Riksens Herre icke hafwer så ytterligen förwetat sig22 med Stockholms Stad, och Staden med honom,23 hwarest twänne äntrande Magter, Stockholms Stad och Regenten sättes i paralel med hwarandra, ärkänna sina förseelser på ömse sidor, och genom dessa Privilegier ingå et reciproqt24 Förbund med hwarandra, och det blifwer ännu efter mitt begrep en högmåls Fråga: om denna förening dessa båda Magter imellan, som alt sedan finnes tämmeligen wara bibehållen, för det menige Riket just war den aldranyttigaste?

Man predikade sedan framgent om den Lübska Handels-busen,25 fast han icke mera gafs til; men aldraifrigast då man drog något band om friheten, på det Nation under Alteration26 ej måtte märka, hwad som hades för händer. Man nyttjade denna händelse såsom en skräck för barnen, at ej wåga sig utom dörren, och gjorde däraf många sansagor, tils wi ändteligen se oss såsom Flugan i Spindel-wäfwen snärda på alla sidor, at underhålla några få personers winst, som efter eget behag skola gifwa oss Salt, Spanne­mål, Penningar, Wäxlar, Järn och Koppar, och wi öfwerlemna dem hwad de finna sin Räkning wid, at exportera.


  1. Konung Christierns Klippingar: Åsyftar fyrkantiga mynt utgivna under Kristian II:s tid som regent 1520–1521. Klippingarna var av dålig halt och användes som nödmynt.
  2. fordran, anspråk
  3. kräva
  4. den 1523 ingångne Tractat: Gustav I (Vasa) lyckades övertala Lübeck att ekonomiskt stödja den motståndsrörelse han ledde. I gengäld beviljades köpmännen i Lübeck tullfrihet i Sverige och svenskarna förband sig till att enbart idka handel inom Östersjön. Lübeckarna fick med andra ord monopol på utrikeshandeln via Öresund.
  5. i skarfwen: under interregnum, övergångstiden mellan två regenter
  6. förbud emot all Seglation ifrån och til Östhammar och Hernösand: Att handeln skulle äga rum i städerna fastslogs redan i Magnus Erikssons stadslag. Förbudet att idka handel i olagliga landsorts­hamnar förnyades flera gånger under 1400-talet. Chydenius har troligtvis hämtat sina uppgifter ur Anders Botins verk, Utkast till svenska folkets historia. Sjätte tid-hvarfvet [del 4] (1764), s. 617. Årtalet 1461 syftar sannolikt på Kristian I:s privilegiebrev till Stockholm samma år. Se Nils Herlitz (red.), Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 1, (1251–1523) (1927), s. 151.
  7. återkallade ... 1463 alla Bref: Åsyftar Kristian I:s brev 17.10.1463. Se Herlitz, Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 1, s. 158
  8. Sten Sture fant nödigt, ... til utrikes orter: Åsyftar Sten Stures brev 10.8.1502.
  9. förwetat sig: förbundit sig, slutit fördrag
  10. at många omwändningar … med honom: citat ur Gustav I:s privilegiebrev till Stockholm 30.7.1529. Ernst Nygren (red.), Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 2, (1523–1560) (1932), s. 85
  11. ömsesidigt
  12. plågoanden eller skrämmande gestalten inom handeln
  13. under Alteration: i rena förvirringen eller förskräckelsen

Finska

§ 60

Jos ylipäänsä halutaan tietää syy siihen kalleuteen, josta Kustaa I:n aikaan valitettiin paljon koskien kaikkia tavaroita, se johtui ennen kaikkea edeltäneinä aikoina tapahtuneesta valtakunnan rahojen moninkertaisesta huonontumisesta, johon muun muassa kuningas Kristianin aivan liian heikot klippingit27 olivat osasyynä. Tämän takia jo tuon kuninkaan aikaan syntyi tuntuva ero hopeisen riikintaalerin ja muiden rahojen välille, mistä ei puolestaan voinut aiheutua muuta kuin tavaroiden kallistumista. Mutta mitä vuonna 1524 ja seuranneina vuosina ilmenneeseen liialliseen kalleuteen tulee, niin se johtui pikemminkin ulkopoliittisista kuin kauppaan liittyvistä syistä, kuten aiemminkin on osoitettu.

Silloin kuningas Kustaa joutui Tanskan ikeestä päästäkseen lyypekkiläisille velkoihin, joista kruunulla ei ollut mitään mahdollisuutta selvitä. Mainitun kuninkaan, joka tanskalaisten vaatimusten takia ei vielä ollut niin varma kruunustaan, että hän olisi uskaltanut antaa vararikon ärsyttää lyypekkiläiset itseään vastaan, täytyi siksi sietää kaikki, mitä he pystyivät vaatimaan ja keksimään. Tässä yhteydessä heidän sanelemansa kauppa­ehdot, heille suotu tullivapaus ja kaikkien muiden valtioiden purjehduksen kieltäminen Juutinraumassa olivat kaikkein turmiollisimpia.

Tässä vaihdettiin siten valtakunnan kauppavapaus itse hallitsemisen vapautta vastaan, mikä merkitsi vain toisen hihan poisleikkaamista toisen jatkamiseksi.102

Lyypekin hallitusta johtivat tuohon aikaan suurelta osin raatimiehet, jotka uskaliailla toimenpiteillään saattoivat sekä oman valtionsa että muut vaaraan joutua tuhon omiksi.

Ruotsista, joka tanskalaisten takia oli vaarallisessa tilanteessa, tuli juuri vuonna 1523 solmitun sopimuksen28 kautta lyypekkiläisten ylimielisyyden ja itsekkyyden kohde, mistä saattoi seurata vain heidän tyrannimaiseen kauppaansa ja käytökseensä kohdistuva kansakunnan yleinen tyytymättömyys. Ja juuri tätä tulta – tarkoitan tyytymättömyyttä – suurempien tapulikaupunkiemme kauppiaat alkoivat tuolloin vakavissaan ruokkia, he eivät toivoneet mitään enempää kuin saada suljettua kansakunnan raivon kohteeksi joutuneet muukalaiset ulos, jotta kauppiaat itse voisivat saada vapaat kädet kansalaisten suhteen.

Kukaan ei myöskään liene niin yksinkertainen, että uskoisi suurempien kaupunkien kauppiaiden olleen tuona aikana vähemmän kiinnostuneita omista eduistaan eikä omistautuneen hankkimaan niitä itselleen niin paljon kuin oli mahdollista. He ovat vanhastaan kyenneet vaikuttamaan hallituksiin, ja on hallinnossa tapahtunut mitä muutoksia tahansa, he ovat mestarin lailla ymmärtäneet asettua vahvemman puolelle. Ja mitä erityisesti Tukholman kaupunkiin tulee, kukaan hallitsija ei ole ilman sen myötämieltä tuntenut oloaan varmaksi, sillä kaupunki on vallanvaihdosten yhteydessä osannut tinkiä itselleen uusia etuja ennen kuin se on tunnustanut uuden herruuden.

Näin Tukholma näyttää lyöttäytyneen yhteen kuningas Kristianin kanssa, kun tämä oli kovuudellaan valtakunnan aatelia vastaan vetänyt kansakunnan vihat päälleen, ja siten vuonna 1461 se sai aikaan kiellon kaikelle purjehdukselle Östhammariin ja Härnösandiin ja niistä pois29. Mainittu kuningas peruutti samalla perusteella vuonna 1463 kaikki antamansa vapaakirjeet30, jotka rajoittivat Tukholman kaupungin oikeuksia. Vuonna 1502 Sten Sture näki tarpeelliseksi Tanskan uhkaavien sotavarustelujen takia laulaa samalla nuotilla ja ahkeroida ulkomaisille paikkakunnille suuntautuvan purjehtimisen rajoittamiseksi31 sillä perusteella, ettei se ollut valta­kunnalle ja Tukholmalle hyödyllistä.

Mutta mikään ei todista niin selvästi, kuinka korkean hevosen selkään Tukholma oli asettunut myös ulkopoliittisissa asioissa, ja niistä häiriöistä,103 joita valtakunnalle jo silloin oli aiheutunut tämän kaupungin toimien takia, kuin sen omat privilegiot juuri samalta vuodelta 1529, jolloin Lyypekin kauppaa alettiin rajoittaa. Niissä todetaan, että monenlaisia mullistuksia ja erimielisyyksiä on koitunut valtakunnan vahingoksi ja turmioksi sen takia, että valtakunnan herra ei ole niin läheisesti liittoutunut Tukholman kaupungin kanssa eikä kaupunki hänen kanssaan.32 Tässä kaksi taistelevaa mahtia, Tukholman kaupunki ja hallitsija, asetettiin samanarvoisina rinnakkain tunnustamaan virheensä molemmin puolin ja astumaan näiden privilegioiden kautta vastavuoroiseen liittoon toistensa kanssa. Tästä seuraa vielä minun ymmärrykseni mukaan hyvin tärkeä kysymys: onko tämä näiden mahtien välinen liitto, joka siitä lähtien näyttää pitäneen melko hyvin, ollut valtakunnan rahvaalle kaikkein hyödyllisin?

Lyypekin roistomaisista kauppiaista saarnattiin sitten jatkuvasti, vaikkei heitä enää näkynyt, ja kaikkein kiivaimmin silloin, kun vapautta kahlittiin jollakin siteellä, jotta kansakunta ei hämmennyksen keskellä havaitsisi, mitä oli käsillä. Näitä tapahtumia hyödynnettiin kuin lasten pelottelua, etteivät he uskaltautuisi ovesta ulos, ja tapahtumista laadittiin monia satuja, kunnes me nyt lopulta tapaamme itsemme hämähäkinseitin joka puolelta sitomana kärpäsenä ylläpitämässä joidenkin harvojen henkilöiden voitontavoittelua. He antavat meille suolaa, viljaa, rahaa, vekseleitä, rautaa ja kuparia oman halunsa mukaan, ja heille me luovutamme sen, minkä he katsovat kannattavaksi viedä maasta.


  1. Tarkoitetaan Kristian II:n hallituskauden 1520–21 aikana liikkeellelaskettuja nelikulmaisia hätärahoja, joiden jalometallipitoisuus oli alhainen.
  2. 1523 solmitun sopimuksen: Kustaa I (Vaasa) sai 1522 Lyypekin sitoutumaan taloudellisen tuen antamiseen johtamalleen kapinaliikkeelle. Vastikkeeksi lyypekkiläisille kauppiaille myönnettiin tullivapaus Ruotsissa, minkä lisäksi ruotsalaiset sitoutuivat käymään kauppaa pelkästään Itämeren alueella, jolloin Juutinrauman kautta kulkeva ulkomaankauppa jäi Lyypekin yksinoikeudeksi.
  3. kiellon kaikelle purjehdukselle Östhammariin ja Härnösandiin ja niistä pois: Jo Magnus Erikssonin kaupunkilain mukaan kaupankäynnin piti tapahtua kaupungeissa. Kielto käydä kauppaa ”laittomissa” eli maaseudun satamissa uudistettiin 1400-luvulla useaan otteeseen. Chydeniuksen lähteenä on ilmeisesti Anders Botinin teos Utkast till svenska folkets historia. Sjätte tid-hvarfvet [del 4] (1764), s. 617. Vuosiluku 1461 viittaa luultavasti Kristian I:n tuona vuonna Tukholmalle osoittamaan privilegiokirjeeseen. Ks. Nils Herlitz (red.), Privilegier, resolutioner och förord­ningar för Sveriges städer. D. 1, (1251–1523) (1927), s. 151.
  4. 1463 kaikki antamansa vapaakirjeet: Viitataan Kristian I:n kirjeeseen 17.10.1463. Ks. Herlitz, Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 1, s. 158.
  5. Vuonna 1502 Sten Sture ... purjehtimisen rajoittamiseksi: Viitataan Sten Sturen kirjeeseen 10.8.1502.
  6. että monenlaisia mullistuksia ... kaupunki hänen kanssaan: lainaus Kustaa I:n privilegiokirjeestä Tukholmalle 30.7.1529. Ernst Nygren (red.), Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. D. 2, (1523–1560) (1932), s. 85

Engelska

Unfortunately this content isn't available in English

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: