Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 19
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 21
§. 20.
För det andra blifver lagen nyttig för oss i så måtto, at vi genom den allena, jämförd med vårt lefverne, läre känna våra synder, såsom Apostelen Paulus intygar, då han säger: af lagen känner man syndena, och, syndena kände jag icke;156 utan af lagen; ty jag hade intet vesst af begärelsen, hade icke lagen sagt: Tu skalt icke begära.1 Rom. 3:20. Sjelfva förnuftet leder oss til den sanning, at hos en menniska kan föga förbättring väntas, förr än hon hunnit til känslan af sina fel, och Herren fordrar den uttryckeligen, såsom utom hvilken en rätt omvändelse blifver omöjelig, då Han säger til Israëls barn: allenast kän tina missgjerningar, at tu emot Herran tin Gud syndat hafver, och hafver icke lydt mina röst, säger Herren. Jer. 3:13. Ingen ting kan för det högmodiga menniskohjertat vara svårare, än denna kännedomen; ty den störtar henne ifrån sin inbillade högd i stoftet, och slår alla styltor undan den högt upstaplade egenkärleken; men ingen ting är eller nödvändigare til en rättskaffans förbättring; men huru skal syndaren komma härtil? Här visar sig lagens stora nytta. En vandringsman kastar ofta sina ögon på vägen, som han vandrar uppå; och de vägvisare, som utstaka den samma; däraf märker han, om han ännu följer rätta stråten, eller om han vikit ifrån den til höger eller vänster. När Guds Ande får värka på syndarens hjerta, och syndaren öpnar ögonen, at se hvar han står, då börjar han at forska i Herrans bud, at se Guds fordringar, och samvetet vaknar, at vitna157 emot honom. Han ser då hela sit hjerta i grund förderfvadt, och afvogt emot sin Skapare: han känner de orena begär, som upstiga däruti, och förtörna den helige Guden: han märker afsteg och förbrytelser i alla sina ord och företaganden; ty de följa ej det af himmelen gifna rättesnöret. Denne fullkomlighets spegel allena uptäcker öfverträdelserna, och här får syndaren med häpnad se sig ej allenast befläckad, utan ock hela sin ohyggeliga gestalt. Härtil duga visst icke menniskodickter, eller hedniska sedoläror; ty de stadna med all sin grannlåt vid ytan, och det illistiga menniskohjertat finner där altid något skrymsle at dölja sig uti; då däremot Guds lag helt och hållet aftager syndatäcket, och blottar dess blygd. Ack! at vi allenast ville flitigt stå för denne spegel, och låta dess fullkomliga klarhet uppenbara för oss vår ömkansvärda belägenhet, och ej gå bort, och förgäta hurudana vi vore. Jac. 1:24. Gifve Gud! at vår tids Christne icke mera älskade mörkret än ljuset, at därunder dölja sig; ty hvar och en, som illa gjör, hatar ljuset, och kommer icke til ljuset, at hans gjerningar icke skola varda straffade; intygar sjelf det eviga ljuset, vår dyraste Frälsare Joh. 3:19,20.
§. 20.
För det andra blifver lagen nyttig för oss i så måtto, at vi genom den allena, jämförd med vårt lefverne, läre känna våra synder, såsom Apostelen Paulus intygar, då han säger: af lagen känner man syndena, och, syndena kände jag icke;156 utan af lagen; ty jag hade intet vesst af begärelsen, hade icke lagen sagt: Tu skalt icke begära.2 Rom. 3:20. Sjelfva förnuftet leder oss til den sanning, at hos en menniska kan föga förbättring väntas, förr än hon hunnit til känslan af sina fel, och Herren fordrar den uttryckeligen, såsom utom hvilken en rätt omvändelse blifver omöjelig, då Han säger til Israëls barn: allenast kän tina missgjerningar, at tu emot Herran tin Gud syndat hafver, och hafver icke lydt mina röst, säger Herren. Jer. 3:13. Ingen ting kan för det högmodiga menniskohjertat vara svårare, än denna kännedomen; ty den störtar henne ifrån sin inbillade högd i stoftet, och slår alla styltor undan den högt upstaplade egenkärleken; men ingen ting är eller nödvändigare til en rättskaffans förbättring; men huru skal syndaren komma härtil? Här visar sig lagens stora nytta. En vandringsman kastar ofta sina ögon på vägen, som han vandrar uppå; och de vägvisare, som utstaka den samma; däraf märker han, om han ännu följer rätta stråten, eller om han vikit ifrån den til höger eller vänster. När Guds Ande får värka på syndarens hjerta, och syndaren öpnar ögonen, at se hvar han står, då börjar han at forska i Herrans bud, at se Guds fordringar, och samvetet vaknar, at vitna157 emot honom. Han ser då hela sit hjerta i grund förderfvadt, och afvogt emot sin Skapare: han känner de orena begär, som upstiga däruti, och förtörna den helige Guden: han märker afsteg och förbrytelser i alla sina ord och företaganden; ty de följa ej det af himmelen gifna rättesnöret. Denne fullkomlighets spegel allena uptäcker öfverträdelserna, och här får syndaren med häpnad se sig ej allenast befläckad, utan ock hela sin ohyggeliga gestalt. Härtil duga visst icke menniskodickter, eller hedniska sedoläror; ty de stadna med all sin grannlåt vid ytan, och det illistiga menniskohjertat finner där altid något skrymsle at dölja sig uti; då däremot Guds lag helt och hållet aftager syndatäcket, och blottar dess blygd. Ack! at vi allenast ville flitigt stå för denne spegel, och låta dess fullkomliga klarhet uppenbara för oss vår ömkansvärda belägenhet, och ej gå bort, och förgäta hurudana vi vore. Jac. 1:24. Gifve Gud! at vår tids Christne icke mera älskade mörkret än ljuset, at därunder dölja sig; ty hvar och en, som illa gjör, hatar ljuset, och kommer icke til ljuset, at hans gjerningar icke skola varda straffade; intygar sjelf det eviga ljuset, vår dyraste Frälsare Joh. 3:19,20.
20
§
Toiseksi laki on meille hyödyllinen siinä, että vain se antaa meidän elämäämme vertailukohdan, jonka ansiosta opimme tuntemaan omat syntimme. Niin kuin Paavali vakuuttaa: Lain tehtävänä on opettaa tuntemaan, mitä synti on Room. 3:20. Vasta lain vaikutuksesta tulin tuntemaan synnin.156 Himo olisi ollut minulle tuntematon asia, ellei laki olisi sanonut: ”Älä himoitse”. Room. 7:7. Jo järki itse johtaa meidät oivaltamaan sen totuuden, ettei ihmisen parannuksesta ei ole paljoakaan toivoa ennen kuin hän alkaa tuntea virheensä. Herra vaatii tätä selvästi, eikä todellinen kääntymys ilman sitä ole mahdollinenkaan. Hän sanoo Israelin lapsille: Tunne kuitenkin rikoksesi: Sinä olet tehnyt syntiä Herraa, Jumalaasi, vastaan. Minua et ole kuunnellut, sanoo Herra3 Jer. 3:13. Mikään ei ole ylpeälle ihmismielelle vaikeampaa kuin tämän tiedostaminen. Se suistaa hänet kuvitellusta korkeudestaan maan tomuun ja lyö tukikepit korkealle asetetun itserakkauden alta. Silti mikään ei oikeamielisen parannuksen kannalta myöskään ole sen tarpeellisempaa. Mutta miten syntinen voisi päästä siihen? Tässä tulee ilmi lain suuri hyöty. Vaeltaja luo usein katseensa tiehen, jota hän kulkee, ja tienviittoihin, jotka osoittavat hänelle tietä. Niistä hän huomaa, kulkeeko hän yhä oikeaa reittiä vai onko hän poikennut siitä oikealle tai vasemmalle. Kun Jumalan henki saa vaikuttaa syntisen sydämessä ja syntinen avaa silmänsä nähdäkseen, missä hän on, hän alkaa tutkia Herran käskyjä ja ymmärtää Jumalan vaatimuksia. Omatunto herää ja todistaa157 häntä vastaan. Hän näkee koko sydämensä olevan pohjiaan myöten turmeltunut ja kääntynyt Luojaansa vastaan. Hän tunnistaa alhaiset halut, jotka siitä kumpuavat ja suututtavat pyhän Jumalan. Hän huomaa poikkeamat ja rikkomukset kaikissa sanoissaan ja toimissaan, sillä ne eivät seuraa taivaasta annettua ohjenuoraa. Vain tämä täydellisyyden peili paljastaa rikkomukset, ja syntinen saa hämmästyneenä nähdä itsensä, ei vain täysin tahraantuneena vaan myös koko olemukseltaan iljettävänä. Tähän eivät tietenkään riitä ihmislorut eivätkä pakanoiden moraaliopit, sillä ne jäävät kaikkine korusanoineen pintaan, ja viekas ihmissydän löytää niistä aina jonkin loukon mihin piiloutua. Jumalan laki sitä vastoin riisuu synnin kaavun kokonaan ja paljastaa sen hävyn. Voi, kunpa me ahkerasti seisoisimme sen peilin edessä ja antaisimme sen täydellisen kirkkauden kertoa meille säälittävän surkean tilamme, niin ettei poistuttuaan unohda saman tien, millainen on4 Jaak. 1:24. Suokoon Jumala, etteivät meidän aikamme kristityt rakastaisi pimeyttä enemmän kuin valoa, niin etteivät he siihen kätkeytyisi, sillä se, joka tekee pahaa, kaihtaa valoa; hän ei tule valoon, ettei hänen tekojaan rangaistaisi. Tämän vahvistaa itse ikuinen valomme, kallis Vapahtajamme5 Joh. 3:19–20.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 19
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 21
Platser:
Personer: Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: