Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 22
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 24
§. 23.
Andre åter stöta sig öfver denna lagens stränghet. Hvad är det, säga de, man fordrar af oss? Intet mindre än fullkomligheter. Man begärer af oss en helighet, som blir aldeles omöjelig. Intet tänka något ondt, intet begära, intet försumma något godt. Huru kan sådant väntas af menniskor? Gud kan ju intet begära af oss mera, än det, som är möjeligit. Hvarföre skola plickterna drifvas så högt? Sådant afskräcker mera; så at man ej vågar bjuda til en gång. Vid denna invändning, som nog är allmän i vår tid, får jag först anmärka, at det är ofta samma slags folk, som ena gången vilja knapt sätta denna Guds lag i jämnförelse med visa hedningars sedoläror, och en annan gång klaga de, at den är för sträng, som nogsamt utvisar, at de vilja tadla det, som de likväl ej noga undersöka, och det gjör dem lika mycket, antingen de kunna skudda dess förbindande kraft ifrån sig1 genom166 förakt, eller en föreburen omöjelighet. Till dem säger Gud: Hvi förkunnar tu mina rätter, och tager mitt förbund i tin mun ? Efter tu dock hatar tucktan, och kastar min ord bak om tig. Ps. 50:16,17. Därnäst bör jag påminna hvad förut är bevist, nemligen, at lagens fordringar äro ingalunda vilkorliga, utan grundade i Guds egen oföränderliga helighet, och kunna således icke bero af menniskans större eller mindre förmåga at hålla dem. Sedan bör jag ock erhindra, at någon afprutning är här emot sjelfva sakens natur; ty lasterna hafva ingen gränts. Är sjelfva benägenheten til det onda intet syndig; så är ock icke den däraf upväxande begärelsen. Får den vara fri; så är utöfningen, förr eller sednare, af det onda oundvikelig, och bör derföre äfven vara fri. Men är utöfningen af det onda ena gången låflig; så måste den ock vara en annan, och således altid, och på samma sätt äfven de gröfsta utbrott. Nej, säger du, det går ej an, så långt får man ej gå därmed. Kom derföre och säg, kom och visa hvarest råmärket är, eller återvändnings-punkten. Jag försäkrar du är ej i stånd at utstaka den; ty den gifves icke annorstädes än i dygdens gränts. Är den öfverskriden; så har mera intet återhåll rum. Men jag vet, hvad som är hemliga drif-fjädren167 därtil, at man ifrar emot lagens stränghet, och ändock ej vill lämna tömmarna aldeles lösa. Man ser sig på ena sidan genom lasten råka hos dygdiga menniskor i förakt; derföre vill man undanrödja den lag, som så djupt förnedrar dem. De märka åter på den andra, at om deras medmenniskor vore utan religion, och lasterna så tygelfria hos dem, förlorade de med det samma all säkerhet om lif, ära och egendom, uti sammanlefnad med Barbarer; derföre blifva de, under all sin egen tygellöshet, ändock stränge sedolärare för andra. En emot sine Föräldrar olydig yngling, som anser sin sturskhet2 för ingen last, förtryter dock i själen, när han med tiden så bemötes af sina barn. Slagskämpen ropar hämd öfver mördaren, som sätter efter hans lif; men tål ej bestraffning för sitt eget mordiska hjerta. Den otucktige och ägtenskapsbrytaren förtörnas öfver sin makas otrohet, och äreskändaren förargas öfver den, som mäter honom med samma mått, som han utdelar androm.3 Så orimmelig är fiendskapen i gemen emot Herrans lag, som hos hvar och en sundt tänkande måste vederlägga sig sjelf, hvilken likväl hos det lägsta folket ej får tilfälle til så fria och ohämnade utbrott, som hos dem, hvilka äro befallande, de där ofta med168 sin blotta vilja stifta lagar för de ringare, skyla lasterna med hedersplagg, och förstå åtminstone, at hålla dem ryggen fri4 för all näpst, då ej allenast de små lagbrytare så dyrt nog omgälla sina öfverträdelser, utan ock sjelfva oskulden ofta såras, för at skydda den hedrade våldsvärkaren, som säger til den elända: Bucka tig, at vi måge gå öfver tig, och lägg tin rygg på jordena, och som ena gato, at man må löpa theröfver. Es. 51:23. Men ack! huru fåfängt streta icke sådane emot Herren den Allsmägtige? Huru förgäfves är icke deras bemödande, at lossa lagens band för sig sjelfve, dem de likväl draga till för andra, at därmed skaffa sina egna utsväfningar så mycket friare fält? Mån dessa arma kräks högmod skall kunna rubba en i Guds väsende och helighet grundad lag? Nej ingalunda. Om detta Babel upstege i himmelen, och satte sina magt uti the höga fäste; så skola dock förstörare ifrån Herren komma öfver honom. Jer. 51:53. Ty så heter det: I skolen intet lägga thertill, som jag Eder bjuder, och skolen ej eller taga ther något ifrå, på thet i mågen bevara Herrans Eder Guds bud, som jag bjuder Eder. 5 Mos. B. 4:2. Ack! hvad må då hända föraktarena? Jo! det, som Johannes skrifver i slutet af Uppenbarelseboken. Om någor tager något ifrå thenna169 lagens ord, hans del skall Gud borttaga utu lifsens bok. Uppenb. B. 22:19. Vördom då Herrans bud och befallningar, och lydom dem med et enfalligt hjerta. Finne vi härvid vår ofullkomlighet; så lät oss icke knota emot Lagstiftarens heliga fordringar, än mindre slita oss löse ifrån dem, utan hellre erkänna vårt förderf och vårt intet, och söka försoningen, at genom vår dyre Frälsares nåd få et villigt och lydaktigt hjerta.
§. 23.
Andre åter stöta sig öfver denna lagens stränghet. Hvad är det, säga de, man fordrar af oss? Intet mindre än fullkomligheter. Man begärer af oss en helighet, som blir aldeles omöjelig. Intet tänka något ondt, intet begära, intet försumma något godt. Huru kan sådant väntas af menniskor? Gud kan ju intet begära af oss mera, än det, som är möjeligit. Hvarföre skola plickterna drifvas så högt? Sådant afskräcker mera; så at man ej vågar bjuda til en gång. Vid denna invändning, som nog är allmän i vår tid, får jag först anmärka, at det är ofta samma slags folk, som ena gången vilja knapt sätta denna Guds lag i jämnförelse med visa hedningars sedoläror, och en annan gång klaga de, at den är för sträng, som nogsamt utvisar, at de vilja tadla det, som de likväl ej noga undersöka, och det gjör dem lika mycket, antingen de kunna skudda dess förbindande kraft ifrån sig5 genom166 förakt, eller en föreburen omöjelighet. Till dem säger Gud: Hvi förkunnar tu mina rätter, och tager mitt förbund i tin mun ? Efter tu dock hatar tucktan, och kastar min ord bak om tig. Ps. 50:16,17. Därnäst bör jag påminna hvad förut är bevist, nemligen, at lagens fordringar äro ingalunda vilkorliga, utan grundade i Guds egen oföränderliga helighet, och kunna således icke bero af menniskans större eller mindre förmåga at hålla dem. Sedan bör jag ock erhindra, at någon afprutning är här emot sjelfva sakens natur; ty lasterna hafva ingen gränts. Är sjelfva benägenheten til det onda intet syndig; så är ock icke den däraf upväxande begärelsen. Får den vara fri; så är utöfningen, förr eller sednare, af det onda oundvikelig, och bör derföre äfven vara fri. Men är utöfningen af det onda ena gången låflig; så måste den ock vara en annan, och således altid, och på samma sätt äfven de gröfsta utbrott. Nej, säger du, det går ej an, så långt får man ej gå därmed. Kom derföre och säg, kom och visa hvarest råmärket är, eller återvändnings-punkten. Jag försäkrar du är ej i stånd at utstaka den; ty den gifves icke annorstädes än i dygdens gränts. Är den öfverskriden; så har mera intet återhåll rum. Men jag vet, hvad som är hemliga drif-fjädren167 därtil, at man ifrar emot lagens stränghet, och ändock ej vill lämna tömmarna aldeles lösa. Man ser sig på ena sidan genom lasten råka hos dygdiga menniskor i förakt; derföre vill man undanrödja den lag, som så djupt förnedrar dem. De märka åter på den andra, at om deras medmenniskor vore utan religion, och lasterna så tygelfria hos dem, förlorade de med det samma all säkerhet om lif, ära och egendom, uti sammanlefnad med Barbarer; derföre blifva de, under all sin egen tygellöshet, ändock stränge sedolärare för andra. En emot sine Föräldrar olydig yngling, som anser sin sturskhet6 för ingen last, förtryter dock i själen, när han med tiden så bemötes af sina barn. Slagskämpen ropar hämd öfver mördaren, som sätter efter hans lif; men tål ej bestraffning för sitt eget mordiska hjerta. Den otucktige och ägtenskapsbrytaren förtörnas öfver sin makas otrohet, och äreskändaren förargas öfver den, som mäter honom med samma mått, som han utdelar androm.7 Så orimmelig är fiendskapen i gemen emot Herrans lag, som hos hvar och en sundt tänkande måste vederlägga sig sjelf, hvilken likväl hos det lägsta folket ej får tilfälle til så fria och ohämnade utbrott, som hos dem, hvilka äro befallande, de där ofta med168 sin blotta vilja stifta lagar för de ringare, skyla lasterna med hedersplagg, och förstå åtminstone, at hålla dem ryggen fri8 för all näpst, då ej allenast de små lagbrytare så dyrt nog omgälla sina öfverträdelser, utan ock sjelfva oskulden ofta såras, för at skydda den hedrade våldsvärkaren, som säger til den elända: Bucka tig, at vi måge gå öfver tig, och lägg tin rygg på jordena, och som ena gato, at man må löpa theröfver. Es. 51:23. Men ack! huru fåfängt streta icke sådane emot Herren den Allsmägtige? Huru förgäfves är icke deras bemödande, at lossa lagens band för sig sjelfve, dem de likväl draga till för andra, at därmed skaffa sina egna utsväfningar så mycket friare fält? Mån dessa arma kräks högmod skall kunna rubba en i Guds väsende och helighet grundad lag? Nej ingalunda. Om detta Babel upstege i himmelen, och satte sina magt uti the höga fäste; så skola dock förstörare ifrån Herren komma öfver honom. Jer. 51:53. Ty så heter det: I skolen intet lägga thertill, som jag Eder bjuder, och skolen ej eller taga ther något ifrå, på thet i mågen bevara Herrans Eder Guds bud, som jag bjuder Eder. 5 Mos. B. 4:2. Ack! hvad må då hända föraktarena? Jo! det, som Johannes skrifver i slutet af Uppenbarelseboken. Om någor tager något ifrå thenna169 lagens ord, hans del skall Gud borttaga utu lifsens bok. Uppenb. B. 22:19. Vördom då Herrans bud och befallningar, och lydom dem med et enfalligt hjerta. Finne vi härvid vår ofullkomlighet; så lät oss icke knota emot Lagstiftarens heliga fordringar, än mindre slita oss löse ifrån dem, utan hellre erkänna vårt förderf och vårt intet, och söka försoningen, at genom vår dyre Frälsares nåd få et villigt och lydaktigt hjerta.
§ 23
Toisia taas loukkaa tämän lain ankaruus. Mitä se meiltä vaatii, he kysyvät. Ei vähempää kuin monenlaista täydellisyyttä. Meiltä vaaditaan pyhyyttä, jollainen on aivan mahdotonta. Ei saa ajatella mitään pahaa, ei himoita mitään, ei laiminlyödä mitään hyvää. Miten voi sellaista odottaa ihmisiltä? Eihän Jumala voi vaatia meiltä enempää kuin mikä on mahdollista. Miksi velvoitteet asetetaan niin korkealle? Sellainen pikemmin pelottaa niin, ettei uskalla yrittääkään. Tähän meidän aikanamme varsin yleiseen vastaväitteeseen saanen ensinnäkin sanoa, että kyse on usein samoista ihmisistä, jotka ensin tuskin haluavat vertailla Jumalan lakia viisaiden pakanoiden moraalilakien kanssa ja toisella kerralla valittavat sen liiallista ankaruutta, mikä osoittaa selvästi, että he haluavat moittia sellaista, jota he eivät kuitenkaan halua tarkoin tutkia. Heidän kannaltaan on aivan sama, koettavatko he kiertää lain sitovaa voimaa sen166 vähättelyn vai sen luulotellun mahdottomuuden vuoksi. Jumalattomalle Jumala sanoo: ”Miten sinä voit kertoa käskyistäni, kuinka uskallat puhua minun liitostani, sinä, joka et ota vastaan ojennusta vaan heität käskyni selkäsi taakse?” Ps. 50:16–17. Toiseksi minun on huomautettava siitä, mikä edellä todistettiin, nimittäin että lain vaatimukset eivät suinkaan ole millään tavoin ehdollisia vaan perustuvat Jumalan omaan muuttumattomaan pyhyyteen. Niinpä ne eivät myöskään riipu ihmisten paremmasta tai huonommasta kyvystä noudattaa niitä. Edelleen minun täytyy muistuttaa, että kaikkinainen tinkiminen on tässä asian luonnon vastaista, sillä paheilla ei ole mitään rajaa. Jollei jo itse taipumus pahaan ole syntiä, ei sitä ole myöskään siitä nouseva himo. Jos se sallitaan, niin myös pahan harjoittaminen on ennemmin tai myöhemmin väistämätöntä, ja senkin tulee siis olla vapaata. Mutta jos pahan harjoittaminen sallitaan yhden kerran, se täytyy sallia toisellakin kerralla eli toisin sanoen aina, ja sama koskee myös törkeimpiäkin purkauksia. Ei, sinä sanot, ei se käy päinsä, ei niin pitkälle voi mennä. Tule siis ja sano, tule ja näytä missä on rajamerkki ja käännekohta. Vakuutan, ettet kykene sitä osoittamaan, sillä sitä ei ole missään muualla kuin hyveen rajalla. Jos se on ylitetty, ei pidättyvyydelle enää ole sijaa. Mutta tiedän kyllä, mikä salainen vaikutin167 siinä on taustalla, kun kiivaillaan lain ankaruutta vastaan eikä kuitenkaan haluta päästää kokonaan irti ohjaksista. Ensinnäkin ihminen huomaa joutuvansa paheiden vuoksi hyveellisten ihmisten halveksimaksi, ja siksi halutaan raivata pois tieltä sellainen laki, joka näin syvästi heitä alentaa. Toiseksi he huomaavat, että jos muut ihmiset olisivat uskonnottomia ja heidän paheensa siten täysin pidäkkeettömiä, niin he itse barbaarien kanssa eläessään menettäisivät kaiken turvan elämänsä, kunniansa ja omaisuutensa suhteen. Siksi he kaikessa omassa hillittömyydessäänkin opettavat kernaasti toisille ankaraa moraalilakia. Vanhempiaan kohtaan tottelematon nuorukainen, joka ei lainkaan tajua pöyhkeyttään paheeksi, suuttuu koko sielustaan, kun hänen lapsensa aikanaan kohtelevat häntä samalla tavoin. Tappelupukari vaatii kostoa murhaajalle, joka uhkaa hänen henkeään, mutta ei kestä oman murhanhimoisen sydämensä rankaisemista. Haureellinen ja avionrikkoja loukkaantuu puolisonsa uskottomuudesta, kunnianloukkaaja suuttuu niille, jotka mittaavat häntä samalla tavalla, jolla hän kohtelee muita. Niin järjetöntä on yleinen viha Herran lakia kohtaan, vaikka sen pitäisi jokaisen terveesti ajattelevan mielessä itse kumota itsensä. Alimpien kansankerrosten keskuudessa tuo viha ei kuitenkaan pääse purkautumaan yhtä vapaasti ja esteettömästi kuin valtaapitävien keskuudessa. He168 säätävät usein vähäarvoisemmille lakeja vain oman tahtonsa pohjalta, silottelevat paheitaan kunnian kaavuilla ja osaavat ainakin välttää kaikenlaiset rangaistukset samalla kun vähäisemmät lainrikkojat saavat todella ankarasti maksaa pienistäkin rikkomuksistaan, eikä tässäkään kaikki. Itse viattomuuttakin loukataan usein kunnianarvoisan väkivallantekijän suojelemiseksi, kun hän sanoo kurjalle: Maahan pitkällesi! Me marssimme sinun ylitsesi, anna selkäsi tallattavaksi, maankamaraksi, kaduksi kulkijoille9 Jes. 51:23. Mutta voi! Kuinka turhaan rehkivätkään sellaiset Herraa Kaikkivaltiasta vastaan. Kuinka turhaa onkaan heidän vaivannäkönsä heitä koskevien lain siteiden irrottamiseksi, kun he kuitenkin kiristävät niitä toisille saadakseen omalle irstailulleen vapaamman kentän. Voisiko näiden kurjien elukoiden ylpeys horjuttaa Jumalan olemukseen ja pyhyyteen perustuvaa lakia? Ei suinkaan. Vaikka Babylon astuisi taivaaseen saakka, linnoittautuisi voittamattomiin korkeuksiin, sittenkin viholliset hyökkäisivät sen kimppuun minun käskystäni, sanoo Herra Jer. 51:53. Sanotaanhan, että ”Älkää lisätkö mitään näihin käskyihin älkääkä poistako niistä mitään. Pitäkää Herran, Jumalanne, käskyt, jotka minä teille annan” 5. Moos. 4:2. Voi! Mitenkähän halveksujille mahtaa käydä? Aivan niin, se mitä Johannes kuvaa Ilmestyskirjansa lopussa. Jos joku ottaa pois jotakin tämän169 lain sanoista, ottaa Jumala pois hänen osansa elämän kirjasta10 Ilm. 22:19. Kunnioittakaamme siis Herran käskyjä ja määräyksiä ja totelkaamme niitä vilpittömin sydämin. Jos havaitsemme tuolloin oman epätäydellisyytemme, älkäämme napisko Lainsäätäjän pyhiä vaatimuksia vastaan saati sitten kiemurrelko itseämme vapaaksi niistä. Tunnustakaamme mieluummin oma turmeltuneisuutemme ja mitättömyytemme ja etsikäämme sovitusta, että kalliin Vapahtajamme armo tekisi sydämistämme halukkaita ja tottelevia.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 22
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 24
Platser: Babylon (Babel)
Personer:
Bibelställen:
Teman: