Efter riksdagen 1765–1766 följde en mera stillsam period i Anders Chydenius skriftställarskap. En bidragande orsak till detta var det ökande antalet arbetsuppgifter som kyrkoherdetjänsten i Gamlakarleby förde med sig. I mitten av 1770-talet återupptog han emellertid sin skriftliga verksamhet. År 1776 deltog Anders Chydenius i en uppsatstävling utlyst av Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Ämnet för tävlingen var den handel som bedrevs på landsbygden och som sedan länge varit strikt begränsad. Enligt det merkantilistiska synsättet skulle handeln vara koncentrerad till städerna. Åren 1765–1766 hade Chydenius krav på handelsfrihet varit riktat mot köpmannaeliten i Stockholm. I sitt tävlingsbidrag Lanthandel (1777) riktade han nu sin kritik mot hela systemet, som beviljade en samhällsgrupp monopol på den mest centrala delen av handeln. Med hjälp av österbottniska exempel ville Chydenius visa att handelsbegränsningarna ledde till ineffektivitet och tilläggskostnader i de agrara näringarna, vilket i sin tur inverkar menligt på hela rikets välstånd och framgång.
Regeringens planer 1774 på att koncentrera all handel längs Bottniska vikens östra kust till Kaskö hade fått Chydenius att fatta pennan och skriva en lång artikel där han kritiserade dessa planer (Ändring i seglationsfriheten). Chydenius vädjade dels till geoekonomiska fakta, dels till den skada ett projekt av den här typen skulle åsamka konungens popularitet. Chydenius argument förefaller för egen del ha bidragit till att man övervägde frågan på nytt och i slutet av 1777 bekräftade Gustav III åter stapelfriheten för städerna i mellersta och norra Österbotten. Gamlakarlebyborna beslöt att fira den lyckliga utgången av frågan på kungens födelsedag den 24 januari 1778. Anders Chydenius höll festtalet (Födelsedagstalet), i vilket han hyllade Gustav III. Enligt Chydenius hade frihetstiden lett till anarki, en situation där ”Alla wille styra men ingen lyda” och där ett fåtal självsvåldiga individer skodde sig på de andra medborgarnas bekostnad.
I den rådande situationen hade en person i Chydenius ställning knappast möjlighet att bruka en annorlunda retorik. Före riksdagen 1778–1779 där den sanna karaktären av Gustav III:s styre avslöjades, kunde Chydenius i likhet med många av sina samtida helt ärligt tro på kungens nya system. Pentti Virrankoski har hävdat att Chydenius målmedvetet ”uppfostrades” till gustavian, särskilt av rikshistoriografen Anders Schönberg, Chydenius vän sedan många år.
Tjänstehjonens ställning blev ett hett samtalsämne i slutet av 1770-talet. Det var särskilt jordägarna i Gävleborgs län som led brist på tjänstefolk och klagade på dessas självsvåldiga beteende. Bland annat utlottning av tjänstehjon till husbönderna föreslogs som en lösning på problemet och överlag förespråkades en strängare disciplin. Redan i sina första skrifter på 1760-talet hade Anders Chydenius krävt förbättrade villkor för tjänstehjonen och det var åsikter av den här typen som nu fick honom att kasta sig in i en tidningsdebatt vars häftighet och omfattning sällan hade skådats. Chydenius person och hans åsikter blev det mest centrala i debatten vid årsskiftet 1778–1779, när han efter ankomsten till riksdagen i Stockholm gav ut skriften Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt, där han utvidgade kravet på näringsfrihet att gälla även det lägsta samhällsskiktet.
Chydenius krävde att tjänsteplikten skulle upphävas och att man skulle skapa en arbetsmarknad som grundade sig på avtalsfrihet. Regeringens förslag till ny tjänstehjonsförordning gick huvudsakligen i samma riktning. Även om Chydenius vill ge en annan bild, åtnjöt de rådande bestämmelserna inte ett brett stöd, särskilt med tanke på att de i praktiken knappast alls följdes. Det som gör Chydenius förslag så anmärkningsvärt är dess principfasthet: hans åsikter grundade sig på en uppfattning om alla människors lika värde och de mänskliga rättigheternas oförytterlighet. Chydenius hade turen att bli sekreterare i det utskott inom prästeståndet som förberedde ärendet. Majoriteten inom ståndet motsatte sig emellertid reformen och Chydenius blev tvungen att skriva ett utlåtande (Utlåtande över tjänstehjonsstadgan 1779) där man bland annat föreslog att de fasta lönetaxorna skulle behållas och att man skulle bestämma en övre gräns för det antal tjänstehjon som fick anställas på en gård. När det visade sig att det bara var bondeståndet som stödde reformen, lät kungen saken falla. Debatten i pressen fortsatte emellertid ännu efter att riksdagens hade avslutats och Chydenius gjorde sitt sista inlägg i augusti 1779.
Rikdagen var 1778–1779 sammankallad för första gången sedan Gustav III:s statskupp och man väntade med spänning på vilket utrymme kungen till syvende och sist skulle ge riksdagen. Också Chydenius grunnade på detta innan riksdagen inleddes och i utkastet till Tankar (Undersökning om årstjänst) förmodade han att den ”milda konungen” i regeringsformen 1772 klart hade tilldelat riksdagen den lagstiftande makten. Vid riksdagen blev det klart att kungen tolkade regeringsformen på ett annat sätt; exempelvis tjänstehjonsstadgan behandlades inte som ett lagstiftningsärende utan som ett ekonomiskt ärende och ständerna ombads därför endast komma med ett utlåtande i frågan. I den slutgiltiga versionen av Tankar strök Chydenius påpekanden av den här typen: kritik av grundlagarna hade kunnat äventyra genomförandet av reformerna.
Vid samma tid som Tankar utkom gjorde Chydenius å andra sidan ett uttalande i prästeståndets plenum (Memorial om bevillningar), där han tydligt motsatte sig kungens maktambitioner. I sak handlade det om övervakningen av statsfinanserna, ett tema som hade engagerat Chydenius redan under riksdagen 1765–1766. Kungen avsåg att informera endast det hemliga statsutskottets medlemmar om det finansiella läget i landet. Medlemmarna representerade endast de tre högsta stånden och hade tystnadsplikt. Med hänvisning till regeringsformen ansåg Chydenius att ständerna inte kunde gå med på nya bevillningar om de inte delgavs tillräcklig information om hur stort behovet av pengar var och till vad pengarna skulle användas. Därtill föreslog han att man skulle begränsa tiden för hur länge bevillningarna skulle tas ut, vilket i praktiken skulle ha betytt att man införde periodicitet för sammankallande av riksdagen. Chydenius var med andra ord beredd att utmana Gustav III åtminstone i den här frågan, något som inte ens av oppositionens ledande män ansågs vara särskilt klokt.
Religionsfrihetsfrågan var en annan fråga som vid den här tiden förde Chydenius i nära kontakt med kungen. Inom forskningen råder det divergerande åsikter om vem som tog initiativet i frågan, Gustav III eller Chydenius (och hans närmaste krets). Ett initiativ att utvidga de religiösa rättigheterna för andra kristna samfund än det evangeliskt-lutherska passade bra in i Gustav III:s ”upplysta” profil och han var inte heller sen att utnyttja den utländska propagandanytta som projektet förde med sig. Som Gustav Björkstrand visar var religionsfrihetstanken inte främmande för Chydenius, även om han inte tidigare hade fört fram den. Även taktiska skäl har onekligen legat bakom Chydenius handlande: i det rådande systemet var det nödvändigt att stå på god fot med kungen om man då eller senare hade för avsikt att framgångsrikt driva en fråga. I sina självbiografiska texter (Självbiografi och Levnadsbeskrivning1) hävdar Chydenius att det var han som tog initiativet i religionsfrihetsfrågan och att han också själv i huvudsak är den som författat Religionsfrihetsmemorialet. Enligt Chydenius kom kungen med som beskyddare av projektet först i det skedet när frågan skulle läggas fram för ständerna. Det fanns ett klart behov av beskydd; majoriteten av prästeståndets ledamöter motsatte sig reformen frenetiskt.
Om Chydenius medvetet hade fikat efter kungens gunst lyckades han nästintill perfekt i sin strävan. I slutet av riksdagen fick Chydenius tillfälle att ingående diskutera förhållandena i sina hemtrakter med kungen, ”i synnerhet om wägarne til Sawoland”, d.v.s. det aktuella projektet att bygga en vägförbindelse mellan Gamlakarlebytrakten och inlandet. Efter riksdagen hedrades Chydenius och de andra präster som arbetat för utökad religionsfrihet med doktorsgraden, vilket i sin tur kraftigt spädde på anklagelserna om att Chydenius endast hade agerat ombud för kungen och således främst drivit sitt eget intresse. Gustav III var och förblev en motsägelsefull person både för Chydenius och för hans samtida.
Efter riksdagen 1778–1779 uttalade sig Chydenius inte offentligt i politiska frågor på över ett decennium. Man kan endast spekulera kring orsakerna och i vilken mån valet att tiga var en reaktion på Gustav III:s allt mer självrådiga styre. Tryckfrihetsförordningen 1780, som i praktiken avskaffade den tryckfrihet Chydenius tillsammans med andra hade varit med om att genomdriva, kan nämnas som ett exempel. Chydenius ämbetsgöromål krävde samtidigt allt mer av hans tid. År 1781 utnämndes han till kontraktsprost och under senare hälften av 1780-talet var han fullt sysselsatt med utvidgningen av sockenkyrkan. Han bibehöll sitt intresse för skrivandet, men teologie doktor Chydenius riktade nu sitt fokus på teologin: åren 1781–1785 publicerades hans omfattande tävlingspredikningar, sammanlagt ca 1 050 sidor.
Anders Chydenius valdes till riksdagsman en tredje gång 1792 då riksdagen hölls i Gävle. Åtminstone i Österbotten ansågs han klart vara rojalist. Även om vi inte känner till Chydenius åsikter om Gustav III:s metoder var han kanske tillfreds med en del av resultaten. Antagligen gillade han att böndernas ställning hade förbättrats och att de ofrälse ståndens inflytande hade ökat. Möjligheten att igen få en chans att föreslå åtgärder för att rädda landets svaga ekonomi och penningsystem kan ha lockat honom att resa till Gävle. Chydenius hävdar att han i Gävle överräckte sin ”finance-plan” till kungen, en plan vars innehåll man inte närmare känner. I prästeståndet framförde Chydenius bitande kritik (Utlåtande angående riksgäldssedlar) mot det finansiella kaos som bland annat utgivningen av de så kallade riksgäldssedlarna hade orsakat. Som helhet betraktad blev den korta riksdagen 1792 av rätt liten betydelse för Chydenius.
Chydenius fortsatte att skriva under återstoden av sitt liv, i praktiken skrev han ännu när han låg på dödsbädden. Han var inte längre inblandad i politiken, men han hade trots det många järn i elden precis som under sina tidigaste verksamhetsår. Förslag til Lappmarkernes uphjelpande (1794–1795), som endast bevarats som manuskript, är en märklig plan med utopistiska drag för hur man i det nordligaste Lappland ska skapa ett samhälle präglat av fullständig näringsfrihet och med så få begränsningar som möjligt. I skriften Om saltpetter-sjuderierne, särledes i Österbotten (1795) attackerar Chydenius igen näringsrestriktionerna på sitt karakteristiska sätt. Den strategiskt viktiga salpetertillverkningen skulle bäst kunna säkerställas om den helt befriades från statlig styrning.
Chydenius blev invald i Finska Hushållningssällskapet genast den första hösten av sällskapets verksamhet 1797 och han tog också del i en av sällskapets första uppsatstävlingar. Ämnet för tävlingen var sättet på vilket man kunde öka böndernas produktivitet, men Chydenius fann orsaken till allmogens påstådda lättja i samhällets strukturer: bristen på näringsfrihet, handelsrestriktionerna, det överflödiga reglerandet – precis som i så många av sina tidigare skrifter. Finska lantbrukets upphjälpande (1799) är således en slags sammanfattning av Chydenius samhälleliga program, ett program som inte hade förlorat i radikalitet sedan det tidiga 1760-talet. Chydenius gjorde allt för att få skriften publicerad. När varken Finska Hushållningssällskapet eller boktryckarna i Stockholm vågade trycka skriften, vände sig Chydenius direkt till Kungl. Maj:t för att utverka tryckningstillstånd. Men i det överkänsliga censurklimat som rådde under Gustav IV Adolfs regering visade det sig omöjligt.
Särskilt under åren i Nedervertil hade Chydenius intresserat sig för praktisk medicin och redan i början av 1760-talet hade Chydenius och hans far fått erkännande för sina strävanden att sprida koppympningen bland allmogen. Kampen mot smittkopporna och de trägna försöken att befrämja koppympningen var målsättningar som följde Chydenius livet ut, även om andra uppdrag och göromål tog upp allt mer av hans tid under senare årtionden. Grundandet av Finska Hushållningssällskapet ingav nytt hopp. År 1799 skrev Chydenius Tanckar om koppympningen för allmogen i Finland. Han beskrev inte bara koppympningens historia särskilt i Österbotten och de olika ympningsmetoderna, utan han lade även fram en konkret handlingsplan för Finska Hushållningssällskapet med vars hjälp sällskapet skulle kunna väcka den slumrande ympningsverksamheten ur dess dvala. Men hushållningssällskapet kunde inte publicera skriften så som den var skriven: vaccination med kokoppor var det nya på området och kokoppsvaccinet höll på att ersätta den traditionella koppympningen. Dessutom ville sällskapet förstärka den vetenskapliga grunden för sin medicinska verksamhet. Saken utvecklade sig till en konflikt om auktoritet och prestige. Mot varandra stod Chydenius, som hade fyrtio års erfarenhet av koppympning, och hushållningssällskapets främsta medicinska expertis, som stödde sig på de senaste rönen inom vetenskapen. Chydenius skrift publicerades först efter hans död, dock av hushållningssällskapet.
Som bevis på Chydenius mentala spänst ännu under de sista åren kan man framhålla de tre skrifter han sände till hushållningssällskapet: en om opiumodling, en om potatisodlingens tidigaste skeden i Gamlakarlebytrakten och en rapport över årsväxten i samma trakter 1798.
Från hela den tidsperiod som behandlas i det här bandet (1777–1803) har endast åtta brev skrivna av Chydenius bevarats. Det är svårt att skapa sig en klar uppfattning om omfattningen av Chydenius brevväxling, men de åtta breven representerar troligen endast en försvinnande liten del av hela korrespondensen. I breven till Jacob Tengström försöker Chydenius komma med goda råd och befrämja systersonen Jacobs karriär. Brevet till Nils von Rosenstein 1793 är anmärkningsvärt, eftersom Chydenius där förhållandevis förtroligt får möjlighet att redogöra för sin syn på upplysningen och makten, teman som legat hans hjärta nära i flera decennier.
När Chydenius blev invald i Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg författade han en självbiografi över sitt liv som lades i samhällets arkiv. En andra levnadsbeskrivning skrev han på sin dödsbädd i januari 1803. Anders Chydenius dog i Gamlakarleby den 1 februari 1803.
Maren Jonasson och Pertti Hyttinen