Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 29
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 31
§. 30.
Än återstår oss välsignade i Herranom, at betragta en Guds Faders stora välgärning, nemligen, at han äfven utgifvit sin egen aldrakäraste Son för oss; hvarvid vi hafva at i synnerhet i agttaga tre ting: nemligen först, hvad som kunnat förmå Gud at aflemna oss människor denna gåfvan? för det andra, hurudan den är? och för det tredje, huruledes han gifvit oss densamma? Så mycket tiden tål skola vi korteligen uplösa hvardera frågan.
Hvad altså den första omständigheten beträffar, nemligen, hvad som kun
nat förmå Gud därtil, at lemna oss sin aldrakäraste Son, så har på vår sida ingalunda varit någon orsak, som kunnat förmå honom til denna stora välgärning emot oss. Människan hade då som nyligast varit uprorisk emot sin Gud, afvändt sitt hjerta ifrån honom och fattat förtroende för hans fiender; därigenom var Guds stora Majestät förolämpadt, hans helighet och rättfärdighet upretad til vrede och hämd, och dödsdomen hade straxt bordt gå i värkställighet; därföre säger ock Apostelen Paulus uttryckeligen, at det ingalunda skedde för rättfärdighetens gärningar, som vi gjordt hade, Tit. 3:5. så mycket mindre som den fallna människan i sin jämmerfulla belägenhet hvarken viste eller ville söka någon hjelp hos sin Gud. I detta tilståndet hade hon icke heller ibland kreaturen någon förespråkare; Satan hvarken ville eller kunde något uträtta: han som störtat henne, log åt hennes ofärd, var ock utom des förut fallen i sin Skapares djupaste onåd. Hvar kunde då orsaken til denna hjelpsändning igenfås? Den kan omöjeligen finnas någon annorstädes än hos Gud sjelf. Som vi förut hafva hört, hade Gud med et synnerligt välbehag och kärlek omfattat hela den skapade verlden, och alla skapade tingen däruti; bland dem hade män niskan ofelbart fått det första rummet, emedan hon ej allenast framför alla andra blifvit begåfvad med en förnuftig själ, utan ock af Gud bildad efter hans egen liknelse. När nu djefvulen hade plötsligen genom syndafallet beröfvat henne denna Guds bild och iklätt henne sin egen vederstyggeliga skepelse, kunde det ju ej annat, (vi tala om Gud efter människosätt, såsom han sjelf har uppenbarat sig för oss) än på det högsta ömma Gud, at se sitt mästarstycke förloradt: Rättfärdigheten ropade hämd, men visheten hade uptänkt medel och godheten antog det, hvarigenom rättfärdighetens hand skulle fyllas, och människoslägtet ändock frälsas från sitt djupa förderf. Grundorsaken var således ingen annan än den Treenige Gudens kärlek och eviga förbarmande, hvarmed han omfattade den fallna och olyckeliga människan, at rädda henne från förderfvet. Denna grunden beprisar Prästen Zacharias härligen uti sin låfsång, då han säger: Låfvad vare Herren Israels Gud; ty han hafver besökt och förlossat sitt folk, Och hafver uprättat oss salighetens horn, uti sin tjenares Davids hus - - Genom vår Guds innerliga barmhärtighet, genom hvilka upgången af högden hafver oss besökt. Luc. 1:68,69 och 78. Och emedan denna förlossning skulle förrät tas egenteligen af Sonen, den andra Personen i Guddomen, som af evighet födes af Fadrenom, tilräknas denna välgärning egenteligen den första Person, som sänt sin Son; såsom Apostelen Johannes tydeligen uttrycker detta sålunda: Therpå är Guds kärlek til oss uppenbar vorden, at Gud hafver sänt sin enda Son i verldena, at vi skolom lefva genom honom. Och ännu i följande vers heter det: theruti står kärleken: icke thet vi hafvom älskat Gud, och därigenom förmått honom til någon godhet emot oss, nej ingalunda, men thet han hafver älskat oss, och sänt sin Son til en försoning för våra synder, 1 Ep. 4:9,10. Och må nu Frälsarens Jesu egna dyra ord lägga yttersta vigten til denna tröstefulla sanning, dem han talade til den rådsökande Nicodemus: Så älskade Gud verlden, at han utgaf sin enda Son. Joh. 3:16. Det är så mycket sagt: den största ja den enda orsaken som kunnat förmå Gud til en så stor välgärning är denne Treenige Gudens eviga kärlek och outsägeliga förbarmande.
Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 29
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 31
Platser:
Personer: David Johannes Nikodemos (Nicodemus) Paulus (Pawali, Saulus) Sakarias (Zacharias)
Bibelställen:
Teman: