Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 25
Följande avsnitt:
§. 26.
Men man kan ock aldrig neka, at ju denna lagen på mångfalligt sätt ibland oss missbrukas. Man nyttjar ofta sjelfva lagen till et syndatäcke, at skyla sit skrymteri1 och hjertats arghet under, så länge man kan afhålla sig ifrån grofva utbrott emot den samma, och med et välbehag för sig sjelf ofta säger: Gud vare lof! at jag ej är såsom andra menniskor, hvarmed man likväl häcklar sin nästas gjöromål på det nogaste, til och med dels upsåt och tankar; men öfverstryker med helt lätt hand sina egna. Somlige åter, i sina samveten upväkte af lagen, oaktadt alla predikningar om Christo, begynna likväl at söka försona sina brott genom sin egen sjelftvungna och usla laglydna, och det ser ut som de stundom af högmod ej ville kasta sig så lågt, som under sin Förbarmares fötter, stundom räkna sig för ringa, at kunna i detta sit usla tilstånd våga tilägna sig en aldeles oförtjent Nåd, innan de genom någon märkelig förbättring förvärfvat sig någon mera rätt därtil. Och det händer ofta, at de arbeta länge, innan de blifva varse, at de råkat på en irrgång, efter hvilken de aldrig hinna fram, hälst om de ej få hjelp af andra förfarna Guds barn och trogne ledare. Och är det icke utan, at ju sådane ibland, länge tryckte af omöjeligheten at blifva bättre, i sin förtviflan slå sig lösa ifrån alla lagsens band, at, fast med en qväljande samvets oro och fasa för döden och helfvetet, följa sina otamda lustars lösa tömmar, då andre, under sin orklöshets börda, tryckas med et tärande qval til förderfvet. Ack! at sådane blefve ledde ifrån alt eget, at i sin vånda allenast flitigt ropa på det honungs söta namnet Jesus för syndare, och tänka hvad det betyder; Ack! at de lyfte sina ögon up, och såge med Petro hans kärleks blick emot sig, och den af honom tilbudna rättfärdighets mantel, hvarmed han vil öfverskyla all deras orenlighet; så skulle de snart i sin Frälsares armar få säga: Gud vare lof! Snaran är nu sönder, och vi äre löse. Vår hjelp har varit i Herrans namn, som himmel och jord gjort hafver. Ps. 124:7,8. Men här får man ofta erfara, at en blind ej kan leda en blindan. Det kan hända den nödstälte träffar en Herde, som säger: du skal sörja mera, du skal kämpa och döda gamla Adam, fast han sjelf ännu är helt död. En annan kan säga: det måste vara djefvulens frestelser, som plåga dig, du har ju intet synnerligit på dit samvete, du har ju icke lefvat värre än andra menniskor, utan ofta bättre än mången annan, slå bort såda na griller, och lef som andre. Så träffar en til själen sjuk syndare ofta oförfarne läkare, som icke känna sjukdomen rätt, de gifva den hvardera serskildta namn, efter sina egna olika begrep, de förstå icke rätt på hvad ställe syndaren står, och föreskrifva derföre ofta helt stridiga läkemedel, och curen måste i alla fall blifva vågad, och slå illa ut; så länge ledarena ej sjelfve trampat de stigar de söka utstaka för andra. Ack! Herre förbarma dig öfver ditt Sion, och sänd än i nåder visa och vakande väcktare på dess murar, at Prestens läppar må bevara lärona, och man altid må med trygghet befråga2 lagen ur hans mun. Mal. 2:7. Amen.
Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 25
Följande avsnitt:
Platser:
Personer: S:t Petersburg (Pettersborg, Pettersburg)
Bibelställen:
Teman: