Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 1
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 3
§. 2.
Men hvad var det då han visste?93 Han visste först på hvem han trodde; han kände den Guden som han bekände och dyrkade. Upfostrad bland de Skriftlärde, upammad af en slug Judisk Rådsherre1 i alla gamla Testamentets stadgar och en den tiden högaktad Pharisaisk lärdom, hade han ifrån barndomen fått sig begrep om Guds Majestet och höga egenskaper, hvilka likväl lågo likasom döda och värkade ingen förbättring i hans hjerta, alt til des han feck se och känna den andra Personen i Guddomen, sin och hela verldenes förbarmare, och den tredje Personen den Helige Ande fick förkrossa hans högmodiga och egenrättfärdiga hjerta, och leda den sjuka själen til sin läkare; då fick han först nya kunskaper och de förra renades och blefvo lefvande, så at han sjelf betygade, det han ansåg alla sina öfriga insigter, hvilka efter den tidsens lärdom ingalunda voro små, för skada, emot den öfversvinneliga vårs Herras Jesu Christi kunskap. Phil. 3:8.
Han visste för det andra äfven huru han trodde. Apostelen kände med smärta sig vara af naturen ett förloradt får i ulfvens satans käftar, men sig dock få af den evige Fadrens sköte en dyrbar skänk hans endaste och aldrakäraste Son, som i sin Mandom hade nedslagit mörksens magt och med sitt blod köpt94 honom fri ifrån et evig fängelse; han känner i sin själ en öfvernaturlig kraft, verkad af Guds Ande, at fly til Herren Jesum, sin och hela verldenes Frälsare; han flyr, han fattar, han håller honom, och tilägnar sig hela hans förvärfvade salighet, och vil säga: låfvad vare min salighets Gud, Jag vet på hvem jag tror.
För det tredje visste han ock at uppenbarligen bekänna på hvem han trodde. Han berättar näst för våra ingångsord, at han led sina band och bojor för sin tros och Christi namns bekännelse skull, dem han vid sina förhör med alfvare tagit i försvar, på det at predikan om Christo genom honom skulle stadfästas, 2 Tim. 16,17.2 och här säger han at han icke skämdes för denna sin tros-bekännelse, ty han visste på hvem han trodde.
§. 2.
Men hvad var det då han visste?93 Han visste först på hvem han trodde; han kände den Guden som han bekände och dyrkade. Upfostrad bland de Skriftlärde, upammad af en slug Judisk Rådsherre3 i alla gamla Testamentets stadgar och en den tiden högaktad Pharisaisk lärdom, hade han ifrån barndomen fått sig begrep om Guds Majestet och höga egenskaper, hvilka likväl lågo likasom döda och värkade ingen förbättring i hans hjerta, alt til des han feck se och känna den andra Personen i Guddomen, sin och hela verldenes förbarmare, och den tredje Personen den Helige Ande fick förkrossa hans högmodiga och egenrättfärdiga hjerta, och leda den sjuka själen til sin läkare; då fick han först nya kunskaper och de förra renades och blefvo lefvande, så at han sjelf betygade, det han ansåg alla sina öfriga insigter, hvilka efter den tidsens lärdom ingalunda voro små, för skada, emot den öfversvinneliga vårs Herras Jesu Christi kunskap. Phil. 3:8.
Han visste för det andra äfven huru han trodde. Apostelen kände med smärta sig vara af naturen ett förloradt får i ulfvens satans käftar, men sig dock få af den evige Fadrens sköte en dyrbar skänk hans endaste och aldrakäraste Son, som i sin Mandom hade nedslagit mörksens magt och med sitt blod köpt94 honom fri ifrån et evig fängelse; han känner i sin själ en öfvernaturlig kraft, verkad af Guds Ande, at fly til Herren Jesum, sin och hela verldenes Frälsare; han flyr, han fattar, han håller honom, och tilägnar sig hela hans förvärfvade salighet, och vil säga: låfvad vare min salighets Gud, Jag vet på hvem jag tror.
För det tredje visste han ock at uppenbarligen bekänna på hvem han trodde. Han berättar näst för våra ingångsord, at han led sina band och bojor för sin tros och Christi namns bekännelse skull, dem han vid sina förhör med alfvare tagit i försvar, på det at predikan om Christo genom honom skulle stadfästas, 2 Tim. 16,17.4 och här säger han at han icke skämdes för denna sin tros-bekännelse, ty han visste på hvem han trodde.
§ 2
Mutta mitä se oli, minkä hän tiesi?93 Hän tiesi ensinnäkin kehen uskoi, hän tunsi Jumalan, jota hän tunnusti ja palvoi. Hän oli kasvanut kirjanoppineiden joukossa, viekkaan juutalaisen neuvosherran5 kasvattamana hän oli oppinut kaikki Vanhan testamentin säännöt ja siihen aikaan arvostetun farisealaisen opin. Hänellä oli lapsuudesta saakka käsitys Jumalan majesteetista ja korkeista ominaisuuksista, mutta se oli hänelle ikään kuin kuollutta eikä saanut aikaan parannusta hänen sydämessään, ennen kuin hän sai nähdä ja tuntea jumaluuden toisen persoonan, hänen ja koko maailman armahtajan, ja ennen kuin kolmas persoona, Pyhä Henki, sai murskata hänen ylpeän ja omahyväisen sydämensä ja ohjata sairaan sielun lääkärinsä luo. Vasta silloin hän sai uuden tietämyksen, ja entinen puhdistui ja tuli eläväksi, niin että hän itse vakuuttaa, miten hän näki kaikki aiemmat tietonsa, jotka sen ajan oppineisuuden mitoilla eivät olleet suinkaan vähäiset, tappioksi tuon ylen kalliin Kristuksen Jeesuksen, minun Herrani tuntemisen rinnalla6 Fil. 3:8.
Toiseksi hän tiesi myös sen, miten hän uskoi. Apostoli tunsi tuskallisesti olevansa luonnostaan kadotettu lammas suden, saatanan, kidassa, mutta samalla kuitenkin saavansa ikuisen Isän huomassa kallisarvoisen lahjan, hänen ainoan ja rakkaimman Poikansa, joka ihmiseksitulossaan oli kukistanut pimeyden vallan ja verellään ostanut94 hänet vapaaksi ikuisesta vankeudesta. Hän tuntee sielussaan Jumalan Hengen aikaansaaman yliluonnollisen voiman, joka saa hänet rientämään Herran Jeesuksen, hänen ja koko maailman Vapahtajan luo; hän rientää, ottaa hänestä kiinni ja pitäytyy hänessä, omaksuu kaiken hankkimansa autuuden ja haluaa sanoa: kiitetty olkoon autuuteni Jumala. Minä tiedän kehen minä uskon.
Kolmanneksi hän osasi myös avoimesti tunnustaa kehen hän uskoi. Hän kertoo juuri ennen johdantosanojamme, että hän kantoi siteitään ja kahleitaan uskonsa ja Kristuksen nimen tunnustamisen vuoksi. Näitä hän kuulusteluissa puolusti vakavasti, niin että Kristuksesta julistaminen juurtuisi hänen kauttaan 2. Tim. 4:17,7 ja tässä hän sanoo, ettei hän hävennyt tätä uskontunnustustaan, sillä hän tiesi kehen hän uskoi.
Unfortunately this content isn't available in English
§. 2.
Men hvad var det då han visste?93 Han visste först på hvem han trodde; han kände den Guden som han bekände och dyrkade. Upfostrad bland de Skriftlärde, upammad af en slug Judisk Rådsherre8 i alla gamla Testamentets stadgar och en den tiden högaktad Pharisaisk lärdom, hade han ifrån barndomen fått sig begrep om Guds Majestet och höga egenskaper, hvilka likväl lågo likasom döda och värkade ingen förbättring i hans hjerta, alt til des han feck se och känna den andra Personen i Guddomen, sin och hela verldenes förbarmare, och den tredje Personen den Helige Ande fick förkrossa hans högmodiga och egenrättfärdiga hjerta, och leda den sjuka själen til sin läkare; då fick han först nya kunskaper och de förra renades och blefvo lefvande, så at han sjelf betygade, det han ansåg alla sina öfriga insigter, hvilka efter den tidsens lärdom ingalunda voro små, för skada, emot den öfversvinneliga vårs Herras Jesu Christi kunskap. Phil. 3:8.
Han visste för det andra äfven huru han trodde. Apostelen kände med smärta sig vara af naturen ett förloradt får i ulfvens satans käftar, men sig dock få af den evige Fadrens sköte en dyrbar skänk hans endaste och aldrakäraste Son, som i sin Mandom hade nedslagit mörksens magt och med sitt blod köpt94 honom fri ifrån et evig fängelse; han känner i sin själ en öfvernaturlig kraft, verkad af Guds Ande, at fly til Herren Jesum, sin och hela verldenes Frälsare; han flyr, han fattar, han håller honom, och tilägnar sig hela hans förvärfvade salighet, och vil säga: låfvad vare min salighets Gud, Jag vet på hvem jag tror.
För det tredje visste han ock at uppenbarligen bekänna på hvem han trodde. Han berättar näst för våra ingångsord, at han led sina band och bojor för sin tros och Christi namns bekännelse skull, dem han vid sina förhör med alfvare tagit i försvar, på det at predikan om Christo genom honom skulle stadfästas, 2 Tim. 16,17.9 och här säger han at han icke skämdes för denna sin tros-bekännelse, ty han visste på hvem han trodde.
§ 2
Mutta mitä se oli, minkä hän tiesi?93 Hän tiesi ensinnäkin kehen uskoi, hän tunsi Jumalan, jota hän tunnusti ja palvoi. Hän oli kasvanut kirjanoppineiden joukossa, viekkaan juutalaisen neuvosherran10 kasvattamana hän oli oppinut kaikki Vanhan testamentin säännöt ja siihen aikaan arvostetun farisealaisen opin. Hänellä oli lapsuudesta saakka käsitys Jumalan majesteetista ja korkeista ominaisuuksista, mutta se oli hänelle ikään kuin kuollutta eikä saanut aikaan parannusta hänen sydämessään, ennen kuin hän sai nähdä ja tuntea jumaluuden toisen persoonan, hänen ja koko maailman armahtajan, ja ennen kuin kolmas persoona, Pyhä Henki, sai murskata hänen ylpeän ja omahyväisen sydämensä ja ohjata sairaan sielun lääkärinsä luo. Vasta silloin hän sai uuden tietämyksen, ja entinen puhdistui ja tuli eläväksi, niin että hän itse vakuuttaa, miten hän näki kaikki aiemmat tietonsa, jotka sen ajan oppineisuuden mitoilla eivät olleet suinkaan vähäiset, tappioksi tuon ylen kalliin Kristuksen Jeesuksen, minun Herrani tuntemisen rinnalla11 Fil. 3:8.
Toiseksi hän tiesi myös sen, miten hän uskoi. Apostoli tunsi tuskallisesti olevansa luonnostaan kadotettu lammas suden, saatanan, kidassa, mutta samalla kuitenkin saavansa ikuisen Isän huomassa kallisarvoisen lahjan, hänen ainoan ja rakkaimman Poikansa, joka ihmiseksitulossaan oli kukistanut pimeyden vallan ja verellään ostanut94 hänet vapaaksi ikuisesta vankeudesta. Hän tuntee sielussaan Jumalan Hengen aikaansaaman yliluonnollisen voiman, joka saa hänet rientämään Herran Jeesuksen, hänen ja koko maailman Vapahtajan luo; hän rientää, ottaa hänestä kiinni ja pitäytyy hänessä, omaksuu kaiken hankkimansa autuuden ja haluaa sanoa: kiitetty olkoon autuuteni Jumala. Minä tiedän kehen minä uskon.
Kolmanneksi hän osasi myös avoimesti tunnustaa kehen hän uskoi. Hän kertoo juuri ennen johdantosanojamme, että hän kantoi siteitään ja kahleitaan uskonsa ja Kristuksen nimen tunnustamisen vuoksi. Näitä hän kuulusteluissa puolusti vakavasti, niin että Kristuksesta julistaminen juurtuisi hänen kauttaan 2. Tim. 4:17,12 ja tässä hän sanoo, ettei hän hävennyt tätä uskontunnustustaan, sillä hän tiesi kehen hän uskoi.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 1
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 3
Platser: Jerusalem
Personer: Gamaliel Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: