Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Tal vid Gustav III:s kröning

Tal vid Gustav III:s kröning, § 7

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 7.

Men här är än mera, som talar för vår Gustafs stora snille. Svenske män behöfde icke mera hämta bevis från främmande, vår Gustaf kommer hem, och då talar Hans goda sak för sig sjelf. Han vil icke ses, som en afgud på Thronen af sina Undersåtare långt ifrån, och hos menigheten intrycka en blind vördnad. Han vil vara känd som människia; född til millioners nytta. Han talar sjelf med sitt folk, Hans skarpsinnighet upsöker sanningen i en hast, Han afkläder med få frågor lastens och ilskans larf,1 så at de måste blygas för Honom i sin fula nakenhet; mogna Mäns rådslag blifva svigtande, då Han ser på saken, och gör öfver den sina anmärkningar.

Han talar med den noggranhet, och med så afpassade ord, at det väcker de klokaste mäns förundran. Hans uttryck äro intagande, af styrka och behagelighet så utmärkte, at de fastna djupt i undersåtares minne och blifva nästan outplånlige.

Det har väkt hela Europas förundran at höra en Svensk Konung sjelf tala til en hel menighet, til Riksens församlade Ständer.2 En rar händelse, den tide-böckerna ej böra förgäta at lämna til sednare Konungars efterdömme, och vår Gustafs ära.

Yppersta talare, våga aldrig vid stora Högtideligheter, nyttja andra ord, än dem ögat då leder dem til, och de med mogen tanka förut upteknat; men kommen I vår tids mästare, kommen från alla hyfsade folkslag och hören vår unga Konung tala utantil, i ett så rörande ämne, med den yppersta behagelighet, hög röst och Kongelig värdighet, som trängde sig i en hast til undersåtares hjertan, och pressade en ström utur deras ögon öfver en saknad och mild Konung, som, under Gustafs ömmaste uttryck för Svears väl, förvandlades til glädie-tårar. Kommen, säger jag, och betrackten detta, här finnen I eder Öfver-Man; Talare! Tror eder icke hinna up vår Gustaf, ty Han är vuxen ifrån eder; men låter icke en hemlig afvund-sjuka göra eder stumma; utan täfler eder emellan, at för folket qväda om vår Stora Gustafs makalösa snille.

Än faller mig något in härvid, och jag är för mycket rörd af vördnad för vår stora Konung, at kunna tiga dermed.

Riksens-Ständer, som under ömmaste känslor sjelf hört sin Konung tala, sågo sig icke i stånd, at gifva sina hemma varande medbröder nog höga intryck om sin nya Styres-mans snille och hjerta; de begärte derföre sin Förstes tal i folkets händer, och ville låta dem ärfara, hvad de känt hos sig sjelfva. Det lades up flera gångor,3 det lästes med tusende frögde-betygelser, och glädje-rop, det lopp ut4 i en hast til de flästa Europeiska Håf, öfversattes på flera språk och lästes med allmän förundran. Talet är kort, men så sinrikt, at det röjer den största styrka, och har jag hört Mästare upriktigt intyga, at ingen i Sverige hade kunnat göra det så godt.

Gustafs tanke- och skrifsätt blef derigenom så utmärkt, at Han behöfver allenast skrifva en rad, för at kännas igen ibland tusende.

Sic linea prodit Apellem.5

Monarker! I Jorde-Rikens Gudar! Hvar äro Edra Mäster-stycken? Hvarföre talen I icke sjelfve til folket? Är det icke nog värdigt för Eder? eller viljen I helsas för det I icke ären? Kommer til vår unga Gustaf, Han skall lära Eder at göra såsom Han; så skall ock Edert folk välsigna Eder, och då först torden I medgifva, at vår Gustaf ändock behållit priset.


  1. ansiktsmask, förklädnad
  2. tala ... til Riksens församlade Ständer: Gustav III:s tal till ständerna gavs ut i tryck, Hans kongl. maj:ts tal, til riksens ständer uppå riks-salen wid riksdagens början den 25 junii 1771 (1771). Det här var Gustav III:s första tal till ständerna som kung. Att kungen själv talade på riksdagen var inte givet, men Gustav III använde under hela sin regeringstid konsekvent riksdagstalen som en politisk kanal. I detta tal vid riksdagens öppnande sommaren 1771 hade Gustav III bl.a. beskrivit sig själv som ”den förste Medborgare ibland ett Fritt Folk”.
  3. Det lades up flera gångor: det trycktes i flera upplagor
  4. lopp ut: spred sig
  5. Sic linea prodit Apellem: Lat. ”så röjer penseldraget Apelles”. Åsyftar den grekiske målaren Apelles.

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: