Skriv- och tryckfriheten, och genom tryckfriheten tillgången till information, är en hörnsten i det samhälle Chydenius vill skapa och trygga. För att fullt ut kunna agera som myndiga, ansvarstagande medborgare måste alla ha rätt till fri information. Även handlingar som hör till rikets förvaltning, riksdagens beslutsprocess och domstolarna bör vara offentliga och allmänt tillgängliga. Medborgarna har rätt att uttrycka sina uppfattningar i tal och skrift, att sprida dem i tryck och att efter bästa förmåga med argument i tryck försöka påverka. Därför bör alla hinder för informationsspridningen undanröjas.
I sitt historiska riksdagssammanhang, då tryckfrihetsförordningen 1766 under en utdragen riksdagsdebatt kom till, gällde frågan mest akut de politiska handlingarnas offentlighet, eller oppositionens rätt till insyn i beslutsprocessen, men därutöver alla trycksakers förmedling till allmänheten utan någon kontrollerande censurinstans. Tryckfriheten framstod både som en politisk intressefråga och som en allmän principfråga – uppenbarligen för försvararna av sekretessen i första hand det förra och för Chydenius i första hand det senare.
Rätten att tänka fritt, skriva ner sina tankar och fritt ge dem spridning genom trycket är ett framträdande tema i den s.k. upplysningstidens europeiska idédebatt. I Sverige kom tryckfriheten allt mer under diskussion på 1750-talet och tryckfrihetsfrågan kom på allvar upp på 1760–1762 års riksdag och ett memorial om tryckfriheten uppsattes men hann inte få några vidare konsekvenser under denna riksdag. Chydenius hade alltså kunnat bekanta sig med 1761 års tryckfrihetsmemorial, uppsatt av rikshistoriografen Anders Schönberg. Detta inlämnades till den följande riksdagen 1765, då ett memorial i frågan även ingavs av Gustaf Cederström. Bägge dessa bibehöll någon form av roll för censor. För övrigt var det Anders Nordencrantz, som framom andra svenskar hade gjort sig till tolk för tryckfriheten. Nordencrantz argumenterade mot censuren både i riksdagen, där han tillhörde adelsståndet, och som skriftställare.
Peter Forsskål, född i Helsingfors, lät 1759 i Uppsala trycka sina Tankar om Borgerliga Friheten, där inte minst tryckfriheten framhölls. Tankarna var ursprungligen skrivna på latin för en akademisk disputation, men tryckta och till en del spridda i en svensk version, efter att Forsskål med sina argument för ett av överheten okontrollerat aktivt medborgarsamhälle stött på hinder hos universitetsmyndigheten och tagit saken i egna händer. Den svenska versionen förbjöds och konfiskerades, efter att den först hade hunnit godkännas av censor, och upphovsmannen tilldelades en allvarlig varning. Forsskål lämnade Sverige och reste som en av Linnés lärjungar ut med en dansk naturvetenskaplig expedition till Arabiska halvön och Jemen, där han insjuknade och dog.
Johan Arckenholtz, även han ursprungligen från Helsingfors, hade redan på 1730-talet råkat ut för ingripanden mot vad han i politisk väg skrivit och med tiden hade han utvecklats till en av hattregeringens ihärdigaste kritiker, med erfarenhet av både fängelse och många år som landsflyktig. Dessa föregångare ger tillsammans med Chydenius, som skrev det memorial som lade grunden för tryckfrihetsförordningen 1766, och Borgåbon Anders Kraftman som lämnade in det, tryckfrihetens försvarare en märkbar finländsk anknytning, vilket ger stöd för ett periferiargument (som Juha Manninen framom andra utvecklat): saknade man förankring hos de inflytelserika politiska och ekonomiska intressena i rikets centrum och huvudstad var man på ett helt annat sätt beroende av öppenhet och fri tillgång till information för att alls kunna spela någon politisk eller ekonomisk roll. Utestängd genom den mur av sekretess som omgärdade de viktigaste besluten var man maktlös.
Niclas von Oelreich hade som rikets censor librorum (1746–1766) själv många kritiska synpunkter på censuren. Han uppfattade sig dock som en nyttig renhållare och korrigerare i sin ämbetsutövning vid kanslikollegium. Han hade akademisk bakgrund som professor i lärdomshistoria och hade också, anonymt, varit redaktör för hattarnas blad En Ärlig Swensk som utgavs 1755–1756. Genom sina höga patroner sällade han sig till hattarna men ansågs av många som alltför oberäknelig i sina göranden och låtanden. Han var en av initiativtagarna till det censurutskott som verkade vid 1760–1762 års riksdag och blev sedan kallad som sakkunnig till det så kallade tredje utskottet som tillsattes att bereda tryckfrihetsförordningen 1766.
Från början ansågs offentligheten, det abstrakta rum där tryck utspreds och lästes, tillhöra statsmakten eller kyrkan: makthavarna hade i Sverige liksom i andra länder tagit sig rätten att kontrollera och reglera vad som där kunde sägas och läsas. Under upplysningstiden rubbades småningom den här uppfattningen av argumentet att offentligheten tillhör allmänheten, medborgarna, och att myndigheternas ingrepp för att genom censur och olika straff kontrollera vad som där skrevs eller trycktes var en kränkning av medborgarnas rättigheter.
Med grund i olika, då revolutionära, frihetsdeklarationer från 1700-talets slut, har åsikts-, skriv- och tryckfrihet med tiden kommit att anses som en fundamental del av de mänskliga rättigheterna. Denna uppfattning om ”mänskliga” rättigheter är i sin tur en följd av de naturrättsliga tänkesätt som växte fram fr.o.m. 1600-talet, tankar om att varje enskild individ från födseln ägde vissa ”naturliga” rättigheter.
Chydenius står mitt i denna process: de argument han utvecklar i memorial och betänkanden tar gärna till en början fasta på de äldre tänkesätten med utgångspunkt i statsmaktens och kyrkans bemödanden att förekomma de faror och skadeverkningar som en okontrollerad skriv- och tryckfrihet tänktes medföra. Däremot tillhör visionen i hans motargument om en fri sfär, där åsikter bryts mot åsikter och sanningen utkristalliseras i en självkontrollerande offentlighet, en annan värld med kunskapssökande medborgare i jämlikt skriftligt umgänge med varandra. Medan det traditionella tänkandet alltså utgick från vertikala förhållanden med över- och underordnade, framträder i Chydenius argumentation ett samhälle med horisontala relationer där den ena är lika betydande som den andra, där jämlika bröder rättar varandras misstag.
Censor librorum var i Sverige en kunglig ämbetsman vid kanslikollegium. Nikolaus Rubens gjordes av Karl XI till förste innehavare av detta specialuppdrag, för vilket han mottog en instruktion 1688. Då utgivningen av trycksaker inte förväntades vara stor, var det tänkt att en man kunde övervaka att inget skadligt eller olämpligt sattes under tryckpressarna. Helt självständigt fick censor librorum dock inte sköta sitt uppdrag. Universiteten och kollegierna hade anförtrotts övervakningen av sina specialområden, teologisk och vetenskaplig litteratur, även om en aktiv censor som von Oelreich också kunde befatta sig med det teologiska. Men censorn var alltså underställd kanslikollegium, som kunde gilla eller förkasta hans åtgärder, vilket innebar att censorns överordnade i kollegiet kunde gripa in och själva förbjuda det ena eller det andra. Denna väg brukades ogenerat av ledande hattpolitiker som under frihetstiden gav kanslikollegiet direktiv om vad som borde förbjudas.
Vad censor läst och godkänt försågs med hans imprimatur (lat. må tryckas). Denna stämpel borde inte saknas på något som lades under tryckpressen. Som erkänsla åt censorn för hans arbete, eller för att skynda på hans arbete, förekom det att de som hade ett manuskript liggande hos honom betalade sportler, alltså penningsummor som drygade ut hans lön. Sådana förekom även på annat håll när det gällde lägre poster i de statliga verken, där tjänstemännen hade mycket låg ersättning eller arbetade utan lön som exspektanter. Det säger sig självt att gränsen mot muta här blir hårfin.
En slags ytterligare inskränkning av åsiktsfriheten innebar ett 1759 utfärdat förbud mot all diskussion av grundlagarna eller av regeringssättet. Detta förbud tillämpades strängt på Peter Forsskål och hans Tankar om Borgerliga Friheten. Det var alltså inte bara tryckta åsikter som kontrollerades, utan oförsiktiga politiska yttranden kunde likaledes leda till gripanden och domar.
Den 1766 antagna tryckfrihetsförordningen utgör slutpunkten av den stora kursändring mot offentlighet i riksdagsarbetet som pågick under riksdagen 1765–1766 men som hade inletts redan under föregående riksdag. Frågan om de politiska handlingarnas offentlighet kom upp i flera av riksdagens organ. Ett specialorgan vid riksdagarna, sekreta utskottet, hade under föregående kvartssekel av hattpartiets styre fått hand om allt flera av den viktigaste besluten. Bönderna var till sin stora harm utestängda från detta centrala organ, som särskilt sysslade med statsfinanser och utrikespolitik. Sekreta utskottet dominerades av adeln och dess mest inflytelserika representanter. Resultatet var att ett fåtal, en politisk elit, hade insyn i hela den politiska beslutsprocessen, medan den stora majoriteten hölls utanför. Detta drabbade i synnerhet mösspartiet, som under denna period var i minoritet bland riksdagsståndens alla ledamöter, och som var det i så mycket högre grad bland dem som kunde sitta i sekreta utskottet.
För de från makten så länge utestängda mössorna framstod sekretessen som kärnan i det hattstyre som överlevt ända sedan Arvid Horns fall 1738. Mössornas strävan efter inflytande tycktes gång på gång stöta mot sekretessen: man fick varken insyn i utrikespolitik eller ekonomi, och nästan alla viktiga avgöranden togs i sekreta utskottet där oppositionen hölls i schack. Offentlighet och redovisning blev därför ett grundläggande krav hos oppositionen. Sett ur detta långa perspektiv är det fullt förståeligt att offentligheten blev en första rangens fråga när mössorna fick övertaget på riksdagen 1765–1766, att den framstod som medlet att en gång för alla göra slut på en förhatlig politisk praxis, och att det med tanke på framtiden var viktigt att göra tryckfriheten till en grundlag.
Sekretessen var av tradition så självskriven att den inte behövde motiveras som ett fundament i politiken. Att ha kunskap om politiska förhållanden var att ha del av makten och att tillhöra en politisk elit. Att sitta i riksdagen var ett privilegium för en adelsman. Som representant för sin ätt ägde han av födseln rätt att vara med och beluta om rikets angelägenheter, han höjde sig över mängden och hörde till de styrande, inte till de styrda. Skulle han ge bort denna politiska egendom, genom att dela ut instrumenten för maktägandet? Han kunde ju lika gärna – för att formulera det kritiska perspektivet – dela ut sina ärvda gods och gårdar, om privilegier inte längre skulle respekteras. Följden av offentlighet och tryckfrihet kunde knappast bli annan än att makten skulle glida den kunniga politiska eliten ur händerna. En politisk offentlighet skulle öppna vägen mot det som gällt som det fullständigt löjliga, att gemene man, att bonden, kunde ta sig ton som en minister och tro sig ha omdöme om rikets relationer och finanser. Och skulle inte en politisk offentlighet lägga Sverige öppet för rikets fiender: diplomatin byggde ju på förtroenden och omgärdades av sekretess.
En av dem som vägrade se något berättigande i de ökande kraven på politisk offentlighet var hattarnas ledande företrädare, greve Axel von Fersen, som energiskt talade för att sekretessen skulle bevaras. Han försvarade hattarnas finanspolitik och lämnade in en protest mot att låta bankodeputationens betänkande, som föredragits i sekreta utskottet, gå till övriga riksdagsmän i riksdagens samtliga fyra stånd. Detta insisterande på den gamla politiken orsakade något av en storm och mycken upprördhet bland mösspartiets anhängare.
Chydenius memorial har bevarats i två versioner, ett koncept som bevarats bland Chydenius papper och det av Kraftman inlämnade memorialet. De skiljer sig i någon mån, men inte i väsentligheter (med undantag för ansvarsfrågan, se nedan). Uppgiften att det är Chydenius själv som utan större medverkan av andra skrivit tryckfrihetsmemorialet kommer från honom själv.1 En överstrykning i manuskriptet ger vid handen att konceptet ursprungligen riktade sig till allmänheten och att överskriften ”Ödmiukt Memorial” tillagts i efterhand.2 Chydenius uppger sig ha konfererat med två namngivna personer, biskop Jacob Serenius och hovrådet Johan Arckenholtz, bägge ledande företrädare för mössornas ståndpunkter sedan flera decennier tillbaka, i partikampen ärrade veteraner som bägge var omkring trettio år äldre än den då 36-årige kaplanen. Chydenius hade först tänkt sig att Serenius med sitt namn skulle ge tyngd åt förslaget, men Serenius ville i samband med att han såg över och förkortade Chydenius utkast tillfoga en högst väsentlig politisk begränsning, som undantog diskussion av konstitutionen, något som Chydenius inte kunde omfatta.3
Efter den uppkomna oenigheten i denna principfråga bad Serenius Chydenius uppträda i eget namn. Chydenius höll då fast vid sin egenhändigt författade version. Förmodligen hade de överläggningar han hållit med Arckenholtz ändå lämnat sina spår i texten.
Chydenius lämnade dock inte in memorialet i eget namn, utan Anders Kraftman lånade förslaget sitt namn, enligt Chydenius uppgift utan att känna till författaren. Hur detta i praktiken kunde ha gått till och om det funnits någon ytterligare mellanhand uppges inte. Hur som helst var lektorn vid Borgå gymnasium, Anders Kraftman, känd för sina frisinnade och radikala ståndpunkter i många frågor. Kraftman ges alltså av Chydenius endast en instrumentell roll i befordran av tryckfrihetssaken. Han var dock förmodligen bekant för Chydenius innan de bägge tog plats i prästeståndet 1765.
Då inga andra författare har gjort anspråk på att vara memorialtextens upphovsman, vilket förmodligen hade skett efter sakens lyckliga genomförande om skäl förelegat, torde man få godta att Anders Chydenius och ingen annan är författare till tryckfrihetsförslaget. Tänkbart är givetvis att han mottagit råd i större utsträckning, eller från flera håll, än han femton år senare i sin självbiografi ville komma ihåg. Som bekant anstod det inte Chydenius att vara blygsam med att framhålla vikten av sin egen insats på olika områden, åtminstone inte när han som mogen man satte sig ned för att sammanfatta sitt livsverk. När Chydenius nedtecknade sin självbiografi var Serenius och Arckenholtz döda, medan Kraftman levde.
Både konceptet och själva memorialet består av en resonemangsdel och ett avslutande förslag till en kortfattad lag. Inledningsvis resoneras kring hur kontrollen kunde skötas genom olika former av förhandsgranskning, och vilka censurinstanser som kunde tänkas utföra en förhandskontroll. Texterna argumenterar inte bara för tryckfriheten i princip, om det vådliga i att en censor blir envåldshärskare, utan påtalar också hur dyrt systemet blir, både för författarna och statskassan, och hur besvärligt, med långa väntetider och allmän ledsnad som följd.
I konceptet framförde Chydenius en principiell sak som sedan saknades i det till riksdagen inlämnade memorialet, ett yttrande som stred emot den under frihetstidens riksdagar så viktiga principalatsläran om ständernas suveränitet, att ingen annan utanför riksdagen kunde ställa riksdagsledamöterna till svars. Mot detta hade Chydenius ursprungligen anfört: ”Friheten i en nation består intet deruti Ständers Fulmächtige få handla efter godtycko utan deruti at Nations lius binder händerna på dem at de ei får sielfs waldas.” Ett annat uttryck av vådligare karaktär om ”at trampa på et fint sä[tt] Medborgares rättigheter under magnaternas fötter” har även uteslutits ur memorialet.
Chydenius ursprungliga åsikt i konceptet är att det är de kapitalstarkare boktryckarna med fast egendom som bör åläggas ansvaret framom författarna, även om konceptet också tillskriver dem, de ofta penning- och egendomslösa som Chydenius framhåller, ansvar. Här är dock det inlämnade memorialet inte helt tydligt i den sista av de tre punkter som var avsedda som underlag för ett lagförslag, då det heter ”stadne då bägge i answar” fastän endast boktryckarna nämns tidigare i denna punkt; den andra parten, författarna, underförstås och hittas endast i början av memorialet där det resoneras om ansvarsfördelningen mellan boktryckare och författare. I konceptet nämns dock tydligt ”Auctor” som ansvarig i denna punkt, genast efter boktryckaren.
Det bör dock, trots allt, finnas undantag från vad som fritt får tryckas: 1) allt som rör grunderna i religionen och gudaläran skall underställas censur av en teologisk fakultet eller en lärd teolog, 2) allt som stöter regeringsformen och gynnar den avsvurna suveräniteten, alltså det kungliga enväldet, och skadliga aristokratin (här torde syftas på ett enväldigt råd) samt 3) allt som försmädligt angriper personer, kränker dygd och god sed (den s.k. paskillitteraturen). Sanktionerna, när det inte gäller grövre brott som kan dömas efter allmän lag, är böter, som kan ådömas i efterskott. Åtal sker genom domstol, och boktryckaren är i första hand ansvarig. Är kränkningen så grov att näring, liv och ära står på spel måste domen prövas av riksdagen.
En av överheten tillsatt kontrollinstans är överflödig och skadlig då ”saken controllerar sig sielf”, lyder memorialets främsta argumentet mot förhandscensur av en censor. Offentligheten fungerar alltså självkorrigerande: ”Är yttrandet orimmeligit, så finnas de snart, som wederlägga det. Är det byggt på sanning, så står det oöfwerwinnerligit …” Metaforer med motsatserna ”ljus” och ”mörker” är frekvent förekommande i den retorik som Chydenius använder i sina texter: det gäller att motarbeta mörkret (okunskap, vanföreställningar) och släppa in ljuset (kunskaper, klarsyn, riktiga uppfattningar i religion, politik och vetenskaper).
På ett mera principiellt plan utgår Chydenius från ett förhållandevis jämlikt samhälle i sin argumentation i memorialet, utan att det särskilt understryks: information av skilda slag är inte farlig för någon då jämbördiga och fritt resonerande medborgare korrigerar varandras villfarelser. De invändningar, med utgångspunkt i det de facto existerande hierarkiska samhället (där folk hade väldig olika kunskaper och makt), att folk utan omdöme bör skyddas för falska påståenden och villfarelser i viktiga frågor om samhällsskick, religion, samt personers heder och ära, tillbakavisas. De som utsprider lögner och nidskrifter kommer inte i längden att lyckas i sina illasinnade föresatser. Tryckfriheten hotar inte samhällsfreden. De teologiska fakulteterna kommer fortsättningsvis att trygga religionssanningarna. Den rena lutherska läran står alltså även för Chydenius höjd över diskussion.
Sin insats för tryckfriheten ansåg Anders Chydenius hur som helst själv som sitt viktigaste bidrag till 1765–1766 års riksdag.
HK
Litteratur
Burius, Anders, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens censurpolitik, Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Skrifter 5, Uppsala: Uppsala universitet 1984.
Gustafsson, Karl-Erik & Per Rydén (red.), Den svenska pressens historia 1. I begynnelsen (tiden före 1830), Stockholm: Ekerlid 2000.
Klinge, Matti, ”Republikaner redan i unga år. Gymnasiekamraterna från Borgå”, Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (red.), Riksdag, kaffehus och predikstol. Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, Stockholm: Atlantis 2003.
Knif, Henrik, ”Anders Chydenius”, Rainer Knapas & Nils-Erik Forsgård (toim.), Suomen kulttuurihistoria 2, Helsinki: Tammi 2002.
Manninen, Juha, ”Anders Chydenius and the Origins of World’s first Freedom of Information Act”, Juha Mustonen (ed.), The World’s First Freedom of Information Act. Anders Chydenius’ legacy today, Kokkola: Anders Chydenius Foundation 2006, s. 18–53.
Manninen, Juha, ”Anders Chydenius ja maailman ensimmäisen tietämisen vapauden lain synty”, Historiallinen Aikakauskirja 104, 2006:4, s. 470–484.
Nyman, Magnus, Press mot friheten. Opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772–1786, Studier i idé- och lärdomshistoria 3, Uppsala: Uppsala universitet 1988.
Steinby, Torsten, Peter Forsskål och Tankar om borgerliga friheten, Helsingfors: Hufvudstadsbladet 1970.
Tryckfrihetsförordningen den 2 december 1766.
Vegesack, Thomas von, Smak för frihet. Opinionsbildningen i Sverige 1755–1830, Stockholm: Natur och Kultur 1995.
Zilliacus, Clas & Henrik Knif, Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 526, Helsingfors 1985.