Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 32
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 34
Tredje Delen.
§. 33.
Nu få vi ändteligen skynda, at i Tredje delen af vår betraktelse föra oss til sinnes, Hvartil dessa Guds så många och stora välgärningar förbinda oss? Stadna o människa härvid litet med din eftertanka: Hvad menar du väl? mån dessa stora Guds välgärningar på något sätt förbinda dig? Du lärer väl ingalunda kunna neka, at du icke åtnjutit dem? Du måste ärkänna, at det är en evig och alsmägtig Gud, som bevisat dig dem. Om du då skall veta din förbindelse, eller om du för alt detta är din Gud något skyldig eller intet, så bör184 du märka, om du på något sätt kunnat hos Gud göra dig förtjent af dem, förr än du fått dem, eller ock betalat gifvaren sedan du dem åtnjutit? Du kunde ju icke förtjena något förr än du blef til, så länge du låg i ditt intet: och hvad betalning har du sedan kunnat gifva din Skapare, Försörjare och Hjelpare för alt det goda han bevisat dig? Du må icke vara nog förmäten at påstå dig äga något, som du icke undfått af Gud. Hvarmed tror du dig då at kunna betala honom? Skynda dig då o människa, at af vördnadsfull öfvertygelse bekänna med den saliga Luthero: alt detta goda, både til kropp och själ har min Gud gjordt och bevisat mig af blotta nåd och faderliga godhet, utan all min förskyllan eller värdighet.1 Grundorsaken til alla dessa Guds stora värk ligger således icke ens hos de skapade tingen, ej heller kunna de på något sätt, egenteligen at tala, bidraga något til den i sig sjelf högst lycksalige Gudens större lycksalighet, utan bör den sökas i Guds egen öfversvinneliga godhet, hvarigenom likväl de skapade kreaturens förbindelse, at på alt sätt söka bidraga til sin Skapares ära, ingalunda uphörer. Men huruledes vi människor, jordenes förnuftige inbyggare, skole rätteligen bidraga därtil, förklarar Lutherus185 i vår lilla Cateches sålunda: För hvilket alt jag pliktig är honom tacka och låfva, tjena och lydig vara.2 Uti dem består hufvudsakeligen vår förbindelse emot vår Gud för hans stora och outgrundeliga välgärningar emot oss. Lät oss til vår upmuntran och upbyggelse betrakta hvardera af dessa skyldigheter serskilt.
Emedan Gud i skapelsen gifvit oss ögon til at se hela detta naturens mästerstycke, öron til at höra huru äfven de oförnuftiga djuren med sin röst uphöja sin Skapares ära, lukt och smak at känna Guds godhet i naturen och mun och röst at förkunna hans låf, så blir ock ovedersägeligt, at de måste upoffras til hans ära; och emedan han gifvit oss en tänkande själ, bör den i synnerhet leda oss til en rätt kännedom af sin Mästares varelse och höga egenskaper. Detta är hvad Lutherus egenteligen kallar at låfva Gud. Til detta Guds låf höra rätteligen trenne stycken: det första är, at flitigt betrakta hela naturen och alla Guds dråpeliga värk däruti, och göra däraf oryggeliga slutsatser, icke allenast därom, at de hafva et uphof och en Mästare, som är Gud, utan ock om hans stora egenskaper. Verlden är en öppen bok för alla förnuftiga, där de kunna läsa Skaparens visdom, allmagt och godhet: den är en spegel,186 hvarest den stora Gudens bild visar sig för et forskande förnuft, såsom Apostelen Paulus betygar för sina Romare, at Guds eviga kraft och Guddom hafva alt ifrån verldenes skapelse kunnat beskådas, när the i the skapade tingen betraktas, Cap. 1:20.3 Det andra, som hos oss fordras til Guds låf, är at vi af alt detta som vi se och höra i hela naturen göra oss förnuftiga och oryggeliga slutsatser om hans allvisa styrelse och underbara försorg för alla sina skapade kreatur. I denna vägen leder oss naturen i många rätt djupa betraktelser, och uptäcker för oss många sanningar, om hvilka vi väl hört talas om ifrån barndomen, men som blott legat liksom döda, utan något begrep om dem, eller någon liflig öfvertygelse. Naturen i detta fallet är en stega på hvilken en arbetande själ kan efter hand alt mer och mer tränga sig up til en salig kännedom af sin Gud och Mästare. Alla Guds barn hafva med flit sökt arbeta sig up på denna stega, men jag vet icke om någon hunnit bland dem högre än David, som så ofta och flitigt betraktade dessa Herrans värk. Psalmen 104 är vist en af dessa märkvärdiga betraktelser, hvarest han under denna sin forskning blifver lika som hänryckt och säger: Herre! huru äro tin värk så stor och mång, tu hafver187 visligen skickat them alla; och jorden är full af tina ägodelar. v. 24. En lika vördnadsfull undersökning hade han tagit sig före i Ps. 111. då han i versen 2:dra säger: Store äro Herrans värk; then som uppå them aktar, han hafver lust theraf. Solen är et ljus, som då det lyser i sin middags klarhet ej kan beses med obeväpnade ögon. Och Gud är et stort och obegripeligt ljus, det ingen se eller fatta kan, men likasom solen kan betraktas med konstiga synglas,4 så är verlden det konststycke, hvarigenom Gud kan för oss blifva til någon del begripelig. Det tredje som fordras til Guds låf är at vi alla dessa uptäkter om Gud, hans värk och underbara styrelse i verlden af et heligt nit för hans ära med vördnad äfven flitigt förkunna androm. David säger om himlarna at de förkunna hans ära och at fästet förkunnar hans händers värk. Ps. 19:2. Vi höra sjelfve huru foglarna uphöja sin röst at besjunga sin Skapares ära, huru skulle då människan den yppersta af alla kreatur, genom hvilken Gud vil likasom insamla alla de andras låf, huru skulle hon, säger jag, allena blifva stum? Nej, är någon öfvertygelse i själen om Gud och hans stora egenskaper och dråpeliga gärningar, är någon känsla i hjertat af hans under och margfaldiga godhet, så talar188 äfven tungan Herrans låf, och säger med David: Jag vil låfva Herran i allom tid; hans låf skall altid vara i minom mun. Min själ skall berömma sig af Herranom, at the elände skola höra thet och glädja sig. Priser med mig Herran, och låter oss med hvarannan uphöja hans namn. Ps. 34:2,3,4.
Tredje Delen.
§. 33.
Nu få vi ändteligen skynda, at i Tredje delen af vår betraktelse föra oss til sinnes, Hvartil dessa Guds så många och stora välgärningar förbinda oss? Stadna o människa härvid litet med din eftertanka: Hvad menar du väl? mån dessa stora Guds välgärningar på något sätt förbinda dig? Du lärer väl ingalunda kunna neka, at du icke åtnjutit dem? Du måste ärkänna, at det är en evig och alsmägtig Gud, som bevisat dig dem. Om du då skall veta din förbindelse, eller om du för alt detta är din Gud något skyldig eller intet, så bör184 du märka, om du på något sätt kunnat hos Gud göra dig förtjent af dem, förr än du fått dem, eller ock betalat gifvaren sedan du dem åtnjutit? Du kunde ju icke förtjena något förr än du blef til, så länge du låg i ditt intet: och hvad betalning har du sedan kunnat gifva din Skapare, Försörjare och Hjelpare för alt det goda han bevisat dig? Du må icke vara nog förmäten at påstå dig äga något, som du icke undfått af Gud. Hvarmed tror du dig då at kunna betala honom? Skynda dig då o människa, at af vördnadsfull öfvertygelse bekänna med den saliga Luthero: alt detta goda, både til kropp och själ har min Gud gjordt och bevisat mig af blotta nåd och faderliga godhet, utan all min förskyllan eller värdighet.5 Grundorsaken til alla dessa Guds stora värk ligger således icke ens hos de skapade tingen, ej heller kunna de på något sätt, egenteligen at tala, bidraga något til den i sig sjelf högst lycksalige Gudens större lycksalighet, utan bör den sökas i Guds egen öfversvinneliga godhet, hvarigenom likväl de skapade kreaturens förbindelse, at på alt sätt söka bidraga til sin Skapares ära, ingalunda uphörer. Men huruledes vi människor, jordenes förnuftige inbyggare, skole rätteligen bidraga därtil, förklarar Lutherus185 i vår lilla Cateches sålunda: För hvilket alt jag pliktig är honom tacka och låfva, tjena och lydig vara.6 Uti dem består hufvudsakeligen vår förbindelse emot vår Gud för hans stora och outgrundeliga välgärningar emot oss. Lät oss til vår upmuntran och upbyggelse betrakta hvardera af dessa skyldigheter serskilt.
Emedan Gud i skapelsen gifvit oss ögon til at se hela detta naturens mästerstycke, öron til at höra huru äfven de oförnuftiga djuren med sin röst uphöja sin Skapares ära, lukt och smak at känna Guds godhet i naturen och mun och röst at förkunna hans låf, så blir ock ovedersägeligt, at de måste upoffras til hans ära; och emedan han gifvit oss en tänkande själ, bör den i synnerhet leda oss til en rätt kännedom af sin Mästares varelse och höga egenskaper. Detta är hvad Lutherus egenteligen kallar at låfva Gud. Til detta Guds låf höra rätteligen trenne stycken: det första är, at flitigt betrakta hela naturen och alla Guds dråpeliga värk däruti, och göra däraf oryggeliga slutsatser, icke allenast därom, at de hafva et uphof och en Mästare, som är Gud, utan ock om hans stora egenskaper. Verlden är en öppen bok för alla förnuftiga, där de kunna läsa Skaparens visdom, allmagt och godhet: den är en spegel,186 hvarest den stora Gudens bild visar sig för et forskande förnuft, såsom Apostelen Paulus betygar för sina Romare, at Guds eviga kraft och Guddom hafva alt ifrån verldenes skapelse kunnat beskådas, när the i the skapade tingen betraktas, Cap. 1:20.7 Det andra, som hos oss fordras til Guds låf, är at vi af alt detta som vi se och höra i hela naturen göra oss förnuftiga och oryggeliga slutsatser om hans allvisa styrelse och underbara försorg för alla sina skapade kreatur. I denna vägen leder oss naturen i många rätt djupa betraktelser, och uptäcker för oss många sanningar, om hvilka vi väl hört talas om ifrån barndomen, men som blott legat liksom döda, utan något begrep om dem, eller någon liflig öfvertygelse. Naturen i detta fallet är en stega på hvilken en arbetande själ kan efter hand alt mer och mer tränga sig up til en salig kännedom af sin Gud och Mästare. Alla Guds barn hafva med flit sökt arbeta sig up på denna stega, men jag vet icke om någon hunnit bland dem högre än David, som så ofta och flitigt betraktade dessa Herrans värk. Psalmen 104 är vist en af dessa märkvärdiga betraktelser, hvarest han under denna sin forskning blifver lika som hänryckt och säger: Herre! huru äro tin värk så stor och mång, tu hafver187 visligen skickat them alla; och jorden är full af tina ägodelar. v. 24. En lika vördnadsfull undersökning hade han tagit sig före i Ps. 111. då han i versen 2:dra säger: Store äro Herrans värk; then som uppå them aktar, han hafver lust theraf. Solen är et ljus, som då det lyser i sin middags klarhet ej kan beses med obeväpnade ögon. Och Gud är et stort och obegripeligt ljus, det ingen se eller fatta kan, men likasom solen kan betraktas med konstiga synglas,8 så är verlden det konststycke, hvarigenom Gud kan för oss blifva til någon del begripelig. Det tredje som fordras til Guds låf är at vi alla dessa uptäkter om Gud, hans värk och underbara styrelse i verlden af et heligt nit för hans ära med vördnad äfven flitigt förkunna androm. David säger om himlarna at de förkunna hans ära och at fästet förkunnar hans händers värk. Ps. 19:2. Vi höra sjelfve huru foglarna uphöja sin röst at besjunga sin Skapares ära, huru skulle då människan den yppersta af alla kreatur, genom hvilken Gud vil likasom insamla alla de andras låf, huru skulle hon, säger jag, allena blifva stum? Nej, är någon öfvertygelse i själen om Gud och hans stora egenskaper och dråpeliga gärningar, är någon känsla i hjertat af hans under och margfaldiga godhet, så talar188 äfven tungan Herrans låf, och säger med David: Jag vil låfva Herran i allom tid; hans låf skall altid vara i minom mun. Min själ skall berömma sig af Herranom, at the elände skola höra thet och glädja sig. Priser med mig Herran, och låter oss med hvarannan uphöja hans namn. Ps. 34:2,3,4.
Kolmas osa
§ 33
Nyt lopuksi riennämme tämän tarkastelumme kolmanteen osaan, jossa palautamme mieleemme sen mihin nämä Jumalan monet suuret hyvät teot meitä velvoittavat? Jää hyvä ihminen tässä hieman ajattelemaan. Mitä arvelet? Mahtavatko nämä Jumalan suuret hyvät teot jotenkin velvoittaa sinua? Et voine kuitenkaan kieltää, ettetkö olisi niistä nauttinut? Sinun täytyy tunnustaa että yksi, ikuinen ja kaikkivaltias Jumala on se, joka on ne sinulle antanut. Jos siis haluat tietää velvollisuutesi, tai sen oletko kaikesta tästä Jumalalle jotain velkaa vai et, niin184 sinun on katsottava, oletko voinut jollain tapaa ansaita ne Jumalalta, ennen kuin sait ne, tai oletko maksanut antajalle jotain sen jälkeen, kun olet niistä nauttinut? Sinähän et voinut ansaita mitään ennen kuin olit olemassa, niin kauan kuin et ollut mitään, ja mitä olet sen jälkeen voinut antaa Luojallesi, Huolehtijallesi ja Auttajallesi kaikesta siitä hyvästä, minkä hän on antanut sinulle? Sinun ei tule olla niin ylimielinen, että väittäisit sinulla olevan jotain, mitä et ole saanut Jumalalta. Millä siis luulet voivasi maksaa hänelle? Kiiruhda, oi ihminen, kunnioittavasti vakuuttuneena tunnustamaan autuaan Lutherin tavoin, että kaiken hyvän, niin ruumiissa kuin sielussa, on minun Jumalani tehnyt ja minulle osoittanut yksinomaan isällisestä, jumalallisesta hyvyydestään ja laupeudestaan, vaikka en sitä lainkaan ansaitse enkä ole sen arvoinen.9 Jumalan kaikkien suurten töiden perussyy ei siis ole luoduissa olioissa itsessään eivätkä nämä ole tarkkaan ottaen voineet mitenkään lisätä jo itsessään hyvin onnellisen Jumalan onnellisuutta, vaan syytä tulee etsiä Jumalan omasta ylitsevuotavasta hyvyydestä. Tämä ei kuitenkaan millään tavoin poista kaikkien luotujen olentojen velvollisuutta koettaa kaikin tavoin edistää Luojansa kunniaa. Mutta miten me ihmiset, maan järkevät asukkaat, voisimme sitä oikealla tavalla edistää, sen selittää Luther185 Vähässä katekismuksessamme näin: Tästä kaikesta minun on häntä kiitettävä ja ylistettävä ja tämän vuoksi häntä palveltava ja toteltava.10 Tässä on olennainen velvollisuutemme Jumalaa kohtaan hänen meitä kohtaan osoittamien suurten ja ansaitsemattomien hyvien töiden johdosta. Tarkastelkaamme rohkaisukseksemme ja mielenylennykseksemme kutakin näistä velvollisuuksista erikseen.
Koska Jumala antoi luomisessa meille silmät, joilla nähdä koko tämä luonnon mestariteos, korvat joilla kuulla miten järjettömät eläimetkin äänellään ylistävät Luojansa kunniaa, hajun ja maun joilla tunnemme Jumalan hyvyyden luonnossa sekä suun ja äänen, jolla kuulutamme hänen kunniaansa, niin on myös vastaansanomatonta, että meidän täytyy uhrata ne hänen kunniakseen. Ja koska hän on antanut meille ajattelevan sielun, sen tulee erityisesti johdattaa meitä tuntemaan Mestarinsa olemusta ja korkeita ominaisuuksia. Tätä Luther varsinaisesti kutsuu Jumalan ylistämiseksi. Jumalan ylistämiseen kuuluu itse asiassa kolme asiaa. Ensinnäkin tulee ahkerasti tarkastella koko luontoa ja kaikkia Jumalan ihmeellisiä tekoja sekä tehdä tästä järkkymättömät johtopäätökset. Eikä tämä tarkoita johtopäätöstä vain siitä, että näillä on yksi alkuperä ja yksi Mestari, joka on Jumala, vaan myös hänen suurista ominaisuuksistaan. Maailma on kaikille järjellisille avoin kirja, josta he voivat lukea Luojan viisautta, kaikkivaltiutta ja hyvyyttä. Se on peili,186 jossa tutkivalle järjelle näkyy suuren Jumalan kuva, niin kuin apostoli Paavali vakuuttaa roomalaisilleen: Hänen ikuinen voimansa ja jumaluutensa, ovat maailman luomisesta asti olleet nähtävissä ja havaittavissa luoduissa asioissa11 Room. 1:20. Toinen, mitä meiltä Jumalan ylistämisessä vaaditaan, on se, että kaikesta siitä mitä luonnossa kuulemme ja näemme, teemme järkevät ja järkkymättömät johtopäätökset hänen kaikkiviisaasta johdannastaan ja ihmeellisestä huolenpidostaan kaikkia luomiaan olioita kohtaan. Tässä luonto johdattaa meidät moniin todella syvällisiin tarkasteluihin ja paljastaa meille monia totuuksia, joista olemme kyllä kuulleet puhuttavan lapsuudestamme saakka, mutta jotka ovat silti jääneet meille ikään kuin kuolleiksi, niin ettei meillä ole mitään käsitystä tai mitään elävää vakaumusta niistä. Luonto on tässä tapauksessa kuin tikkaat, jota pitkin uurastava sielu voi vähitellen edetä yhä korkeammalle Mestarinsa ja Jumalansa autuaaseen tuntemiseen. Kaikki Jumalan lapset ovat koettaneet ponnistella ylöspäin näitä tikkaita, mutta en tiedä, että kukaan olisi päässyt yhtä korkealle kuin Daavid, joka niin usein ja ahkerasti tarkasteli tätä Herran työtä. Psalmi 104 on eräs näistä merkittävistä tarkasteluista, jossa hän tutkiessaan ikään kuin hurmioituu ja sanoo: Lukemattomat ovat tekosi, Herra. Miten187 viisaasti olet ne tehnyt! Koko maa on täynnä sinun luotujasi Ps. 104:24. Yhtä kunnioittavaan tutkimukseen hän on ryhtynyt psalmissa 111, jonka toisessa säkeistössä hän sanoo: Suuret ovat Herran teot! Joka niitä tutkii, saa niistä paljon iloa12 Ps. 111:2. Aurinko on valo, jota silloin kun se loistaa keskipäivän kirkkaudessa, ei voi katsella suojaamattomin silmin. Ja Jumala on suuri ja käsittämätön valo, jota kukaan ei voi nähdä tai käsittää, mutta kuten aurinkoa voidaan tarkastella taidokkailla linsseillä, niin maailma on taideteos, jonka kautta Jumala voi tulla meille jollain tavoin käsitettäväksi. Kolmas Jumalan ylistämisessä vaadittava asia on, että me uutterasti ja kunnioittaen kerromme myös toisillemme näistä Jumalaa, hänen töitään ja ihmeellistä johdantaansa koskevista löydöistämme. Daavid sanoo: Taivaat julistavat Jumalan kunniaa, taivaankansi kertoo hänen teoistaan Ps. 19:2. Kuulemme itse, miten linnut kohottavat äänensä laulaakseen Luojansa kunniaa, kuinka siis ihminen kaikista luoduista etevimpänä, jonka kautta Jumala haluaa ikään kuin koota yhteen kaikkien muiden kiitoksen, kuinka hän yksin, minä kysyn, yksin jäisi mykäksi? Ei, vaan jos sielussa on jonkinlainen käsitys Jumalasta, hänen suurista ominaisuuksistaan ja mainioista teoistaan, ja jos sydämessä on jonkinlaista tunnetta hänen ihmeitään ja moninaista hyvyyttään kohtaan, niin myös kieli puhuu188 Herran kiitosta ja yhtyy Daavidin sanoihin: Minä tahdon aina ylistää Herraa, lakkaamatta laulaa hänelle kiitosta! Herran hyvyyden tähden minä ylistän itseäni onnelliseksi. Maan hiljaiset kuulevat sen ja iloitsevat. Tulkaa, kiittäkää minun kanssani Herraa, kunnioittakaamme yhdessä hänen nimeään! Ps. 34:2–4.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 32
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 34
Platser:
Personer: David Luther (Lutherus), Martin Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: