Tryckfrihetsfrågan hade aktualiseras och även kommit upp till behandling på föregående riksdag 1760–1762. När den nya riksdagen kommit igång med sina förhandlingar våren 1765 inlämnades tre tryckfrihetsmemorial. Anders Kraftman lämnade in sitt – eller Chydenius – till alla fyra stånden den 12 juni. Det hade då föregåtts av ett memorial i samma ärende av rikshistoriografen Anders Schönberg och ett av kaptenen, friherre Gustaf Cederström, som bägge tänkte sig en fortsatt roll för censor. Anhängare av tryckfriheten fanns hos bägge partier, men klart fler hos mössorna.1
Chydenius memorial togs först upp till behandling av stora deputationen (till vars ursprungliga uppgifter saken inte hörde). Då lagutskottet hade många uppgifter, tillsattes ett ”tredje utskott” för beredningen. Riksdagens samtliga fyra stånd var företrädda, men på övligt sätt, med 6 representanter för adeln och 3 var för präster, borgare och bönder. Lagmannen, friherre Gustaf Gottfried Reuterholm, en mössa, valdes till ordförande. Han hade redan 1760–1762 förespråkat tryckfrihet och särskilt offentliggörande av adelns protokoll. Efter biskop Carl Fredrik Mennander, moderat hatt och en av Chydenius förra lärare vid akademin i Åbo, samt prosten i Skara Anders Forssenius, en mössa, kallades Chydenius som den tredje av prästeståndets företrädare. Censor librorum Niclas von Oelreich kallades som sakkunnig utan rösträtt.
Det är skäl att lägga märke till att det i utskottets förhandlingar var frågan om offentligheten för olika riksdagsakter och inlämnade memorial som var den centrala. Detta var för riksdagsmännen tryckfrihetsfrågans kärna: att upphäva eller inte upphäva den tidigare sekretessen kring den politiska beslutsgången. Frågor rörande censurfri bok- och tidningsutgivning förblev här sekundära. Diskussionen om handlingars offentlighet och tryckfrihet begränsades inte till tredje utskottet. Diskussioner om riksdagshandlingars offentlighet fördes 1765 samtidigt i stora deputationen.
Tredje utskottet avgav först ett delbetänkande (Betänkande om tryckfriheten 1765) om sin beredning. Palmén (Chydenius 1880, s. CXIII) hävdar att Chydenius uppsatte betänkandet, men påståendet har inte kunnat bestyrkas.2 Betänkandet utgör en genomgång av vad som passerat i censurväg och i kanslikollegiet efter det att censorsämbete infördes i slutet av 1600-talet, allt med klar tendens och betonande av hur onyttig, småaktig och rent skadlig verksamheten varit. Betänkandet refererar alltså inte utskottets mötesförhandlingar och där centrala frågor med återgivande av pro- och kontra-argument. Det aviserar endast, proklamatoriskt, att utskottet kommer att föreslå att censuren avskaffas.
Tredje utskotts betänkande lämnades till stora deputationen i slutet av februari 1766 men daterades den 18 december 1765. Det är undertecknat av Reuterholm och Mennander samt för borgarna av mössan E. I. Miltopaeus, borgmästare i Ekenäs, och för bönderna av mössan Henrik Paldanius, bonde från Kuopio socken. Tre av stånden hade valt finländare som sina första företrädare. Utskottets sammansättning var alltså påfallande finländsk och klart dominerad av mössorna – därför även representativ för 1765–1766 års riksdag och dess tendens.
Eftersom utskottets mer konservativa ledamöter inte deltog särskilt flitigt i sammanträdena, hade anhängarna av en mera fullständigt genomförd tryckfrihet ganska fritt tagit hand om beredningen. Under förhandlingarna i stora deputationen då betänkandet diskuterades var Chydenius en av de mest framträdande försvararna av tredje utskottets ståndpunkter.
Utskottet avgav slutbetänkandet, eller ett ”ytterligare betänkande”, den 21 april 1766 (Betänkande om tryckfriheten 1766). Enligt utskottets protokoll var detta betänkande av Chydenius hand.3 Betänkandet anges vara en komplettering till det tidigare betänkandet, föranledd av begäran från stora deputation om att utskottet också skulle lämna förslag rörande ”censuren jemte boktryckerierna och bokhandeln i gemen”.
Beträffande censuren svarar det nya betänkandet att utskottet förvisso utrett frågan varför en censor librorum ansetts nödvändig ”i framfarne tider”, alltså underförstått att en sådan inte längre kan anses vara aktuell eller nödvändig. Censor von Oelreich hade inför utskottet vältaligt försvarat censorns uppdrag ur flera synpunkter, däribland språkvårdens, men han lyckades inte få förståelse för sitt uppdrag bland utskottets majoritet. Chydenius hade å sin sida rekommenderat von Oelreich att följa den engelske censorn Gilbert Mabbots exempel och självmant avsäga sig sitt ämbete.4
Slutresultatet var att betänkandet avfärdade systemet med censor som onyttigt och skadligt. Det envälde och det monopol som en censor av den svenska boktrycket skulle inneha, skulle ofelbart leda till partiskhet, till att partiet vid makten favoriseras, därtill till likriktning av hela litteraturen då en mans smak och syn på vitterheten fick råda. Det konstateras att det är helt omöjligt för censor att hinna övervaka bokimporten över flera hamnar. Utan censor kan inte heller nidskrivare, som kränker andra personers heder, avhända sig ansvaret och gömma sig bakom censors rygg, om sistnämnda förhastat gett sitt godkännande åt någon nidskrift. Utskottet ville skjuta ansvaret mot upphovsmannen, alltså textens författare (medan Chydenius i sitt memorial ville lägga huvudansvaret på boktryckaren).
Här liksom annars i tryckfrihetsargumentationen framhålls England som föredöme. Betänkandet slår fast att ”Nationens frihet är alltid proportionell med dess tryckfrihet”. England var även annars det idealland som mössorna tagit för vana att åberopa. Frankrike, hattarnas ständiga referens – hattarna kallades i samtiden till en början ofta ”franska partiet” – som fram till revolutionen hade en sträng censur med polisövervakning av bokhandlar och bokimport framstår då, enligt betänkandets retorik, som en ofri nation i bojor.
Betänkandets övriga radikalitet med upphävandet av förhandscensur ifrågasattes inte längre när det togs till behandling, men fortfarande var det frågan om riksdagshandlingars offentlighet som stötte på upprepade invändningar. Betänkandet godkändes dock småningom nästan i sin helhet.
Ordalydelsen i den tryckförordning som betänkandet föreslog var utformat av Leonard De la Rose, borgmästare från Skanör med juridisk utbildning och representant för borgarståndet i tredje utskottet. Förslagets behandling i stånden avslutades först under hösten 1766 och tryckfrihetsförslaget godkändes då i tre av riksdagens fyra stånd, nämligen i de tre ofrälse stånden. Adelns motstånd, personifierat i Axel von Fersen som fick medhåll av sina ståndsbröder, kunde inte hindra att tryckfriheten blev lag.
Vid det här laget hade Chydenius redan för länge sedan rest hem, efter att i juli ha utestängts från riksdagen som en repressalie för hans agerande i samband med publiceringen av Rikets hjälp.
Tryckfriheten blev praktisk verklighet när förordningen fastställdes den 2 december 1766. En sådan lag var unik i Europa, unik var för övrigt även förordningens status av grundlag, eller som det heter i förordningen: ”må om denne utstakade skrif- och tryckfrihets osvikeliga bestånd äga all den fullkomliga trygghet, som en oryggelig grundlag medförer”.
Förordningen är förhållandevis kort, hållen i 15 paragrafer. I inledningen konstateras: ”… att det tillförene inrättade censorsämbetet numera alldeles bör upphöra samt ej eller vårt och riksens cancelliecollegio hädanefter tillkomma att öfverse, gilla eller ogilla de till tryckning ärnade skrifter, utan komma authorerne sjelfve jemte boktryckarne för det, som i trycket utgifves […] att ansvarige vara”. En sak som ägnas förhållandevis mycket utrymme i förordningen är rätten att publicera domstolars utslag och rättegångshandlingar (§ 6–7 och § 9–10), något som Chydenius inte särskilt behandlade i sitt memorial; det blev alltså möjligt att jämföra domstolars utslag och att kontrollera domarnas opartiskhet.
Genom att riksdagens alla förhandlingar och votering fick tryckas – detta hade varit en känslig fråga för många – lämnades de facto stort utrymme för allmänhetens kontroll av riksdagsmännens arbete: ”Och som regeringssättet fordrar, att allt blifver lagligen afgjordt, och att alle våre trogne undersåtare må varda öfvertygade om deras fullmägtiges redelige uppförande vid riksdagarne, så lemnas frihet att trycka alla ståndens protocoll och voteringar på förenämnde sätt, hvilket äfven vare sagt om allt, hvad ifrån sekreta utskottet till plena inkommer, …” (§ 11) Härmed var den sekretess upphävd som så starkt motiverat hela tryckfrihetsprojektet.
Alla de nya beslut inklusive tryckfriheten som riksdagen 1765–1766 resulterade i, och som företrädesvis drivits på av mösspartiets sparsamhetsivrande representanter, ledde till en tilltagande ovilja bland ämbetsmännen i landets förvaltningsorgan som fått sina tjänster under den gamla regimen och vant sig vid en annan praxis. Därtill var nu riksens råd besatt med mösspolitiker. Fram till Gustav III:s revolution 1772, som ändrade statsskicket, följde olika försök till motstånd och motåtgärder, den kändaste ämbetsmannastrejken, som följde på Adolf Fredriks tronavsägelse i december 1768. Niclas von Oelreich verkar å sin sida ha anpassat sig till de nya förhållandena. Efter indragningen av censorämbetet utnämndes han till president i kammarkollegium. Hädanefter, eller fram till dess han dog 1770, uppträdde han politiskt som mössa.
En direkt följd av tryckfrihetsförordningen var att långt fler tidningar började utkomma. Under de första åtta år som följde efter förordningen startades flera periodiska publikationer än under hela den föregående frihetstiden. Därtill publicerades ett och annat sådant som tidigare fastnat hos censuren. En hel del lågkvalitativt litterärt gods lades också under tryckpressarna. Men sådana alster blev sällan långlivade. Själv hade Chydenius redan innan tryckfriheten infördes kunnat vända sig till den läsande publiken med en serie pamfletter som understödde hans strävanden på riksdagen, då försedda med censors imprimatur. Ännu 1769 i ett brev till Carl Christoffer Gjörwell talar Chydenius för att Betänkande om tryckfiheten 1766 borde tryckas.
Då Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo, som den första tidningen i Finland, började utges 1771, tog Matthias Calonius som anonym insändare påpassligt upp frågan om vem som skulle betala för att trycka protokoll och utdrag från domstolar. Han anknöt ju här till några centrala punkter i tryckfrihetsförordningen. Han påtalade ett uppkommet missförhållande när domstolar fordrat att tryckningskostnaderna skulle erläggas på förhand, med följden att bara den rikare delen av medborgarna kunde nyttja sin lagliga rätt. Den praktiska tillämpningen av tryckfriheten blev här en fråga om jämlikhet, eller om vilka parter som hade råd att begagna den nya friheten.
Men tryckfrihetsförordningen 1766 skulle inte länge få vara gällande lag. Efter statsvälvningen 1772 började de garanterade friheterna inskränkas, först med Gustav III:s förnyade tryckförordning 1774 och med några ytterligare restriktioner 1785. Efter mordet på kungen följde ytterligare betydande inskränkningar av tryckfriheten i en förordning 1792. Den förblev sedan gällande lag i Finland då landet kom under den ryska kejsarkronan 1809, vilket tilldrog sig kort innan en liberalare förordning lättade på pressförhållandena i Sverige 1812. Storfurstendömet Finland fick sedan en första egen tryckförordning 1829 med bibehållen preventiv censur. I Finland avskaffades förhandscensuren för ett par år från 1866 då liberalerna under lantdagen lyckades driva igenom en tryckfrihetsförordning. Vid denna tid hade den liberala tidningspressen växt sig stark. Under sin utdragna kamp för pressfrihet, som fortsatte efter att censuren återinfördes 1868, upptäckte tidningsmännen Anders Chydenius som en egen föregångsman och lyfte i detta sammanhang fram honom som en det fria ordets förkämpe värd att fira.
Offentligheten för myndigheters handlingar och handlingar ur den politiska beslutsprocessen fortsatte under följande sekler att vara en het fråga i många länder. Inte minst har frågan förorsakat debatt och stridigheter inom Europeiska unionen, där olika länders politiska kulturer och förvaltningspraxis kolliderat. Få eller inga andra länder har haft en så positiv syn på medborgarnas rätt till insyn i varje skede av den politiska processen som Sverige och Finland. Arvet från riksdagen 1765–1766 och Anders Chydenius gör sig alltså fortfarande gällande i allra högsta grad.
Henrik Knif
Litteratur
Burius, Anders, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens censurpolitik, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Skrifter 5, Uppsala: Uppsala universitet 1984.
Holmberg, Claes-Göran, Ingemar Oscarsson & Jarl Torbacke (red.), Den svenska pressens historia 1, I begynnelsen (tiden före 1830), Stockholm: Ekerlid 2000.
Klinge, Matti, ”Republikaner redan i unga år. Gymnasiekamraterna från Borgå”, Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (red.), Riksdag, kaffehus och predikstol. Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, Stockholm: Atlantis 2003.
Knif, Henrik, ”Anders Chydenius”, Rainer Knapas & Nils-Erik Forsgård (toim.), Suomen kulttuurihistoria 2. Helsinki: Tammi 2002.
Kongl. maj:ts nådige förordning, angående skrif- och tryck-friheten. Gifwen Stockholm i råd-kammaren then 2. decembr. 1766.
Manninen, Juha, ”Anders Chydenius and the Origins of World’s First Freedom of Information Act”, Juha Mustonen (ed.), The World’s First Freedom of Information Act. Anders Chydenius’ legacy today, Kokkola: Anders Chydenius Foundation 2006, s. 18–53.
Nyman, Magnus, Press mot friheten. Opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772–1786, Studier i idé- och lärdomshistoria 3, Uppsala: Uppsala universitet 1988.
Steinby, Torsten, Peter Forsskål och Tankar om borgerliga friheten, Helsingfors: Hufvudstadsbladet 1970.
von Vegesack, Thomas, Smak för frihet. Opinionsbildningen i Sverige 1755–1830, Stockholm: Natur och Kultur 1995.
Zilliacus, Clas & Henrik Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 526, Helsingfors 1985.