Föregående avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 9
Följande avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 11
§. 10.
Men ett har i synnerhet satt mig i stor förundran öfver Gustafs hjerta.
Uti Envålds riken, där den Högstes vilja är de andras lag, ser man folket täfla med hvarandra, at bemästra sig Förstens hjerta; men i fria samfund, där folket äger sina utstakade rättigheter, där upkomma ofta stridiga tanke-sätt om medlen. Egennyttan och Regerings-lystnaden uptända där ofta eldar, som förtära sjelfva friheten. Häftiga Hvälfningar af olika tanke-sätt gifva där anledningar för Förstar, at sträfva efter Envålds makt, behagelig för svaga sinnen, hvarföre de ock häldre blåsa under än släcka sådanna lågor.
Sverige har ock under sin frihets-tid nog länge släpats med detta onda, som altid synts vara i tiltagande, och hotat friheten. Det smikrar Regenter, at vara sjelfrådande, och det är rart at finna så ädelsinta, som bemöda sig at släcka denna elden.
När vålds-verkare vilja förstöra alt, och ingen ser sig vara säker, då kunna Catoner, Cassier och Bruter1 finnas, som för at förvara sin egen frihet, äfven försvara andras, och ofta under frihets namnet sjelfve söka vara, det de icke unna androm, nemligen tyranner.
Häfda-teknare! Jag trotsar Eder at kunna visa många exempel, af den äkta frihets Andan, som lika hatar sjelfsvåld2 och Tyranni.
Vår Gustaf kännes här rätt igen ibland tusende. Lät Ciceroner3 tala stort och göra litet för friheten. Lät Atticus4 visa ömhet emot de af Tyranner förjagade, när vår Gustaf söker släcka den elden, som mäst kunde smikra menniskliga begären.
Han yttrar sig för Riksens Ständer uti de ömmaste orda-lag; At styra ett fritt folk, säger Han, är högsta målet af min Ärelystnad.5 Han möter sjelfmant det inkast, af svaga sinnen, at man kan låfva mycket, det man dock aldrig tänker hålla. Då Han säger: Tror icke, Gode Herrar och Svenske Män, at detta är blotta ord utan mening, det är hvad mitt hjerta tänker.6 Gör detta icke ännu tilfyllest, så finne vi af Hans rörande tal, at Han ville med alla krafter arbeta på deras förströdda sinnens hopsamlande. Af medlen kan man nu sluta til ändamålet.
Han söker med de skäligaste vilkor at förena folkets stridiga tanke-sätt, Han lägger sig sjelf emellan, och gör alt hvad göras kunde. Han betingar sig sjelf inga förmoner, utan för sitt folk. Han ärbjuder sig, at regera med hvad vilkor som hälst, och vill allenast, at sådana författningar måge vinnas, som gagnade Dess undersåtare.
Värdigare Prins har ju då ej kunnat bära Sveriges Krona. Du, O Gustaf, är berättigad til den, och på Ditt hufvud har den af friheten sin rätta glans; men Du är berättigad til mera, och det bör Du ock få: Dina undersåtares hjertan. Det vinnes icke med härar ock vapne-brak.7 Fria själar offra det otvungit åt sin frihets beskyddare.
Föregående avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 9
Följande avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 11
Platser: Rom Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi)
Personer: Cassius Longinus, Gaius Julius Caesar, Gaius Junius Brutus, Marcus Gustav III (Gustaf d:n 3:die, Konung Gust. den 3) Pomponius Atticus, Titus Porcius Cato Uticensis, Marcus Tullius Cicero, Marcus
Bibelställen:
Teman: