Föregående avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 10
Följande avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 12
§. 11.
Riket hade under förflutna tider fått kännas vid svåra utskylder. Rikets Stat1 hade förökts och hus-hållningen vid Håfvet fordrade äfven en omtänksam noggranhet. Gustaf ha18de ej förr stigit på Svenska Thronen, än Han var omtänkt på en förbättrad Håf-hållning. Han hade såsom Kron-Prins och Medborgare hört menighetens suckar. Han ville såsom Regent icke draga dem öfver sig, och Hans ära var högre, än at den kunde sökas uti en lysande fåfänga.
Han försakade de kitlande och kostsamma nöjen, Skåde-spelen.2 Gustaf fann nu för sig en större skåde-plats. Han bevandrade åtskilliga främmande Landskaper och deras Håf, Han betracktade dem icke med en flycktig förundran; ty Han var mogen at dömma om menniskors goda och onda gjärningar. Stadd på utländsk botn, vistande vid det mäst lysande Håf i Europa, och likasom omringad af all fåfängans prakt, gör Han i sin egen Håf-hållning märkeliga3 inskränkningar, och förvisar en hel troup Franska Comedianter ifrån sitt Håf.4
Svenska folkets fägnad häröfver var obeskrifvelig; men belackare ville göra det til intet, i folkets tankar, tils menigheten genom trycket förvissades härom.
Vår Dyre Gustaf öfverhopades med många förböner, för dessa fåfängelighetens värktyg; men förgäfves. Här rögde sig den äkta menniskjo-kärleken, den få rätt känna. At fara så hårt med flera, ansågs såsom stridande emot Gustafs ömma hjerte-lag; det hade ock varit så, om dessa icke riktat sig af Hans och Dess undersåtares nödvändigheter; i vällust förtärt den fattigas svett, och kunnat omskapa Svenska folket til veklingar. Hvad hade då denna barmhertighet varit? icke annat än en19 grymhet emot sig och undersåtare. Svaga Prinsar känna ej detta, och under ömhet emot några, sätta andra i slafveri. Men Gustaf var för stor at kunna förblindas af sken-fagra skäl. Här får Hans Krona genom den äkta dygden en dubbel glans, och Han vinner en ny seger öfver våra hjertan.
Du, O Gustaf, tål icke se den fattiga utarmas genom Ditt öfverflöd; Du vil draga oket jämt med Dina Undersåtare, och med Din hand taga under dens börda, som vill digna.
Du folkets Vän bör ock derföre hafva rum ibland verldenes stora Konungar.
§. 11.
Riket hade under förflutna tider fått kännas vid svåra utskylder. Rikets Stat5 hade förökts och hus-hållningen vid Håfvet fordrade äfven en omtänksam noggranhet. Gustaf ha18de ej förr stigit på Svenska Thronen, än Han var omtänkt på en förbättrad Håf-hållning. Han hade såsom Kron-Prins och Medborgare hört menighetens suckar. Han ville såsom Regent icke draga dem öfver sig, och Hans ära var högre, än at den kunde sökas uti en lysande fåfänga.
Han försakade de kitlande och kostsamma nöjen, Skåde-spelen.6 Gustaf fann nu för sig en större skåde-plats. Han bevandrade åtskilliga främmande Landskaper och deras Håf, Han betracktade dem icke med en flycktig förundran; ty Han var mogen at dömma om menniskors goda och onda gjärningar. Stadd på utländsk botn, vistande vid det mäst lysande Håf i Europa, och likasom omringad af all fåfängans prakt, gör Han i sin egen Håf-hållning märkeliga7 inskränkningar, och förvisar en hel troup Franska Comedianter ifrån sitt Håf.8
Svenska folkets fägnad häröfver var obeskrifvelig; men belackare ville göra det til intet, i folkets tankar, tils menigheten genom trycket förvissades härom.
Vår Dyre Gustaf öfverhopades med många förböner, för dessa fåfängelighetens värktyg; men förgäfves. Här rögde sig den äkta menniskjo-kärleken, den få rätt känna. At fara så hårt med flera, ansågs såsom stridande emot Gustafs ömma hjerte-lag; det hade ock varit så, om dessa icke riktat sig af Hans och Dess undersåtares nödvändigheter; i vällust förtärt den fattigas svett, och kunnat omskapa Svenska folket til veklingar. Hvad hade då denna barmhertighet varit? icke annat än en19 grymhet emot sig och undersåtare. Svaga Prinsar känna ej detta, och under ömhet emot några, sätta andra i slafveri. Men Gustaf var för stor at kunna förblindas af sken-fagra skäl. Här får Hans Krona genom den äkta dygden en dubbel glans, och Han vinner en ny seger öfver våra hjertan.
Du, O Gustaf, tål icke se den fattiga utarmas genom Ditt öfverflöd; Du vil draga oket jämt med Dina Undersåtare, och med Din hand taga under dens börda, som vill digna.
Du folkets Vän bör ock derföre hafva rum ibland verldenes stora Konungar.
§ 11
Suuret menot ovat menneinä aikoina koetelleet valtakuntaa. Valtakunnan menosääntöä oli paisutettu, ja myös hovin taloudenpitoon tarvittiin huolellista tarkkuutta. Heti noustuaan18 Ruotsin valtaistuimelle Kustaa huolehti hovin talouden paremmasta hoitamisesta. Hän oli kruununprinssinä ja kansalaisena kuullut suuren yleisön huokaukset. Hän ei halunnut hallitsijana kuulla niitä häneen itseensä kohdistuvina, eikä hänen korkea kunniansa ollut tavoiteltavissa loistavan turhuuden keinoilla.
Hän hylkäsi kutkuttavat ja kalliit huvit, näytelmät.9 Kustaalla oli nyt edessään laajempi näyttämö. Hän vieraili useissa vieraissa maissa ja niiden hoveissa. Hän ei tarkastellut niitä pintapuolisesti ihmetellen; olihan hän kypsä arvioimaan ihmisten hyviä ja pahoja tekoja. Oleskeltuaan ikään kuin kaiken yltäkylläisen turhuuden ympäröimänä vieraalla maaperällä, Euroopan loistavimmissa hoveissa, hän rajoittaa omaa hovinpitoaan merkittävästi ja karkottaa hovistaan kokonaisen ranskalaisen teatteriseurueen.10
Ruotsin kansa iloitsi tästä sanoin kuvaamattomasti, mutta parjaajat halusivat mitätöidä asian, pyyhkiä sen kansan mielestä, kunnes suuri yleisö sai siitä varmuuden painomusteen välityksellä.
Kallisarvoiselle Kustaallemme esitettiin monia aneluita näiden turhuuden välikappaleiden puolesta, turhaan tosin. Tässä ilmenee aito ihmisrakkaus, jota vain harvat todella tuntevat. Noin suuri kovuus useita ihmisiä kohtaan arveltiin Kustaan lempeän mielenlaadun vastaiseksi; niin asian laita olisi varmasti ollutkin, elleivät nämä ihmiset olisi rikastuneet hänen ja hänen alamaistensa välttämättömien tarpeiden kustannuksella, nautiskelleet hekumassaan köyhien hikisen uurastuksen tuloksista ja elleivät he olisi voineet muokata Ruotsin kansaa uudelleen veltoiksi raukoiksi. Mitä laupeus olisi tässä tapauksessa ollut? Ei muuta kuin19 julmuutta häntä itseään ja alamaisia kohtaan. Heikot ruhtinaat eivät tätä käsitä, ja osoittaessaan lempeyttä muutamille he orjuuttavat toisia. Kustaa oli kuitenkin niin suuri, etteivät näennäisen kauniit perustelut pystyneet sokaisemaan häntä. Tässä yhteydessä hänen kruununsa saa aidosta hyveellisyydestä kaksinkertaisen loisteen ja hän saa uuden voiton sydäntemme valtiudessa.
Kustaa, Sinä et siedä nähdä köyhän köyhtyvän Sinun yltäkylläisyytesi takia; Sinä tahdot kantaa iestä alamaistesi rinnalla ja kannatella kädelläsi kuormansa alla horjuvan taakkaa.
Sinulla, kansan ystävä, on siitäkin syystä sijasi maailman suurten kuninkaiden joukossa.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 10
Följande avsnitt: Tal vid Gustav III:s kröning, § 12
Platser: Europa Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi)
Personer: Adolf Fredrik (Adolph Friedric) Du Londel, Louis Gustav III (Gustaf d:n 3:die, Konung Gust. den 3) Lovisa Ulrika (Lovisa Uldrica)
Bibelställen:
Teman: