Chydenius skrift Tankar om husbönders och tienstehjons naturliga rätt är märklig på grund av sitt teoretiska innehåll men än mer för sitt moraliska budskaps skull. I ingen tidigare skrift på svenska hade det talats så mycket om mänskliga rättigheter; aldrig tidigare hade ett samhälleligt problem behandlats i så moderna moraliska termer. Den uttrycker tankar med vidsträckt giltighet och har förblivande aktualitet. Den står här tillsammans med en lång rad texter som tillkom före och efter dess publicering hösten 1778. Flertalet av dem är skrivna av Chydenius själv, men i några av dem har han inte ensam fått bestämma innehållet. Dessutom återges i slutet av denna volym ett antal kritiska inlägg mot Chydenius. Texterna avspeglar en debatt i en bestämd konfliktsituation. Tillsammans ger de en tydlig bild av det historiska sammanhang där Chydenius Tankar har sitt ursprung men också höjer sig till rangen av klassiker i det sociala medvetandets svenska och finska historia.
Bakgrunden
I botten låg en återkommande fråga i 1700-talets ekonomi: Hur skulle man försäkra sig om en stadig tillgång på folk som kunde arbeta i jordbruket och andra näringar men också i kronans byggprojekt och i enskilda hushåll? Frågan var förknippad med den ännu större om befolkningstillväxten. Enligt merkantilistisk doktrin låg ett lands styrka i en stor befolkning som kunde tillhandahålla billig arbetskraft. Alla undersåtar i riket var skyldiga att arbeta; den som inte drev egen verksamhet eller var anställd saknade s.k. laga försvar och kunde enligt lagen tvingas till arbete på kronans fästningsbyggen eller tvångsrekryteras till krigsmakten. För att säkra tillgången på arbetskraft i näringarna och i hushållen fanns legostadgan, senast ändrad 1739, som reglerade villkoren för legohjonen, de som lejdes att arbeta. Legostadgan föreskrev att legohjonen skulle tvingas ta årstjänst mot en fast årslön plus mat, husrum och vissa klädesplagg. Ett slag var bönderna också förbjudna att låta sina barn gå hemma på gården. De som inte oundgängligen behövdes i arbetet skulle skickas ut att tjäna hos andra.
Men avståndet mellan förordning och verklighet var som så ofta i det tidigmoderna samhället stort. Förhållandena varierade mellan olika näringar och landsändar, säsongsarbete och tillfälliga anställningar mot varierande betalning förekom ymnigt, och svårigheten kvarstod: Hur säkra tillgången på arbetskraft? Tillgången på legohjon varierade kraftigt, särskilt i jordbruket. De jordägande klagade tid efter annan över svårigheten att få folk till skörden och andra sysslor och det klankades esomoftast på självsvåld och moralisk förslappning hos den tjänande delen av befolkningen. En vanlig uppfattning var att tjänstehjonen lämnade landet; emigrationen ansågs vara ett stort problem. Samtidigt växte ändå befolkningen och i synnerhet skiktet av obesuttna. I slutet av 1700-talet kunde halva befolkningen i en by bestå av husfäder med familjer men utan egen mark, och nästan alla bondehushåll hade vuxna tjänstehjon och tillfällig arbetskraft. Modern forskning har velat visa att emigrationen i själva verket var obetydlig. Växlingen i tillgången på arbetskraft förklaras i stället av variationen i skördeutfallet. Goda år blev livsmedlen billiga; då stannade böndernas söner och döttrar hemma på gården i stället för att tjäna hos andra, medan de som redan var tjänstehjon drog sig för att ta långvarig anställning när det inte behövdes för överlevnaden. I ett samhälle med dominerande naturahushållning och små möjligheter att spara pengar för framtiden var lättja ett ganska naturligt beteende för den egendomslösa befolkningen.
Debatten famlade alltså delvis i blindo men var desto livligare i ett land som ännu njöt av den tryckfrihet som vunnits på 1760-talet. Emigrationen diskuterades i olika omgångar och legostadgan blev föremål för utredningar. Den stränga merkantilismen mjukades upp; man började tänka att befolkningen inte bara skulle vara stor utan också borde ha något att konsumera. Den reglerade arbetsmarknaden i jordbruket kritiserades. År 1761 pläderade friherre Carl Leuhusen för att legostadgan skulle upphävas och husbönder och legohjon i stället ingå fria avtal med varandra. Chydenius själv angrep legohjonsstadgan i den text Tre frågor1 som han författade i början av 1760-talet men aldrig publicerade. Argumenten återkom i Tankar sexton-sjutton år senare. En mer liberal uppfattning präglade också det förslag till ny legostadga som framlades av ett ständerutskott 1772. Förslaget fick läggas åt sidan efter Gustav III:s statsvälvning samma år, men frågan kom upp igen 1777.
Men nu hördes också en annan opinion. Jordägarna i Gävleborgs län klagade över bristen på arbetskraft och krävde att stadgan från 1739, som formellt var i kraft, skulle följas strängare. Dessutom genomförde de på eget bevåg en gammal idé om att tjänstehjonen skulle lottas ut till husbönderna och anställas med fast årslön. Möjligheten för drängar och pigor att välja hos vem de ville tjäna upphävdes därmed.
Den åtgärden var olaglig och annullerades av regeringen, men gävleborgarnas tilltag blev den omedelbara anledningen till att Chydenius skrev sina Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt. I oktober 1778 lade regeringen fram ett förslag till en reformerad legostadga, med fri avtalsrätt, förbud mot lottning och garantier för att legohjonen behandlades väl. Chydenius, som nu åter satt i riksdagen, var som särskilt förtrogen med frågan bland de deputerade som utsågs att utarbeta prästeståndets remissvar på regeringsförslaget. Utskottet arbetade i relativ enighet, men när ståndet väl tog ställning avvisade det de deputerades utkast och stannade för mer restriktiva formuleringar som i praktiken innebar att förslaget avvisades. Också adeln och borgarståndet var negativa. Bondeståndet däremot stödde förslaget, litet märkligt kan man tycka eftersom det var bönderna som i regel var tjänstehjonens arbetsgivare och därmed motparter. Men många av legohjonen var barn till bönder som inte fick plats i föräldragården och ståndet solidariserade sig med dem. Kungen hade kunnat driva igenom den nya stadgan trots de negativa reaktionerna bland de tre högre stånden men fann att saken borde utredas ytterligare, och så sköts den på framtiden.
Texterna
Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt omges alltså av en rad texter som föregick och följde på dess publicering. De återges här i tidsföljd. Den första är en ”förelöpare” (Prodromus), skriven i augusti, där Chydenius deklarerade sin ståndpunkt och lovade indirekt att återkomma med en utförligare framställning. Det var alltså Tankar; den föregås här av Undersökning om årstjänst, ett koncept till Tankar ur vilket bara några fragment bevarats. Där utfäste han en belöning till det starkaste genmälet till hans skrift. Det kan låta som ett skämt men var säkert ett uttryck för hans renhjärtade tro på värdet av fri debatt och dessutom i överensstämmelse med de tävlingar som akademier och lärda sällskap brukade utlysa, tävlingar där Chydenius själv flera gånger deltagit.
Förordet till den tryckta versionen av Tankar är daterat den 12 september 1778, men skriften publicerades antagligen inte förrän i slutet av året, eftersom det första motinlägget inte kom förrän den 30 december. Dessförinnan sysselsatte sig Chydenius med tjänstehjonsfrågan i det utskottsarbete han deltog i å prästeståndets vägnar och där han fick skriva texterna. De visar hur han av sitt uppdrag tvingades att successivt fjärma sig från den åsikt han förfäktade i Tankar. Först kommer hans egna kommentarer till förslaget;2 han bejakar det men kommer med några förslag som stärker tjänstehjonens ställning. Sedan följer kommitténs färdiga betänkande3 där det föreslås att inhyses- och backstuguhjon, d.v.s. sådana som inte har egen jord, inte skall få ha mer folk hos sig än vad det finns arbete för. Prästeståndets slutgiltiga svar,4 som kom när tidningsdebatten redan var igång, blev mer konservativt än vad Chydenius eftersträvat: man ville behålla den fasta årslönen, låt vara varierande mellan olika landsändar, och dessutom förbjuda alla bönder att ha mer tjänstefolk i huset än vad det finns arbete för.
Texterna som följer efter Tankar är Chydenius inlägg i den tidningsdebatt som följde på publiceringen av hans skrift; bidragen från de kritiker han gick i svaromål mot återfinns i slutet av denna volym.5 Chydenius deltog i debatten de åtta första månaderna av 1779, men den fortsatte ännu länge därefter. Chydenius angreps i insändare främst i Dagligt Allehanda men också i Stockholms Posten, och även i några fristående inlägg. Chydenius gav svar på tal, och eftersom inläggen flera gånger var så långa att de måste delas upp på flera nummer blev legohjonsdebatten utdragen och ofta synlig i Stockholmspressen; de här återgivna inläggen är spridda på mer än trettio tidningsnummer. Denna pressdebatt är i sig själv märklig från mediehistorisk synpunkt. Tidningspressen var ett nytt fenomen i Sverige. Debatten om tjänstehjonen – där många fler inlägg gjordes än de som publiceras här6 – torde vara den första större tidningsdebatt i en social fråga som ägt rum på svenska språket.
Av Chydenius kritiker uppträdde Reinhold Antonsson, riksdagsman från Värmland, under eget namn; de övriga skrev anonymt eller under latinska och grekiska pseudonymer i tidens stil som uttrycker måttfullhet och besinning: Sat Sapienti (”dessa argument räcker för den som har förstånd”), Peripatheticus, (aristoteliker, d.v.s. ”en som går en medelväg mellan ytterligheter”), Epilogus (”eftertänksam”) och Sincere & Moderate (”uppriktigt och måttfullt”). Den sistnämnde, som har förmodats vara historikern Anders Schönberg, en vän till Chydenius men i denna fråga hans motståndare, för också ett sakligt resonemang, medan tonen hos de andra ofta är affekterad.
Raden av bitvis aggressiva inlägg mot Chydenius kan ge intrycket att han stod ensam mot en reaktionär opinion. Så var inte fallet. I sakfrågan förfäktade han samma ståndpunkt som regeringen företrätt i sin proposition, och hans argument var inte nya, varken i förhållande till vad han själv formulerat tidigare eller jämfört med vad andra anfört i olika sammanhang. Få försvarade legostadgan i dess gamla form. Chydenius medgav själv i den efterföljande debatten att den inte heller efterlevdes men såg det som en principsak att ha rimliga lagar som folk lyder, annars urholkades lagarnas auktoritet. Det nya i hans skrift, och dess styrka, låg i den effektiva sammanställningen av de ekonomiska argumenten till en slagkraftig polemik buren av ett socialt och moraliskt engagemang formulerat i nya termer som ännu inte blivit etablerade i språket.
Argumenten
Men låt oss först se på Chydenius rent ekonomiska argumentering. En ingång i den är postulatet att tjänstehjonen – eller ”arbetarna” som han ofta säger, också det ganska nytt i svenskt politiskt språkbruk – säljer sitt arbete till husbönderna. Arbetet är en vara, det är egendom, den enda hjonen förfogar över. Denna egendom måste åtnjuta lagens skydd som all annan egendom. Att lotta ut tjänstehjonen till arbetsgivarna är att inskränka deras förfoganderätt över den vara de äger, likaså att tvinga dem att sälja den till ett fast pris. I stället bör de få ta anställning hos den som erbjuder det bästa priset; handeln med arbete måste ske genom fria avtal mellan husbonde och tjänstehjon. Priset på varan, det vill säga lönen, får avgöras av tillgång och efterfrågan. Det innebär att lönen minskar när det är ont om arbete och många arbetssökande – Chydenius gör inte stor sak av det men framhåller det som motargument mot dem som befarar att tjänstehjonen skall ställa orimliga krav om lönesättningen blir fri. Det finns ett naturligt pris för arbete som beror på tillgång och efterfrågan, menar han. Chydenius kan också tänka sig att, åtminstone delvis, ersätta de årsanställda tjänstehjonen med daglönare, som bara anställs när det är mycket att göra. Han eftersträvar vad som i modern arbetsmarknadsdiskussion kallas flexibilitet.
När lönerna bestäms genom fria avtal försvinner enligt Chydenius den orättvisa som ligger i att duktiga tjänstehjon får samma lön som de odugliga, en orättvisa som är än mer uppenbar om hjonen lottas ut till husbönderna. Bra drängar och pigor får högre lön. Å andra sidan blir också den husbonde som behandlar sina anställda väl belönad genom att rejäla och ambitiösa tjänstehjon söker sig till honom. Konkurrensen på en fri arbetsmarknad – Chydenius använder inte de orden, men begreppen fanns – stimulerar alltså till ansträngningar hos båda parter och bygger in en dynamisk faktor i ekonomin. Den ekonomiska stimulansen – vinningslystnaden med Chydenius ord – är i detta tänkande en avgörande drivfjäder för människors handlande. Den kristna plikten att arbeta som motståndarna hänvisar till är inte tillräcklig för att få arbetskraften att strömma till: släpp vinningslystnaden fri, så upphör lättjan, säger han rent ut i ett av sina debattinlägg. Vinningslystnaden står dock inte i motsättning till religionen utan är nedlagd av Gud i människonaturen, där den fungerar som en drivfjäder till arbete. Chydenius använder den klassiska urverks-metaforen från 1700-talets världsbild för att beskriva hur ”Allmakten” lagt ned en lagbunden och välståndsskapande mekanism i naturen som överheten bör låta verka fritt.7
Chydenius tänker sig att den fria arbetsmarknad han förespråkar skall ha gynnsamma effekter också på folkmängden. Får tjänstehjonen bättre villkor, flyttar de inte ur landet utan gifter sig i stället med varandra, sätter barn till världen och avhjälper folkbristen. Den synpunkten var möjligen naiv, folkmängden ökade av sig själv och hotade att skapa ett proletariat på landsbygden. Man kan över huvud taget sätta ifråga om Chydenius konsekventa marknadsekonomiska synsätt i alla avseenden var till gagn för arbetarna. Han tycks underskatta det mått av trygghet mot plötsliga uppsägningar som årsanställningen gav, likaså betydelsen av de naturaförmåner den innehöll – signaturen Sincere & Moderate räknar upp dem i sitt inlägg mot Chydenius.8 Penningersättningen utgjorde i själva verket bara en mindre del av ersättningen för drängars arbete, och tanken på dagavlönat arbete i stället för årstjänst ter sig i det ljuset som en tvivelaktig förbättring. Kanske argumenterade Chydenius då och då taktiskt för att med argument som pekade på fördelar för arbetsgivarna övertyga sina ståndsbröder i riksdagen. Samtidigt kan man säga att han i sin argumentation råkade på en grundläggande och alltjämt bestående konflikt mellan renodlad marknadsprincip och social etik.
Denna spänning i Chydenius argumentering överskuggas dock av hans engagemang för tjänstehjonens sak. Hans patos är av det slag som brukar utvecklas när man talar för en eftersatt grupp man inte själv tillhör – han är ju själv husbonde, med enligt egen uppgift sammanlagt tolv–tretton drängar och pigor anställda.
Idéhistoriskt sett är hans argumentation naturrättslig. De specifikt teologiska argumenten, som grundar sig i den kristna uppenbarelsen och yttrar sig i hänvisningar till Bibeln och tron, har ingen roll i hans argumentation. Människans syndafördärv räknar han med, framgår det av ett av hans debattinlägg,9 men annars använder prästen och politikern Chydenius inte samma referensram och språk. Därmed är inte sagt att hans samhällstänkande står i motsättning till teologin eller att det är sekulariserat. Den naturliga religionen, som är människan tillgänglig genom förnuftet, är en förutsättning för hans åskådning; Gud finns med som skapare av människan, och därmed som naturrättens upphov, och han åberopas som vi såg i det ovan återgivna resonemanget om vinningslystnaden. Men han lämnas sedan därhän. Chydenius naturrättsliga resonemang utgår från människan som sådan, från de egenskaper och rättigheter hon har gemensamma med alla andra människor och som tillkommer henne i naturtillståndet, innan staten upprättats. Chydenius talar mycket om ”mänsklighet”, ”mänsklig rätt”, ”människosläktets naturliga rättigheter”, med mera. Denna gemensamma mänsklighet implicerar jämlikhet: tjänstehjonen är ”våra gelikar”, de är inte djur, de kan göra anspråk på att bli behandlade som människor. Chydenius talar om ”förtrampad mänsklighet”, om människokärlek, om de ”värnlösaste medborgares rätt” och om den frihet mänskligheten naturligen älskar.
Jämlikheten har alltså i första hand den moraliska konsekvensen att det finns ett människovärde som måste respekteras. Men den innebär också rättigheter, naturliga rättigheter som tillkommer människan i naturtillståndet och som hon tar med sig när hon blir medborgare i staten. Till dessa grundläggande rättigheter hör rätten till säkerhet och rätten till egendom, som då inte bara är naturliga rättigheter utan också medborgerliga. Och det är ur de senare Chydenius härleder tjänstehjonens rätt att bestämma över till vem de vill sälja den egendom de besitter, nämligen sitt arbete. Därmed kan han anklaga sin motståndare lagman Antonsson för att förvägra tjänstehjonen deras medborgerliga rättighet.10
Bakom hans resonemang kan man spåra teser från de klassiska naturrättslärarna på 1600-talet: John Lockes lära om egendomsrätten och Samuel Pufendorfs om människornas moraliska jämlikhet. Men Chydenius har passerat dem. Locke talade inte om tjänstehjons egendomsrätt, och Pufendorf över huvud taget inte om rättigheter i naturtillståndet utan bara om plikter. Pufendorf – som Chydenius var välbekant med sedan sina studieår – hade i och för sig idén om en gemensam och lika värdighet hos människorna i kraft av deras blotta mänsklighet. Men tillämpningen var i första hand juridisk: man skulle respektera varandra som jämlika avtalsparter. Chydenius drog sociala konsekvenser av den naturrättsliga jämlikheten som Pufendorf inte var i närheten av.
Chydenius motståndare i debatten ligger däremot nära den äldre naturrätten. Deras argumentation består visserligen till betydande del av klagan över tjänstefolkets lösdriveri, lättja, självsvåld och fräckhet och de vådliga konsekvenserna av att släppa på tyglarna; det talas om att inrätta särskilda tukthus dit husbönderna skall kunna överlämna tredskande hjon när den vanliga husagan inte räcker till. Men de har också teoretiska argument. De resonerar om naturtillståndet och betonar att man uppger en stor del av sin frihet när man lämnar det och inträder i staten; Chydenius däremot framhåller hur mycket mer av naturtillståndets frihet som finns kvar i staten. Framför allt talar hans motståndare inte om rättigheter utan om tjänstehjonens plikt att arbeta i enlighet med den plats i samhället de befinner sig på. Att deras arbete är en vara som de kan sälja kan det då inte vara tal om. Chydenius vedersakare förutsätter ett samhälle, där tjänstehjonen på sin nivå är skyldiga att bidra med sitt arbete till det allmänna bästa. Det är ovisst om de egentligen räknas till samhället. Lagman Antonsson finner det orimligt att grundlagens skydd skall omfatta tjänstehjonen. Den ståndpunkten är inte oförenlig med den äldre naturrätten, där samhällets egentliga medlemmar bara utgjordes av husfäderna, inte av deras underlydande husfolk.
Chydenius mer radikala jämlikhetsargument leder däremot till att nationen, eller folket, utvidgas till att omfatta alla landets invånare. Tjänstehjonen har ingen talan i samhället, påpekar han, de har ingen representant i riksdagen, de kan inte läsa och är omedvetna om den debatt som förs om deras villkor. Men de är ändå medlemmar av samhället, och har medborgerliga rättigheter; Sverige är också deras fädernesland. Chydenius har ett utvidgat folkbegrepp, nationen omfattar också de ringaste i samhället. Grundlagens försäkran att ingen utan laga skäl må frånhändas lös eller fast egendom låter han gälla rikets alla invånare. Han var inte ensam om att expandera folkbegreppet på det här sättet; att också ”arbetare” var en del av nationen hade antytts här och debatterades under frihetstidens sista år, men Chydenius formulerar det mer konsekvent och tydligt.
Chydenius kallades – eller skälldes för – ”demokrat”, och det ligger en hel del i det. Åtminstone var han anti-aristokrat; ”aristokrati” är en frekvent beteckning för allting han ogillar. Samtidigt hade hans demokratiska vurm begränsningar, som var ofrånkomliga i den tidens samhälle. När han säger att tjänstehjonen också har medborgerliga rättigheter är det bara just rätten att förfoga över sin egendom arbetet han avser; det är inte frågan om att låta dem representeras i riksdagen. Chydenius är ingen revolutionär. ”Intet är jag, Min Herre, mot subordination, utom den kan intet samhälle bestå. En Konung är herre öfwer sina undersåtare, en Fader för sina barn, en Husbonde för sitt folk…”,11 försäkrar han en av sina kritiker, liksom han också vidgår att det är hans egen plikt att som prästman ”förmana Tjänare till sina skyldigheter mot sina Husbönder”.12 Det ligger väl en taktisk avsikt bakom dessa uttalanden, men de vittnar ändå om att Chydenius alltjämt rör sig i patriarkala tankefigurer, där samhället bygger på vertikala över- och underordningsrelationer mellan styrande och styrda, herrar och tjänare och framför allt kung och undersåtar. I samma riktning pekar Chydenius tillit till Gustav III, som är iögonfallande om också inte överraskande med hänsyn till att han hade välkomnat kungens kupp 1772 och såg den som en räddning undan frihetstidens till slut förödande partistrider.
I överensstämmelse med denna monarkism är det inte heller de medborgerliga, politiska rättigheterna som spelar huvudrollen i Chydenius skrift. Det är inte tal om att ändra konstitutionen eller ge tjänstehjonen politiska rättigheter. Inte heller den avancerade tanken att tjänstehjonens arbete är en vara som de fritt skall förfoga över är huvudsaken. Marknadsargumentet är en ganska främmande planta i en karg åker. Det viktiga är inte politiken, inte heller ekonomin, utan moralen, de mänskliga rättigheterna i kraft av vilka tjänstehjonen har ett människovärde. Den tanken är entydigt formulerad i hans skrift. Tjänstehjonens naturliga rätt är framför allt rätten att få sitt människovärde erkänt, sin humanitet. Inget av de två orden förekommer hos Chydenius men tanken och begreppet är motsägelsefritt formulerade och det med en utförlighet och kraft som inte tidigare förekommit i det ämnet. Chydenius artikulerar en social sensibilitet som höll på att få en klangbotten i det sena 1700-talets samhälle. Den paras med en tendens att ge strukturella förklaringar till missförhållanden i stället för individuella. Missförhållanden har juridiska och politiska orsaker, inte moraliska. Tjänstehjonens påstådda lättja och självsvåld beror på att samhället förmenat dem uppfostran och undervisning. Ropen på tukthus och aga bemöter Chydenius med ironier som erinrar om senare tiders socialt indignerade retorik.
Läst för sig själv ter sig Chydenius Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt som isolerad antecipiering av ett modernt socialt samvete. Den historiska kontexten, situationen varur texten sprang fram, var inte lika entydig. Han fäktade inte mot en övermäktig opinion – en anonym skribent, ej återgiven i denna volym, påstod att han var som Don Quixote som kämpade mot väderkvarnar – och hans ståndpunkt i sakfrågan var kanske inte alltigenom till tjänstehjonens fördel. Men Chydenius förhöjde sina argument med teoretiska skäl, pedagogiska exempel och ett patosfyllt språk, d.v.s. med engagerad retorik och gjorde dem till principer användbara i kommande debatter och strider. Det är så klassiska texter kommer till.
BL
Litteratur
Harnesk, Börje, Legofolk. Drängar, pigor och bönder i 1700- och 1800-talens Sverige, Umeå studies in the humanities 96, Umeå: Umeå universitet 1990.
Nordbäck, Carola, Lycksalighetens källa. Kontextuella närläsningar av Anders Chydenius budordspredikningar, 1781–82, Åbo: Åbo Akademis förlag 2009.
Pufendorf, Samuel, De officio hominis et civis iuxta legem naturalem libri duo, Londini Scanorum [Lund] 1672.
Utterström, Gustaf, Jordbrukets arbetare: levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från frihetstiden till mitten av 1800-talet, I, Stockholm: Tiden 1957.
Wilmi, Jorma, Isäntäväet ja palvelusväen pito 1600-luvulla ja 1700-luvun alkupuolella. Taloudellispohjainen tutkimus Turun ja Porin sekä Pohjanmaan läänien maaseudulta, Studia historica Jyväskyläensia 43, Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1991.