Tal vid Gustav III:s kröning, § 6

§. 6.

Men vår Gustafs dag var nu först i sin grynning. Folket kände Dig ännu icke. Din milda Faders lynne läste de uti Ditt anlete, och Din Moders eld lyste utur Dina ögon. Men ett fritt Folk, som icke allenast ville vörda utan ock älska sin Förste, var för långt skildt från Thronen, och jag får ej neka, at under ett stort hopp om Dig, låg dock en hemlig oro, om det de icke rätt kände. Det var svårt för dem, at skilja sanningens ägta Målning från det ros,9 hvarmed ofta svaga Prinsar för menigheten afskildras som Gudar.

Store Gustaf! Huru skulle då Din dag upklarna för Svenska Folket? och Din Sol blifva rätt lysande? Vårt Håf lyste; men bland så många stora ljus var svårt at rätt känna Gustafs Sol, den borde derföre stå allena. Det hände ock. Gustaf, med Dess värda Broder Fredric Adolph reste ut. Då fingo främmande folkslag känna vår Prins.

Han behöfde nu mera icke led-band, Han ville härefter leda Sig sjelf. Håfvets prunkande fåfänga förblindade Honom icke. Han ville bese Riken, känna deras styrsel och umgås med menniskor, som en menniska.

Södra Länders Folkslag, som födde under en blidare himmel, hade trodt vår Nord endast framalstra trögare snillen, öfvertygades snart om sin egen fåkunnighet af vår Gustafs Stora egenskaper. Hans skarpsinniga ­tankar och nätt afpassade svar vid alla tilfällen satte dem i bestörtning. Med hvad ­glädje hörde icke Svensk Man sin Gustaf omtalas med allmän förundran ibland främmande Folkslag, och nu kunde ingen af Svenska Folket, mera tvista, det de förr önskat och hört, neml. at Gustaf var Stor.

Jag gör ingen räkning på de myckna Äre-bevisningar, hvarmed Han vid utländska Håf emottogs. Det har härtils räknats bland rara händelser at Förstar besöka hvarandra. Håf-lefnadens art lägger derföre någon slags nödvändighet deruti, at emottaga sådana besök med någon Högtidelighet. Men det personliga vär10de, som vid alla Håf, där Han var, sattes på Dess Höga insigter och Ädla Hjärta, teknar vår Gustafs Heder. Man sade rent ut; Hans både Förstånd och Hjärta öfverträffade alt hvad de kunde förmoda; och en af Europas största Regenter, när han talt några gånger med Kung Gustaf, underrättar sina Ministrar, at den unge Svenske Konungen är den Störste Prins som Europa nu äger.

Värdaste Åhörare! Skall sådant icke gläda hvar Svensk Man? Kunna vi väl höra detta utan den största förnöjelse? Så stora, så ojäfviga vitnen om Gustafs tanke-styrka måste ju gälla hos oss, som önska det så gärna, och nu begynt af Hans stora Förstånd skörda en ömnog1ymnig välsignelse.

1. ymnig