Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 20
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 22
§. 21.
Men den tredje nyttan, som Herrans heliga lag tilförer oss, är den, af den blifver oss en Tuktomästare, at söka försoningen. Härom öfvertygar oss så väl den Heliga Skrifts tydeliga utsaga, såsom ock sjelfva sakens egen natur. Apostelen Paulus, då han för den högst skadeliga blandning, som upkommit hos de Galater af Lag och Evangelium, sätter hvardera af dem uti sit behöriga skick, säger derföre uttryckeligen, at lagen hafver varit vår Tuktomästare til Christum. Gal. 3:24. Det ordet Tuktomästare betyder i grundspråket1 en Barnalärare eller ledare, som genom lärdomar, tilsyn och straff förer omyndiga barn på dygdevägar. En sådan Tuktomästare var den Cerimonialiske Lagen2 för Juda-folket i Gamla Testamentet, som med alla sina offer och reningar pekade på Christum det stora offret, och Hans dyra reningsblod. Sådan var ock den Moraliske, som genom sina många och heliga fordringar, dem de aldrig kunde upfylla, ropade ve och förbannelse öfver dem, at ej allenast därmed uptäcka angelägenheten för dem af en Medlare, utan ock at förmå dem, at fly til Honom. Hvad nu den förre beträffar; så uphörde dess ledande til Frälsaren, då Han sjelf kom i verlden; men den sednare blifver altid den samme, så länge verlden står.
Sjelfva sakens natur visar oss tydeligen det samma. Menniskan, sig sjelf lemnad, söker visst ingen hjelp eller försoning hos en föracktad och korsfäst Jesus; Nej hellre samlar hon sig några fikonablad, några invändningar och ursäkter, at öfverskyla och förgylla sina fel med; men när lagen blottar henne, och beröfvar henne alla undanflyckter; så at hon ser sig förlorad, då först råkar hon i trängsel och nöd, och ropar: Hvart hän skall jag dock fly, ur syndsens djupa dy? Beladd3 med brister många, hvar skall jag trösten fånga? Ty hela verlden vida ej lisa kan min qvida.4 Men sättet huru denne sedolagen drifver oss til Christum beskrifver Sal. Doct. Rambach5 märkeligen: ”Lagen förer oss, säger han, således til Christum, at den uptäcker för oss vår orättfärdighet och synd, och Guds vrede, som vi med synden ådragit oss, och utropar öfver oss ve och förbannelse; på det vi af kärlek til vårt sjelf-bestånd, och eget väl, den Gud har inplantat i vår natur, måtte vara omtänkte på någon Frälsare, och derföre när Han i Evangelio (eller läran om försoningen genom trona på Jesum) föreställes oss, vi då af alt hjerta öfverlämne oss Honom.” Rambachs Comment. in Epist. ad Galat.6 Här stöta således alla tre lagens hufvudvärkningar tilsammans. Syndenes kännedom förutsätter altid kunskapen om lagens fordringar; och lagens förbannande kraft värkar ej något annorlunda på oss, än i den mån vi känne oss för lagens öfverträdare; ty han förbannar inga andra än dem, och det är egenteligen denna förbannelsen eller öfverhängande straffet, som drifver syndaren, at fly för sin olycka och eviga förderf. Välsignad blifver visst för oss denne tuktomästaren; ty utom honom hade vi aldrig frågat efter vår Frälsare, och således aldrig blifvit frälste. Han blifver väl något hårdhänd emot vår gamle Adam;7 men vårt onda hjerta behöfver det ock ganska väl. Ack! säll är den, som icke föraktar denna den Allsmägtigas tucktan, Jobs 5:17. eller förhärdar sit hjerta under denna förskräckelse. O! menniska, när du känner denna tuktan, tag dig icke oråd före. Våga dig aldrig, at mucka mot din Skapare, eller at plåstra ditt sårade samvete med dina i dygdedrägt förklädda styggelser. Här gifves ej annat råd än flyckten. Ack! fly då så länge tider är, at du icke til äfventyrs igen somnar in, och din dyra nådetid löper lika som timmarna för en såfvande menniska i en hast sin kos. Jag ropar fly, men hvart? Til din och hela verldenes Frälsare, med fasa för synden, med förskräckelse för helfvetet, och med innerligit nödrop om hjelp hos denne din Förbarmare.
Föregående avsnitt: Första budordspredikan, § 20
Följande avsnitt: Första budordspredikan, § 22
Platser:
Personer: Paulus (Pawali, Saulus) Rambach, Johann Jakob
Bibelställen:
Teman: