28
§. 17.
Alsvåldige Gud! Dig hembäre vi i dag brinnande offer, som skänkt oss denna Himla-Gåfva. Vi emottaga Den såsom en dyr underpant af Din nåd emot oss. Välsigna nu, O Gud! Svears Konung. Smörg Honom med Din Höga Vishet at styra Ditt Folk! Krön Honom med Din Dyra Nåd! Lät Hans Spira lysa af Nåd och Rättvisa! Gör Gustafs dagar många och glada! Välsigna vår Allernådigste Drottning och lätt nya Telningar utur denna välsignade Rot upqvickna til vår glädje! Välsigna och uppehålt nådeligen hela vårt Konunga-Hus. Välsigna Riksens församlade Ständer och hela Svea Rike! Lätt Svea Folk glädjas under Gustafs Spira, til sednaste tider!1 Och sidst, O Store Gud, gif Honom och Dess Folk et Himla-arf, och med Dig, Du Härarnas Herre, en oförvanskelig Krona!
§. 16.
Jag hinner ej mera. Det behöfves ock ej mera, at bevisa vår Gustaf vara Stor. Ingen kan neka dertil, utan den som afvundas oss denna Himla-Gåfva.
Hela Europa flatnar öfver denna Freds-Hjeltens stora bedrifter, då Svear känna en innerlig glädje-rörelse i dag, at Han blifvit deras lott.
Kom nu, du trötta Arbetare, och hvila dig en stund. Sätt dig ned uppå en tufva, knäpp ihop dina händer och se up til Himmelen. Säg: Gud vare låf för denna glada dagen då Gustaf krönes til vår Kung. Lefve Gustaf! Lefve Gustaf! Gå sedan hem, och säg til dina barn: I dag krönes Gustaf den 3:dje til Sveriges Kung. Stick dem en bröd-beta2 i handen och gif dem af hjordens mjölk at dricka, och säg dem: Kära barn! Välsigna eder Gud, som gifvit oss Gustaf til Konung. I behöfver icke fruckta at någon skall drifva eder bort ifrån edra kojor, och ifrån denna jord-torfva, som edra Förfäder bebodt, så länge Gustaf lefver; Du Moder för dessa barnen, söfva det yngsta med en visa til Gustafs ära.
Herdar! samler Eder i dag på det grönaste fält, drifver edra hjordar at gå där tilsammans.26 Split2 och trätor må aldrig höras från edra tält, så länge Gustaf lefver. Flyr, I vill-djur! til öde-marker, där inga hjordar gå, låter lamben beta i ro så länge Herdarna spela til Gustafs låf.
Ja, I Herdar! går i den närmaste lunden, och stämmer an med edra vall-horn. Blåser af glädje at det skallar i marken, och närmaste skog svarar eder. Samler de små lamben tilhopa och danser i ring omkring dem och sjunger: Gustaf skall skydda oss och eder. Binder kransar af blomster och gröna blad och kröner dermed hvarandra til Gustafs ära.
Hörer, I Hafvets-Män, som uppå böljan satt edra boningar, och fören skatter til Landets Inbyggare från de aflägsnaste verlds-delar. Tager del i vår glädje på denna dagen. Reser up en glädje-flagg, drager up edra vimplar, och roper af glädje; Ty vår Gustaf skall skydda eder. Vågen skall icke störta eder; eder mulna himmel skall klarna och främmande Skepp skola fira för Svensk Flagg,3 då de höra Gustaf vara eder Beskyddare.
Gifver glädje-eld, med hela laget,4 at det knallar i bergen och dälderna darra. Dricker Gustafs skål och roper, Lefve Gustaf! Lefve Gustaf den Store!
I Blå-klädde Härar.5 I Fosterlandets Försvarare! Samler Eder i dag, slår ut Edra Fanor och frögde-tekn,6 ty Gustaf vil aldrig fläcka dem med edert blod. Låter klingande spel höras, och gifver glädje-salfvor af edra gevär; men suckningar för Gustaf til Himmelen utaf edra hjertan.27
Talare! I Mästare i den konsten, at med ömma känslor röra edra Åhörare, och med eder vältalighet vinna segrar öfver hjertan. Görer nu i dag eder flit, at förbinda Svenska hjertan til Gustafs tjenst, och at i dag med glädje känna sin lycksalighet under Gustafs Spira.
Skalder! Dickter nu visor; ty gamla duga icke i dag, och sjunger dem för Svenska Folket, at en innerlig frögd må tränga sig til deras hjertan, och en eld må uptändas som endast brinner til Gustafs heder.
I, som Stränga-spel rören, tagen ned edra Harpor, som en tid varit uphängde och med Flor beklädde,7 stämmer up dem i dag, görer nu Edra Mäster-stycken; låter icke konsten allena arbeta; utan eder inre glädje drifve de behageligaste tag, at upmuntra Svea Barn til Gustafs låf. Och I Sång-Gudinnor, som med eder ljufliga röst uplifven half-döda sinnen, höjer up edert ljud och med rörande infall trycker glädjen i Svenska Mäns hjertan.
Du Svea Folk! Lätt Frögde-rop höras öfver-alt uti våra bygder: ty nu bär åter infödd Svensk Man Svensker Krona. Värdigare hjessa har dermed ej kunnat prydas; ty du har i Gustaf din frihets kraftiga försvar.
Gråt af glädje du Svea Inbyggare: ty sorge-målnen äro förskingrade, och Gustafs Sol lyser i dag. Värdaste Åhörare! Görer ett med Svea Folket. Blander edra glädje-tårar med deras, och kyssom den Allmagts-hand, som välsignat oss. Stämmom in med deras glädje-rop och ropom: Lefve Konung Gustaf! Lefve Gustaf den Store!
§. 15.
Men det är ännu något synnerligt at säga om vår Gustafs stora möda, som förtjenar särskilt at nämnas, det Svenske män aldrig må förgäta. Jag kan ej utan djupaste vördnad tala derom.
Han ökar sjelfmant sitt besvär, men gläder och gagnar sitt folk med det samma. Många24 och långa omgånger trötta ofta ut rättsökande, när de vilja nalkas Thronen; Men Gustaf banar en ginväg dit up, så lätt, at sjelfva Torparen och Tiggaren får, när han vill, tala med sin Konung och klaga sin nöd.
Han [h]ar utnämt vissa dagar uti veckan, på hvilka hvar och en, utan hinder, sjelf får komma fram med sin sak, och gifva kort begrep deraf munt- eller skrifteligen.
Han öfverhopades väl först med en faselig mängd Supplicanter,8 af hvilka större delen blott begärte allmosor, och det såg ut, som skulle några förtrutit denna folkets frihet så högt, at de genom sådant öfverlopp sökt straxt i början trötta ut vår Allernådigste Konung; men hvad vinna de? Gustaf håller ut, den fattigas sak kommer fram, och den svarta själen harmas.
Förtrycktas sak segrar, möglade sanningar bringas i dags-ljuset, och Ämbetsmän få en fördubblad drift, at reda målen ifrån sig.
Gustaf är ju icke sin egen: Han är Folkets, Han arbetar för den förtryckta.
Faderlöse! Se här edert Försvar. Du trampade Medborgare! res up ditt hufvud utur stoftet; dina förföljare darra och fly.
O Gustaf! Hvar är Din like? Lät Wespasianus2 dageligen sjelf dela ut bröd ibland folket; Stor sak, det hade ock et pund-hufvud3 kunnat göra. Men at dela rätt ibland undersåtare och taga sig den fattigas sak an, Sjelf25 uptäcka de lön-snaror, hvaruti Dess mägtige motståndare inväft den samma, och skaffa den förtryckta rätt, dertil fordras Gustafs snille, Gustafs hjerta, och Gustafs flit.
Sälla Folk! som fått Gustaf til Fader, säg mig dock, är Han icke Stor?
§. 14.
Kom nu, du uplysta del af vårt Jord-klot, kom, säger jag, och visa fram dina Kungar, sätt nu de yppersta i jämförelse med vår Gustaf. Men lätt de låga själar bland Regenter gå bort och gömma sig; ty Gustafs klarhet förmörkar dem aldeles. Jag vill icke röra om Edert snille, I kloke män; åtnöjens med Eder Lott. Gustaver äro tunt sådde. Jag23 förebrår icke Eder hjertats fel, fast oäkta begär ofta utgöra drif-fjedrarna til Eder dygd; men Gustafs flit saknar jag mäst hos Eder. I styren Folk, och stiften Lagar, och kännen sjelfve ingendera; ty dertil fordras bekymmer och arbete, och det skyn I. Hvarföre vaken I icke öfver Edert Folk då de vaka för Eder? Hvem liten I uppå? Ministrar och Ämbetsmän, och de åter uppå Eder. Hvarföre klagen I, at det går bakvändt til uti Edert Rike, då I sjelfve icke viljen rätta det. Ämbetsmännerne, sägen I, äro försummeliga, då I, som innehafven det högsta Ämbetet, ären likadanne. De arbeta för lega, men I umgås med Eder egendom.
I viljen vara Herdar då Fåren skola klippas och dricka af hjordens mjölk, men at leda dem i bet tron I kommer andra til.
O Förstar! Öfverser icke således folket, de äro Edra bröder. Är det en ära at kallas Folkets Fader, så försaker icke heller den mödan at vara det. I torden räkna det för lågt at lära flit af Folket: Väl än så låter då Gustaf, vår outtrötteliga Gustaf, låter Honom lära Eder sådant, så skolen I ock en gång välsignas, såsom Gustaf nu af oss.
§. 13.
Dyre Kön! Och mine Värda Herrar! Trötner icke at följa Vår Gustaf; en ära, som Svenska folket i dag tusende-tals tränger sig til. Sen I icke vår Gustaf i rörelse? Finnen I Honom hvila på maklighetens bädd och drömma om sitt Rikets välgång? Ligger Han nedgrafven i nöjen och välluster? Lånar Han allenast sin hand at underskrifva hvad andra tänkt och talt om Dess undersåtares frihet och förmoner? Nei, Värdaste Åhörare.
Låga Prinsar, som blott til namnet regera, och lemna styrseln i Gunstlingars händer, sådant bör stå för deras räkning. De tro Millio21ner födas för sin beqvämlighet, de lysa af andras ära, de känna icke folket, och tåla ej oroas af de lidandes klagan, utan nöjas mäst dermed, at innom deras Slott ro och förtäring icke tryta.
Men vår makalösa Gustaf arbetar sjelf på alla ställen. Han granskar målen i sin Rådkammare, med egna ögor. Han säger sin tanka, och det blir dervid; ty sanningens strålar tränga sig igenom, och öfvervinna all motsägelse.
Tvistares list, och de lönsnaror, hvarmed de söka fängsla sanningen, falla vid första påseende öpna för Hans skarpsinnighet. Han utreder de trasligaste härfvor, och sätter allestädes lif uti Råd-slagen.
Vid Vår Gustafs sida hafva Ämbetsmän icke tid at slumra; Han väcker dem utur sin dvala. Han anser dem, som de värkeligen äro, Rikets tjenare, och icke sina egna Herrar. Han saknar dem på ögnablicket, då arbets-tiden är inne; den, som försummar sig, får tiltal, och lama ursäckter slår Han tvärt af; ty de gälla slätt intet för Honom.
Folket ropar af glädie; Vår Konung är outtröttelig. Veklingar och goddags-män4 tålka2 fruktlöst sitt bekymmer; ty de få ej såfva sig til förtjänster, och andra trösta sig dermed: Han ledsnar väl i förtid.
Men vår Gustaf är alla dagar uti fullt arbete, och tyckes med den stora Fransöska Konungen Hendric den fierde3 tala til sina under22såtare. ”Jag fiker endast efter den äran at vara mitt Rikes åter uphielpare- -. Lätt oss nu gemensamt sträfva, til at gifva Riket sina förra krafter, sin forna glans tilbaka. Det är en ny, en större ära, och uti hvilken jag åstundar, at alla mina undersåtare må taga del.” 4
Han hedrar Svenska Vetenskaps Academien med det ena nådiga besöket efter det andra, och med sitt tal upeldar dess Ledamöter, at arbeta för efterkommande.
Han stiger sjelf ned uti Fattighusen, smakar på deras bröd, beser alla rum, men underrättar sig om deras vård och förplägning. Han deltager i deras elände, och är öm om deras hjelp.
Men under alt detta glömmer vår Gustaf ej det vakra och behageliga. Han inrättar en Musicalisk Academie5 til ungdomens öfning och upmuntran.
Dock, hvem hinner följa Honom? kort sagt: Han är hemma allestäds, Han gör alt, och uplifvar alt. Hvem kan göra sådant? Ingen annan än Gustaf.
§. 12.
Jag har något sagt om vår Gustafs ömma hjerta; men jag hinner icke til hälften af det som borde sägas; och det jag talt, tyks altid vara för litet.
Nådigste Konung! Jag vill nu låta Din egen mildhet tala. Svenske Män känna Dig; ty Du är upfödd ibland oss, och man behöfver allenast se Gustaf, för at läsa i Ditt anlete Adolph Fredrics Ädelmod och mennisko-kärlek, uphögd af vår Lovisas eld, som lyser utur Dina ögon. Den är intagande, och med blotta ögnekast vinner Din mildhet segrar. Sådane äro väl icke altid rättfångna, som förvärfvas blott med tycket, de kunna förloras när halten ej svarar emot en prägtig stempel. Men då ögonen äro speglar, som afbilda Din stora själ, och munnen Din ömhets-tolk, då, säger jag, har Naturen och dygden gifvit oss ett Mäster-stycke, och Dina segrar äro välfångna samt varaktiga.20
Friborne Svenske Män! Neker mig icke denna sanningen. Går sjelfve up til vår Gustaf. Håfvets trappor äro icke mer hale; ty där bor rättvisan. Vår Sol skymmes icke af falska luftsyner; ty Gustaf skall lysa allena.
Trykte Medborgare! Taler nu sjelfve med Eder hjelpare. Hans mildhet skall lätta Eder börda, och Hans rättvisa taga oket från edra skuldror. I förtryckare, går ock dit, stryker de bästa färgor på eder svarta sak, och jag trotsar eder at kunna förblinda vår Gustaf; ty Hans ögon tränga sig in uti saken. En förgyld yta bedrager Honom icke, och det dolda giftet lägger Han, til eder bestörtning, för edra egna ögon. Men det som är det besynnerligaste, Hans mildhet slår eder så med egna vapen, och egen mun måste binda eder, at I nödgens vörda Honom, och med häpnad bekänna: Gustaf är dock stor.
§. 11.
Riket hade under förflutna tider fått kännas vid svåra utskylder. Rikets Stat6 hade förökts och hus-hållningen vid Håfvet fordrade äfven en omtänksam noggranhet. Gustaf ha18de ej förr stigit på Svenska Thronen, än Han var omtänkt på en förbättrad Håf-hållning. Han hade såsom Kron-Prins och Medborgare hört menighetens suckar. Han ville såsom Regent icke draga dem öfver sig, och Hans ära var högre, än at den kunde sökas uti en lysande fåfänga.
Han försakade de kitlande och kostsamma nöjen, Skåde-spelen.2 Gustaf fann nu för sig en större skåde-plats. Han bevandrade åtskilliga främmande Landskaper och deras Håf, Han betracktade dem icke med en flycktig förundran; ty Han var mogen at dömma om menniskors goda och onda gjärningar. Stadd på utländsk botn, vistande vid det mäst lysande Håf i Europa, och likasom omringad af all fåfängans prakt, gör Han i sin egen Håf-hållning märkeliga3 inskränkningar, och förvisar en hel troup Franska Comedianter ifrån sitt Håf.4
Svenska folkets fägnad häröfver var obeskrifvelig; men belackare ville göra det til intet, i folkets tankar, tils menigheten genom trycket förvissades härom.
Vår Dyre Gustaf öfverhopades med många förböner, för dessa fåfängelighetens värktyg; men förgäfves. Här rögde sig den äkta menniskjo-kärleken, den få rätt känna. At fara så hårt med flera, ansågs såsom stridande emot Gustafs ömma hjerte-lag; det hade ock varit så, om dessa icke riktat sig af Hans och Dess undersåtares nödvändigheter; i vällust förtärt den fattigas svett, och kunnat omskapa Svenska folket til veklingar. Hvad hade då denna barmhertighet varit? icke annat än en19 grymhet emot sig och undersåtare. Svaga Prinsar känna ej detta, och under ömhet emot några, sätta andra i slafveri. Men Gustaf var för stor at kunna förblindas af sken-fagra skäl. Här får Hans Krona genom den äkta dygden en dubbel glans, och Han vinner en ny seger öfver våra hjertan.
Du, O Gustaf, tål icke se den fattiga utarmas genom Ditt öfverflöd; Du vil draga oket jämt med Dina Undersåtare, och med Din hand taga under dens börda, som vill digna.
Du folkets Vän bör ock derföre hafva rum ibland verldenes stora Konungar.
§. 10.
Men ett har i synnerhet satt mig i stor förundran öfver Gustafs hjerta.16
Uti Envålds riken, där den Högstes vilja är de andras lag, ser man folket täfla med hvarandra, at bemästra sig Förstens hjerta; men i fria samfund, där folket äger sina utstakade rättigheter, där upkomma ofta stridiga tanke-sätt om medlen. Egennyttan och Regerings-lystnaden uptända där ofta eldar, som förtära sjelfva friheten. Häftiga Hvälfningar af olika tanke-sätt gifva där anledningar för Förstar, at sträfva efter Envålds makt, behagelig för svaga sinnen, hvarföre de ock häldre blåsa under än släcka sådanna lågor.
Sverige har ock under sin frihets-tid nog länge släpats med detta onda, som altid synts vara i tiltagande, och hotat friheten. Det smikrar Regenter, at vara sjelfrådande, och det är rart at finna så ädelsinta, som bemöda sig at släcka denna elden.
När vålds-verkare vilja förstöra alt, och ingen ser sig vara säker, då kunna Catoner, Cassier och Bruter5 finnas, som för at förvara sin egen frihet, äfven försvara andras, och ofta under frihets namnet sjelfve söka vara, det de icke unna androm, nemligen tyranner.
Häfda-teknare! Jag trotsar Eder at kunna visa många exempel, af den äkta frihets Andan, som lika hatar sjelfsvåld2 och Tyranni.
Vår Gustaf kännes här rätt igen ibland tusende. Lät Ciceroner3 tala stort och göra litet för friheten. Lät Atticus4 visa ömhet emot de af Tyranner förjagade, när vår Gustaf söker släcka den elden, som mäst kunde smikra menniskliga begären.17
Han yttrar sig för Riksens Ständer uti de ömmaste orda-lag; At styra ett fritt folk, säger Han, är högsta målet af min Ärelystnad.5 Han möter sjelfmant det inkast, af svaga sinnen, at man kan låfva mycket, det man dock aldrig tänker hålla. Då Han säger: Tror icke, Gode Herrar och Svenske Män, at detta är blotta ord utan mening, det är hvad mitt hjerta tänker.6 Gör detta icke ännu tilfyllest, så finne vi af Hans rörande tal, at Han ville med alla krafter arbeta på deras förströdda sinnens hopsamlande. Af medlen kan man nu sluta til ändamålet.
Han söker med de skäligaste vilkor at förena folkets stridiga tanke-sätt, Han lägger sig sjelf emellan, och gör alt hvad göras kunde. Han betingar sig sjelf inga förmoner, utan för sitt folk. Han ärbjuder sig, at regera med hvad vilkor som hälst, och vill allenast, at sådana författningar måge vinnas, som gagnade Dess undersåtare.
Värdigare Prins har ju då ej kunnat bära Sveriges Krona. Du, O Gustaf, är berättigad til den, och på Ditt hufvud har den af friheten sin rätta glans; men Du är berättigad til mera, och det bör Du ock få: Dina undersåtares hjertan. Det vinnes icke med härar ock vapne-brak.7 Fria själar offra det otvungit åt sin frihets beskyddare.
§. 9.
Hvart löper nu min tanka? Skall denna skugga synas på den tafla, som teknar vår Gustaf? Nei! Skuggor falla ju på de lägsta ställen, och dem sätta målare bredevid de största bilder, at gifva dem sin rätta högd. Låga Prinsar vilja väl berömmas för godt hjerta, för sin välmening, fast de ej hafva skarpsinnighet nog at utdela den. De tro sig födda, til fullkomlig besittning af alt, som finnes innom deras Rikes gränsor, och inbilla sig äga den oinskränkta frihet at af detta sitt öfverflöd tildela förtroende, heder, Ämbeten, rättvisa och egendomar, blott efter godtycko. De känna icke, at de äro för folkets skull, och folket för deras. De förstå icke, at alt hvad de gifva åt den ena, det måste de taga af en annan; och at Allmagten allenast satt dem med vågskålen i handen, at efter Rättvisans grunder utdela förmoner och tyngder ibland sitt folk.
Men kom nu, vår Dyre Gustaf, och uphög min Målning, huru stort synes icke Ditt15 hjerta ibland dessa små och låga själar. Knapt hade Du stigit på Svenska Thronen, förr än Din hand fattade sjelf uti vågbalken. Du ansåg icke Ämbeten såsom belöningar uti Gunstlingars händer; ty folket voro Dina vänner. Ett för sin frihet omtänkt folk märkte uppå Dina första steg, om de skulle finna någon missvisning; men Gustaf var för stor at ledas af bi-afsigter.
Den som tjent Fäderneslandet längst, den som däruti varit trogen, han skulle ock derföre belönas; men han skulle ock göra rätt för lönen. Dumheten måste tystna, ty hon såg sig ingen upkomst; Ärelystnaden och regerings-sjukan stadnade i villrådighet; ty inga krumgångar8 kunde hjelpa dem up. Men folket gladdes åt oväldughetens seger, under vår Gustafs fana.
Gustaf kände Rikets Lagar, och Han älskade dem; Han skulle dömma emellan Medborgare. Men Han ville icke känna personer utan saken; Han talade för den trykta; den mägtigas invänningar, och förespråkare värkade intet på Hans Ädelmodiga hjerta.
O! Du store Gustaf! Hvem kan förmörka Ditt låf? Vålds-värkare bäfva för Dig, och ondskan vill spricka i sin harm; men oskulden prisar sitt försvar, och folket dicktar visor til Gustafs heder.
§. 8.
Men vår kära Gustaf! vi äro icke nögde, at känna allenast Ditt stora snille; vi vilje ock se in uti ditt hjerta. Vi tro oss äga rättighet dertil; ty Svea land är din Fosterbygd, och du äger vårt hjerta. Du vet ju at Svenske män13 födas til frihet; det vore då en fläck på din vandel at råda öfver slafvar, som tyglas med blind lydnad. Nei! Din stora själ begärar otvungna offer, och de skola aldrig tryta på Ditt altare.
När jag talar om Förstars hjerta, så kommer jag i hog folket, de millioner menniskor som från dem hänleda sina öden.
Regenter! Hvad ären I utan folket? nedfallande stjernor, hastiga luftsyner och irrblåss.2 På hvems axlar stån I, at man ser Eder öfver andra? Är det icke på folckets? Af hvem hafven I det öfverflöd, som lyser i Edra Håf? af undersåtares och den fattigas möda. Lärer då at älska de matkar,2 som spinna eder purpur, och ej trampa de myror, som arbeta för eder vällust.
Jag vil ingen ting nämna om de mennisklighetens skamfläckar, Regenter som misstänka alla, som altid torsta3 efter blod, jag menar Neroner4 och tyranner, de där aldrig oftare ses glade, än då Städer brinna och undersåtares blod strömmar. Våra och tilkommande tider glömme bort sådana, och jorden bäre aldrig mer slika missfoster bland menniskor!
Men det är ingalunda nog för Förstar, at mildhet och nåd omgifver sjelfva Thronen, då de ej sträcka sig til folket.
Svaga Förstar kasta sig uti gunstlingars armar, de se ej med egna ögon och höra ej med Egna öron. De nyttja Syne-glas af andra, och hållas af smikrare bakom skärmen; jag tycker mig se gunstlingen med två glas i handen, af hvilka det ena gör de förekommande tingen mångfalt större än de äro, och ett annat som gör alt14 mycket mindre. Då nu Regenten vil se på sina undersåtares ägodelar, så nyttjar smikraren det förra, men då Han vil se på folkets tyngder och gärder, sticker Han fram det sednare. Här stadna Prinsar uti syn-villa, och ropa om undersåtarenas välmåga under en allmänt tryckande fattigdom. Det står väl til, fastän de gärder, hvarunder deras undersåtare sucka, ofta kostat dessas sista egendom, ända til deras jord-torfva; och under alt detta kunna de vara välmenta för sitt rike och undersåtare.
§. 7.
Men här är än mera, som talar för vår Gustafs stora snille. Svenske män behöfde icke mera hämta bevis från främmande, vår Gustaf kommer hem, och då talar Hans goda sak för sig sjelf. Han vil icke ses, som en afgud på Thronen af sina Undersåtare långt ifrån, och hos menigheten intrycka en blind vördnad. Han vil vara känd som människia; född til millioners nytta. Han talar sjelf med sitt folk, Hans skarpsinnighet upsöker sanningen i en hast, Han afkläder med få frågor lastens och ilskans larf,5 så at de måste blygas för Honom i sin fula nakenhet; mogna Mäns rådslag blifva svigtande, då Han ser på saken, och gör öfver den sina anmärkningar.11
Han talar med den noggranhet, och med så afpassade ord, at det väcker de klokaste mäns förundran. Hans uttryck äro intagande, af styrka och behagelighet så utmärkte, at de fastna djupt i undersåtares minne och blifva nästan outplånlige.
Det har väkt hela Europas förundran at höra en Svensk Konung sjelf tala til en hel menighet, til Riksens församlade Ständer.2 En rar händelse, den tide-böckerna ej böra förgäta at lämna til sednare Konungars efterdömme, och vår Gustafs ära.
Yppersta talare, våga aldrig vid stora Högtideligheter, nyttja andra ord, än dem ögat då leder dem til, och de med mogen tanka förut upteknat; men kommen I vår tids mästare, kommen från alla hyfsade folkslag och hören vår unga Konung tala utantil, i ett så rörande ämne, med den yppersta behagelighet, hög röst och Kongelig värdighet, som trängde sig i en hast til undersåtares hjertan, och pressade en ström utur deras ögon öfver en saknad och mild Konung, som, under Gustafs ömmaste uttryck för Svears väl, förvandlades til glädie-tårar. Kommen, säger jag, och betrackten detta, här finnen I eder Öfver-Man; Talare! Tror eder icke hinna up vår Gustaf, ty Han är vuxen ifrån eder; men låter icke en hemlig afvund-sjuka göra eder stumma; utan täfler eder emellan, at för folket qväda om vår Stora Gustafs makalösa snille.
Än faller mig något in härvid, och jag är för mycket rörd af vördnad för vår stora Konung, at kunna tiga dermed.12
Riksens-Ständer, som under ömmaste känslor sjelf hört sin Konung tala, sågo sig icke i stånd, at gifva sina hemma varande medbröder nog höga intryck om sin nya Styres-mans snille och hjerta; de begärte derföre sin Förstes tal i folkets händer, och ville låta dem ärfara, hvad de känt hos sig sjelfva. Det lades up flera gångor,3 det lästes med tusende frögde-betygelser, och glädje-rop, det lopp ut4 i en hast til de flästa Europeiska Håf, öfversattes på flera språk och lästes med allmän förundran. Talet är kort, men så sinrikt, at det röjer den största styrka, och har jag hört Mästare upriktigt intyga, at ingen i Sverige hade kunnat göra det så godt.
Gustafs tanke- och skrifsätt blef derigenom så utmärkt, at Han behöfver allenast skrifva en rad, för at kännas igen ibland tusende.
Sic linea prodit Apellem.5
Monarker! I Jorde-Rikens Gudar! Hvar äro Edra Mäster-stycken? Hvarföre talen I icke sjelfve til folket? Är det icke nog värdigt för Eder? eller viljen I helsas för det I icke ären? Kommer til vår unga Gustaf, Han skall lära Eder at göra såsom Han; så skall ock Edert folk välsigna Eder, och då först torden I medgifva, at vår Gustaf ändock behållit priset.
§. 6.
Men vår Gustafs dag var nu först i sin grynning. Folket kände Dig ännu icke. Din milda Faders lynne läste de uti Ditt anlete, och Din Moders eld lyste utur Dina ögon. Men ett fritt Folk, som icke allenast ville vörda utan ock älska sin Förste, var för långt skildt från Thronen, och jag får ej neka, at under ett stort hopp om Dig, låg dock en hemlig oro, om det de icke rätt kände. Det var svårt för dem, at skilja sanningens ägta Målning från det ros,9 hvarmed ofta svaga Prinsar för menigheten afskildras som Gudar.
Store Gustaf! Huru skulle då Din dag upklarna för Svenska Folket? och Din Sol blifva rätt lysande? Vårt Håf lyste; men bland så många stora ljus var svårt at rätt känna Gustafs Sol, den borde derföre stå allena. Det hände ock. Gustaf, med Dess värda Broder Fredric Adolph reste ut. Då fingo främmande folkslag känna vår Prins.
Han behöfde nu mera icke led-band, Han ville härefter leda Sig sjelf. Håfvets prunkande fåfänga förblindade Honom icke. Han ville bese Riken, känna deras styrsel och umgås med menniskor, som en menniska.
Södra Länders Folkslag, som födde under en blidare himmel, hade trodt vår Nord endast framalstra trögare snillen, öfvertygades snart om sin egen fåkunnighet af vår Gustafs Stora egenskaper. Hans skarpsinniga tankar och nätt afpassade svar vid alla tilfällen satte dem i bestörtning. Med hvad glädje hörde icke Svensk Man sin Gustaf omtalas med allmän förundran ibland främmande Folkslag, och nu kunde ingen af Svenska Folket, mera tvista, det de förr önskat och hört, neml. at Gustaf var Stor.
Jag gör ingen räkning på de myckna Äre-bevisningar, hvarmed Han vid utländska Håf emottogs. Det har härtils räknats bland rara händelser at Förstar besöka hvarandra. Håf-lefnadens art lägger derföre någon slags nödvändighet deruti, at emottaga sådana besök med någon Högtidelighet. Men det personliga vär10de, som vid alla Håf, där Han var, sattes på Dess Höga insigter och Ädla Hjärta, teknar vår Gustafs Heder. Man sade rent ut; Hans både Förstånd och Hjärta öfverträffade alt hvad de kunde förmoda; och en af Europas största Regenter, när han talt några gånger med Kung Gustaf, underrättar sina Ministrar, at den unge Svenske Konungen är den Störste Prins som Europa nu äger.
Värdaste Åhörare! Skall sådant icke gläda hvar Svensk Man? Kunna vi väl höra detta utan den största förnöjelse? Så stora, så ojäfviga vitnen om Gustafs tanke-styrka måste ju gälla hos oss, som önska det så gärna, och nu begynt af Hans stora Förstånd skörda en ömnog6 välsignelse.
§. 5.
Efter denna utstakning skall vår Gustaf snart tränga sig fram för de små Konungar, som, fast rådande öfver flera Millioner, icke äga den ägta dygdens stämpel, utan slockna7 snart som irrblåss, och gömmas i en neslig tysta.
Skulle jag af vår Gustafs Höga Förfäder endast nödgas visa, hvad hopp Svear kunde göra sig om Hans snilles-gåfvor, då borde jag tala om Vasar,2 Gustaver, och Adolpher,2 som med så mycken urskillning, och emot nästan oöfvervinneliga hinder, lagt grunden til Svenska folkets välgång. Då kunde jag af Dess Höga Föräldrars, den Milde och Ädelmodige Adolph Friedrics och vår Skarpsinniga och Eldiga Lovisa Uldricas Höga egenskaper sammanparade, likasåsom upfinna den Stora Själ, som skulle uplifva vår Gustaf och göra Svea Folk sält.3
Ville jag bygga min satts uppå så många tusende Svears med förböner beledsagade önskan och hopp, at Gustaf skulle blifva stor, irrade jag mig ingalunda.
Men jag går med flit dem förbi. Nog af: vår Gustaf födes med så stora själs förmoner, som til alla delar liknade om ej öfverträffade Hans Höga Ätte-fäders; den var danad, at emottaga och behålla alla de insigter, som en Svensk Konung behöfde at göra sitt Fosterland sält.
Du Svea! tacka din Gud, som redan i vår Gustafs födelse banat dig vägen til Lycksalighet, och vörda den Allmagts hand, som tilredt vår Nord denna lysande Midnatts-Solen.
Men hvad är snille utan öfning? en i jorden gömd skatt, som då först riktar4 menniskor om den uptages och til nytto användes; et rikt gull-strek,5 som ej annors, än genom brytning 8 och smältning, kommer til nytto. Gustafs pund6 måste derföre uptagas, snillet upodlas, om Svear skulle gagna sig deraf. Det anförtroddes ock i bästa Mästares och ypperligaste Mäns händer.
Här begynte redan något stort at visa sig. Han trängde Sig med lätthet igenom Vetenskaperne. Hans skarpsynta snille såg likasom med syne-glas7 ofta längre in uti sakerna, än man förmodade.
Sanningen, det Guda Foster, som oftast ligger nedgrafvet under mörker och föredomars grus, kunde icke undfalla Honom. Alt var lefvande och qvickt, hvad Gustaf talte var med smak, hvad Han tänkte var djupsinnigt. Han samlade Sig insigter, bivistade Rådkammarens och de högre Domstolars öfverläggningar, och det icke för syns skull; ty Han gaf vid förefallande rådplägningar, genom Sina grundeliga frågor och uplysningar gamle Mästare i konsten anledning, at tänka längre i saken än de trodt sig behöfva.
6
§. 4.
Dygden allena är den, som gör Konungar Stora. Den är prisvärd hos alla; men då vi eftersinne, at Förstar upväxa i mera maklighet, retas af flera begär, förvillas af en lysande pragt och likasom förtrollas af smicker, måste ju den dygd vara större, som uthärdar så svåra anfall, än den som under mindre frästelser håller stråten.8
Dygden är et litet ord, men af mycken betydelse; den är tunt sådd ibland menniskor; men rar2 ibland Förstar. Den fordrar ett skarpsinnigt förstånd, ett godt hjerta, och en outtröttelig möda. Den Regent, som fått dessa förträffeliga förmoner på sin lott, bör med skäl heta stor ibland dödeliga.
Hvad äro Förstar utan förstånd och urskillning? Svaga bilder, hvilka vändas och tilskapas efter dens behag, som äger tilfälle at röra dem. Där icke ömhet och mennisko-kärlek är rådande, tjenar det skarpa förståndet allenast, at upsöka de listigaste ränkor, och i löndom smida de bojor, som dess med-menniskor skola bära; Saknas arbetsamhet vid at göra menniskor lyckeliga, så stadnar alt uti en god tanka och välmening. De bästa räddnings-medel för folket, dö i sin upfinnares hjerna; det ömmaste hjärta lemnar sina undersåtare at förgås, då det förnöjer sig endast vid, at önska dem godt.
5
§. 3.
Nedriga själar, som vilja bemästra sig Förstars hjertan, och derigenom bana sig ginvägar til äran, äro altid redebogne3 at sjunga stora låf-ord för svaga Regenters öron; Gunstlingar smikra dem, då de göra små skyldigheter til stora välgjärningar, och gröfsta laster til anständiga företagande. Ingen kan tro, huru mycket ondt dessa svarta själar tilfogat menniskligheten, i det de, icke allenast sjelfve svingat sig up under en för dem lyckelig ställning til vålds-verkare öfver egna Bröder, utan ock genom sitt kjusande2 gift röfvat från folket deras visa och vältänkta3 Konungar, och i det stället gifvit dem svagsinta veklingar och Tyranner.
Talare nödgas ock stundom, för at visa sin konst och at intaga sina Åhörares hjertan, göra små saker til stora och medelmåttiga bedrifter til makalösa gjärningar.
Tror icke, Mine Åhörare, at någon af dessa bi-afsigter skulle i dag leda mig. Nei! Jag är ingalunda mer, jag har ock aldrig varit et lyckones vagge-barn, som hos Majestätet ville söka någon annan Nåd, än den hvar Svensk Man bör hafva rättighet at begära. Sanningen allena skall vara min ledare; ty blott den kan sätta det rätta värdet på Gustaf, och utom den är smikrares ros en skugge på så Stor Konungs bedrifter. Höga Målningar för at kunna afskildra rätt vår Konung, har jag vist ej sökt, ty det behöfves icke. Hans stora gjärningar afmåla Honom aldrabäst.
§. 2.
Talare söka sig ofta ämnen utur den möglade ålderdomens gömmor, och uplifva minnet af fordna Hjeltar. Hvad! Skall jag i dag då tala om multnade Förstars ära, och hvilande Drottars beröm? Skall jag handla om Svenska Carlars4 Hjelte-bragder? Om våra Fridrika2 Konungars dygd, om fordna Gustavers3 ära? Alla stora ämnen; men i dag för små, då vår Dyre Gustaf den tredje, sjelf bör blifva det värdigaste, det gladaste, det käraste ämnet i alla Svears munnar.
Dig, o! Store Gustaf, vil jag tala om. Jag kallar Dig stor: At Du just är sådan, skall blifva mitt ämne. Jag tänker allenast med några pensle-drag tekna Dig; ett Mäster-stycke i en klåpares händer, men Din egen glans, som genomstrålat allas hjertan, fyller rikeligen alt hvad som felas i min svaga tekning.
[2]
[3]
Dyrbara Kön4 och Mine Värda Herrar!
Vi mötas vid ett så fägnesamt tilfälle och på en så glädjefull dag, at ingen af oss kan hafva betänkande vid at yttra sin glädje.
Rörd af den djupaste vördnad för vår Store Konung Gustaf, anmodad af vänner och drefven af en innerlig åhåga, at med eftertryck få deltaga uti Svears fägnad, har jag vågat i dag, at föra ordet uti et Samquäm, hvarest jag räknar för en heder, at vara Ledamot.
Kringskuren tid, svaga insigter, och slätt2 inga tilgånger på de kunskaper, som kunde hedra en Talare, vålla väl, at blotta välmeningen i dag måste föra ordet ibland Eder. Men, huru skulle sådant afskräcka mig; då jag i ögo4nen kan läsa eder glädje-fulla vördnad för vår Store Gustaf; Det är, alt hvad jag i dag vil tala om.
Värde Åhörare! hjelpen mig då; ty jag tänker icke tala i dag til min, utan Gustafs heder.
Täcka Kön! Du äger den gåfvan, at uplifva våra föreställningar! tryck med din glädje-rådnad och dina strålande ögnekast, en eld i mitt hjerta, som i dag endast brinner til Gustafs ära. Mine Herrar! Eder redlighet och nit för Konung Gustaf, upfylle hvad som i dag saknas hos deras tolk.
[1]
Tal Hållet Vid Vår Allernådigste Konungs, Konung Gustaf III:s Höga Kröning, Den 29 Maji 1772.
På Rådhuset i G.Carleby, Af Anders Chydenius, Kyrkoherde.
Stockholm, Tryckt hos Direct. Lars Salvius, 1772.