Föregående avsnitt: Omständligt svar, § 16
Följande avsnitt: Omständligt svar, § 18
§. 17.
Alt detta hade dock swårligen låtit sig göra, om den ena Medborgaren ägt lika frihet med den andra, och genom författningar ej blifwit utestängd, at räcka sina nödlidande medbröder en hjelpsam hand. Hwarken Product-Placat eller utländska Expediters förbud hade förmått, at så långt undertrycka Nation, som det skedt, om alla Sjö-städer i Riket ägt lika rätt, och däruti ligger egenteligen orsaken, hwarföre Ängelska Navigations-Acten,1 ej skadat så mycket sin Nation, som Product-Placatet oss, hwarom framdeles mera; men då detta icke blef möjeligt, kunde sådant ej annat, än skynda på Rikets och undersåtares fördärf och undergång.
Auctor skylles före, at wara utlänninge; men döm nu, min Läsare! hwilkendera gjordt bästa skäl för detta namnet, antingen Auctoren, som welat warna och befria sina Landsmän för et sådant utländskt öfwerwälde, eller Criticus, som förfäktar alla de författningar, hwarigenom utlänningen satt sig i possession af Rikets redbarheter, och härefter blott genom Räntor af sina lån, kan hålla Nation under Contribution,2 och således blifwer af alt detta27 Auctors sats, at förbud, inskränkningar, och däraf flytande Monopolier, äro den rätta Källan til wårt Rikes Wanmagt, owedersägeligen bestyrkt.
Alla tiders Handlingar wittna detta så ögonskenligen, at jag undrar högeligen, hwarföre man af så Sol-klara händelser ej antagit rätta sättet, at göra en Stat lyckelig och wälmående.
När Förbudet emot Bräd- och Timmer-handelen, samt Masters utskeppande år 1723 kom under Riksens Ständers Bärgs- och Commerce-Deputationers skärskådande, aflämnade de til Riksens Höglofl. Ständer under den 15 Julii däröfwer et så märkwärdigt och moget betänkande,3 at det wäl förtjente helt och hållit blifwa allmänt.
Jag wil allenast anföra några ord däraf: De säga bland annat: ”Aldenstund alt twång i gemen uti Handelen, har skadeliga påfölgder med sig, och detta Generale Förbud, om Timmers, Bräders och Masters ut- och inrikes utskepning, utan Kongl. Commerce-Collegii tilstånd, befinnes icke skaffa den nytta hwaruppå det syftat, utan fast mera förorsaka en för Städer och Landtmannen gemensam skada, samt dyrhet på dessa Waror inrikes orter imellan;”4 så styrka Deputationerne til samma förbuds uphäfwande, med denna märkwärdiga tiläggning: ”Warandes öfwer alt detta friheten uti Handelen desto oumgängeligare och oskattbarare, at anse, som igenom den samma, icke allenast Warornes inrikes dyrhet aldrabäst kan förekommas, och deras pris å utrikes orter sålunda bibehållas, at Riket nu må kunna alt mer och mer komma at njuta den frukt och nytta, som en wäl inrättad Commerce tilskynda kan, hwaremot det skulle wara fåfängt, at mycket bemöda sig om en wäl inrättad Handel, så framt man genom slika bud och twång lägger hinder i wägen til dess befordrande och faciliterande”.5
Hwarföre spiernar man då med fullt alfware twärt häremot? Hwarföre förgyller man Nations bojor, och utropar den för kättare, egennyttig, eller utlänning, som tager Rikets och Medborgares rätt och frihet i förswar? Naturen, förnuftet och28 förfarenheten stämma alla härutinnan öfwerens, och kunna endast af okunnoghet, fördomar och egennytta tadlas.
§. 17.
Alt detta hade dock swårligen låtit sig göra, om den ena Medborgaren ägt lika frihet med den andra, och genom författningar ej blifwit utestängd, at räcka sina nödlidande medbröder en hjelpsam hand. Hwarken Product-Placat eller utländska Expediters förbud hade förmått, at så långt undertrycka Nation, som det skedt, om alla Sjö-städer i Riket ägt lika rätt, och däruti ligger egenteligen orsaken, hwarföre Ängelska Navigations-Acten,6 ej skadat så mycket sin Nation, som Product-Placatet oss, hwarom framdeles mera; men då detta icke blef möjeligt, kunde sådant ej annat, än skynda på Rikets och undersåtares fördärf och undergång.
Auctor skylles före, at wara utlänninge; men döm nu, min Läsare! hwilkendera gjordt bästa skäl för detta namnet, antingen Auctoren, som welat warna och befria sina Landsmän för et sådant utländskt öfwerwälde, eller Criticus, som förfäktar alla de författningar, hwarigenom utlänningen satt sig i possession af Rikets redbarheter, och härefter blott genom Räntor af sina lån, kan hålla Nation under Contribution,7 och således blifwer af alt detta27 Auctors sats, at förbud, inskränkningar, och däraf flytande Monopolier, äro den rätta Källan til wårt Rikes Wanmagt, owedersägeligen bestyrkt.
Alla tiders Handlingar wittna detta så ögonskenligen, at jag undrar högeligen, hwarföre man af så Sol-klara händelser ej antagit rätta sättet, at göra en Stat lyckelig och wälmående.
När Förbudet emot Bräd- och Timmer-handelen, samt Masters utskeppande år 1723 kom under Riksens Ständers Bärgs- och Commerce-Deputationers skärskådande, aflämnade de til Riksens Höglofl. Ständer under den 15 Julii däröfwer et så märkwärdigt och moget betänkande,8 at det wäl förtjente helt och hållit blifwa allmänt.
Jag wil allenast anföra några ord däraf: De säga bland annat: ”Aldenstund alt twång i gemen uti Handelen, har skadeliga påfölgder med sig, och detta Generale Förbud, om Timmers, Bräders och Masters ut- och inrikes utskepning, utan Kongl. Commerce-Collegii tilstånd, befinnes icke skaffa den nytta hwaruppå det syftat, utan fast mera förorsaka en för Städer och Landtmannen gemensam skada, samt dyrhet på dessa Waror inrikes orter imellan;”9 så styrka Deputationerne til samma förbuds uphäfwande, med denna märkwärdiga tiläggning: ”Warandes öfwer alt detta friheten uti Handelen desto oumgängeligare och oskattbarare, at anse, som igenom den samma, icke allenast Warornes inrikes dyrhet aldrabäst kan förekommas, och deras pris å utrikes orter sålunda bibehållas, at Riket nu må kunna alt mer och mer komma at njuta den frukt och nytta, som en wäl inrättad Commerce tilskynda kan, hwaremot det skulle wara fåfängt, at mycket bemöda sig om en wäl inrättad Handel, så framt man genom slika bud och twång lägger hinder i wägen til dess befordrande och faciliterande”.10
Hwarföre spiernar man då med fullt alfware twärt häremot? Hwarföre förgyller man Nations bojor, och utropar den för kättare, egennyttig, eller utlänning, som tager Rikets och Medborgares rätt och frihet i förswar? Naturen, förnuftet och28 förfarenheten stämma alla härutinnan öfwerens, och kunna endast af okunnoghet, fördomar och egennytta tadlas.
§ 17
Kaikki tämä olisi kuitenkaan tuskin voinut toteutua, jos yhdellä kansalaisella olisi ollut samanlainen vapaus kuin toisella, eikä häntä olisi säädösten kautta estetty ojentamasta kärsiville veljilleen auttavaa kättään. Tuoteplakaatti tai ulkomaisten asiamiesten kieltäminen ei olisi voinut sortaa kansakuntaa niin kauan kuin tapahtui, jos kaikilla merikaupungeilla olisi ollut samanlaiset oikeudet, ja tässä on varsinaisesti syy, miksi Englannin purjehdussääntö11 ei haitannut niin paljoa kansakuntaansa kuin tuoteplakaatti meitä, mistä myöhemmin enemmän. Mutta kun samanlaiset oikeudet eivät olleet mahdollisia, plakaatista ei ollut muuhun kuin jouduttamaan valtakunnan ja alamaisten tappiota ja turmiota.
Kirjoittajaa syytetään ulkomaalaiseksi, mutta tuomitse nyt, lukijani, kumpi on ansainnut paremmin tämän nimen: kirjoittaja, joka on halunnut varoittaa ja vapauttaa maanmiehiään tällaisesta ulkomaisesta ylivallasta, vai kriitikko, joka puolustaa kaikkia niitä säädöksiä, joiden avulla ulkomaalaiset ovat saaneet omistukseensa valtakunnan arvo-omaisuuden ja jotka tämän jälkeen pelkästään myöntämiensä lainojen korkojen avulla voivat pitää kansakunnan verotettavanaan? Tämä kaikkihan osoittaa27 vastaansanomattomasti oikeaksi kirjoittajan väitteen, että kiellot, rajoitukset ja niistä johtuvat monopolit ovat valtakuntamme heikkouden todellinen lähde.
Kaikkien aikojen asiakirjat todistavat tästä niin silminnähtävästi, että ihmettelen kovasti, miksei näin päivänselvistä tapahtumista ole opittu oikeaa tapaa tehdä valtio onnelliseksi ja hyvinvoivaksi.
Kun lauta- ja tukkikaupan sekä mastojen maastalaivaamisen kielto tuli vuonna 1723 valtakunnan säätyjen vuori- ja kauppadeputaatioiden tarkasteltavaksi, ne jättivät valtakunnan korkea-arvoisille säädyille 15. heinäkuuta siitä niin huomionarvoisen ja harkitun mietinnön12, että se hyvinkin ansaitsisi tulla kokonaisuudessaan tunnetuksi.
Haluan lainata siitä vain muutaman sanan. Siinä sanotaan muun muassa: ”Kaupassa kaikella pakolla on aina ylipäänsä vahingollisia seurauksia, ja tämä tukkien, lautojen ja mastojen ulkomaille ja valtakunnan sisälle tapahtuvan laivaamisen yleinen kielto ilman kuninkaallisen kauppakollegion lupaa ei näytä johtavan sillä aiottuun hyötyyn, vaan pikemminkin aiheuttavan kaupungeille ja maalaisille yhteistä vahinkoa sekä näiden tavaroiden kallistumista kaupankäynnissä kotimaisten paikkakuntien kesken.”13 Deputaatiot puoltavat kiellon purkamista tehden tämän merkittävän lisäyksen: ”Kaupan vapaus on ennen kaikkea nähtävä sitä välttämättömämmäksi ja korvaamattomammaksi, koska sen avulla voidaan parhaiten sekä ennaltaehkäistä tavaroiden kotimaista kalleutta että säilyttää niiden hinnat ulkomailla sellaisella tasolla, jotta valtakunta nyt voi aina enemmän ja enemmän nauttia niistä hedelmistä ja hyödyistä, joita hyvin järjestetty kauppa voi tuottaa. Sitä vastoin on turhaa nähdä paljon vaivaa hyvin järjestetyn kaupan eteen, jos tuollaisin käskyin ja pakoin asetetaan esteitä sen edistämiselle ja helpottamiselle.”14
Miksi sitten täysin voimin pyritään tästä päinvastaiseen suuntaan? Miksi kansakunnan kahleita kullataan ja julistetaan huijariksi, itsekkääksi tai ulkomaalaiseksi se, joka ottaa valtakunnan ja kansalaisten oikeuden ja vapauden puolustettavakseen? Luonto, järki ja 28 kokemus ovat kaikki tästä yksimielisiä, ja niitä voivat moittia vain tietämättömyys, ennakkoluuloisuus ja itsekkyys.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Omständligt svar, § 16
Följande avsnitt: Omständligt svar, § 18
Platser: England (Engeland, Ängeland, Ängelland, Ängland)
Personer:
Bibelställen:
Teman: