Den första veckan i november 1765 gav Lars Salvius tryckeri ut Anders Chydenius skrift Omständligt svar, som Chydenius arbetat på sedan sommaren. Den 153-sidiga skriften gör skäl för sin titel: Chydenius går detaljerat igenom och vederlägger alla motargument som hade framförts mot hans skrift Källan Til Rikets Wan-Magt, som kom ut på våren samma år. Omständligt svar var den andra fasen i hans motattack; den första, Den nationella vinsten, gav han ut i juli. I sin Självbiografi (1780) hävdar han att han lyckades tysta sina motståndare: ”jag hade starkare laddat, än de kunde föreställa sig”.
I november 1765 fattade ständerna beslut i det ärende som var den ursprungliga orsaken till att Chydenius rest till riksdagen: stapelstadsfrågan. De bottniska städerna Vasa, Gamlakarleby, Uleåborg, Björneborg och Härnösand beviljades alla aktiv stapelrätt, d.v.s. rätt att bedriva handel på utländska hamnar. Frågan avgjordes när en majoritet av borgarståndets ledamöter blivit övertygade om att stapelrätten borde utvidgas. De argument för utökad stapelrätt som Chydenius hade framfört på våren i sin skrift Vederläggning bidrog för egen del till åsiktsförskjutningen.
Den största delen av Chydenius tid upptogs hösten 1765 och våren 1766 av arbetet i olika deputationer och i prästeståndets plenum. I början av riksdagen hade Chydenius valts till ledamot i besvärs- och fiskerideputationerna. Som representant för prästeståndet fick han dessutom automatiskt plats i stora deputationen. Den hade bildats i mars 1765 genom att man fyllde ut sekreta utskottet med representanter från respektive stånd. Stora deputationens uppgift var att ta itu med några specialfrågor, såsom ständernas banks och växelkontorens administration och tryckfrihetsförordningen. I juni 1765 utsågs Chydenius till ledamot i bevillningsdeputationen och i augusti samma år i stora deputationens så kallade tredje utskott, vars uppgift var att förbereda tryckfrihetsärendet.
På grund av den rådande ekonomiska krisen steg spannmålspriset, vilket försvårade läget för de lägsta samhällsskikten. Spannmålshandeln hade koncentrerats i händerna på stockholmska köpmän. Av allt att döma såg Chydenius sin chans att fortsätta kampen mot produktplakatet genom att peka på de skadliga verkningarna av importbegränsningarna. Han skrev tre snarlika texter: dels Koncept till Larssons memorial, dels renskriften som Lars Larsson lämnade in till bondeståndet och dels memorialet Spannmålsbristen som Chydenius lämnade in till prästeståndet i eget namn. Argumenten är i mångt och mycket desamma som i Källan, även om produktplakatet inte explicit nämns i skriften. Den debatt som Källan hade väckt och som pågått i nästan ett år avslutades för Chydenius del i månadsskiftet mars–april 1766 när han publicerade sitt sista inlägg, Anvisning till svar.
I två skilda memorial behandlar Chydenus järnindustrin och dess ställning. Järnindustrin var landets främsta industrigren, men Chydenius ansåg att dess ställning var för stark. Via en av borgarståndets finska ledamöter i bergsdeputationen lade Chydenius i mars 1766 fram en avvikande åsikt, Flyttning av järnbruk, där han motsatte sig en lagändring som skulle ha gjort det möjligt att friare kunna flytta järnbruken utanför Bergslagen. Chydenius såg en risk i detta eftersom nya järnbruk skulle kunna hota landets skogsresurser och öka de redan övermäktiga bruksägarnas makt. En utveckling i den här riktningen skulle också orsaka förluster för lantbruket och andra näringar, ansåg Chydenius.
Jernkontoret, en skapelse av hattarnas ekonomiska politik, blev föremål för hård kritik när maktförhållandet mellan hattarna och mössorna förändrades 1765–1766. Det var speciellt kommerserådet Anders Nordencrantz som påstod att Jernkontorets låneverksamhet och stödköp av järn endast gagnade de stora exportörerna och höjde järnpriset. Borgarståndet föreslog att Jernkontoret skulle läggas ner. Chydenius lämnade in ett memorial till prästeståndet i slutet av mars 1766 där han i stor utsträckning upprepade sin lärofader Nordencrantz argument men också drev saken ett steg vidare. Järnhandeln kunde ställas på stabil grund bara om man öppnade för en helt fri konkurrens, vilket innebar att Jernkontoret måste avskaffas.
Anders Chydenius verksamhet inom bevillningsdeputationen vid riksdagen 1765–1766 är inte särskilt känd, eftersom den inte lämnat några spår i hans skriftliga produktion. Hans ställningstaganden i bevillningsdeputationen belyser emellertid ändå mycket väl hans synpunkter på nödvändigheten av mera öppenhet i administration och beslutsfattande. Under hela frihetstiden var skötseln av den statliga ekonomin strikt koncentrerad till sekreta utskottet. Ständerna tvingades många gånger fatta beslut om bevillningar, d.v.s. tillfälliga skatter, med bristfällig information om det ekonomiska läget som grund. Bönderna bar en stor del av skattebördan men saknade representation i sekreta utskottet där de ekonomiska besluten fattades.
Den ekonomiska krisen och mössornas nya övertag på riksdagen ledde till ökade krav på större öppenhet inom finansförvaltningen. Bevillningsdeputationen, som skulle lägga fram ett förslag på nya bevillningar, vägrade inleda sitt arbete innan sekreta utskottet gett mera detaljerade uppgifter om det ekonomiska läget i landet och om ändamålet för de nya bevillningarna. Tvisten, i vilken Chydenius var en av de mest aktiva förespråkarna för större öppenhet, ledde till slut i maj 1766 till att regeringens adliga ledare tvingades göra stora nedskärningar i de statliga utgifterna. Sekreta utskottet förlorade sin enväldiga makt i skötseln av den statliga ekonomin och riksdagens samtliga stånd övertog en del av denna makt. Så ökade öppenheten och de ofrälse ståndens inflytande.
Våren 1765 hade Chydenius tillsammans med några andra ledamöter aktiverat sig i tryckfrihetsfrågan. Han hade skrivit ett memorial i frågan och i augusti hade han blivit invald i stora deputationens tredje utskott, tryckfrihetsutskottet. Många av utskottets ledamöter ställde sig positivt till en utökad tryckfrihet och det var också de mest positivt inställda som mest aktivt deltog i utskottsarbetet. Chydenius lyckades nå en central ställning inom utskottet, både på ett idémässigt och på ett mera praktiskt plan. Betänkande om tryckfriheten 1765, lämnades in till stora deputationen i slutet av februari 1766 men är daterat i december 1765. Framställningen behandlade huvudsakligen tryckfrihetens praktiska gränser, men betänkandet innehöll också ett omvälvande förslag om en utbredd offentlighet för officiella handlingar. I själva verket var huvudmålet för många av dem som arbetade för en utökad tryckfrihet att göra bland annat riksdagens handlingar allmänt tillgängliga och möjliga att använda i politisk debatt och opinionsbildning. För Chydenius var frågan mera principiell: öppenhet, tillgång till information och diskussion var grunderna för ett bättre samhälle.
När debatten var som mest intensiv i april 1766 publicerade Chydenius sin översättning Kinesiska skrivfriheten, en propagandistisk text som med det på 1700-talet omhuldade ”lyckoriket” Kina som exempel pläderar för tryckfrihetens välsignelser. Det rör sig här om Chydenius egen översättning från danskan av en ursprungligen fransk Kinaskildring.
Det största stridsäpplet inom tryckfrihetsutskottet gällde förhandscensuren. Det stod i princip i en persons, censors, makt att bevilja eller låta bli att bevilja tryckningstillstånd. Chydenius pekade mycket tydligt på bristerna i det rådande systemet: risken för politiskt styrning, korruption och orättvis behandling. Beslutet att avskaffa förhandscensuren fattades med mycket liten marginal. I sin Självbiografi 1780 beskriver Chydenius det plötsligt uppkomna gynnsamma läget som ”ett lyckskott” som genom ”Försynen blifwit skänckt åt Swea Inbyggare”. Chydenius fick chansen att skriva utskottets ytterligare betänkande, Betänkande om tryckfriheten 1766, och kunde härigenom starkt påverka händelseförloppet, även om han i slutskedet av sakens behandling redan hade blivit tvungen att lämna riksdagen.
En av de svåraste utmaningarna vid riksdagen 1765–1766 var tyglandet av den kraftiga inflationen. Regeringen hade stannat för en lösning där myntets värde höjdes gradvis. På det här sättet försökte man lugna ämbetsmännen som fick sin lön utbetald i pengar och långivarna som hade utestående fordringar som skulle erläggas i sedlar. Också Chydenius understödde inledningsvis denna linje och han ifrågasatte ekonomie adjunkten vid Uppsala universitet Pehr Niclas Christiernins varningar om deflationens skadliga verkningar.1 Följderna av den utövade politiken blev allt tydligare under hösten 1765 när deponerade medel i allt snabbare takt togs ut från banken. Enligt Självbiografi fick detta Chydenius att tänka om. Han satte sig grundligare in i Christiernins och andra kritikers argument och före jul hade han redan författat ett memorial där han dömde ut den penningpolitiska linjen som valts.
När mösspartiets ledare vid riksdagen inte tog de varningar som Chydenius lade fram för dem på allvar, beslöt Chydenius att presentera saken för den stora allmänheten. Under våren 1766 skrev han därför stridsskriften Rikets hjälp. Genom att förtiga censorns tidigare förbud mot tryckning lyckades han utverka prästeståndets tryckningstillstånd. Följden blev att skriften orsakade stor uppståndelse när den kom ut i slutet av juni. Av allt att döma var det just den stora publicitet Rikets hjälp fick som ledde till kraftiga reaktioner bland mössornas ledare. Av rädsla för att opinionens tryck skulle beröva dem allmänhetens stöd för den valda linjen beslöt riksdagen att straffa Chydenius hårt. Det formella skälet för det stränga straffet var Chydenius påstådda kritik av ett redan taget ständerbeslut. Eftersom den frihetstida riksdagen var formellt ofelbar var ifrågasättande av tagna beslut straffbart.
”Jag hotades med Arrest, och något mera och råddes at rymma”, beskriver Chydenius situationen nästan femton år senare. Att han avstod från att lämna in Utkast till Självförsvar, där han formulerade sig i skarpa ordalag, och i stället nöjde sig med att lämna in en kortfattad formell ursäkt, Självförsvar, till prästeståndet behöver inte ha berott på att han hade hotats. Snarare torde det röra sig om en medveten taktik att försöka garantera en lycklig lösning på tryckfrihetfrågan som just då befann sig i ett avgörande skede. Prästeståndet beslöt att stänga ute Chydenius från det fortsatta riksdagsarbetet. Uteslutningen skulle omfatta även följande riksdag.
I Chydenius skriftliga kvarlåtenskap ingår Herdakväde som bevarats i en sentida avskrift. Av allt att döma skrev Chydenius sitt herdekväde rätt snart efter hemkomsten till Nedervetil. Medan rubriken antyder en galant pastoral, framstår detta herdekväde snarare som en sentimental uppbyggelseskrift, präglad av författarens personliga erfarenheter. Hur som helst avviker kvädet stilistiskt från Chydenius övriga alster. Mycket talar för att Chydenius efter det snöpliga slutet på riksdagsmannavärvet befann sig i något av en livskris. Det drastiska slutet på riksdagsvistelsen blandas med sorgen efter hans far, kyrkoherden i Gamlakarleby Jakob Chydenius, som hade dött på våren under sonens frånvaro i Stockholm. Som motvikt till det mörka lyfter han ändå fram sin älskade hustru och den kära församlingen i Nedervetil som alla väntat på hans återkomst. I deras sällskap önskade han nu fly världens fåfänglighet.
Riksdagen 1765–1766 var en helt exceptionell tid i Chydenius liv. Den efterlämnade också ett rikt skriftligt material som erbjuder stora möjligheter för forskningen. Chydenius skrev nästan utan uppehåll. Då också det övriga källmaterialet är ovanligt rikt är det möjligt att följa hans verksamhet så gott som dag för dag. Efter 1766 avtar takten och intervallen mellan de skriftliga alstren förlängs. Det är till stor del praktiska omständigheter som spelar in här. Hans ämbetsgöromål tar upp en allt större del av hans tid och det blir därför mindre tid över för skriftställeri. En delorsak kan också vara Chydenius besvikelse över det politiska systemet. Chydenius, som så aktivt bidragit till tryckfrihetsförordningen, utnyttjade själv tryckfriheten endast i ringa utsträckning, även om han av allt att döma nogsamt följde med hur saken utvecklade sig.2 Chydenius hörde till de första som kallades till ledamot av Aurora-sällskapet 1770, men av någon orsak utnyttjade han inte möjligheten att skriva i den av sällskapet utgivna första tidningen i Finland.
I början av 1767 började regeringen förverkliga sin plan på att stegvis höja myntets värde. Det här ledde till att sedlarna försvann ur cirkulation och att myntets värde steg brant. Kreditgivningen avstannade och många företagare fick oöverkomliga svårigheter med att betala av på sina tidigare krediter. Den allt djupare ekonomiska recessionen skärpte de politiska motsättningarna och kraven på urtima riksdag blev allt ljudligare. Motståndet från hovet, som hade lierat sig med ämbetsmännen, tvingade till slut regeringen att böja sig för kravet. Av rädsla för oroligheter beslöt man att hålla riksdagen 1769 i Norrköping i stället för i Stockholm.
Trots att de österbottniska kaplanernas rätt att välja en egen riksdagsman var lika omtvistad nu som vid föregående riksdag, valdes Chydenius till kaplanernas representant. Att de ekonomiska profetior Chydenius presenterat i Rikets hjälp hade besannats och att de politiska maktförhållandena förväntades svänga kan ha uppmuntrat Chydenius att försöka trots formfelet. Chydenius såg sig inte längre som mössa, men hattarna litade inte heller på honom. Chydenius åkte till Norrköping, men den här gången hade han inte tillräckligt inflytelserika gynnare. Han tvingades återvända hem när hans fullmakt till riksdagen inte godkändes.
Chydenius, som hade varit kaplan i Nedervetil kapellförsamling sedan 1753, utnämndes till kyrkoherde i Gamlakarleby 1770. Han hade sökt tjänsten redan 1766 efter sin fars bortgång, men den gången kom han inte på förslag. Tjänsten blev vakant igen efter bara några år och även om Chydenius ställdes först i tredje förslagsrum erhöll han en stor majoritet av väljarnas röster i själva valet. Vid valborgsmässotiden våren 1770 tillträdde han sin nya tjänst.
De sista stormiga åren av frihetstiden följde Chydenius således på ett betryggande avstånd från maktens centrum. Regeringens handlingsförmåga lamslogs av den ekonomiska krisen och partistridigheterna. Samtidigt präglades samhället allt mer av en söndrande polarisering mellan frälse och ofrälse. Hovkretsarna försökte utnyttja det kaotiska läget och öka kungens makt. En ny pådrivande aktör var den unge energiske kronprins Gustav.
Adolf Fredrik dog överraskande i februari 1771. Tronen bestegs av Gustav III som redan som prins gjort sig känd som upplyst och patriotiskt sinnad. Mången bland adeln, men också bland andra stånd som blivit besvikna på partiväldet, ställde nu sitt hopp till Gustav. Den unge regentens statskupp i augusti 1772 uppfattades allmänt som ett löfte om en ny tid. Det är ändå värt att notera att undersåtarna, som var beroende av den med nya maktbefogenheter försedde regentens gunst, knappast offentligt kunde ge uttryck åt sina ärliga åsikter och att åsikterna bearbetades med hjälp av målmedveten propaganda.
Det här gäller även Anders Chydenius, som höll ett tal till den nye regentens ära i samband med en fest som arrangerades i Gamlakarleby rådhus kröningsdagen den 29 maj 1772. Talet publicerades emellertid först efter statsvälvningen. Det är därför möjligt att Chydenius själv eller Pehr Wilhelm Wargentin, som stod för utgivningen, formulerade om texten så att den passade in i den nya politiska situationen. I sitt hyllningstal, rikt på panegyrisk dekorum, väver Chydenius skickligt in hårda krav på Gustav III: han skall vara en rättvis folkets tjänare, han skall hålla efter ämbetsmännen och han skall lyssna till sina undersåtar. Pentti Virrankoski för fram tanken att Chydenius redan före statskuppen blivit övertalad av de monarkistiskt sinnade och att talet således skulle ha hållits i den nu bevarade formen redan i maj 1772. Ett visst stöd för antagandet finner vi i Chydenius brev till Wargentin i början av 1773: det var först i samband med Gustav III:s makttillträde som det blev möjligt att hitta lösningar på de problem som den frihetstida regeringsformen hade gett upphov till, skriver Chydenius.
Det bevarade källmaterialet ger emellertid ingen säker information om hur Chydenius förhöll sig till Gustav III vid den här tidpunkten. Vissa av den nya administrationens åtgärder, såsom att kraftigt begränsa tryckfriheten, stod ju i skarp kontrast till Chydenius åsikter. Chydenius var inte rädd att trotsa också detta styre och gjorde det uttryckligen via offentligheten. År 1774 publicerade han en debattartikel i Dagligt Allehanda där han ifrågasatte regeringens plötsligt påkomna planer att koncentrera den österbottniska utrikeshandeln till en stad, Kaskö, och därigenom dra in den 1765 beviljade seglationsfriheten för ett antal österbottniska städer. Vid sidan av ekonomiska och juridiska argument förde Chydenius kraftigt fram åsikten att Gustav III via öppenhet och rättvisa måste göra sig förtjänt av folkets förtroende.
Maren Jonasson och Pertti Hyttinen