Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 31.

Men denna Guds eviga kärlek bör ännu mera uphöjas i våra hjertan, när vi för det andra betrakta sjelfva gåfvan, den han gifvit oss. Den är ingen annan än hans egen aldrakäraste Son ifrån himmelen gifven människom på jordene. En ganska dyrbar gåfva, som bland gåfvor på jordene, ja hvarken i himmelen eller på jorden har sin like. Välgörande och rika Regenter utdela gåfvor åt sina egna och främmande magters Ministrar, som bestå i guld och silfver, i ädla stenar, dyrbara konststycken och stora landssträckor, hvilka anses för rätt Konungsliga och beundras af verlden. Men hvad äro, hvad innehålla de? Et förvanskligt jordens grus, et stoft och et intet. Gud hafver i skapelsen begåfvat oss med långt större: Såsom kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och all sinne: Han har af en obeskrifvelig godhet försedt oss, alt ifrån moderlifvet med kläder, föda, hus och hem, och alt hvad vi til timmelig näring behöft: Han har ock beskärmat och bevarat ifrån all farlighet: alla, stora och öfversvinneliga gåfvor och välgärningar; men så högt som himmelen är öfver jorden, så hög och öfver alla andra välgärningar uplyftad är denna gåfvan, Guds ende Son: Fadrens härlighets sken, och hans väsendes rätta beläte, som bär all ting med sitt kraftiga ord, och sitter på Majestätsens högra sido, Ebr. 1:3. En af Gud sjelf på det aldrahögsta älskad och högaktad gåfva. Gåfvor få ofta sitt värde icke allenast af deras invärtes halt, utan ock af det anseende och aktning de vinna bland de visa och förnäma. Huru mycket må då icke vår vördnad och högaktning ökas för denna dyra himla-skänk när vi erhindre oss huru kär denne Guds Son varit sin himmelske Fader. Hvilket Jesus sjelf nogsamt utmärker, då han kallar sig sin himmelske Faders enda Son, Joh. 3:16. det är en Son, som icke allenast är den ende, utan som ock af sin himmelska Fader är så högt älskad, som enda barnet af sina kära föräldrar. Och den himmelske Fadren hafver sjelf två serskildta gångor betygat denna sin kärlek, då han först vid Jesu döpelse likasom för hela verlden uppenbarligen betygade om honom: Thenne är min kära Son i hvilkom jag hafver et godt behag, Matth. 3:17. och andra gången på berget för Petrus, Jacobus och Johannes vid Jesu förklaring med aldeles samma ord: Cap. 17:5. och vil så mycket säga: Människor, I jordenes förnuftige inbyggare! för eder betygar jag, at denne Jesus, som nu upstiger utur Jordans flod och hafver et ganska ringa utvärtes anseende, är icke allenast en sann Gud och Guds Son, utan han är ock af mig ganska dyrbar aktad, han är min ende Son, och af mig med en besynnerlig kärlek omfattad, och jag bör förkunna eder, at jag uti honom, i alla hans gärningar och företaganden hafver et besynnerligt och Guddomeligt välbehag: at ock I människor visten at rätt högt värdera honom! I nöden och under tryckande armod får en gåfva sitt rätta värde, som under all slags öfverflöd ofta anses nog ringa. Vår iråkade olyckliga belägenhet må då lära oss at rätt värdera denna gåfva. Vi hade kommit bort ifrån Gud i et grufveligt slafveri: här gifves oss befriaren: Ebr. 2:14,15. sårade til döds och liggande i vårt blod hafva vi här läkaren Hes. 16:6. och dömde i våra synder til helvetet hafva vi här förlossaren, den bäste, ty Gud har satt honom därtil, Rom. 3:25. den endaste, ty i ingom androm är salighet, Ap. G. 4:12. Ack! at han då blefve rätt högaktad af oss, då vi så ofta sjunge med församligen: vore icke thet barnet i verlden födt, så skulle hvar man evinnerliga dödt, nu äre vi frälste alle.1 Men detta värde må ännu mångfaldigt fördubblas i vårt hjerta, om vi tänke på den stora salighet Gud skänkt oss genom sin Son. Det heter om honom i vår Advents Psalm: Salighet har han at föra, den skall hans brud tilhöra.2 Salighet har han predikat, Matth. 5. Salighet har han förvärfvat, Luc. 1:69. Salighet meddelar han, Luc. 23:43. Ser då välsignade Åhörare häraf, huru dyrbar, huru af Gud sjelf högt älskad och för oss arma syndare oumgängelig och högst nyttig denna dyra gåfva är; borde den då icke äfven af oss med djupaste vördnad och största glädje emottagas?


  1. vore icke thet barnet ... nu äre vi frälste alle: avsnitt ur psalm 127, vers 1, i 1695 års psalmbok
  2. Salighet har han at föra, den skall hans brud tilhöra: avsnitt ur psalm 116, vers 3, i 1695 års psalmbok

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: