Föregående avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 9
Följande avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 11
§. 10.
Men ett har i synnerhet satt mig i stor förundran öfver Gustafs hjerta.16
Uti Envålds riken, där den Högstes vilja är de andras lag, ser man folket täfla med hvarandra, at bemästra sig Förstens hjerta; men i fria samfund, där folket äger sina utstakade rättigheter, där upkomma ofta stridiga tanke-sätt om medlen. Egennyttan och Regerings-lystnaden uptända där ofta eldar, som förtära sjelfva friheten. Häftiga Hvälfningar af olika tanke-sätt gifva där anledningar för Förstar, at sträfva efter Envålds makt, behagelig för svaga sinnen, hvarföre de ock häldre blåsa under än släcka sådanna lågor.
Sverige har ock under sin frihets-tid nog länge släpats med detta onda, som altid synts vara i tiltagande, och hotat friheten. Det smikrar Regenter, at vara sjelfrådande, och det är rart at finna så ädelsinta, som bemöda sig at släcka denna elden.
När vålds-verkare vilja förstöra alt, och ingen ser sig vara säker, då kunna Catoner, Cassier och Bruter1 finnas, som för at förvara sin egen frihet, äfven försvara andras, och ofta under frihets namnet sjelfve söka vara, det de icke unna androm, nemligen tyranner.
Häfda-teknare! Jag trotsar Eder at kunna visa många exempel, af den äkta frihets Andan, som lika hatar sjelfsvåld2 och Tyranni.
Vår Gustaf kännes här rätt igen ibland tusende. Lät Ciceroner3 tala stort och göra litet för friheten. Lät Atticus4 visa ömhet emot de af Tyranner förjagade, när vår Gustaf söker släcka den elden, som mäst kunde smikra menniskliga begären.17
Han yttrar sig för Riksens Ständer uti de ömmaste orda-lag; At styra ett fritt folk, säger Han, är högsta målet af min Ärelystnad.5 Han möter sjelfmant det inkast, af svaga sinnen, at man kan låfva mycket, det man dock aldrig tänker hålla. Då Han säger: Tror icke, Gode Herrar och Svenske Män, at detta är blotta ord utan mening, det är hvad mitt hjerta tänker.6 Gör detta icke ännu tilfyllest, så finne vi af Hans rörande tal, at Han ville med alla krafter arbeta på deras förströdda sinnens hopsamlande. Af medlen kan man nu sluta til ändamålet.
Han söker med de skäligaste vilkor at förena folkets stridiga tanke-sätt, Han lägger sig sjelf emellan, och gör alt hvad göras kunde. Han betingar sig sjelf inga förmoner, utan för sitt folk. Han ärbjuder sig, at regera med hvad vilkor som hälst, och vill allenast, at sådana författningar måge vinnas, som gagnade Dess undersåtare.
Värdigare Prins har ju då ej kunnat bära Sveriges Krona. Du, O Gustaf, är berättigad til den, och på Ditt hufvud har den af friheten sin rätta glans; men Du är berättigad til mera, och det bör Du ock få: Dina undersåtares hjertan. Det vinnes icke med härar ock vapne-brak.7 Fria själar offra det otvungit åt sin frihets beskyddare.
§. 10.
Men ett har i synnerhet satt mig i stor förundran öfver Gustafs hjerta.16
Uti Envålds riken, där den Högstes vilja är de andras lag, ser man folket täfla med hvarandra, at bemästra sig Förstens hjerta; men i fria samfund, där folket äger sina utstakade rättigheter, där upkomma ofta stridiga tanke-sätt om medlen. Egennyttan och Regerings-lystnaden uptända där ofta eldar, som förtära sjelfva friheten. Häftiga Hvälfningar af olika tanke-sätt gifva där anledningar för Förstar, at sträfva efter Envålds makt, behagelig för svaga sinnen, hvarföre de ock häldre blåsa under än släcka sådanna lågor.
Sverige har ock under sin frihets-tid nog länge släpats med detta onda, som altid synts vara i tiltagande, och hotat friheten. Det smikrar Regenter, at vara sjelfrådande, och det är rart at finna så ädelsinta, som bemöda sig at släcka denna elden.
När vålds-verkare vilja förstöra alt, och ingen ser sig vara säker, då kunna Catoner, Cassier och Bruter8 finnas, som för at förvara sin egen frihet, äfven försvara andras, och ofta under frihets namnet sjelfve söka vara, det de icke unna androm, nemligen tyranner.
Häfda-teknare! Jag trotsar Eder at kunna visa många exempel, af den äkta frihets Andan, som lika hatar sjelfsvåld9 och Tyranni.
Vår Gustaf kännes här rätt igen ibland tusende. Lät Ciceroner10 tala stort och göra litet för friheten. Lät Atticus11 visa ömhet emot de af Tyranner förjagade, när vår Gustaf söker släcka den elden, som mäst kunde smikra menniskliga begären.17
Han yttrar sig för Riksens Ständer uti de ömmaste orda-lag; At styra ett fritt folk, säger Han, är högsta målet af min Ärelystnad.12 Han möter sjelfmant det inkast, af svaga sinnen, at man kan låfva mycket, det man dock aldrig tänker hålla. Då Han säger: Tror icke, Gode Herrar och Svenske Män, at detta är blotta ord utan mening, det är hvad mitt hjerta tänker.13 Gör detta icke ännu tilfyllest, så finne vi af Hans rörande tal, at Han ville med alla krafter arbeta på deras förströdda sinnens hopsamlande. Af medlen kan man nu sluta til ändamålet.
Han söker med de skäligaste vilkor at förena folkets stridiga tanke-sätt, Han lägger sig sjelf emellan, och gör alt hvad göras kunde. Han betingar sig sjelf inga förmoner, utan för sitt folk. Han ärbjuder sig, at regera med hvad vilkor som hälst, och vill allenast, at sådana författningar måge vinnas, som gagnade Dess undersåtare.
Värdigare Prins har ju då ej kunnat bära Sveriges Krona. Du, O Gustaf, är berättigad til den, och på Ditt hufvud har den af friheten sin rätta glans; men Du är berättigad til mera, och det bör Du ock få: Dina undersåtares hjertan. Det vinnes icke med härar ock vapne-brak.14 Fria själar offra det otvungit åt sin frihets beskyddare.
§ 10
Yksi seikka on kuitenkin saanut minut erityisesti ihailemaan Kustaan sydäntä.16
Yksinvaltaisesti hallituissa maissa, joissa korkeimman vallan haltijan tahto on muiden laki, nähdään kansan kilpailevan keskuudessaan hallitsijan sydämen voittamisesta, mutta vapaissa yhteiskunnissa, joissa kansalla on määritellyt oikeutensa, syntyy usein ristiriitaisia käsityksiä toimintakeinoista. Oman edun tavoittelu ja vallanahneus sytyttävätkin siellä usein liekkejä, jotka tuhoavat vapautta itseään. Ajatussuuntien rajut yhteenotot antavat siellä ruhtinaille tilaisuuden tavoitella heikkoja mieliä miellyttävää yksinvaltiutta, ja tästä syystä he usein mieluumminkin lietsovat kuin sammuttavat tuollaisia liekkejä.
Ruotsi on vapaudenajallaan kyllin kauan kärsinyt tästä ikävästä ilmiöstä, joka on näyttänyt alituisesti yltyvän ja uhannut vapautta. Itsevaltius imartelee hallitsijoiden itsetuntoa, ja harvoin saa havaita jotkut niin jalomielisiksi, että he näkevät vaivaa sammuttaakseen tämän tulen.
Kun väkivallantekijät haluavat tuhota kaiken eikä kukaan koe olevansa turvassa, voi ilmaantua Catoja, Cassiuksia ja Brutuksia,15 jotka oman vapautensa säilyttääkseen puolustavat myös muiden vapautta, ja usein vapautta tunnuksenaan pitäen yrittävät itse saavuttaa aseman, jota eivät muille suo, nimittäin kohota tyranneiksi.
Historiankirjoittajat! Haastan teidät esittämään useita esimerkkejä aidosta vapauden hengestä, joka vihaa yhtäläisesti niin omavaltaisuutta16 kuin tyranniaakin.
Meidän Kustaamme erottuu tässä jälleen edukseen tuhansien joukosta. Puhukoot Cicerot17 suuria ja tehkööt vain vähän vapauden puolesta. Osoittakoon Atticus18 lempeyttä tyrannien vainoamille, mutta meidän Kustaamme yrittää sammuttaa tulen, jonka liekki voisi eniten imarrella ihmisen haluja.17
Hän ilmaisee kantansa valtakunnan säädyille mitä lämpimimmin sanoin: Vapaan kansan hallitseminen, hän sanoo, on kunnianhimoni korkein tavoite.19 Hän vastaa omasta aloitteestaan siihen heikkojen mielten vastaväitteeseen, että luvata voidaan paljon sellaista, mitä ei aiotakaan täyttää, kun hän sanoo: Hyvät herrat ja Ruotsin miehet, älkää luulko, että tämä on vain merkityksettömiä sanoja, näin minä sydämessäni ajattelen.20 Ellei tämä vielä riitä, havaitsemme hänen tunteisiin vaikuttavasta puheestaan, että hän haluaisi kaikin voimin työskennellä heidän hajaantuneiden näkemystensä saattamiseksi yhteen. Keinoista voidaan nyt päätellä tavoite.
Hän pyrkii mitä järkevimmin ehdoin yhdistämään kansan keskenään ristiriitaiset ajattelutavat. Hän panee itsensä peliin ja tekee kaiken mitä tehdä voidaan. Hän ei vaadi etuja itselleen, vaan työskentelee kansansa etujen hyväksi. Hän lupautuu hallitsemaan millaisin ehdoin tahansa ja haluaa päätymistä vain sellaisiin säädöksiin, jotka hyödyttäisivät hänen alamaisiaan.
Arvokkaampi ruhtinas ei todellakaan ole voinut kantaa Ruotsin kruunua. Sinulla, Kustaa, on siihen oikeus, ja Sinun päässäsi se saa vapaudelta oikean loisteensa; Sinulla on kuitenkin oikeus enempäänkin, ja se Sinun on myös osaksesi saatava: alamaistesi sydämet. Tätä voittoa ei saada sotajoukoilla eikä aseiden paukkeella. Vapaat sielut luovuttavat sen pakottomasti vapautensa suojelijalle.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 9
Följande avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 11
Platser: Rom Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi)
Personer: Cassius Longinus, Gaius Julius Caesar, Gaius Junius Brutus, Marcus Gustav III (Gustaf d:n 3:die, Konung Gust. den 3) Pomponius Atticus, Titus Porcius Cato Uticensis, Marcus Tullius Cicero, Marcus
Bibelställen:
Teman: