Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 9
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 11
§. 10.
Si så hafver jag öpnat den ena boken, och deraf, fast i största korthet, framtedt för Eder, älskade i Herranom! oryggeliga och nästan af hela verlden ärkända bevis derpå, at et alsmägtigt och altrådande väsende måste vara til, af hvilket vi och hela den synliga verlden måste hafva fått sin varelse och hvaraf allas deras bestånd måste bero. Nu vil1 Viljen I höra några flera, ty de finnas oräkneliga? Herren talar genom Propheten Esaiam: Så säger Herren Israëls Konung och Hans förlossare Herren Zebaoth: Jag är den förste och jag är den sidste och utan mig är ingen Gud. Es. 44:6. Och uti samma boks 48:12,13 Hör mig Jacob och tu Israël min kallade. Jag äret: Jag är then förste, Jag är then sidste. Min hand hafver grundat jordena och min högra hand hafver omspannat2 himmelen. Men det är öfverflödigt at anföra flere.
jag visa för Eder den andra, som kallas uppenbarelsen eller den Heliga Skrift: En bok, som, hvarken i anseende til sit höga Uphof eller Gudommeliga innehåll, har sin like i hela verlden. En bok, som är långt öfver alla andra föregifna uppenbarelser, hvilka vid minsta granskning i sanningens dag ej kunna bestå. En bok, som uthärdar de hårdaste prof, emedan den ej innehåller saker, hvilka strida emot sundt förnuft, som tager det svaga förnuftet med nytt ljus under armarna, som aldrig, rätt at tala, säger emot sig sjelf, som gifver oss värdiga och med sundt förnuft öfverens stämmande begrep om det Gudommeliga väsendet och värdiga sätt at dyrka Gud, som föreskrifver sunda sedoläror, som gifver til dem de mäst bevekande skäl som äro möjeliga, som visar huru en af oss förtörnad Gud skall åter blidkas, med mera sådant. Utur denna dyrbara boken (Ack! at I alle rätt känden den samma för sådan) vill jag nu vidare bevisa för Eder, at det gifves en Gud; ty det är den boken, där han har gifvit oss den aldratydeligaste beskrifning om sig sjelf. Och detta bevis blifver så mångfalligt, som det gifves blad i denna bok; ty jag vågar säga, at där icke et enda förekommer, hvarpå denna sanningen icke finnes afmålad, och må jag i dag ej upräkna många deraf för Eder, då vår upmärksamhet är vänd til flera vigtiga ämnen på en gång. Nog af at nämna några få. Herren sjelf ropade til Abraham: Jag är Gud alsmägtig. 1. Mos. 17:1. Til Moses utur brinnande buskan: Jag är Abrahams Gud, Isaaks Gud och Jacobs Gud: 2 Mos. 3:6. och til hela Israëls menighet utur de rykande molnen under dunder och blixt, Jag är Herren tin Gud – tu skalt inga andra Gudar hafva för mig.
*) Cicero de legibus L. 1.
**) idem De natura Deorum Lib. 1. §. 43.
Föregående avsnitt: Första katekespredikan, § 9
Följande avsnitt: Första katekespredikan, § 11
Platser:
Personer: Abraham Jakob (Jacob) (GT) Mose (Mosen, Moses, Mosis)
Bibelställen:
Teman: