Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 25
Följande avsnitt:
175
§. 26.
Men man kan ock aldrig neka, at ju denna lagen på mångfalligt sätt ibland oss missbrukas. Man nyttjar ofta sjelfva lagen till et syndatäcke, at skyla sit skrymteri1 och hjertats arghet under, så länge man kan afhålla sig ifrån grofva utbrott emot den samma, och med et välbehag för sig sjelf ofta säger: Gud vare lof! at jag ej är såsom andra menniskor, hvarmed man likväl häcklar sin nästas gjöromål på det nogaste, til och med dels upsåt och tankar; men öfverstryker med helt lätt hand sina egna. Somlige åter, i sina samveten upväkte af lagen, oaktadt alla predikningar om Christo, begynna likväl at söka försona sina brott genom sin egen sjelftvungna och usla laglydna, och det ser ut som de stundom af högmod ej ville kasta sig så lågt, som under sin Förbarmares fötter, stundom räkna sig för ringa, at kunna i detta sit usla tilstånd våga tilägna sig en aldeles oförtjent Nåd, innan de genom någon märkelig förbättring förvärfvat sig någon mera rätt därtil. Och det händer ofta, at de arbeta länge, innan de blifva varse, at de råkat på en irrgång, efter hvilken de aldrig hinna fram, hälst om de ej få hjelp af andra förfarna Guds barn och trogne ledare. Och är det icke utan, at176 ju sådane ibland, länge tryckte af omöjeligheten at blifva bättre, i sin förtviflan slå sig lösa ifrån alla lagsens band, at, fast med en qväljande samvets oro och fasa för döden och helfvetet, följa sina otamda lustars lösa tömmar, då andre, under sin orklöshets börda, tryckas med et tärande qval til förderfvet. Ack! at sådane blefve ledde ifrån alt eget, at i sin vånda allenast flitigt ropa på det honungs söta namnet Jesus för syndare, och tänka hvad det betyder; Ack! at de lyfte sina ögon up, och såge med Petro hans kärleks blick emot sig, och den af honom tilbudna rättfärdighets mantel, hvarmed han vil öfverskyla all deras orenlighet; så skulle de snart i sin Frälsares armar få säga: Gud vare lof! Snaran är nu sönder, och vi äre löse. Vår hjelp har varit i Herrans namn, som himmel och jord gjort hafver. Ps. 124:7,8. Men här får man ofta erfara, at en blind ej kan leda en blindan. Det kan hända den nödstälte träffar en Herde, som säger: du skal sörja mera, du skal kämpa och döda gamla Adam, fast han sjelf ännu är helt död. En annan kan säga: det måste vara djefvulens frestelser, som plåga dig, du har ju intet synnerligit på dit samvete, du har ju icke lefvat värre än andra menniskor, utan ofta bättre än mången annan, slå bort såda177na griller, och lef som andre. Så träffar en til själen sjuk syndare ofta oförfarne läkare, som icke känna sjukdomen rätt, de gifva den hvardera serskildta namn, efter sina egna olika begrep, de förstå icke rätt på hvad ställe syndaren står, och föreskrifva derföre ofta helt stridiga läkemedel, och curen måste i alla fall blifva vågad, och slå illa ut; så länge ledarena ej sjelfve trampat de stigar de söka utstaka för andra. Ack! Herre förbarma dig öfver ditt Sion, och sänd än i nåder visa och vakande väcktare på dess murar, at Prestens läppar må bevara lärona, och man altid må med trygghet befråga2 lagen ur hans mun. Mal. 2:7. Amen.
175
§. 26.
Men man kan ock aldrig neka, at ju denna lagen på mångfalligt sätt ibland oss missbrukas. Man nyttjar ofta sjelfva lagen till et syndatäcke, at skyla sit skrymteri3 och hjertats arghet under, så länge man kan afhålla sig ifrån grofva utbrott emot den samma, och med et välbehag för sig sjelf ofta säger: Gud vare lof! at jag ej är såsom andra menniskor, hvarmed man likväl häcklar sin nästas gjöromål på det nogaste, til och med dels upsåt och tankar; men öfverstryker med helt lätt hand sina egna. Somlige åter, i sina samveten upväkte af lagen, oaktadt alla predikningar om Christo, begynna likväl at söka försona sina brott genom sin egen sjelftvungna och usla laglydna, och det ser ut som de stundom af högmod ej ville kasta sig så lågt, som under sin Förbarmares fötter, stundom räkna sig för ringa, at kunna i detta sit usla tilstånd våga tilägna sig en aldeles oförtjent Nåd, innan de genom någon märkelig förbättring förvärfvat sig någon mera rätt därtil. Och det händer ofta, at de arbeta länge, innan de blifva varse, at de råkat på en irrgång, efter hvilken de aldrig hinna fram, hälst om de ej få hjelp af andra förfarna Guds barn och trogne ledare. Och är det icke utan, at176 ju sådane ibland, länge tryckte af omöjeligheten at blifva bättre, i sin förtviflan slå sig lösa ifrån alla lagsens band, at, fast med en qväljande samvets oro och fasa för döden och helfvetet, följa sina otamda lustars lösa tömmar, då andre, under sin orklöshets börda, tryckas med et tärande qval til förderfvet. Ack! at sådane blefve ledde ifrån alt eget, at i sin vånda allenast flitigt ropa på det honungs söta namnet Jesus för syndare, och tänka hvad det betyder; Ack! at de lyfte sina ögon up, och såge med Petro hans kärleks blick emot sig, och den af honom tilbudna rättfärdighets mantel, hvarmed han vil öfverskyla all deras orenlighet; så skulle de snart i sin Frälsares armar få säga: Gud vare lof! Snaran är nu sönder, och vi äre löse. Vår hjelp har varit i Herrans namn, som himmel och jord gjort hafver. Ps. 124:7,8. Men här får man ofta erfara, at en blind ej kan leda en blindan. Det kan hända den nödstälte träffar en Herde, som säger: du skal sörja mera, du skal kämpa och döda gamla Adam, fast han sjelf ännu är helt död. En annan kan säga: det måste vara djefvulens frestelser, som plåga dig, du har ju intet synnerligit på dit samvete, du har ju icke lefvat värre än andra menniskor, utan ofta bättre än mången annan, slå bort såda177na griller, och lef som andre. Så träffar en til själen sjuk syndare ofta oförfarne läkare, som icke känna sjukdomen rätt, de gifva den hvardera serskildta namn, efter sina egna olika begrep, de förstå icke rätt på hvad ställe syndaren står, och föreskrifva derföre ofta helt stridiga läkemedel, och curen måste i alla fall blifva vågad, och slå illa ut; så länge ledarena ej sjelfve trampat de stigar de söka utstaka för andra. Ack! Herre förbarma dig öfver ditt Sion, och sänd än i nåder visa och vakande väcktare på dess murar, at Prestens läppar må bevara lärona, och man altid må med trygghet befråga4 lagen ur hans mun. Mal. 2:7. Amen.
175
§ 26
Ei voida kuitenkaan kieltää, että tätä lakia käytetään meidän keskuudessamme monella tapaa väärin. Itse lakia käytetään usein synninpeittona oman teeskentelyn ja sydämen pahuuden verhoamiseksi niin kauan kuin kykenee välttymään karkeilta rikkomuksilta sitä vastaan ja voi itseensä tyytyväisenä usein toistaa: Jumalan kiitos, etten ole niin kuin nuo muut ihmiset. Samalla kuitenkin usein ruoditaan mitä tarkimmin lähimmäisen tekoja, jopa aikomuksia ja ajatuksia, samalla kun omat jätetään kokonaan huomiotta. Jotkut taas, joiden omantunnon laki on kaikista Kristus-saarnoista huolimatta herättänyt, koettavat sovittaa rikkomuksiaan pakotetulla ja kehnolla lainkuuliaisuudella. Näyttää siltä kuin he toisinaan eivät ylpeyttään suostuisi lankeamaan niin alas kuin Armahtajansa jalkojen juureen, ja toisinaan he taas tuntevat itsensä niin vähäisiksi, etteivät tässä surkeassa tilassaan uskalla edes ottaa vastaan täysin ansaitsematonta armoa, ennen kuin jonkin huomattavan parannuksen ansiosta ovat hankkineet itselleen siihen jonkinlaisen oikeuden. Ja usein käy niin, että he ponnistelevat pitkään ennen kuin huomaavat joutuneensa harhateille, joita pitkin he eivät koskaan pääse perille, ainakaan jolleivat saa apua muilta kokeneilta Jumalan lapsilta ja uskollisilta johdattajilta. Ja käy niinkin, että176 tällaiset, jotka pitkään ovat kokeneet paremmaksi tulemisen mahdottomaksi, epätoivossaan rikkovat kaikki lain siteet ja kolkuttavan omantunnon levottomuudesta sekä kuoleman ja helvetin kauhujen pelosta huolimatta antautuvat kokonaan hillittömien halujensa vietäviksi. Toiset taas joutuvat voimattomuutensa paineessa ja kalvavan tuskan vallassa turmioon. Voi, kuinka kaikki sellaiset voitaisiinkaan johdattaa irti kaikesta omastaan, tuskassaan vain ahkerasti huutamaan Jeesuksen nimeä, joka on syntisille hunajanmakea, ja ajattelemaan, mitä se merkitsee. Voi, kunpa he nostaisivat katseensa ylös ja Pietarin tavoin näkisivät, miten hänen rakastava katseensa kohdistuu heihin ja miten hän tarjoaa heille vanhurskauden viittaa, jolla hän haluaa peittää kaiken heidän saastaisuutensa, niin että he voisivat pian Vapahtajansa käsivarsilla sanoa: Jumalan kiitos. Paula katkesi, ja me pääsimme irti. Meidän auttajamme on Herra, hän, joka on luonut taivaan ja maan Ps. 124:7–8. Mutta tässä saa usein kokea, ettei sokea voi johdattaa sokeaa. Voi käydä niin, että hädänalainen kohtaa paimenen, joka sanoo, että sinun pitää huolehtia enemmän, sinun pitää taistella ja kuolettaa vanha Aatami, vaikka hän itse olisi vielä aivan kuollut. Toinen taas saattaa sanoa, että sinua piinaavat varmaankin paholaisen kiusaukset, mutta sinullahan ei ole mitään erityistä omallatunnollasi, sinä et ole elänyt sen huonommin kuin toisetkaan, päinvastoin paremmin kuin monet, jätä tuollaiset177 houreet ja elä niin kuin muutkin. Sielultaan sairas syntinen kohtaa usein kokemattomia lääkäreitä, jotka eivät tunnista sairautta oikein vaan antavat sille eri nimiä kukin oman käsityksensä mukaan. He eivät ymmärrä syntisen tilannetta ja määräävät siksi keskenään täysin ristiriitaisia lääkkeitä. Hoidosta tulee joka tapauksessa riskialtis, ja se päättyy huonosti, mikäli johdattajat eivät itse ole kulkeneet samaa tietä, jota he osoittavat toisille. Voi Herra, armahda Siioniasi ja lähetä armossa viisaita ja valppaita vartijoita sen muureille. Papin huulten pitää tallettaa oppi, ja hänen suustaan voi aina varmuudella saada lain opetusta5 Mal. 2:7. Aamen.
Suom. Eero Ojanen
Unfortunately this content isn't available in English
175
§. 26.
Men man kan ock aldrig neka, at ju denna lagen på mångfalligt sätt ibland oss missbrukas. Man nyttjar ofta sjelfva lagen till et syndatäcke, at skyla sit skrymteri6 och hjertats arghet under, så länge man kan afhålla sig ifrån grofva utbrott emot den samma, och med et välbehag för sig sjelf ofta säger: Gud vare lof! at jag ej är såsom andra menniskor, hvarmed man likväl häcklar sin nästas gjöromål på det nogaste, til och med dels upsåt och tankar; men öfverstryker med helt lätt hand sina egna. Somlige åter, i sina samveten upväkte af lagen, oaktadt alla predikningar om Christo, begynna likväl at söka försona sina brott genom sin egen sjelftvungna och usla laglydna, och det ser ut som de stundom af högmod ej ville kasta sig så lågt, som under sin Förbarmares fötter, stundom räkna sig för ringa, at kunna i detta sit usla tilstånd våga tilägna sig en aldeles oförtjent Nåd, innan de genom någon märkelig förbättring förvärfvat sig någon mera rätt därtil. Och det händer ofta, at de arbeta länge, innan de blifva varse, at de råkat på en irrgång, efter hvilken de aldrig hinna fram, hälst om de ej få hjelp af andra förfarna Guds barn och trogne ledare. Och är det icke utan, at176 ju sådane ibland, länge tryckte af omöjeligheten at blifva bättre, i sin förtviflan slå sig lösa ifrån alla lagsens band, at, fast med en qväljande samvets oro och fasa för döden och helfvetet, följa sina otamda lustars lösa tömmar, då andre, under sin orklöshets börda, tryckas med et tärande qval til förderfvet. Ack! at sådane blefve ledde ifrån alt eget, at i sin vånda allenast flitigt ropa på det honungs söta namnet Jesus för syndare, och tänka hvad det betyder; Ack! at de lyfte sina ögon up, och såge med Petro hans kärleks blick emot sig, och den af honom tilbudna rättfärdighets mantel, hvarmed han vil öfverskyla all deras orenlighet; så skulle de snart i sin Frälsares armar få säga: Gud vare lof! Snaran är nu sönder, och vi äre löse. Vår hjelp har varit i Herrans namn, som himmel och jord gjort hafver. Ps. 124:7,8. Men här får man ofta erfara, at en blind ej kan leda en blindan. Det kan hända den nödstälte träffar en Herde, som säger: du skal sörja mera, du skal kämpa och döda gamla Adam, fast han sjelf ännu är helt död. En annan kan säga: det måste vara djefvulens frestelser, som plåga dig, du har ju intet synnerligit på dit samvete, du har ju icke lefvat värre än andra menniskor, utan ofta bättre än mången annan, slå bort såda177na griller, och lef som andre. Så träffar en til själen sjuk syndare ofta oförfarne läkare, som icke känna sjukdomen rätt, de gifva den hvardera serskildta namn, efter sina egna olika begrep, de förstå icke rätt på hvad ställe syndaren står, och föreskrifva derföre ofta helt stridiga läkemedel, och curen måste i alla fall blifva vågad, och slå illa ut; så länge ledarena ej sjelfve trampat de stigar de söka utstaka för andra. Ack! Herre förbarma dig öfver ditt Sion, och sänd än i nåder visa och vakande väcktare på dess murar, at Prestens läppar må bevara lärona, och man altid må med trygghet befråga7 lagen ur hans mun. Mal. 2:7. Amen.
175
§ 26
Ei voida kuitenkaan kieltää, että tätä lakia käytetään meidän keskuudessamme monella tapaa väärin. Itse lakia käytetään usein synninpeittona oman teeskentelyn ja sydämen pahuuden verhoamiseksi niin kauan kuin kykenee välttymään karkeilta rikkomuksilta sitä vastaan ja voi itseensä tyytyväisenä usein toistaa: Jumalan kiitos, etten ole niin kuin nuo muut ihmiset. Samalla kuitenkin usein ruoditaan mitä tarkimmin lähimmäisen tekoja, jopa aikomuksia ja ajatuksia, samalla kun omat jätetään kokonaan huomiotta. Jotkut taas, joiden omantunnon laki on kaikista Kristus-saarnoista huolimatta herättänyt, koettavat sovittaa rikkomuksiaan pakotetulla ja kehnolla lainkuuliaisuudella. Näyttää siltä kuin he toisinaan eivät ylpeyttään suostuisi lankeamaan niin alas kuin Armahtajansa jalkojen juureen, ja toisinaan he taas tuntevat itsensä niin vähäisiksi, etteivät tässä surkeassa tilassaan uskalla edes ottaa vastaan täysin ansaitsematonta armoa, ennen kuin jonkin huomattavan parannuksen ansiosta ovat hankkineet itselleen siihen jonkinlaisen oikeuden. Ja usein käy niin, että he ponnistelevat pitkään ennen kuin huomaavat joutuneensa harhateille, joita pitkin he eivät koskaan pääse perille, ainakaan jolleivat saa apua muilta kokeneilta Jumalan lapsilta ja uskollisilta johdattajilta. Ja käy niinkin, että176 tällaiset, jotka pitkään ovat kokeneet paremmaksi tulemisen mahdottomaksi, epätoivossaan rikkovat kaikki lain siteet ja kolkuttavan omantunnon levottomuudesta sekä kuoleman ja helvetin kauhujen pelosta huolimatta antautuvat kokonaan hillittömien halujensa vietäviksi. Toiset taas joutuvat voimattomuutensa paineessa ja kalvavan tuskan vallassa turmioon. Voi, kuinka kaikki sellaiset voitaisiinkaan johdattaa irti kaikesta omastaan, tuskassaan vain ahkerasti huutamaan Jeesuksen nimeä, joka on syntisille hunajanmakea, ja ajattelemaan, mitä se merkitsee. Voi, kunpa he nostaisivat katseensa ylös ja Pietarin tavoin näkisivät, miten hänen rakastava katseensa kohdistuu heihin ja miten hän tarjoaa heille vanhurskauden viittaa, jolla hän haluaa peittää kaiken heidän saastaisuutensa, niin että he voisivat pian Vapahtajansa käsivarsilla sanoa: Jumalan kiitos. Paula katkesi, ja me pääsimme irti. Meidän auttajamme on Herra, hän, joka on luonut taivaan ja maan Ps. 124:7–8. Mutta tässä saa usein kokea, ettei sokea voi johdattaa sokeaa. Voi käydä niin, että hädänalainen kohtaa paimenen, joka sanoo, että sinun pitää huolehtia enemmän, sinun pitää taistella ja kuolettaa vanha Aatami, vaikka hän itse olisi vielä aivan kuollut. Toinen taas saattaa sanoa, että sinua piinaavat varmaankin paholaisen kiusaukset, mutta sinullahan ei ole mitään erityistä omallatunnollasi, sinä et ole elänyt sen huonommin kuin toisetkaan, päinvastoin paremmin kuin monet, jätä tuollaiset177 houreet ja elä niin kuin muutkin. Sielultaan sairas syntinen kohtaa usein kokemattomia lääkäreitä, jotka eivät tunnista sairautta oikein vaan antavat sille eri nimiä kukin oman käsityksensä mukaan. He eivät ymmärrä syntisen tilannetta ja määräävät siksi keskenään täysin ristiriitaisia lääkkeitä. Hoidosta tulee joka tapauksessa riskialtis, ja se päättyy huonosti, mikäli johdattajat eivät itse ole kulkeneet samaa tietä, jota he osoittavat toisille. Voi Herra, armahda Siioniasi ja lähetä armossa viisaita ja valppaita vartijoita sen muureille. Papin huulten pitää tallettaa oppi, ja hänen suustaan voi aina varmuudella saada lain opetusta8 Mal. 2:7. Aamen.
Suom. Eero Ojanen
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 25
Följande avsnitt:
Platser:
Personer: S:t Petersburg (Pettersborg, Pettersburg)
Bibelställen:
Teman: