I det svenska riket hade man från 1500-talet framåt i alla regeringsformer, regentförsäkringar och religionsstadgor betonat att enhet i religionen var ett grundvillkor för såväl statens som kyrkans fortbestånd. I 1686 års kyrkolag föreskrev man att den som övergav sin tro skulle förklaras arvlös och landsförvisas. Genom konventikelplakatet 1726 försökte man förhindra pietismen att sprida sig bland landets egna medborgare. Man påbjöd husandakt men förbjöd sådana konventiklar eller sammankomster där ”gamla och unga, kända och okända” kom samman till andakt och privata utläggningar av predikotexter. Konventiklarna var en skadlig nyhet som förstörde ordningen i församlingen. Men varken hotet om landsförvisning eller straff för ordnandet av privata sammankomster kunde hindra de nya idéerna att sprida sig. Prästsönerna Eriksson dömdes 1732 i Gamlakarleby till landsförvisning för sina irrläror och blev tvungna att tillsammans med ett sextiotal anhängare lämna landet. De irrade omkring i Europa tills de 1745 fick slå sig ner på Skevik gård på Värmdö mot löfte att inte sprida sina läror. Som kyrkoherde i Gamlakarleby måste Chydenius ha varit väl medveten om deras öde liksom om de rättegångar mot religiösa separatister som ur statens och kyrkans synvinkel med dålig framgång ägde rum i svenska Österbotten. Men Chydenius drabbades också själv av stridigheterna på det religiösa området. När han vann kyrkoherdevalet 1770 mot en av de ledande herrnhutarna Johan Kranck, som domkapitlet placerat i första förslagsrum, beskyllde herrnhutarna i församlingen honom för att han vunnit valet med vänners och mutors hjälp. Motsättningarna blev kända för en bred allmänhet när Chydenius i tidningen Stockholms Dageligt Godt åren 1775–1776 utsattes för skarp kritik för att han sysslade med samhälleliga frågor och sökte världslig ära.1 Så gjorde inte en sann Jesu Kristi lärare. Frågan hur man skulle förhålla sig till oliktänkande på det religiösa området var alltså i högsta grad aktuell för Chydenius när han kom till riksdagen 1778.
Med naturrättens, individualismens och upplysningens framväxt blev frågan om religionsfrihet aktuell på olika håll i Europa. I Sverige växte kravet på en förändrad syn fram inte minst av ekonomiska orsaker. Landet behövde experter till den framväxande industrin och man importerade arbetare från Holland och England med reformert och anglikansk bekännelse. Förslag om en utvidgning av religionsfriheten med tanke på näringslivets behov framlades av Anders Nordencrantz redan så tidigt som på 1727 års riksdag. Trots prästeståndets motstånd fick de reformerta och anglikanerna genom en kunglig förordning 1741 rätt till fri religionsutövning och tillstånd att uppföra kyrkor i nästan alla kuststäder. Prästeståndet gjorde flera fåfänga försök att få förordningen upphävd eller förändrad, men de nya idéerna och arbetskraftens rörlighet verkade allt starkare i annan riktning. En viktig förespråkare för tolerans var Christian König som i tredje delen av sitt 1745–1750 utgivna verk Lärdoms-Öfning betonade att tron var ett verk av Gud och att religionen inte kunde främjas med våld. Historieprofessorerna Olof Celsius i Uppsala och Sven Lagerbring i Lund förespråkade religionsfrihet av ekonomiska orsaker men också för att religionen måste bygga på frivillig övertygelse, inte tvång.
Gustav III:s revolution 1772 innebar inte någon förändring på religionslagstiftningens område. I regeringsformen förutsatte man som tidigare enhet i religionen som själva grunden för en stark regering och för landets blomstring och välstånd. Men såväl Gustav III:s mor Lovisa Ulrika som han själv var övertygade om vikten av en förändrad inställning till andra konfessioner. Det var lättast att börja i den svenska delen av Pommern som hade en egen administration och lagstiftning. År 1774 beviljade Gustav III de pommerska judarna rätt att utöva sin religion och följande år erhöll katolikerna samma rätt. I ett dekret 1776 fick katolikerna rätt att hålla en egen präst och bygga en egen kyrka i Stralsund. Också i Sverige växte behovet av en förändrad lagstiftning genom att antalet företrädare för andra konfessioner ökade. År 1775 fick en del judar tillstånd att bosätta sig i Stockholm och där grunda en egen församling, och deras rättigheter utvidgades ytterligare 1782.
Chydenius berättar i sin självbiografi från 17802 – alltså bara kort efter det att initiativet togs – att han i samråd med några vänner satte upp ett religionsfrihetsmemorial i början av december 1778. Han konfererade sedan om initiativet med flera medlemmar av sitt stånd och trots att han fick medhåll av en del av dem förstod han att initiativet skulle väcka så mycket motstånd och förföljelse att han beslöt att låta kungen läsa utkastet. Ifall kungen var välvilligt inställd, kunde han räkna med understöd och beskydd emot den förföljelse som han var övertygad om att skulle bli konsekvensen. En del forskare (Sven Göransson, Pentti Virrankoski, Gunnar Granberg) hävdar att det egentliga initiativet kom från kungen, som aktivt sökte någon som kunde lägga fram förslaget utan att man omedelbart misstänkte att det var en person som gick hans ärenden. Chydenius som tidigare visat stort mod, var präst, kom från en avsides belägen ort och hade en eminent förmåga att uttrycka sig var en idealisk person, i synnerhet som frihetsidealet var centralt för honom, vilket han visat genom sina initiativ på andra områden. För kungen var det viktigt att inför upplysningsfilosoferna och de katolska regeringarna visa sig som en sann företrädare för upplysning och tolerans. Ett annat syfte var att göra landets katoliker till svenska medborgare eftersom trohetseden till den svenske kungen blev en förutsättning för religionsfrihet.
Naturligtvis var Chydenius medveten om vilken uppfattning Gustav III hade i frågan – kungens inställning hade med all önskvärd tydlighet framgått av hans tidigare beslut på religionslagstiftningens område. Men det fanns en rad starka personliga, politiska och religiösa skäl för Chydenius att ta ett initiativ i religionsfrihetsfrågan också utan något direkt uppdrag från kungens sida (vilket framhållits av bl.a. Georg Schauman, E. G. Palmén, Harry Lenhammar och Gustav Björkstrand). Legohjonsfrågan var för närvarande under behandling och i införandet av näringsfriheten hade man bara tagit de första stegen. I början av december hade Chydenius lämnat in ett memorial, i vilket han krävde att statsutskottet skulle erhålla upplysningar om statsverkets tillstånd och rätt att granska rikets behov och tillgångar, vilket innebar en direkt men lojal opposition mot kungen. Men ännu viktigare är att notera att Chydenius framför allt var teolog, vilket de som hävdar att kungen var den egentliga initiativtagaren inte har beaktat tillräckligt. Genom den information han hade om Erikssönerna och deras anhängare, ”skevikarna” som de kallades, om separatisterna i Österbotten samt om herrnhutarna i den egna församlingen hade han förstått att man inte kunde tvinga någon att frångå sin religiösa övertygelse. Den övertygelsen hade bara vuxit sig starkare när han stiftade bekantskap inte bara med Königs utan också med J. F. Krygers och Carl Leuhusens skrifter. Han blev helt övertygad om att det rätta sättet att bemöta företrädare för andra konfessioner var med mildhet, tålamod och själavårdande vägledning. Så handlade han när han blev utsatt för skarpa angrepp i tidningen Stockholms Dageligt Godt. Han publicerade en predikan för att visa hur han förkunnade, men han inlät sig inte på några debatter i frågan trots de direkt kränkande angreppen. Han praktiserade detta också i sina samtal med sin egen församlingsmedlem Anna-Stina Silahka, som var starkt påverkad av herrnhutism och mystik.3 Det religiösa motivet för Chydenius aktivitet i frågan måste anses vara ställt utom tvivel. Lika klart är att frågan om religionsfrihet var i högsta grad aktuell för honom under riksdagen 1778–1779.
Det förslag till religionsfrihetsmemorial som Chydenius lämnade in till kungen för genomläsning den 17 december 1778 finns bevarat bland de Gustavianska papperen vid Uppsala universitetsbibliotek. Intressant nog är manuskriptet inte skrivet med Chydenius handstil utan antas vara renskrivet av fru Elsa Fougt, som var hustru till ägaren av det Kungliga boktryckeriet Henric Fougt, med vilken Chydenius hade kommit i kontakt när hans arbete om lanthandeln och om tankar om husbönders och tjänstehjons naturliga rätt trycktes. Att Chydenius inte ville avslöja vem som stod bakom utkastet utan valde att låta fru Fougt skriva ut det visar hur känslig frågan var.
I förslaget vädjade Chydenius till prästeståndet om att Sverige i en tid då landet hade invärtes och utvärtes fred medan häftiga förföljelser rasade på andra håll i Europa skulle förbarma sig över de olyckliga och ge dem en fristad. Det var i överensstämmelse med en rättskaffens kristlig kärlek och med den ädla enighets- och frihetsanda som rådde i det folkfattiga fäderneslandet. Prästeståndet borde därför försöka förmå kungen att visa allmän nåd mot alla dem utanför Sveriges gränser som genom förtryck och förföljelser hade blivit utan ett fädernesland. Efter att ha pekat på den allmänna folkbristen återkom Chydenius till de religiösa motiven och betonade att det inte var möjligt att med samvetstvång och förföljelser utrota villomeningar. ”Erfarenheten och alla tiders historier” visade otvetydigt att det endast var med mildhet, tålamod, upplysning och en saktmodig undervisning som man kunde omvända människor. Det fanns inte heller någon anledning att förmoda att religionsfrihet skulle leda till avfall från den rätta tron. Stockholm hade inte blivit reformert, Danmark inte judiskt och Preussen inte katolskt fastän där fanns företrädare för dessa konfessioner. Med dessa motiveringar föreslog Chydenius att anhängare av andra konfessioner oberoende av stånd, ålder, kön och trosbekännelse skulle tillåtas invandra i Sverige och åtnjuta samma rättsskydd som svenska undersåtar under förutsättning att de svor trohetsed till den svenska kungen. De skulle garanteras full religionsfrihet så länge de inte försökte omvända lutheraner. Vidare skulle de få näringsfrihet i städer och på landsbygden. Man borde i synnerhet försöka förmå dem att slå sig ner i obebyggda trakter, som de med hjälp av understöd från staten och genom flit och arbete med tiden kunde förvandla till fruktbara provinser. Avslutningsvis fäste Chydenius uppmärksamhet vid de sedliga faror som var förknippade med att medlemmar av andra trossamfund inte kunde delta i gudstjänstlivet och få undervisning och själavård. Det är tydligt att de religiösa motiven var starkt framträdande för Chydenius genom hela förslaget.
Efter bekräftelse på Gustav III:s stöd och beskydd utarbetades det slutliga förslaget till memorial som ett grupparbete, i vilket förutom Chydenius antagligen åtminstone Uno von Troil, Erik Waller, Anders Bäckerström och Johan Wingård medverkade. De blev alla senare belönade med teologie doktorstiteln, som kungen förlänade. Alla förutom Chydenius blev också biskopar. Det är möjligt att också andra, såsom till exempel Johan Michael Fant och Daniel Backman, deltog i arbetet. I det här skedet företog man en del viktiga förändringar i Chydenius text. Det motstånd man förväntade sig från prästeståndet försökte man mildra genom att beskylla den kristna lärans bespottare för att kasta en skugga av intolerans över det andliga ståndet. Desto viktigare var det att övertyga hela världen om att Svea rikes prästerskap i mildhet och tålamod ville följa sin huvudmans och hela världens Frälsares höga och heliga föredöme. Tanken på en kolonisering av ödemarken utelämnades och ersattes med en allmän bedömning av den välsignelse som skulle följa av förslaget då man skulle få större inkomster och fler arbetare, vilket skulle betyda att bördorna fördelades på fler axlar. Vidare uteslöt man Chydenius uttalade oro för andra trosbekännares andliga nöd. Man begränsade liksom redan i den första versionen ”den fullkomliga samvetsfriheten” till utlänningar, deras barn och efterkommande, medan det egna landets medborgare fortfarande måste tillhöra den lutherska kyrkan. Vidare föreslog man att äktenskap mellan lutheraner och medlemmar av andra trossamfund skulle ingås enligt en luthersk ceremoni och att barnen skulle döpas och fostras till lutheraner. Det var en uppenbar eftergift till dem inom prästeståndet som man visste att skulle motsätta sig reformen. Utlänningar skulle inte heller få bekläda högre eller lägre ämbeten.
Efter att arbetet slutförts inlämnade Chydenius sitt förslag till memorial till ärkebiskop Carl Fredrik Mennander den 11 januari 1779. Samtidigt satte man igång med en stor aktivitet på andra håll, antagligen regisserad av Gustav III med riksrådet Carl Fredrik Scheffer som pådrivande kraft. Kungen hade ju lovat att ge Chydenius sitt stöd. I det här skedet förelåg inte Chydenius memorial i tryckt form – förslaget utkom först den 23 januari. Däremot fanns det handskrivna kopior, av vilka tre förvaras i Anders Chydenius samling vid Nationalbiblioteket i Helsingfors och en fjärde, skriven av Chydenius, i prästeståndets arkiv med anteckningen ”uppläst i prästeståndet den 18 januari 1779”. Det kan tyda på att memorialet inte delgavs i de andra stånden eftersom frågan aktualiserades genom andra initiativ i dem eller att Chydenius var angelägen om att alla som så önskade kunde få ett eget exemplar av memorialet. Dessa kopior följer rätt troget Chydenius tryckta version. Prosten Anders Bäckerström inlämnade den 13 januari ett kort memorial om religionsfrihet. Statssekreterare Johan Liljencrantz gamla memorial från 1760, där en omfattande religionsfrihet förespråkades, trycktes upp och delades ut försett med ett anonymt tillägg som senare påvisats vara skrivet av kyrkoherden i Örebro Erik Waller, senare biskop i Västerås. Dessutom inlämnade översten och friherren Hans Ramel ett memorial till adeln, i vilket han med hänvisning till landets ringa folkmängd föreslog en fullständig religionsfrihet för utlänningar.
Ärkebiskop Mennander, som till en början hade vägrat att ta upp frågan till behandling i prästeståndet, såg sig i det här skedet tvungen att retirera. Chydenius memorial lästes upp och behandlades i prästeståndet den 18 och 19 januari 1779. I det ena häftiga anförandet efter det andra angreps det av bl.a. tre biskopar, medan Chydenius och de som ville tala för memorialet inte alls fick yttra sig. När prästeståndet fick höra att de tre andra stånden också behandlade frågan i positiv anda, ville det få till stånd ett snabbt beslut för att om möjligt kunna inverka på deras beslut, vilket inte blev fallet. Kungen lyckades sedan förmå också Mennander att skriva under en ansökan om religionsfrihet och deklarerade sedan ett riksdagsbeslut i frågan. Toleransediktet utfärdades först den 24 januari 1781 på Gustav III:s födelsedag – vilket framhävde frågans betydelse. Chydenius religionsfrihetsmemorial blev emellertid bekant i utlandet redan våren 1779 då det publicerades i åtminstone sex olika franskspråkiga tidskrifter. Att det var Chydenius som var memorialets upphovsman uppgavs varje gång. När toleransediktet utkom 1781 översattes det till latin och tyska. Den latinska översättningen skickades till upplysningsfilosofen Jean-François Marmontel och den svenska versionen till den svenska ministern i Paris, Gustav Philip Creutz, som gavs i uppdrag att översätta ediktet till franska och införa det i Gazette de France om han fann det lämpligt. Även påven Pius IV fick vetskap om ediktet och tackade Gustav III i ett brev 1781. Under sin Europaresa 1783–1784 med besök i bland annat Rom och Paris kunde Gustav III framstå som en furste i tiden, höjd över konfessionella skrankor. Vid öppnandet av riksdagen 1786 betonade han att ediktet medfört den ”behagligaste verkan” och att evangelisk gudstjänst kunnat hållas ”uti påvedömets högsäte”.
Gustav III:s toleransedikt var principiellt viktigt, därför att man nu medvetet bröt med uppfattningen att landets välstånd och blomstring var beroende av enighet på religionens område. Däremot var förändringarna på det praktiska planet inte särskilt stora. Landets egna medborgare måste fortfarande tillhöra den lutherska kyrkan. Konventikelplakatet förblev i kraft. Man fick inte tala förklenande om kyrkans tro, ceremonier och prästerskap och censuren för religiösa skrifter fortfor att gälla. Man fick inte heller bevista andra konfessioners gudstjänster; däremot var det tillåtet för deras anhängare att bevista lutherska gudstjänster. För anhängare av andra konfessioner gällde att de inte fick tillgång till rikets ämbeten, inte inrätta offentliga skolor, inte ta emot missionärer, inrätta kloster eller anordna processioner på offentliga platser, däremot nog inom sina egna lokaler. Men de fick rätt till en fri och otvungen religionsutövning med egna präster, och egna kyrkor, klockor och begravningsplatser samt egna vigselceremonier i det fall båda parterna tillhörde samma konfession. Vid blandäktenskap, som de lutherska prästerna skulle varna för, användes ceremonierna i båda konfessionerna, alltså dubbla vigslar. Barnens religiösa fostran skulle ske efter luthersk bekännelse om mannen var luthersk, om modern var lutheran skulle man före vigseln komma överens om barnets religiösa fostran.
Gustav III hade därmed nått sitt mål att inför sina gelikar framstå som en modern, frisinnad furste. För Chydenius var frågan viktig och av principiell betydelse. Av de religiösa, politiska och personliga orsaker som jag har lyft fram är det fullt möjligt att det faktiskt var han som tog det egentliga initiativet till toleransediktet och att Gustav III grep in först när han som han lovat kom till Chydenius undsättning genom att frågan aktualiserades också av andra och i andra stånd. Evangeliet som Chydenius förstod det förutsatte att man skulle avstå från tvång på religionens område. Praktisk betydelse fick toleransediktet för Chydenius när det t.ex. gällde separatisterna i Österbotten och de herrnhutiskt influerade medlemmarna i hans egen församling. Att skevikarna, som Chydenius känt varmt för, fanns med i bilden också för Gustav III framgår av att han besökte dem på Värmdö redan 1779 när Chydenius förslag till memorial hade blivit ett riksdagsbeslut. Det tyder på att Chydenius hade tagit upp frågan vid sitt besök hos kungen. Skevikarna förklarades stå under ediktets beskydd och ha de rättigheter som ediktet omfattade. Också herrnhutarna blev föremål för en mildare behandling. De fick tillstånd att bygga egna lokaler för sina andakter i Stockholm och Göteborg. Toleransediktet ledde därmed till en mera liberal syn på dem bland landets egna medborgare som hade avvikande religiösa uppfattningar eller traditioner. Detta var helt i enlighet med Chydenius egna intentioner, vilket man kan se av att han i ett av koncepten till memorialet hade tillagt att det också skulle gälla ”förr af hwarjehanda orsaker utflyttade Swenske”.
Chydenius insats passerade inte obemärkt. Han beviljades under riksdagen personlig audiens hos Gustav III för vilken han enligt egen uppgift fick möjlighet att framlägga sin hembygds ”ömmaste angelägenheter”. Med stolthet påminner han i sin självbiografi om hur Gustav III sagt att han själv var ”något dristig” men att han ”aldrig vågat det Chydenius vågade”. Det var aktuellt för Stockholms präster att för kungen föreslå vilka präster som kunde bli teologie doktorer, en titel som kungen förlänade. Den 25 februari publicerades namnen på dem som föreslogs få ”sidenhatten”, bland dem Chydenius och fyra andra som aktivt arbetat för religionsfriheten. Och slutligen tilldelade Åbobiskopen Haartman honom ”på de flästa ledamöters af Högvörd. Prästaståndet begäran” prosttiteln den 26 januari. I mångas ögon blev Chydenius på det här sättet en kallt beräknande opportunist, som med sitt initiativ i religionsfrihetsfrågan skaffade sig personliga fördelar. Det man i så fall inte beaktar är att han var medveten om att han genom sitt initiativ skulle komma i prästerskapets onåd, vilket också skedde och han blev inte återvald till riksdagen när det blev aktuellt följande gång. Den stämpel han fick har gjort att man har haft svårt att se att hans engagemang i frågan framför allt emanerade ur hans insikt om religionens innersta väsen och frihetens centrala betydelse för alla områden, inklusive det religiösa. Det var därför han tog upp frågan, fick sina närmaste vänners godkännande och sökte Gustav III:s stöd, som han också fick när han lämnat in sitt memorial genom det av kungen välregisserade och framgångsrika händelseförloppet.
GB
Litteratur
Björkstrand, Gustav, ”Anders Chydeniuksen ja Jacob Tengströmin taistelu uskonnonvapauden puolesta”, Antti Laine & Aappo Laitinen (toim.), Yliopisto, kirkko ja yhteiskunta. Aila Lauhan juhlakirja, Suomen kirkkohistoriallisen seuran toimituksia 218, Helsinki 2011.
Björkstrand, Gustav, ”Anders Chydenius och religionsfrihetsfrågan”, Vägar och vyer: föredrag och artiklar i praktisk teologi, Skrifter i praktisk teologi vid Åbo Akademi 37, Åbo 1993.
Granberg, Gunnar, Gustav III – en upplysningskonungs tro och kyrkosyn, Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 40, Uppsala: Uppsala universitet 1998.
Lenhammar, Harry, ”Gustaviansk tid från 1772 till 1792”, Lennart Tegborg & Harry Lenhammar (red.), Sveriges kyrkohistoria. 5, Individualismens och upplysningens tid, Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd 2000.
Nordbäck, Carola, Lycksalighetens källa. Kontextuella närläsningar av Anders Chydenius budordspredikningar , 1781–82, Åbo: Åbo Akademis förlag 2009.
von Proschwitz, Gunnar, Gustaf III – Mannen bakom myten, Höganäs: Förlags Ab Wiken 1992.
Schauman, Georg, ”Till religionsfrihetsfrågans historia vid 1778–1779 års riksdag”, Historisk Tidskrift 1898, s. 49–59 och tillägg s. 328–338.