Den teologiska åskådning som kommer till uttryck i Anders Chydenius skrifter utformades under ett långt och skiftesrikt liv. De tidigaste andliga impulserna fick Chydenius redan i barndomen. Hans far Jakob Chydenius hade upplevt ett andligt genombrott under sin skoltid i Åbo 1722–1724 genom skolans rektor Andreas Degerman som var påverkad av pietismen och senare blev kyrkoherde i Jakobstad. Den pietistiska trosuppfattning som Jakob Chydenius tillägnade sig kom bland annat till uttryck i det omfattande bibliotek som han skaffade sig. Bland författarna fanns företrädare för den klassiska pietismen som Johann Arndt, Philipp Jacob Spener, Johann Franz Buddeus, Johann Philipp Fresenius, Johann Qvirsfeld, den svenske Erik Tolstadius och den finske Johan Wegelius d.y. Anders Chydenius gjorde vid arvsskiftet efter faderns död 1766 anspråk förutom på en predikosamling av Fresenius också på ett verk av den berömde supranaturalisten Johann Gustav Reinbeck om de gudomliga sanningarna i den Augsburgska bekännelsen. Han kan därtill ha fått tillgång till andra teologiska arbeten efter sin far när han tillträdde som kyrkoherde i Gamlakarleby 1770. Anders Chydenius karaktäriserade i sitt Herda-Qväde, skrivet kort efter faderns död, denne som en allvarsam man som använde mycken tid till samtal med Överherden och som med sina förböner drog ned välsignelser över sin hjord. Anders uppgav vidare att han tusende gånger funnit anledning att tacka Gud för att han fått en så god far. En speciell händelse hade etsat sig in i hans minne. När han skulle inleda sin skolgång i Uleåborg tog fadern honom inför avskedet till kyrkan i Kuusamo där de knäböjde tillsammans. Fadern bad under tårar om himlens välsignelser över sin son. Med händerna höjda svor Anders sedan genom att upprepa faderns ord att han aldrig skulle förskjuta sin Skapare eller glömma det han fått lära sig av fadern. Anders Chydenius tillägger i Herda-Qväde att detta inte innebar att fadern skulle ha förpliktat sonen att välja prästyrket. De tre sönerna Samuel, Anders och Jakob gavs full frihet att välja levnadsbana.
Skolgång och studier
Efter att han fått hemundervisning under sina första år lämnade Anders Chydenius sitt hem som tioåring för att inleda skolgången i trivialskolan i Uleåborg där han vistades åren 1739–1741. Därefter återvände han och den äldre brodern Samuel till Kuusamo, där de igen fick hemundervisning av sin far under den så kallade lilla ofreden. När kriget var över kunde bröderna fortsätta sin skolgång 1744 i pedagogiet i Torneå i syfte att vinna inträde vid akademien i Åbo. Rektorn för pedagogiet Johan Wegelius d.y., senare kyrkoherde och prost i Uleåborg, var en driftig och duglig lärare. Han var liksom Jakob Chydenius påverkad av pietismen, vilket man tydligt kan se i hans berömda predikosamling Se Pyhä Evangeliumillinen Walkeus. Verkets andra del, utgiven 1749, fanns till och med i två exemplar i Jakob Chydenius hem. Det pietistiska arvet hos Anders Chydenius fördjupades sannolikt under skolåret i Torneå.
Sina akademiska studier inledde Anders Chydenius ännu inte 16 år fyllda vid akademin i Åbo 1745. Studierna blev avbrutna upprepade gånger under längre perioder på grund av sjukdom, förmodligen malaria, och för att han verkade som hemlärare i Kimito. Läsåret 1750–1751 tillbringade han tillsammans med bröderna Samuel och Jakob vid universitetet i Uppsala och bedrev där främst naturvetenskapliga studier. Han åhörde antagligen bland annat Carl von Linnés föreläsningar. Efter ett nytt mellanår återkom Anders till akademin i Åbo 1753, blev prästvigd och avslutade sina studier med en disputation pro gradu om Amerikanska Näfverbåtar under ekonomieprofessor Pehr Kalms presidium. Under sin studietid skaffade sig Chydenius mera kunskaper i matematik och naturvetenskaper än vad som var brukligt för en präst.
Under sina teologiska studier i Åbo påverkades Anders Chydenius av tre framstående professorer. Johan Wallenius (1698–1746) representerade den lutherska ortodoxin och var en högt aktad lärare. Johan Browallius (1707–1755) var påverkad av den tyske filosofen Christian Wolff (1679–1754), som ansåg att tro och vetande inte stod i strid med varandra och att också kristendomens dogmer var bevisbara. Wolff utvecklade en deduktiv metod enligt vilken man genom antaganden, definitioner och distinktioner enligt honom kunde nå lika säkra slutsatser på teologins område som inom matematiken. Det ingick i människans av Gud skapade väsen att sträva efter en fullständig sedlighet, och hon kunde frigöras till den genom att använda sig av sitt förnuft. Människan strävade primärt efter egen lycka, men för att nå den måste hon vinnlägga sig om välfärd för samhällets alla medlemmar. Från och med 1740-talet började den lutherska ortodoxin förhålla sig positivt till Wolffs läror i kampen mot deistiska, ateistiska och materialistiska strömningar. Browallius, som var både professor och biskop för Chydenius, kunde inte helt godkänna Wolffs läror utan betonade att den bibliska uppenbarelsen utgjorde världsbildens grundval, även om de naturvetenskapliga resultaten kunde fördjupa den. Ingen sannskyldig naturkunnighet strider någonsin emot uppenbarelsen, hävdade han. Browallius banade därmed väg för den så kallade supranaturalistiska teologiska strömningen, som kännetecknades av en ortodox luthersk trosuppfattning och som använde sig av naturvetenskapliga rön för att försvara det övernaturliga, det av förnuftet onåbara i kristendomen. När det gällde predikningar betonade Browallius att den präst som kände naturen och de naturvetenskapliga rönen kunde finna fler beröringspunkter med åhörarna och den kunskapen gav också insikter som var viktiga i politisk verksamhet.
Carl Fredrik Mennander (1712–1786) var Chydenius professor och biskop och senare hans ärkebiskop under åren 1775–1786. Han var som många andra i samtiden påverkad av naturrättens förespråkare historikern och friherren Samuel von Pufendorfs (1632–1694) tankar. Pufendorfs arbete De jure naturae et gentium (Om naturens och folkens rätt) blev det grundläggande verket i naturrätt och framhöll att alla människor i naturtillståndet var fria och jämlika. Kunskapen om naturrätten var tillgänglig för alla genom förnuftet. Samhällslivet kunde betraktas ur ett rent rationellt perspektiv, d.v.s. förnuftet angav hur förvaltningen och lagarna skulle utformas. Naturrätten hade en religiös grund, som den fick genom den naturliga religionen. Det var tron på Gud och den gudomliga försynen som gav rätten dess karaktär av förpliktelse. Religionen var nödvändig för att hålla människors ohämmade strävan efter egen vinning i schack. Utan gudsfruktan och hot om evig fördömelse skulle godtycket härska i världen. Mennander, som föreläste över Pufendorfs verk De officio hominis et civis (Om människans levnads och samlevnads plikt), instämde i hans naturrättsliga ståndpunkter men betonade starkare människornas naturenliga jämlikhet. Alla människor hade samma själ och förnuft och olikheterna berodde på uppfostran och vana. Mennanders uppfattning om människans natur var mer pessimistisk än Pufendorfs. Enligt den var människan synnerligen självisk och benägen till aggressivitet. Han betonade också starkare kristendomens självständiga värde.
Det starka naturvetenskapliga intresse som framför allt Samuel men också Anders Chydenius uppvisade ledde inte för dem till en konflikt med den kristna tron. De var övertygade om att det fanns en syntes mellan kristendom, naturvetenskap och ekonomi och utforskade empiriskt naturen, där Guds vilja och den ordning, jämvikt och harmoni som rådde kom till uttryck. Carl von Linné var en av de mest framträdande representanterna för denna fysikoteologiska syn. Linné verkade som lärare under tre decennier och studerande från olika områden samlades för att åhöra hans föreläsningar. Linné såg hela skapelsen som ett Guds underverk som det gällde att empiriskt undersöka och lära av. Han var ingen anhängare av ortodox teologi och ifrågasatte till exempel den bibliska kronologin. Både Browallius och Mennander var starkt påverkade av Linnés tankar.
Den teologiska syn som Anders Chydenius tillägnade sig under sin barndom och studietid hade sin bakgrund i den lutherska ortodoxin men var därutöver präglad av pietismen, som han mötte hos sin far och sina lärare. Studietiden innebar därtill att han tillägnade sig en supranaturalistisk syn, enligt vilken det var viktigt att förfäkta tanken på en andlig och fullkomlig verklighet som man fick del av genom den särskilda uppenbarelsen med ett för förnuftet otillgängligt specifikt kristligt trosinnehåll. Den stod därmed i ett motsatsförhållande till den teologiska rationalismen som tenderade att reducera kristendomens innehåll till en summa allmänna förnuftssanningar. Det naturrättsliga draget hos Chydenius härstammade från Pufendorf och Mennander. Alla människor var skapade jämlika, hade av naturen samma rättigheter och strävade efter lycka, men till sin natur var människan också självisk och religionen därför nödvändig för att med hot om evig fördömelse dämpa människans ohämmade strävan efter egen vinning. När det gällde att redogöra för sin åskådning var Chydenius klart påverkad av Wolffs matematiska metod, enligt vilken han på logisk väg, genom en klar uppläggning av bevisföringen och definitioner och distinktioner i ett avgränsat antal punkter ville visa att det Bibeln lärde stämde överens med de rön som naturvetenskapen kommit fram till.
Chydenius sammanfattade sina intryck från studietiden i sin Självbiografi år 1780, alltså kort innan han skrev sina prisbelönta predikningar. Han konstaterade att han efter att han koxat eller nosat på olika studieområden kommit fram till att den praktiska salighetsläran var hans främsta uppgift. Efter att han försökt följa alla möjliga teologiska distinktioner och logikens och metafysikens regler beslöt han att stiga tillbaka ifrån dessa sviktande höjder och hålla sig endast till ordet som var ”wist” och kunde ge en sann kunskap.
Ty wore ändamålet med en predikan, at öfwertyga sina åhörare om sin beläsenhet eller ock, at med en sådan lärd predikan wisa, huru man håller sina åhörare för sådana som Kunna fatta och förstå et så lärdt arbete, Kunde finheter och swassande tålas, som doch i alla fall blir ett Charlatanerie; Men är det at öfwertyga och röra, förändra, och förbättra på Christendoms- och dygde wägen, så böra grunderna därtil blifwa så enfalliga, medlen så begripeliga, och upmuntringarna så Kraftiga som möjeligt är; hwartemot den höga lärdomen eij annat är än en förmörckande dimba för en wandrings Man, som fiker efter lycksalighets målet.1
Andliga strömningar under senare delen av 1700-talet
Utmärkande för den lutherska ortodoxi som fortfarande präglade fromhetslivet i rätt stor utsträckning var dess strävan att uppfostra folket till goda medborgare som vördade och lydde överheten och förblev i sin kallelse. Målet med den religiösa fostran var att ge hela folket elementära kunskaper i den kristna tron och att övervaka att kristna seder och bruk iakttogs. Enhet i religionen betraktades som en förutsättning för samhällets och hela folkets välgång. Bibeln var rättesnöret inte bara när det gällde läran utan också inom andra kunskapsområden. Den var inspirerad av Gud och därmed ofelbar. Enligt treståndsläran var folket underordnat överheten, församlingen underordnad prästen och husfolket, innefattande hustru, barn och tjänstefolk, underordnat husfar. Att på rätt sätt skilja mellan lag och evangelium var viktigt. Lagens uppgift var att upplysa människorna om deras plikter mot Gud, sig själva och nästan. Genom lagens förkunnelse skulle människan bli medveten om sina synder och kallas till bättring och tro. Pånyttfödelsen ansågs ske i dopet och rättfärdiggörelsen som en forensisk akt, d.v.s. Gud förklarade en människa rättfärdig i himlen tack vare Kristi ställföreträdande lidande för hennes synder. Gudstjänstbesök och nattvardsgång var obligatoriska och ett villkor för att man skulle få gifta sig. Kristendomskunskapen kontrollerades vid en lång rad förhör och försumlighet att lära sig katekesen och den kristna trons centrala sanningar beivrades strängt. Kyrkotukten upprätthölls genom sexmän i byarna och genom ett nära samarbete mellan den världsliga och den andliga makten. Skamstraffen var inte ovanliga eftersom man ansåg att de ledde den bestraffade till bättring och var ett effektivt sätt att varna församlingens övriga medlemmar. Den själavårdande aspekten fick en underordnad roll. Döden och domen var alltid närvarande i människornas medvetande eftersom dödligheten var stor på grund av krig, farsoter och sjukdomar.
Under ortodoxins senare period skedde en förskjutning på flera punkter. Detta märktes i till exempel psalmerna, där inte minst de så kallade Jesus-psalmerna, d.v.s. psalmer som började med ordet Jesus, fick en individualistisk prägel. Man började vidare anse att troslivet följde en viss lagbundenhet, en speciell salighetsordning, enligt vilken en syndare kan bli räddad. Det avgörande blev inte vad Gud gjort för människans frälsning, utan vad som skedde i människans själ då hon mötte Gud. Den kristna fostran försköts från det yttre beteendet till det inre, individuella andliga livet. Den frambrytande pietismen och upplysningen förstärkte denna utveckling i riktning mot en allt större individualism.
Pietismen kom i rätt stor utsträckning att påverka fromhetslivet från slutet av 1600-talet framåt trots försök från kyrkoledningens sida att stävja dess framfart. Utmärkande för den kyrkliga pietismen var att den utvecklade salighetsordningen mera i detalj så att man kunde följa med i vilket skede av den andliga utvecklingen en människa befann sig. Den betonade starkare syndalivets fördärv hos henne och vikten av en verklig omvändelse och pånyttfödelse till en levande tro. Pånyttfödelsen förlades inte primärt till dopet utan till en särskild händelse senare i livet, då det andliga livet återställdes. Tron skulle sedan ta sig uttryck i ett helgat liv, d.v.s. man skulle dra en klar gräns mot allt världsligt i form av nöjen och laster. Inom den yttre församlingen, ecclesian som alla tillhörde, fanns en inre församling, en ecclesiola, som bestod av dem som gjort bättring, blivit pånyttfödda och levde ett helgat liv. Dessa sanna kristna samlades till konventiklar, där man ägnade sig åt bibelstudier, bön och samtal om andliga ting. Pietismen kom också att ställa speciella krav på prästerna. För att de skulle kunna vägleda människorna till en sann tro, måste de själva ha denna tro. Man ville också utveckla det andliga prästadömet. Medan alla döpta hos Luther var andliga präster, betonade pietisterna att detta endast gällde dem som var sant troende.
En andlig strömning som påverkade fromhetslivet i Österbotten under senare delen av 1700-talet var herrnhutismen. Den utgjorde en gren av pietismen, betonade vikten av försoningen genom Kristi blod och använde ett starkt sentimentalt språkbruk präglat av blod- och brudmystik. I sin mera radikala form förnekade den betydelsen av goda gärningar för den kristne eftersom alla synder redan var betalda. Att kräva sådana bidrog bara till att stärka tron på att den egna rättfärdigheten var tillräcklig. Herrnhutismen var spridd i bland annat Gamlakarleby och blev aktuell i samband med kyrkoherdevalet 1769 då tjänsten söktes förutom av Chydenius också av en av rörelsens mest betydande företrädare Johan Kranck (1704–1784), som domkapitlet i Åbo placerade i första förslagsrummet. Besvikelsen bland herrnhutarna var stor när Chydenius blev vald, och det ledde senare till direkta konflikter mellan Chydenius och rörelsens anhängare.
Under senare delen av 1700-talet gjorde sig också av upplysningstiden präglade kristendomskritiska strömningar gällande. Verksamheten som politiker och riksdagsman i Stockholm vid riksdagarna 1765–1766 och 1778–1779 gav Anders Chydenius möjlighet att följa med de nya tidsströmningarna och den samtida teologiska och filosofiska debatten. Han måste ha känt till naturalistiska, ateistiska och deistiska uppfattningar och kunde ta ställning till dem i sitt författarskap och sin förkunnelse. Han var knappast omedveten om att en del lärare vid den teologiska fakulteten i Åbo framförde starkt kritiska synpunkter också mot centrala lutherska uppfattningar. I sin speciminationsavhandling 1783 om Kristi ställföreträdande lidande (De Expiatione Jesu Christi vicaria) för en tjänst vid teologiska fakulteten i Åbo opponerade sig systersonen, senare biskopen och ärkebiskopen, Jacob Tengström (1755–1832) mot den ortodoxa uppfattningen om det ställföreträdande lidandets nödvändighet och mot att Gud, full av vrede mot människorna, skulle ha ansett Kristus som syndare under sitt lidande. Han föreläste om den radikale Johann Salomo Semler (1725–1791) som företrädde den av upplysningstidens religionskritik präglade neologin, eller nya läran. Semler ville tillämpa den historisk-kritiska metoden både på trosläran och Bibeln och bestred de lutherska bekännelseskrifternas bindande karaktär. Också Jesus och apostlarna hade anpassat sin lära till samtida uppfattningar. Tengström gick till starkt angrepp emot den gällande psalmboken för att den innehöll så många mörka, mystiska och vidskepliga, ja oriktiga tänke- och talesätt. I ett utlåtande om Luthers katekes var Tengström lika kritisk. Den var inte längre användbar för sitt ändamål. Buden var givna till ett mycket ohyfsat folk och innefattade inte alla de plikter som en bildad människa, än mindre en kristen skulle uppfylla och därför borde de utvidgas och konkretiseras. Avsnittet om tron på Kristus var det vackraste i Luthers katekes, medan läran om nådens och salighetens ordning inte framställdes med den redighet, enkelhet och ordning man hade skäl att förvänta sig. Avsnitten om dopet och nattvarden var de mest ofullkomliga och det var tydligt att Luther inte förstått avsikten med instiftelsen av sakramenten. Tengström var ingalunda ensam om att företräda liknande radikala neologiska uppfattningar.
Källorna till Chydenius teologiska åskådning
Anders Chydenius teologiska åskådning kommer främst till uttryck i de tryckta modellpredikningarna, predikoutkasten och skiagrafierna eller dispositionerna till predikningar han skrev då Theologico-homiletiska sällskapet i Uppsala utlyst en predikotävling 1780 över de tio buden och 1781 över den apostoliska trosbekännelsen. Chydenius hade då en nästan tre decennier lång karriär som präst och förkunnare bakom sig. Målsättningen med pristävlingarna var att prästerna på ett bättre sätt skulle kunna ge sina åhörare en redig och grundlig kristendomskunskap. De bäst författade och för det fastställda syftet mest träffande predikningarna skulle belönas. Chydenius var knappast omedveten om att det var hans tidigare lärare Carl Fredrik Mennander som skulle bedöma predikomanuskripten. Om han ville få ett pris, något som han också i andra sammanhang visat att han värdesatte högt, gällde det därför att utforma predikningarna på ett sätt som stod i samklang med Mennanders uppfattningar. Det innebar att samhällslivet borde granskas ur ett rationellt perspektiv, att tanken på människors jämlikhet och av Gud givna förnuft var central, men också att religionen med dess hot om en evig fördömelse behövdes för att inte godtycket skulle härska – detta eftersom människan var självisk och aggressiv till sin natur. En bidragande orsak till Chydenius intresse att delta i tävlingarna kan ha varit att man vid den här tidpunkten allvarligt diskuterade en delning av det omfattande Åbo stift. Gamlakarleby med sin medeltida kyrka och han själv kunde då ha blivit aktuella som stiftsstad respektive biskop. Ur källkritisk synvinkel är det mot den här bakgrunden skäl att fråga i vilken utsträckning de tryckta predikningarna verkligen återspeglade det som Chydenius förkunnade i sina församlingar i Nedervetil och Gamlakarleby.
Förutom de tryckta predikningarna finns det frapperande få källor som belyser Anders Chydenius teologiska åskådning. Han publicerade själv ett referat av en julpredikan år 1774 i Stockholms Dageligt Godt. I Riksarkivet i Helsingfors betecknas sex handskrivna referat av svenska predikningar i Gamlakarleby 1786–1788 och därtill en som det förefaller fullständig predikan på finska och tre svenska skriftetal som Chydenius predikningar.2 Bedömningen bygger dock inte på någon källkritisk granskning. Åtminstone några av dem torde vara upptecknade eller skrivna av sockenadjunkten Johan Tengström, en yngre bror till Jacob Tengström och senare teologie doktor och kyrkoherde i Vasa. De flesta referaten är rätt komprimerade, vilket gör att man inte kan få en klar bild av predikningarnas struktur eller hur långa de var. Däremot förefaller skriftetalen vara fullständiga och med avseende på innehållet kan de vara hållna av Chydenius även om detta inte kan fastslås med säkerhet. De omfattande politiska och självbiografiska skrifterna i Anders Chydenius samlade skrifter, band 1 och 2, belyser också det teologiska tänkande som utgjorde själva basen för hans samhälleliga verksamhet. I det tredje bandet finns därtill de av honom skrivna utkasten och memorialet rörande religionsfriheten samt brev till Jacob Tengström och de självbiografiska skrifterna. I det fjärde bandet ingår Chydenius elva predikningar över de tio buden, elva skiagrafier och två predikoutkast. I detta femte band ingår Chydenius tre omfattande predikningar över det andra huvudstycket, d.v.s. den apostoliska trosbekännelsen, och hans utkast till ytterligare sexton predikningar. Därtill finns hans brev till bondhustrun Anna Kristina Silahka, en predikan vid avrättningsplatsen i Kronoby, ett tal vid Anders Gustafssons bår samt de anmärkningar och förbättringsförslag han gjorde till den svenska provpsalmboken, som man ville ge ut år 1793 för att högtidlighålla 200-årsminnet av Uppsala möte. Mot den här bakgrunden är det förvånande att bedömningarna av Chydenius teologiska åskådning har varierat och att han ibland ansetts vara en utpräglad representant för upplysningen, ibland en företrädare för ortodoxi och pietism. Variationen beror antagligen på var man lagt tyngdpunkten i bedömningen, på hans allmänna politiska aktivitet eller vid ett mera ingående studium av hans predikningar.
Verksamheten som präst i Nedervetil
Anders Chydenius inledde sin verksamhet som predikant och kaplan i Nedervetil i mars 1753 och verkade där i 17 år. Av ekonomiska orsaker och för att utveckla jordbruket i trakten ägnade han stor uppmärksamhet åt att uppodla kärr, förbättra fåraveln, anlägga en tobaksplantering, odla upp mossbelupna ängar, tillverka mediciner, införa koppympning och utveckla transporterna och kommunikationerna. Mest känd är han för sina insatser vid riksdagen 1765–1766, som en allsidig främjare av näringslivet och tryckfriheten och som en mångsidig samhällsreformator, vilket gjort att en del har sett honom som en företrädare för de av upplysningstiden präglade prästerna som främst var intresserade av att påverka samhällslivet i dess anda.
Carola Nordbäck visar i Lycksalighetens källa. Kontextuella närläsningar av Anders Chydenius budordspredikningar, 1781–82 (2009) att den konflikt mellan politisk radikalism och teologisk konservatism som en del forskare menat att finns hos Chydenius inte existerar. De politiska och ekonomiska ställningstaganden som han gav uttryck för inte minst under riksdagen 1765–1766 vilade i själva verket på en religiös grundhållning. Den frihetstörst som finns i de politiska texterna var en konsekvens av att han ville forma ett samhälle som var i bättre samklang med Guds vilja och därmed också med den naturrätt som Gud hade nedlagt i skapelsen. Chydenius förenade naturrätt och luthersk teologi på ett sätt som inte tidigare förekommit i den kateketiska undervisningen i det svenska riket.
Den grundläggande tanken i till exempel Anders Chydenius skrift Källan til rikets wan-magt (1765) är enligt Nordbäck att Gud – den stora Samfunds-Mästaren – genom naturens lag har visat ”at intet annat, än frihet och människokärlek äro de rätta byggningsämnena, som gifwa Samhällen styrka och anseende”. Friheten var anbefalld av Gud och kom till uttryck i naturens lag. I Den nationnale Winsten som utkom samma år konstaterar Chydenius att det var otänkbart att Skaparen hade gjort något fel när det gällde hans ”mästerstycke” människan. Om människor inte fick vad de behövde fanns felen i nationens lagstiftning som inte tillät att varje människa fick söka sitt eget bästa genom den lycksalighetsdrift som Gud nedlagt i henne. Den ringaste undersåten måste ha samma frihet och rättigheter som den högsta medborgaren. ”Winningslystnaden” fick dock inte löpa fritt på andra människors bekostnad.
Chydenius ville sin mångsidiga samhällsverksamhet till trots framför allt vara en andlig ledare och herde. Det församlingsarbete han bedrev i sin fars anda hade klart pietistiska drag. I Självbiografin 1780 säger Chydenius att ”Herren öpnade mig äfwen genom sin Nådes starcka wärkningar på mig sielf och mina Skrifte barn en ny dör at skaffa mera frucht i mitt Ämbete”3. Jacob Tengström som på den tiden var bosatt i Gamlakarleby och på nära håll kunde följa med Chydenius verksamhet skrev en minnesteckning strax efter dennes död år 1803. I den hävdar han att Chydenius var nitisk och ville till punkt och pricka fullgöra de plikter som hörde till hans både offentliga och enskilda ämbete. Han var en uppriktig vän av kristendomens sanna utövning och ville inte bara genom sin undervisning utan också med sitt eget uppbyggliga föredöme och genom flitiga uppmaningar befordra en praktisk utövning av den kristna tron. Chydenius uppger i självbiografin att hans hjärta var vänt från ”den stora wärlden” till att som präst vårda den av ”himmelen an förtrodda Hjorden”4. Särskilt stor uppmärksamhet ägnade han åt sina predikningar, katekesförklaringar och den individuella själavården. Folk kom också från andra närbelägna församlingar för att åhöra hans predikningar och undervisning. Den skriftskola han höll för dem som skulle beredas för sin första nattvardsgång utvecklades efter pietistiskt mönster till konventiklar eller uppbyggelsemöten efter gudstjänsten i prästgården, där 200–300 personer kunde åhöra hans bibelförklaringar och katekesutläggningar om den sanna kristna tron. Genom dem ville han påverka ”de närwarandes samweten til bestraffning lärdom och tröst”5. Avsikten var som det heter i hans levnadsbeskrivning 1803 att böja det hårda människohjärtat ”til en sann omwändelse, den man icke ångrar”6. I sitt Herda-Qväde som han skrev 1766 berättar han att han i sitt arbete under tårar greps av ”helig förnöjelse” och att han blev så rörd att han på ”en lång stund inte fick ett enda ord fram”7. Verksamheten ledde till att en ecclesiola skapades inom församlingen. Efter hemkomsten från Stockholm 1766 kunde han konstatera att en ”skadelig smitta” hade ”olyckligtvis inritat sig ibland fåren”8, vilket kan tolkas som ett tecken på att de religiösa känslorna fått företräde framom den pietistiskt präglade förkunnelse han själv representerat genom kravet på ett helgat liv. Även om Herda-Qväde är skrivet i en romantisk anda är det tydligt att Chydenius i sin livsföring som riksdagsman i Stockholm vinnlade sig om en enkel av pietismen präglad livsstil, undvek fester, fina middagar och starka drycker och i stället ägnade sig åt ett intensivt arbete vid sin skrivpulpet, vilket resulterade i ett anmärkningsvärt stort antal skrifter.
Kyrkoherde och prost i Gamlakarleby
Under sin tid som kyrkoherde i Gamlakarleby engagerade sig Anders Chydenius i byggnadsarbetena kring prästgården, sockenkyrkan och stadens kyrka. Prästgården försågs med spåntak och brädbeslogs, en ladugård i gråsten och en brygg- och bagarstuga i tegel uppfördes och därtill ett stall för tio hästar. Sockenkyrkan förvandlades till en korskyrka och fick en ny gravgård och stadens kyrka renoverades. Chydenius intresserade sig därtill för musikalisk verksamhet och grundade en orkester som uppträdde i prästgården, blev medlem i Aurorasällskapet för litterär odling i Åbo och var grundande medlem av ett läsesällskap i Gamlakarleby. Efter att Chydenius år 1779 erhållit prosttitel, blev han 1781 utnämnd till kontraktsprost, vilket ökade hans ansvarsområde och auktoritet. Det politiska intresset konkretiserades i deltagandet i riksdagarna 1778–1779 och 1792 samt i skrifter om lanthandeln, husbönders och tjänstehjons naturliga rättigheter, salpetersjuderier samt om koppympning för Finlands allmoge.
Som kyrkoherde och kontraktsprost var Chydenius angelägen om att i ortodoxins anda noggrant följa kyrkolagens stadganden om seder och bruk. Han ingrep mot att man ordnade dans på helgdagsaftnar, mot ”fyllerilasten” och odisciplinerat uppträdande i kyrkan eller på kyrkbacken. Han påtalade försummade gudstjänstbesök och uteblivande från nattvarden och ingrep mot vad han uppfattade som ett sedligt förfall inte minst bland de unga. På det teologiska området fortsatte han med sin konfirmandundervisning, sina katekesförhör och bibelförklaringar i form av samtal på prästgården. Ett konkret belägg på den anda i vilken dessa bedrevs och därmed också på hur Chydenius själv predikade vid gudstjänsterna finns från år 1775, då han bemötte ett skarpt angrepp från herrnhutarnas sida i tidningen Stockholms Dageligt Godt. Angreppet var riktat mot prästerskapets predikosätt och ingick i tidningen i form av ett utdrag ur ett brev som skickats till redaktionen från Gamlakarleby. I utdraget berättas om Lisa, en 21-årig piga från Storkyro, som redan i några års tid då och då hade predikat i extatiskt tillstånd och om Anna, en nioårig flicka från Lillkyro, som nyligen börjat predika på samma sätt och uppmanat till bättring. Lisa och Anna, hävdar man, predikade på ”et rätt Ewangeliskt sätt, hwilken Methode är eljest här i Landet helt främmande”. Med andra ord kritiserade man prästerna för att deras predikningar deras utbildning till trots inte var tillräckligt evangeliska. I stället försökte prästerna förhindra och tysta ner två unga obildade kvinnor som enligt utsago predikade mer korrekt än prästerna. Chydenius besvarade kritiken av prästerskapet i ett anonymt brev som också trycktes i Stockholms Dageligt Godt. Han medger att prästernas förkunnelse kunde vara mer evangelisk men att kritikerna hade dragit för långt gående slutsatser. Han refererar därefter den predikan han hållit på juldagen 1774 i Gamlakarleby stadskyrka. Efter ett exordium där Chydenius anknyter till Jesu ord till Sackaios om att frälsningen nått hans hus behandlar han temat I dag är werldene salighet wederfaren i tre huvudavdelningar: vilka som erfarit saligheten, själva saligheten och hur man kunde bli delaktig av den. Chydenius betonar att saligheten gäller allt folket och att den bestod däri att Kristus lösköpt alla genom att ta på sig hela syndaskulden och lida och dö för den. I den avslutande delen av predikan belyser Chydenius hur åhörarna kunde bli delaktiga av saligheten. Det gäller för dem att betrakta sitt stora syndaelände, söka upp Frälsaren, kasta sig ned inför honom, och ropa om nåd samt att prisa och lova honom för den förvärvade saligheten, bli hans efterföljare i ödmjukhet, kärlek, kyskhet, tålamod etc. och sedan vara trogna intill döden för att få livets segerkrans (Upp 2:10). Den avslutande bönen innehåller en tacksägelse för att Gud blivit människa, ”et innerligit förödmjukande för Jesu fötter, och anropande om nåd”, en förbön för dem som ännu sitter i syndafängelset och sist för ”Jesu egna barn” att de skulle vederfaras med en ”öfwersvinnelig nåd” och få en evig jul i himlen.
Chydenius följde här de föreskrifter för predikans uppbyggnad som fanns i predikohandböcker av framför allt prokanslern för universitetet i Köpenhamn Erik Pontoppidan (1698–1764), tidigare hovpredikant och biskop i Bergen, och den svenske kyrkoherden, senare professorn och biskopen Johan Möller (1738–1805). Ur innehållslig synvinkel är det påfallande hur starkt bibelanknuten hela predikan är och hur den också i övrigt nära ansluter sig till den pietistiska predikotraditionen genom att betona försoningens centrala ställning och människans andliga utveckling enligt nådens ordning till lycksalighet i tiden och evigheten. I den avslutande bönen kommer den pietistiska tredelningen av åhörarna i säkra, väckta och benådade syndare tydligt fram.
Budordspredikningarna
Chydenius predikningar över de tio buden har granskats ingående av Carola Nordbäck i hennes doktorsavhandling och i det fjärde bandet av Anders Chydenius samlade skrifter. Hon hävdar att de innehåller inslag från ortodoxi, pietism, wolffianism och supranaturalism utan att renodlat vara dominerade av någon av dessa idéströmningar. Chydenius hämtade idéer från de teologer som förknippas med dessa benämningar, men han vävde samman föreställningar och begrepp från dem så att predikningarna fick en egen specifik homiletisk och teologisk karaktär. Predikningarna över budorden innehåller inte oväntat anknytningar till Martin Luthers båda katekeser, den ortodoxe överhovpredikanten Olof Svebilius (1624–1700) ansedda och länge använda katekes samt pietismens lärofader Philipp Jacob Speners (1635–1705) och den pietistiske professorn Johann Jakob Rambachs (1693–1735) skrifter. De är också influerade av Samuel von Pufendorfs och Erik Pontoppidans skrifter. Det är dock tydligt att Chydenius förhöll sig rätt fritt till deras förklaringar och baserade de flesta av sina tolkningar och exempel på naturrättsliga principer och förnuftsresonemang, där bibelordet stod som en slutlig garant för riktigheten i det han förde fram. Eftersom det var fråga om predikningar som skulle bedömas och fungera som modellpredikningar, var det naturligt att Chydenius eftersträvade en samklang med den lutherska trosuppfattningen och samtida teologiska strömningar. Man kan därför inte utgå ifrån att modellpredikningarna och de predikningar som Chydenius höll i sina församlingar hade samma karaktär och innehåll.
Chydenius utgick från att buden var en del av den allmänna uppenbarelsen och därmed förnuftiga samt att de kunde accepteras genom en sund eftertanke. Naturrätten blev ett viktigt element i hans framställning och han använde sig också av en fysikoteologisk argumentering. Det var viktigt att framställningen var logisk och klar och att åhörarnas förmodade invändningar bemöttes. De olika buden skulle förklaras, bevisas, försvaras och beledsagas med bevekande skäl, och här hade Chydenius hjälp av den wolffianska metoden. Bibelordet var den utslagsgivande faktorn ifall motsättningar uppstod mellan naturrättsliga uppfattningar och den lutherska tron. Men kunskapen var inte tillräcklig, åhörarna måste ge sitt bifall och därtill måste känslan väckas och viljan böjas så att de blev riktade mot den sanna lycksaligheten och beredda att handla i enlighet med budens krav. Det var möjligt endast om predikanten själv ägde en gnista av den himmelska elden, d.v.s. var omvänd och hade personliga erfarenheter av den heliga Andens verksamhet. Chydenius anslöt sig här till pietismens krav på att prästerna måste vara omvända.
Chydenius budordspredikningar har av en del forskare karaktäriserats som upplysningspredikningar. Det är riktigt att flera av de kriterier som använts i sammanhanget uppträder hos Chydenius. Sådana drag är till exempel talet om lycksalighet, pliktordningen, självkärleken, samhällsintresset och religionens praktiska sida. Men där finns också drag som klart avviker från en neologisk åskådning. Bibeln utgör i dem en obestridlig och ofelbar auktoritet, arvsynden framhävs, den pietistiska formen av nådens ordning följs och den ortodoxa försoningsläran har en central ställning. Chydenius skiljer vidare mellan omvända och oomvända och vänder sig emot det världsliga nöjeslivet och strävandena efter lyx och överflöd. I Herda-Qväde formulerade sig Chydenius på ett sätt som representerade ett helt annan slags religiositet än den man fann i upplysningspredikningar:
Ack! suckade jag vid mig själv, kan den okonstlade naturen här i dödligheten så ljufligen prisa sin Skapare och glädja mennisko hjertat, huru hjertfröjdande skall då den himmelska blifva, då hela den herrliga Engla Chor, biträdd af oräkneliga Guds barn, skola instemma på det stora Lammets i evighet välsignade bröllopsdag, för det han med en blodig segerfana i handen vunnit sin brud utur en glupsk Mördares klor.
[—-] Lycksaliga dag! Då jag arma matk [mask], fri från förgängligheten, får nalkas Ditt majestätt; då jag får se Din klarhet, får träda fram till Din thron, och med denna min, af stoftet åter upplifvade, mun kyssa den hand, som tillförene för min skull droppat af blod, men då i himmelsk herrlighet utgjuter idel wälsignelse.9
Predikningarna över den apostoliska trosbekännelsen
Efter att Chydenius framgångsrikt deltagit i predikotävlingen över det första huvudstycket beslöt han att skriva ett bidrag också till den 1781 utlysta tävlingen över det andra huvudstycket, trosartiklarna. Predikningarna som sändes in 1782 har i denna volym analyserats av Erik Vikström som har disputerat på den ortotomiska applikationen, d.v.s. hur bibelordet i pietistisk predikan riktas till olika grupper av åhörare. Han anser att predikningarna över trosbekännelsen antagligen kommer närmare de faktiska predikningar som Chydenius höll som församlingspräst och att de kännetecknas av en logiskt avancerande argumentering som följer den konservativa pietismens predikoideal, där man rör sig från förståndets upplysning till viljans bevekande och där nådens ordning är det underliggande konceptet.
I sin predikan över första trosartikeln utgår Chydenius i exordiet ifrån Paulus ord där denne säger att han vet på vem han tror (2 Tim 1:12). Temat för predikan är Guds välgärningar. Medan Martin Luther och Olof Svebilius inte fann anledning att bevisa Guds existens, ägnade Chydenius en betydande uppmärksamhet åt frågan, vilket skall ses mot bakgrunden av tidens kristendomskritiska och ateistiska strömningar. Beläggen för Guds existens fann han i Naturens bok och i Uppenbarelsens bok. Han hänvisar både till det kosmologiska och det fysikoteleologiska gudsbeviset. Att Gud fanns kunde man på förnuftets väg sluta sig till genom att allt hade en orsak och genom att ordningen i världen förutsatte en utomvärldslig skapare. Dessa gudsbevis förekom frekvent i den wolffianskt inspirerade litteraturen i samtiden. Chydenius hävdade att det bara var oförnuftiga ”vildar” som inte kunde inse detta. Uppenbarelsens bok, Bibeln, bestyrkte allt det som kunde utläsas ur Naturens bok men på ett klarare sätt. Här framträdde Gud inte bara som en skapare utan också som en sannfärdig, trofast, helig, rättfärdig, kärleksfull och barmhärtig Gud. Chydenius fann det angeläget att redan i detta sammanhang betona Guds treenighet och det trinitariska perspektivet återkommer sedan i alla tre predikningar.
I den andra huvudavdelningen behandlar Chydenius Guds välgärningar. Gud inte bara skapade utan uppehöll, försörjde och beskyddade sin skapelse. Chydenius intog därmed en kritisk hållning till deismen, enligt vilken Gud skapat världen men sedan dragit sig tillbaka från den. Anmärkningsvärt nog tog han också med utgivandet av Sonen som en Guds välgärning, vilket kan ses som ett betonande av att en allmän gudstro inte var tillräcklig – den sanna gudstron omfattade också de andra personerna i gudomen.
Predikan avslutas med att Chydenius understryker vad gudstron förpliktade människan till, nämligen till att lova, tacka, tjäna och lyda honom. Lydnaden borde uppfylla fyra krav: den borde vara äkta, spontan, otvungen och total. I applikationen vänder sig Chydenius speciellt till de oomvända och frågar om de med Luther kunde bekänna att allt detta var ”visserligen sant”. Han vädjar att åhörarna skulle låta den döda tron komma till liv igen och avslutar sin predikan med en bekännelse- och överlåtelsebön till vilken han uppmanar åhörarna att ansluta sig.
I denna första predikan anknyter Chydenius till den förnufts- och erfarenhetsbetonade naturliga teologi han utgått ifrån i sina predikningar över budorden. Det apologetiska temat framgår klart och det trinitariska draget i gudsbilden är påfallande starkt. I denna predikan är det tydligare att den bibliska uppenbarelsen utgör själva grunden för hans tänkande. Också det pietistiska draget med krav på omvändelse och nyfödelse markeras starkare.
I sin predikan över andra trosartikeln behandlar Chydenius i två huvudavdelningar och med klara underavdelningar Jesu namn och Jesu tre ämbeten. Med en hänvisning till Joh 17:3 betonar han i exordiet att det eviga livet är att känna den ende sanne Guden och den han sänt, Jesus Kristus. Sonens försoningsgärning är det centrala innehållet och människans strävan efter ”lycksalighet” det ledande motivet. Den rätta kännedomen består inte i ett historiskt eller kallt och känslolöst bifall utan i en levande tro som kom till uttryck i människans handlingar. Denna tro var ett verk av Guds Ande och innebar att hennes gamla jag dog och ett nytt jag föddes, en tydlig pietistisk tolkning.
I den första huvudavdelningen behandlar Chydenius betydelsen av namnen Jesus och Kristus eller Messias och inskärpte att Jesus från Nasaret var Gamla testamentets utlovade Messias. Därefter övergår han till att utlägga innebörden i Jesu två naturer som sann Gud och sann människa. De båda naturerna var oskiljaktiga och för evigt förenade. Som svar på frågan varför Gud måste bli människa (Cur Deus homo?) betonar han i anknytning till Anselm av Canterburys svar att han måste vara Gud för att kunna försona hela människosläktet och människa för att han endast som människa kunde ta straffet och erlägga betalningen för skulden. Chydenius sammanfattade sin klart ortodoxa framställning av försoningsläran med en hänvisning till det centrala ordet hos Paulus, där det heter att Gud war i Christo och försonade verlden med sig sjelf (2 Kor 5:19).
I den andra huvudavdelningen presenterar Chydenius Jesu tre ämbeten: det prästerliga, det profetiska och det konungsliga. I sitt översteprästerliga ”försoningsämbete” uppfyllde Jesus lagen och led i sin outgrundliga kärlek till människorna det straff som Guds lag krävde. Chydenius bevekar sina tänkta åhörare att ta emot det rättfärdighetskapital som Kristus förvärvat så att de blev delaktiga av försoningen. Det profetiska ämbetet framträder hos Chydenius framför allt som ett läroämbete och Jesu lära innehåller en uppenbarelse om ”alt Guds råd om vår salighet”, en formulering som enligt Vikström påminner om titeln på Rambachs predikosamling Der Rath Gottes von der Seligkeit der Menschen. Sitt profetiska ämbete förvaltade Jesus dels direkt, dels genom sina tjänare, d.v.s. prästerna. Här lyfter Chydenius fram det pietistiska kravet på präster som inte bara med sin mun och sitt hjärta skulle framföra budskapet utan också bekräfta det med sin vandel. I sin framställning av Jesu konungsliga ämbete skiljer Chydenius mellan Guds allmaktsrike, där Kristus var konung tillsammans med Fadern och den heliga Anden och hans nåderike som han själv förvärvat och där han framträdde som medlare, hjälpare och domare. Jesus rike skulle bestå till världens ände och då skulle ett nytt rike uppstå, härlighetens rike, där änglarna och Guds barn skulle åtnjuta evig lycksalighet.
Efter att ha beskrivit Jesus konungsliga ämbete övergår Chydenius till att analysera hans väg från förnedring till upphöjelse: nedstigandet till dödsriket, uppståndelsen som är helt central i den kristna tron, himmelsfärden och dömandet av levande och döda. Chydenius slår fast att domen skulle ske utgående ifrån människornas gärningar och den innebär att de fromma/trogna får gå in i riket där evig sällhet råder och de ogudaktiga/ofromma drabbas av Guds vredes lågor.
I den avslutande applikationen som Vikström i anslutning till Erik Pontoppidan kallar ”bestormningen” av de oomvända vädjar Chydenius i starka ordalag till åhörarna att ge ”arbetaren” och ”dagakarlen” Jesus hans lön genom att erkänna att de med kropp och själ ville tillhöra honom i stället för att befinna sig under ”Satans slafveri”. Chydenius avslutar sin predikan genom att liksom Luther betyga att han gett åhörarna en fullkomlig framställning av de himmelska sanningarna och fråga om denna kunskap resulterat i en djupare och mer äkta tro hos dem.
Chydenius predikan över den andra trosartikeln har en klar luthersk-ortodox karaktär och anknytningen till Luthers förklaring är uppenbar. Men det finns också tydliga pietistiska inslag där Chydenius kraftfullt vädjar om att den rätta kunskapen skall tas emot personligt och resultera i en omvändelse och pånyttfödelse, där åhörarna kan njuta frukterna av Kristi försoningsgärning och få del av den himmelska lycksaligheten.
Anders Chydenius predikan över den tredje trosartikeln inleds med att han citerar Paulus ord i Galaterbrevet (4:6) där denne säger att galaterna blivit Guds söner och hade Guds Sons anda inom sig. Anden upplyser människans förstånd och böjer hennes vilja så att hennes hjärta riktas mot Gud. Chydenius slutsatser är att människans salighet utgår från Jesu försoningsverk och att hela treenigheten var verksam för att hon skulle bli lycksalig. Fadern skänkte Sonen till människorna, Sonen friköpte dem och Anden vidarebefordrade den nåd som Jesus Kristus förskaffat dem. Verklig delaktighet i nåden får man genom den heliga Andens nådeverkningar i själen, inte enbart genom kunskap om läran. Temat för predikan är Den Heliga Anda och består av två huvudavdelningar: Anden som person och Andens välgärningar.
Sin framställning om Anden som person bygger Chydenius på ett stort antal bibelhänvisningar med vilka han ansluter sig nära till de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna och till den västliga kristenhetens filioque (Anden utgår också från Sonen). Därefter utlägger han ordo salutis (nådens ordning) med ansats i Luthers förklaring, där denne säger att han inte av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom, utan det sker genom att Anden kallar människan genom evangeliet. Kallelsen är ”trägen och allmännelig” och skall tas emot i lydnad. Det följande stadiet är att Anden upplyser ”otrogna” och ”upväckta och troende” om de gudomliga sanningar som är nödvändiga för att uppnå saligheten. Chydenius vädjar innerligt till åhörarna, ”Älskade i Herranom”, att de inte skall vända sig ifrån det ljus som de behöver för sin salighet. Den tredje nådehandlingen, den nya födelsen, brukar enligt Luther och ortodoxin förknippas med dopet, men Chydenius föredrar att med termen beteckna det andliga livets pånyttfödelse, som innebär att oförmågan att göra gott ersätts med en innerlig längtan att göra Guds vilja. Människan förenas med Gud och får del av allsköns lycksalighet i tid och evighet. Den nya födelsen föregås enligt Chydenius av en syndasorg, även om han i enlighet med Rambach, Pontoppidan och Möller tonar ner botkampen, och av att den levande och saliggörande tron tänds. Denna tro består som i ortodoxin av notitia–assensus–fiducia (kunskap, samtycke, förtröstan) och utmynnar i att människan tryggt kan vila i de nådelöften som hon fått av Gud.
De två återstående nådeverkningarna, rättfärdiggörelsen och helgelsen, följer på den saliggörande tron. Chydenius ansluter sig inte här till Luthers förklaring utan skjuter i enlighet med den etablerade läran om ordo salutis in rättfärdiggörelsen före helgelsen. Rättfärdiggörelsen var forensisk och skedde inför Guds domstol i himlen så att Gud tillräknade människan Jesu försoning, utfärdade ett fribrev så att människan kunde tillägna sig den salighet som Jesus förvärvat. Helgelsen åter skedde småningom inom människan när hon var uppfylld av den rätta tron och den förlorade gudsbilden återupprättades på ett för pietismen typiskt synergistiskt sätt genom det Gud gjorde och det som människan själv uträttade. Människans uppgift var att bruka Guds ord, sakramenten och bönen och att beflita sig om en rätt kristen vandel. Chydenius sammanfattar det som skedde i pånyttfödelsen, rättfärdiggörelsen och helgelsen på samma sätt som Luther i de båda katekeserna i syndernas förlåtelse.
I anslutning till Luther betonar Chydenius att det utöver de fem behandlade fanns ytterligare två nådeverkningar av Anden, nämligen uppståndelsen och det eviga livet. Uppståndelsen gäller alla döda och är kroppslig. I motsats till ”religions bespottarna” finner Chydenius det förnuftigt att människorna skall få belöningar respektive straff efter döden. På domens dag skall Jesus som domare kalla dem som har en levande tro in i lycksaligheten i den himmelska härligheten, medan de som saknar den skall få sitt straff och vistas i mörker och kval i evighet utan nåd, tröst eller hjälp. Chydenius stannar också inför trosbekännelsens definition av kyrkan som en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund. Den synliga kyrkan är en blandning av troende och icke-troende och det är den osynliga kyrkan som består av dem som hade en levande tro som är den egentliga kyrkan. Den är en eftersom alla har samma tro, helig eftersom alla är helgade och allmännelig eftersom den omfattar alla människor. I den avslutande applikationen ingår i enlighet med pietismens predikometod en samvetsprövning, där åhörarna ombeds fråga sig själva om de haft en innerlig sorg över sina synder och om de känt Guds Andes sanna ”verkningar” på sin själ till en sann omvändelse. Förmaningarna att vända sig till Guds Lamm som offrats för syndare förstärktes genom påminnelsen om att man kunde gå evigt förlorad. Chydenius vänder sig speciellt till ”betrykte Guds barn” som uppmanas att tänka på den salighet som skulle möta deras själ i dödsstunden.
Chydenius predikan över den tredje trosartikeln är starkt präglad av nådens ordning i pietismen och av dess kyrkosyn även om han påfallande ofta anknyter till Luthers lära i de båda katekeserna. I sina tolkningar av vad som sker efter döden går han utöver det som Nya testamentet egentligen ger besked om. Om utläggningen av den andra trosartikeln var präglad av ortodoxin med vissa pietistiska inslag är det som Erik Vikström hävdar tydligt att utläggningen av den tredje trosartikeln är präglad av pietismen med anknytningar till ortodoxin.
Övriga texter som belyser Anders Chydenius teologi
Till de offentligt hållna tal av Anders Chydenius som finns bevarade hör det han på befallning av landshövdingen Adolf Tandefelt i egenskap av kontraktsprost höll den 12 april 1786 på avrättningsplatsen i grannsocknen Kronoby. Soldaterna Matts Hjelt, Abraham Frodig och Petter Lindström hade gjort sig skyldiga till mord, rån och mordbränneri på barnläraren Johan Mattsson och dennes hustru Anna Tammerin och dömdes därför av Vasa hovrätt att mista högra handen, halshuggas och steglas. Talet gavs ut på både svenska och finska och finns återgivet och kommenterat i föreliggande band. Ur teologisk synvinkel är det intressant att notera att Chydenius konstaterar att förnuft och uppenbarelse gemensamt fördömde det grymma brottet. Beläggen för uppfattningen hämtar han främst från Gamla testamentet, ur vilket inte bara buden mot att dräpa och stjäla citeras utan också de ställen där vedergällningsprincipen i 1734 års lag kom till uttryck. Men tyngdpunkten i talet ligger i avskräckningstanken vilket är anmärkningsvärt eftersom prästeståndets principiella ståndpunkt i frågan om dödsstraffet var att det skulle kvarstå i alla tider eftersom det var stadgat i Guds lag och den avskräckande effekten blev större. Här är Chydenius tydligt påverkad av naturrättens syn på straff enligt vilken syftet med straffen framför allt var säkerhet, ordning och brottslingens förbättrande. Han ville ”öka den rysning” som åhörarna i olika åldrar och kategorier kände. Ämbetsbröderna borde besinna att det inte räckte med att predika i kyrkan, utan det gällde att med nit ”i tid och i otid” genom allvarliga förmaningar och bestraffningar hämma lasterna och uppmuntra till en ”rättskaffens Christelig dygde-wandel”. Föräldrarna borde beakta att hämmandet av lasten skall ske redan i barndomen. Föräldrarna skulle vara föredömen för sina barn, inte svära, dricka brännvin eller hämnas små oförrätter utan vårda barnen med tillsyn och ordning och bestraffa felaktigt beteende. De unga som såg vad som hände med mördarna borde inse vikten av att ta avstånd från lasternas väg i form av till exempel dryckes- och spelsällskap, fördöma lättjan och sysslolösheten och i stället ägna sig åt nyttiga övningar och slöjder. Chydenius vädjar om att de skulle besinna sig och vända om för Guds, sin timliga välfärds och sin eviga salighets skull. Soldaterna och den övriga menigheten borde betrakta det blodiga skådespelet och förstå att förövarna steg för steg gått allt längre i sina laster och brott för att sedan utföra de grymma gärningarna de nu sonade med sitt liv. Det gällde därför att ta sig tillvara för de första avstegen från dygdens väg såsom för avgrunden så att små synder inte ledde till större och man till sist råkade ut för bödelsyxan.
Anders Chydenius använder sig här av argument som var vanliga under ortodoxins tid. Det gällde att fostra människor i alla åldrar och stånd till en kristlig vandel genom förmaningar, varningar, exempel och bestraffningar. Det är tydligt att Chydenius i sina straffrättsliga principer var påverkad av naturrätten och betonade avskräckningsprincipen mer än vedergällningstanken. Det pietistiska draget kom till synes i varningarna för starka drycker, spel och ett lättjefyllt liv samt i den tydliga uppmaningen till de unga att omvända sig. Det är dock ortodoxins syn som dominerar framställningen.
De handskrivna referaten av Anders Chydenius predikningar från åren 1786–1788 som förvaras i Riksarkivet i Helsingfors har inte blivit föremål för någon djupare analys och har inte medtagits i Anders Chydenius samlade skrifter. Det beror på att de inte är fullständiga, att de är gjorda av okänd hand och att man därför inte vet hur tillförlitliga de är. Referaten kan vara skrivna av systersonen Johan Tengström, eftersom en predikan i samlingen för Trefaldighetssöndagen 1787 anges vara av honom. De sex svenska predikningarna har hållits på centrala kyrkliga helgdagar: påskdagen 1786, långfredagarna 1787 och 1788, tredje söndagen efter påsk 1787, pingstdagen 1787 och andra böndagen 1787. Därtill finns en troligen fullständig finsk predikan på sju sidor för den elfte söndagen efter Trefaldighet och tre korta skriftetal på svenska som har hållits dagen innan söndagens nattvardsgudstjänst, samtliga saknar angiven upphovsman. Skriftetalen ger en god inblick i hur församlingsmedlemmarna bereddes för deltagandet i nattvarden och kunde med tanke på innehållet härstamma från Chydenius. Åhörarna skulle rannsaka sitt liv, bekänna sina synder, besluta att ändra sitt leverne och som nya människor i Kristus Jesus beflita sig om goda gärningar, älska Gud över allt, sina medbröder, dygden och dess bud och vara ivriga i dess utövning. Då skulle deras hjärtan finna tröst, och de kunde gå hem ”rättfärdiggjorda och benådade” och med ”värdiga hjärtan” förkunna och prisa Kristi lidande och död. Gud skulle varje ny dag ge nya bevis på sin kärlek och faderliga huldhet och de kunde i barnslig förtröstan varje afton prisa honom för nåden och sällheten.
Teologiskt och strukturmässigt innehåller de predikningar i samlingen som uppges härstamma från Chydenius inga väsentliga avvikelser från hans tryckta predikningar över trosbekännelsen förutom att de är betydligt kortare. Den av Chydenius hållna predikan på påskdagen 1786 hade temat ”Uppmuntran til de andeligen usla at upstå från deras usselhet och död”. Långfredagen 1787 behandlade Chydenius artikeln om syndernas förlåtelse. Han underströk i propositionen att Gud älskade människan, men hatade synden och att ingen utan en sann bättring och utan att försaka synden kunde behaga Gud eller vinna hans nåd. Jesu försoningsgärning tjänade människan så att hon såg syndens vederstygglighet och hur säll föreningen med Gud var, intogs av hans kärlek och blev därigenom förmådd och styrkt att vinnlägga sig om ett helgat leverne. Det innebar att man avskydde synden, fick en brinnande kärlek till Gud och for efter rättfärdighet och i sin svaghet och sina brister tog sin tillflykt till Jesus som sin försvarare. På pingstdagen 1787 utlade Chydenius den heliga Andens nådeverkningar i form av uppväckelsen, upplysningen genom lag och evangelium, omvändelsen eller nya födelsen som innebar att den gamla Adam avkläddes och den nya människan påkläddes och tron upptändes i själen. Genom helgelsen fick den pånyttfödda människan krafter till ett helgat liv. Intressant nog förbigår Chydenius här rättfärdiggörelsen och är helt koncentrerad på det som sker inom människan. Långfredagen 1788 predikade Chydenius om hur orimligt och beklagligt det var att skjuta upp bättringen till det ”yttersta”. Predikoreferaten förstärker uppfattningen att Chydenius också i sina faktiskt hållna predikningar behandlade centrala kristna trossatser, betonade försoningens centrala betydelse, omvändelsen och den nya födelsen samt de goda gärningarnas och helgelsens nödvändighet. Hans teologiska syn skiljer sig rätt markant från den som till exempel systersonen Jacob Tengström gjorde sig till talesman för under sin samtida neologiska period.
Anders Chydenius har trots att han antagligen var en flitig brevskrivare efterlämnat förvånansvärt få brev, vilket är beklagligt eftersom han i dem antagligen mera öppet hade kunnat redogöra för sin teologiska åskådning. Bland de brev som finns bevarade är några av speciellt intresse. Relationen mellan Chydenius och systersonen Jacob Tengström var påfallande god. Det framgår tydligt av den dikt som Tengström skrev för att hedra Chydenius innan han lämnade Karleby år 1777 för lärargärningen vid akademin i Åbo och av de brev som Chydenius skrev till Tengström när denne fick allt högre tjänster vid akademin. Breven finns publicerade i Anders Chydenius samlade skrifter, band 3. I det första brevet daterat den 4 februari 1784 lyckönskar Chydenius Tengström till att han blivit utnämnd till teologie adjunkt, en tjänst som både innefattade undervisning av teologie studerande och tjänstgöring som präst. Chydenius inskärper vikten av att inga ”idioter, slösare och liderliga ynglingar” skulle få tillträde till prästämbetet på grund av ”gracer”. En ensam ”liderlig präst” förorsakade mindre skada i Kristi församling än den som släppte in ett tjog ”ulfwar och röfware” i Jesu fårahjord och därmed bidrog till ”hela Zions förderf”. Det var därför viktigt att Tengström genast lät studerandena förstå att de inte skulle få hans rekommendation till prästämbetet utan ”skickelighet och dygd” och att han själv skulle visa dem att det att vara en teologie studerande var den största heder man kunde få. Både när det gäller terminologi och innehåll återspeglar brevet tydligt en pietistisk syn på prästämbetet. Den hade han antagligen hämtat från Erik Pontoppidans bok Collegium Pastorale Practicum, utgiven 1757.
När Tengström hade blivit utnämnd till professor 1790 sände Chydenius ett nytt lyckönskningsbrev. Här kom den pietistiska synen på prästämbetet ännu tydligare till uttryck. För en präst räckte det inte med att ha den rätta kunskapen. Man måste personligen omfatta den och med ett brinnande nit ”fortplanta och utwidga Frälsarens Jesu lefwande kännedom och helgade Sedolära”. Det gällde att ”ömt och redoligen” som Petrus besvara Jesu fråga: ”Älskar du mig?” och att så långt det var möjligt föda hans får. Föreläsningarna borde präglas av hela ”hiertats wärma” och Tengström borde akta sig för den köld, försummelse och håglöshet som smittat så många präster sedan de nått sitt mål. Systersonen borde i stället vaka över ”wårt finska Zion” och med allvar börja bygga upp dess förfallna murar.
En tydligt upprörd Anders Chydenius vände sig i ett tredje brev till Jacob Tengström 1794 när han nåtts av rykten om att denne övervägde att söka en kyrkoherdetjänst i Närpes på grund av problem med avlöningen i Åbo och de ständiga intrigerna i det akademiska konsistoriet. Visst kunde han få ett stilla och rofyllt liv i Närpes och en god och tryggad utkomst konstaterade Chydenius, men vem skulle i så fall lära studerandena att tänka förnuftigt och upptända det viktiga nitet hos dem? Kunde han förbise att han som akademisk lärare likt solens strålar nådde hela landet genom sina elevers kärlek och entusiasm? Då Försynen gett honom lärdom, gåvor och administrativ skicklighet, borde han inte använda dem i stället för att gräva ner sitt pund, i synnerhet som han kunde se fram emot att få efterträda biskopen Jacob Gadolin som snart skulle lämna sitt ämbete? Här möter samma grundsyn på prästens uppgifter som i de tidigare breven.
Anders Chydenius teologiska syn kommer tydligt till uttryck i det brev som han riktade till sin församlingsmedlem Anna Kristina Silahka i början av 1790-talet; brevet återges i detta band. Han bemöter här den kritik som den herrnhutiskt påverkade bondhustrun riktat mot hans lära. Chydenius konstaterar inledningsvis att han inte hade något att invända mot den rättfärdiggörelselära som hon presenterat för honom, men sammanfattar därefter sin egen syn i fyra punkter. Människan var av naturen Guds fiende och död i sina synder men kunde genom lagens förkunnelse inse sitt elände och sitt behov av nåd. Genom evangeliets förkunnelse lärde hon känna Jesu kärlek och sättet att undfå nåd. När syndaren sedan tog emot sin Frälsare blev hon delaktig av försoningen och förklarad rättfärdig inför Gud. Därmed hade hon blivit ett Guds barn och himmelrikets arvinge.
Men Chydenius stannar inte här. Det var lätt för en benådad syndare att falla ur nåden. Hon behövde den dagliga bättringen. En förkunnares plikt var därför att fortsätta att predika lagen som Jesus själv gjorde så att människan blev medveten om sina skyldigheter. Kärnan i salighetsläran bestod visserligen i att syndaren blev rättfärdiggjord genom tron, men hemliga lustar och onda frukter visade sig också hos dem som kommit till tro. De kunde förgäta den första kärleken (Upp 2:5), döma sin nästa, bli otåliga och förtörnade över minsta oförrätt och mera sådant. De behövde därför en flitig uppmuntran till goda gärningar, som de utförde frivilligt av kärlek till Gud. Chydenius beklagar sig över att många av hans konfirmander som upplevt Guds nåd började gå tillbaka till sina förra synder.
Chydenius angriper i brevet medvetet den herrnhutiska läran att goda gärningar saknade betydelse för den kristne eftersom alla synder var förlåtna. Som Erik Vikström noterar i sin analys över predikningarna är detta bakgrunden till att han så starkt betonar lagens uppgift i kallelsen, vikten av människans andel i rättfärdiggörelsen och Andens ”tukt-ämbete” så att de trogna inte avföll från sin tro. Chydenius ansluter sig här till det man har kallat lagens tredje bruk som förekom i den sena ortodoxin och speciellt i pietismen. I en refererad långfredagspredikan år 1788 betonade han att läran om rättfärdiggörelsen av nåd allena ”i synnerhet effter reformationen blifwit missbrukad til täckemantel för ogudaktigt lefwerne”. Ett rättfärdigt folk var ett folk ”som sig om goda gärningar beflitar”. Som Pentti Virrankoski har konstaterat sammanfaller Chydenius uppfattningar här med dem hans lärare, den finske pietisten Johan Wegelius d.y. framförde i sin postilla och som också fanns hos ärkebiskop Mennander.
Anders Chydenius blev som en av åtta präster 1791 av domkapitlet i Åbo ombedd att komma med ett utlåtande om en provpsalmbok som domkapitlet i Uppsala ville få godkänd till jubelfesten i mars 1793. Jacob Tengström som kanske stod bakom förslaget att man skulle vända sig till Chydenius avgav själv ett förslag till domkapitlets utlåtande om psalmboksförslaget som var så kritiskt att domkapitlet vägrade godkänna det. Chydenius avgav sitt utlåtande den 6 december 1792 och behandlade på grund av tidsbrist bara 167 av de 311 psalmer som domkapitlet skickat till honom. Han var inte på långt när lika kritisk som Tengström, även om han betonade att det inte var tillräckligt att man hade rimslut och stavelser i ordning i psalmerna. De borde vara ”rika på tankar och fulla med eld och anda”, och försoningsläran borde inta den centrala platsen i psalmboken. I sina kommentarer till de olika psalmerna föreslog han uteslutning av några psalmer och stannade oftast vid formella synpunkter när det gällde dem som krävde språkliga och innehållsliga omarbetningar. Han påtalade även direkta tankefel i en del psalmer och gav förslag på inte bara nya rader utan också helt nya verser till några av psalmerna. Förvånansvärt sällan fäste Chydenius uppmärksamhet vid teologiska frågor utöver den allmänna målsättningen för psalmboken. En klar pietistisk kommentar var att han ville utesluta vers 7 i psalm 14 eftersom den var ”wåra säkra Christnas symbolum”, d.v.s. den trosbekännelse som de som inte kommit till en levande tro bekände sig till. Det är förståeligt att han inte hade möjlighet att avdela tid för granskningen av psalmboksförslaget inom den angivna ytterst korta tidsfristen, överhopad som han var av ”trägna ämbetsgöromål”. Utöver de omfattande uppgifterna som kyrkoherde och kontraktsprost hade han lett slutförandet av ombyggnaden av kyrkan och fortsatt med förnyandet av gravgården och muren kring kyrkan med sina tre kyrkogårdsportar samt en del andra byggnader. Han deltog därtill i riksdagen år 1792.
Anders Chydenius har när det gäller hans teologiska åskådning ibland hänförts till upplysningsteologerna. Man har då hänvisat till hans samhällsintresse och hans tilltro till människans förmåga att förändra och forma samhället i en rätt riktning. Han var tydligt påverkad av naturrättslig filosofi, använde sig i sin framställning av wolffska metoder och representerade en supranaturalistisk åskådning, d.v.s. hävdade förekomsten av en högre och fullkomligare verklighet som var otillgänglig för förnuftet men som man fick del av genom den särskilda uppenbarelsen. Det man mera sällan reflekterat över är varför Chydenius i likhet med en del andra präster i samtiden var verksam på så många fält. Som ordförande i sockenstämman fick en kyrkoherde automatiskt ansvaret för socknens utveckling i alla avseenden. Det innebar att det var hans uppgift att allsidigt utveckla näringslivet, fattig- och sjukvården, jordbruket, undervisningen och det sedliga livet. De mera framstående representanterna för prästeståndet blev valda till riksdagen och fick därtill ansvar för hela landets politiska och ekonomiska utveckling. Prästerna kunde genom sina studier vid universiteten och genom sin beläsenhet tillägna sig de nya naturvetenskapliga rönen och såg som sin plikt att förmedla dem till sina församlingsmedlemmar. Chydenius mångsidiga verksamhet måste ses mot den här bakgrunden, men av det kan man inte dra direkta slutsatser om hans teologi.
Som Carola Nordbäck har visat kan man i Chydenius budordspredikningar finna tydliga belägg för att han i sin argumentering för budens giltighet hänvisade till förnuftet, erfarenheten och naturrätten. På frågan varför han gjorde det svarade han själv att när folk ville få förnuftsmässigt acceptabla argument för varför man skulle följa buden och tro på kyrkans lära, gällde det att förklara och uttyda allt och ge för förnuftet begripliga svar. Det var alltså apologetiken som krävde naturrättsligt, förnuftigt och erfarenhetsmässigt hållbara svar. Målet för det mänskliga livet var timlig och evig lycksalighet. En djupare analys av Chydenius utläggningar av buden och i synnerhet av trosartiklarna visar att det var Bibeln, tolkad enligt ortodoxins syn som en ofelbar källa till kunskap, och kyrkans fastställda lära som var grunden inte bara för hans teologiska åskådning utan också för hans politiska verksamhet. Medan man i samtiden och också bland teologerna kunde förhålla sig kritisk till budens lämplighet som rättesnöre för sedeläran och inte accepterade till exempel treenighetsläran eller försoningsläran så fann Chydenius ingen anledning att rikta kritik mot vare sig Bibeln eller kyrkans lära. Han omfattade Bibelns kronologi och skapelseberättelse och utlade försoningsläran på ett för ortodoxin acceptabelt sätt. Hans syn på nådemedlen och på lagens uppgift som tuktomästare till Kristus och vikten av att dela lag och evangelium på ett rätt sätt var i samklang med ortodoxa uppfattningar. Han lade vikt vid hela församlingens fostran till goda seder och till en grundläggande kunskap om den kristna tron och tillgrep gängse bestraffningsmedel när det gällde att inskärpa betydelsen av god kristen sed.
Det mest utmärkande draget i Chydenius teologiska åskådning är i alla fall den pietistiska utläggningen av trosläran. Den finns belagd i hans tryckta och refererade predikningar, i hans brevväxling och i själasörjarverksamheten. För pietisterna var Bibeln som källa till kristen kunskap helt central och i Chydenius predikningar hänvisas på ett till och med tröttande sätt oupphörligt till olika bibelställen som stöd för framställningen. Chydenius omfattar pietisternas syn att endast omvända präster kan fungera som andliga ledare eftersom de har egna erfarenheter av trons sanningar. I hans kyrkosyn finns en klar uppdelning mellan den yttre församlingen och de sant troende, ecclesiolan, som han samlade till särskilda konventiklar efter den vanliga gudstjänsten. Nådens ordning spelar en central roll i hans syn på en människas nödvändiga andliga utveckling. Det räcker inte med att man blir döpt och får del av nattvarden. Människan måste genom den heliga Anden bli uppväckt och upplyst genom lag och evangelium. All predikan måste ytterst syfta till att individer omvänder sig och blir pånyttfödda. Därför intar bevekandet av viljan eller ”bestormningen” en viktig del inte minst i slutet av hans predikningar. Rättfärdiggörelsen sker på ortodoxt sätt forensiskt i himlen. Därefter följer helgelsen, som Chydenius betonar starkt inte minst i relation till herrnhutismen, som förnekade betydelsen av goda gärningar. För Chydenius står det klart att en levande tro alltid måste följas av goda gärningar även om man aldrig uppnår en fullkomlig helgelse på jorden. Lagens tredje bruk med uppmaningar till ett rättfärdigt liv blir ett viktigt inslag i hans förkunnelse. En följd av detta är att gränsdragningen till det som kan uppfattas som ”världsligt” blir viktig. Chydenius betonar betydelsen av ett enkelt liv, varnar för lyx och utsvävningar, överdrivet alkoholbruk och förlustelser i form av dans och nöjen. Däremot har han stor förståelse för musik och är själv en aktiv musiker i sin kammarorkester.
Anders Chydenius var en företrädare för en pietistisk trosåskådning på ortodox grund i en tid präglad av upplysningstidens individualism och framhävande av förnuft, erfarenhet och naturrätt. Både hans samhälleliga och religiösa verksamhet präglas av en enhetlig personlig åskådning som hämtat element från olika håll i samtiden, inte minst under studietiden och den politiskt aktiva perioden. Den pietistiska grundsynen fick han impulser till redan i sitt barndomshem och under sin skolgång. Den fördjupades genom inflytelser från Johan Wegelius, Erik Pontoppidan, Johann Jakob Rambach och Johan Möller och blir speciellt tydlig i hans utläggningar av den andra trosartikeln, de refererade predikningarna, breven och i hans själavårdande korrespondens med Anna Kristina Silahka.
Gustav Björkstrand
Källor och litteratur
Riksarkivet, Helsingfors
Finska Kyrkohistoriska Samfundets arkiv (FKHS), Referat av Anders Chydenius predikningar hållna 1786–1788, signum C 28.
Akiander, Matthias, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider, 2. delen, Helsingfors: Kejserliga Alexanders-Universitetet 1858.
Arffman, Kaarlo, ”Henkilökuva: Anders Chydenius”, Kristinuskon historia 2000. [3], Kristinusko Suomessa, Espoo: Weilin & Göös 2000, s. 94–95.
Björkstrand, Gustav, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 772, Helsingfors 2012.
Kansanaho, Erkki, Wegeliuksen postillan lähteet ja teologia, Suomalaisen teologisen kirjallisuusseuran julkaisuja 53, Helsinki 1950.
Krook, Tor, Anders Chydenius. Samhällsreformator och församlingsherde, Helsingfors: Förbundets för svenskt församlingsarbete i Finland bokförlag 1952.
Krook, Tor, ”Församling och prästerskap”, Karleby sockens historia I, Karleby: Karleby sockens historiekommitté 1967, s. 187–300.
Laasonen, Pentti, Finlands kyrkohistoria 2. Åren 1593–1808, Skellefteå: Artos 2000.
Lenhammar, Harry, ”Gustaviansk tid från 1772 till 1792”, Lennart Tegborg & Harry Lenhammar (red.), Sveriges kyrkohistoria. 5, Individualismens och upplysningens tid, Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd 2000, s. 124–170.
Nordbäck, Carola, Lycksalighetens källa. Kontextuella närläsningar av Anders Chydenius budordspredikningar, 1781–82, Åbo: Åbo Akademis förlag 2009.
Schmidt, Wolfgang, Finlands kyrka genom tiderna. En översikt, Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag 1940.
Vikström, Erik, Ortotomisk applikation. Bibelordets tillämpning och delning enligt den konservativa pietismens predikoteori, Acta Academiae Aboensis Ser. A Humaniora 48:2, Åbo 1974.
Virrankoski, Pentti, Anders Chydenius. Demokratisk politiker i upplysningens tid, Stockholm/Helsingfors: Timbro/Söderströms 1995.
Virrankoski, Pentti, ”Anders Chydenius (1729–1803). Kokkolan kirkkoherra, valtiopäiväedustaja, yhteiskunnallinen kirjailija”, Hannu Mustakallio (toim.), Kirkollisia vaikuttajia. Pyhästä Henrikistä nykypäivään, Studia Biographica 10, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2012, s. 137–146.