Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 23
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 25
§. 24.
Den andra Guds stora välgärning, som hörer til denna artikel, är uppehållelsen, såsom Lutherus säger i sin förklaring: Jag tror at han alt thet, som han i första skapelsen gifvit mig och andra skapade kreatur, ännu håller vid magt. Och är intet annat än et den stora och Treenige Gudens allmagts värk, hvarigenom han, antingen redan i första skapelsen, genom en outgrundelig vishet insatte uti alla skapade tingen en förmåga at äga det bestånd de i skapelsen hvardera hade undfått, eller ock genom en lika stor visdom och magt ännu dageligen förvarar tingen ifrån förstöring och undergång. Härutinnan äro alla af enahanda tanka;1 i det en del vilja påstå at uppehållelsen är hvart ögnablick en ny skapelse, emedan de skapade tingen utom denna Guddomeliga välgerning ej kunde et enda ögnablick äga bestånd, utan straxt gå tilbaka til sitt första intet. Andra åter förebära at dessa på et ovärdigt sätt vilja förringa skapelsen, då de med det samma, som de påstå en dagelig skapelse uti uppehållelsen, vilja förklara den alsmägtige mästaren hafva varit oförmögen at jemte varelsen af tingen äfven gifva dem bestånd: de gå längre, at vilja visa orimmeligheten häraf och påstå, at såsom kropparna af sig sjelfve äro intet värkande, så kunna de ock sedan de en gång genom allmagten fått sin varelse ej förlora den samma, utan en likadan allmagt. Men vare härmed huru det vil, så förringas på intetdera sättet den uppehållelses nåd, om hvilken vi tala. Ty uti båda fallen beror vårt bestånd allena af vår Gud, ehuru sättet äfven förblef en hemlighet den vårt förnuft ej kunde här i dödligheten utgrunda. När vi allenast eftersinne huru så oräkneliga ting på vårt jordklot bestått i flere tusende år: huru oräknelige örter och trän årligen gått ut, men ock andra kommit i ställe: huru ibland otaliga djur millioner årligen dö bort för at lemna rum åt andra nykommande, men under alt detta intet slägte i ört- djur- eller vatturiket gått ut, och i synnerhet huru han uppehållit människoslägtet, tilredt oss i vårt moders lif, dragit oss fram i verldene, och bevarat hela vårt slägte, och hvar och en af oss från undergång, när vi, säger jag, betragta alt detta, måste vi med förundran ärkänna en alsmägtig uppehållande hand, som ingalunda är långt ifrån hvarjom och enom af oss, efter Apostelens Pauli intygan för hedningarna i Athén, ty i honom lefve vi, röroms2 och hafve varelse. Ap. G. 17:27,28. Och så mycket se vi hela Bibelen ige nom, at Gud vid denna verldenes uppehållelse aldrig föreställes, såsom en blott åskådare, utan såsom den, hvilken med et ouphörligt värkande är altid tilstädes. Lät oss allenast höra den Gudfruktiga och betryckta Job tala härom: Ho är then, säger han först om skapelsen, som icke vet, at Herrans hand hafver thet gjordt, och sedan om uppehållelsen, at i hans hand är allas theras själ, som lefvandes är, och alla människors kötts ande? när honom är vishet och magt, råd och förstånd. Si! när han bryter neder, så hjelper intet bygga: när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa Cap. 12:9,10,13,14.
Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 23
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 25
Platser: Aten
Personer: Job (Hiob, Hjob) Luther (Lutherus), Martin Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: