Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 2
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 4
§. 3.
Var nu en lag och föreskrift nödig för menniskan i detta sälla tilståndet, huru mycket oombärligare måtte den blifvit efter den förlorade likheten med Gud. Hans oföränderliga rättfärdighets fordran kunde icke försvinna, ej eller Creaturens förbindelse, at lyda sin Skapare; men kännedomen däraf blef inveklad i mörker, och där var mera hvarken hog eller förmåga at lyda den. Huru oombärligt blef då icke för menniskan den befallande Gudens rättesnöre i alla hennes gjerningar? Ifrån denna stunden blef det väl omöjeligit för henne, at genom upfyllandet af dessa sina plikter blifva fullkommeligen lyckelig, hvarföre den förbarmande Skaparen upgaf en annan väg genom qvinnones Säd;1 1 Mos. B. 3:15. men hvarken kunna plikterna därmedelst förändra sin natur, eller den igenom Löftet gifna försoningen sökas, annamas eller behållas, om ej lagen får i all sin vidd utöfva sin förbindande kraft emot menniskan.
Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 2
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 4
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: