Föregående avsnitt: Vederläggning, § 53
Följande avsnitt: Vederläggning, § 55
52
§. 54.
Sluteligen föregifwes, at Öster- och Wästerbotniske Städerna, redan förr detta äga alt hwad de genom Stappel-Rätten för sig söka, nämligen, at i anledning af Kongl. Förordningen af 17241 obehindrade deltaga uti Utlänsk Sjöfart.
Det bör ingen i wåra tider mer täncka, at det derföre låter göra sig, emedan en Kongl. Förordning gifwit frihet dertil. Jag wågar mig derföre at påstå Norrbotningarne intet äga den frihet, som de kunde och borde i denna del. Förut är anfördt, huru Norrbotningarna, oacktadt alt bemödande, ej fått lösa sig någon Stappel-plats i Stockholm, der de fått göra uplag af sina waror för egen räkning.
Efter Stappel-ordningen måste Waran stapplas up, men ställe der det får ske, lemnas intet. Det är lofgifwit för Norrbotningen, at genom Stockholm få idka Utlänsk Sjöfart, allenast han Stapplar up i Stockholm sina waror, annars intet. Nu får han intet Stappla dem på jorden, broar eller Bärg, derföre måste det ske i Luften, hwilket är omöjeligit. Det återstår således intet annat, än at sälja waran först til Stockholms-boen. Då har han Bärg och Bryggor nog, men ej förr. Och hwad en eller annan för en liten Skeps andel, genom sina wänner kunnat i denna del njuta någon förmån, det kan eller bör aldrig tilräknas Öster- och Wästerbotns Städer igemen. Det är et särskilt Beneficium2, som ock torde wara wäl betalt.
Widare, om det än ägde fri Stappel i Stockholm, så är det dock för kostsamt. I 21. §. är redan å daga lagt, at denna afwäg jämte Ut- och Inlastningen i det aldraminsta förtärer 2 proCent af Skepp och Gods, förnöter 20 a 30 dagar, som för en Sjöman will säga mycket, och likwäl icke ens förbättrar waran. Kan nu någon säga, at et Skepp, som går genom dessa omkostningar och drögsmål, utan sin egen ringaste nytta, ändå äger alla önskeliga fördelar? Kan någon öf53wertalas at tro, det 2 proCents besparing af hela Capitalet och 20 dagars försprång i Sjön för en Handlande, är honom til als ingen nytta?
Sist yrkar jag derpå, om ingendera af åfwannämde hinder låge dem i wägen, kan likwäl denna frihet intet gagna dem, så länge de måste reda i lag3 med Stockholms Handlande.
Dertil äro i synnerhet fyra wigtiga orsaker, 1:o äro Stockholms, och Öster- och Wästerbotns Handlande af contraira4 interessen. Ty ju mera Norrbotningarna hafwa framgång i sin Utrikes Sjöfart, ju mera sloge de sig derpå, och ju större förmoner wunne de derigenom. Stockholms-boen såge åter sig i samma mon, som de andras Utlänska Handel tiltoge, wara præjudicerad5 i sina härtils ensamt besutna fördelar. Kan denna præjudice6 intet hindras genom Lagarna, så måste det ske derigenom, at deras Utländska Handel blir wåra Norrlänningar mera kostsam än indräcktig7; ty då ledsna de snart. Om detta wärckeligen sker, eller huruledes, det befattar jag mig intet med. Nog af, at interesset så fordrar det.
2:o Äro Norrbotningarna för långt skilde ifrån Hufwud-Rederiet, när något wigtigt skal företagas. Det gör emellertid, som det finner bäst i Stockholm och den aflägsne Reddaren sitter i mörcker om många händelser, hwarföre den 3:dje orsaken är okunnoghet.
Få äro nu kunnoga om Waror, Mynt, Wärde, Hamnar, interessen, Mått, Wigt etc. Han slipper lättast då han liter på andra. Intet har han Utländska Correspondenter, och intet angående den saken, någon annan i Stockholm, som honom underrättar, än dem, som äro hans Med-Redare, som med honom hafwa stridigt interesse. Han måste således til större delen hålla til godo, hwad honom berättas och upgifwes.54
För det 4:de äro Norrbotningarna nu icke så förmögna at reda i lag med så mägtiga, som de andra äro i rikedom och styrcka. De swaga nyttja ofta de förmögnares förlager, och sätta sig derigenom i obligation8 och skattskyldighet hos de andra. Detta är en omständighet af så stor wigt, at den som försummar, at ställa sin förmögenhet med sina Med-interessenter på wågskålen, han hazarderar sin timmeliga9 wälfärd för mycket.
Mig rinner i hogen, huru Lejonet bytte rofwet mellan sig och de smärre djuren10. Ingen råder sin wän at plåcka Körsbär med stora Herrar11, och har jag märckt at den planta, som står för när til den större, hindras i sin tilwäxt.
Öster- och Wästerbotningarna hafwa derföre litet warit hogade för denna slags Sjöfart. Få hafwa gjordt försök, men än färre funnit sin räkning12 derwid.
Denna frihet, är således förringa at kunna smickra dem med. Med blåtta ord eller löften kunna de intet ställas tilfreds, och än mindre med ljufwa inbillningar. Wore sjukdomen en phantasie, så stode den genom en rörande föreställning om wår sälla frihet och wälmåga, at bäst botas, men nu när wärck och wedermöda plåga oss, bojorna, som wi bära, ses af alla midt om ljusa dagen, och olyckan står oss på Medarna13, så är det fåfängt at Predika om frid förr än banden lossas.
