När kyrkoherdetjänsten i Gamlakarleby blev ledig 1769 hoppades representanter för den herrnhutiska väckelsen på orten att kyrkoherden i Kuusamo, Johan Kranck, skulle bli vald, i synnerhet som han placerades i första förslagsrummet av domkapitlet i Åbo. Men Anders Chydenius, som var kaplan i kapellförsamlingen i Nedervetil, lyckades med hjälp av sina vänner i Åbo bli placerad i tredje förslagsrummet och segrade sedan klart i valet. Kritiken mot Chydenius blev skarp från herrnhutarnas sida, och man beskyllde honom för att ha skaffat sitt förslagsrum inte bara med sina vänners stöd utan också genom mutor. Kritiken skärptes ytterligare genom artiklar i Stockholms Dageligt Godt där Chydenius bl.a. utsattes för ett fränt angrepp i en längre artikel i början av 1776.1
Anna Kristina Silahka föddes 1757 i Palo by i Gamlakarleby socken och var dotter till den herrnhutiskt påverkade Mårten Mattson Strang. Hon deltog i kyrkoherdens konfirmandundervisning 1772 och levde först som svärdotter och senare som värdinna på en bondgård i grannbyn Rödsö, där hon dog som änka 1826. Enligt Matthias Akiander började hon på 1780-talet intressera sig mer för andliga ting och antog då i likhet med sin far en evangelisk, närmast herrnhutisk trosuppfattning. Hon blev också påverkad av den samtida mysticismen, enligt vilken Guds Ande uppenbarade sitt budskap direkt till vissa människor som sedan kunde förmedla det vidare. Hon började verka som förkunnare först på 1800-talet, men var anlitad som själasörjare betydligt tidigare. Hon väckte så mycket uppmärksamhet att Chydenius såg sig tvungen att be henne om en förklaring. Det är oklart när deras brevväxling ägde rum, men 1790-talet förefaller vara den mest sannolika tidsramen. Akiander har publicerat både ”Silahkamors”, som hon kallades, utredningar över sin lära och det svar Chydenius gav henne.
Chydenius hade av allt att döma frågat Anna Kristina Silahka vad hon hade emot sin kyrkoherdes lära, vilket ledde till att hon utan att ge ett direkt svar sände en förklaring över sin ”rättfärdiggörelses grund”. Hon betonar här att förutsättningen för att man skall kunna bli förklarad rättfärdig inför Gud är att man blir undervisad av den heliga Anden i sin själ så att man kan bli avklädd syndaspetälskan, få sin blindhet bortstruken och av nåd bli renad i Jesu blod. Efter detta kan man avstå från all egen beredelse och lagens verk och sätta sin tillit helt till Jesu fullkomliga försoning. I sitt svar betonar Chydenius att han egentligen inte har något att invända emot hennes uppfattning om hur en syndare blir rättfärdiggjord inför Gud. I fyra punkter förtydligar han dock sin egen syn. Människan är av naturen Guds fiende och död i sina synder men kan genom lagens förkunnelse lära känna sitt elände och sitt behov av nåd. Genom förkunnelsen av evangeliet kan hon lära känna Jesu kärlek och sättet att finna nåd. När syndaren sedan tar emot sin Frälsare blir hon delaktig av hans försoning, löst från sina synder och förklarad rättfärdig inför Gud. Därmed har hon blivit ett Guds barn och himmelrikets arvinge.
Men Chydenius stannar inte här. Han betonar hur lätt det är också för en benådad syndare att falla ur nåden. Hon behöver en daglig bättring eller helgelse. Det är därför en förkunnares plikt att fortsätta att predika lagen som Jesus själv gjorde så att människan blir medveten om sin skuld. Det är sant att kärnan i salighetsläran består i att man förkunnar läran om syndarnas rättfärdiggörelse genom tron. Men eftersom hemliga lustar och onda frukter också kan visa sig hos dem som kommit till tro, behöver Guds barn inte bara en förkunnelse om evangeliet, utan också en flitig uppmuntran till en kristlig dygdevandel så att de inte tröttnar att bära goda frukter. Det var den lära som Chydenius själv predikade och genom vilken tusentals själar hade fått uppleva Guds barmhärtighet. Med grämelse hade han upplevt att många av hans konfirmander hade kommit till sin själavårdare och beklagat sig över att de trots att de upplevt Guds nåd hade börjat gå tillbaka till sina förra synder. Chydenius säger sig vara glad över att Silahkamor inte är bland dem. Brevet avslutas sedan med att han tackar för det förtroende hon visat för honom, och han betonar att de som hade samma Herre och samma tro också skulle vara ens till sinnes för att sedan kunna få vara tillsammans i evighetens värld.
Det är påfallande hur ödmjukt och försiktigt Chydenius närmar sig sin tidigare konfirmand och församlingsmedlem som var öppet kritisk till honom. Det är så mycket mer anmärkningsvärt med tanke på att herrnhutarna hade utsatt honom för skarpa offentliga angrepp i tidigare skeden. Han bejakar Silahkas tro så långt han kan, men tillägger sedan det som han ansåg att saknades, nämligen en förkunnelse av lagen och av förmaningar också för dem som tagit emot frälsningen. Chydenius var här trogen nådens ordning inom pietismen, där helgelsen hade en viktig plats. Han visade att han själv var beredd att följa den linje han förespråkade i sitt religionsfrihetsmemorial, där han betonar att det endast är med mildhet, tålamod, upplysning och en saktmodig undervisning som man kan omvända människor. ”Silahkatron”, som den senare kallades, fortlevde dock i bygden ända in på 1900-talet och fick med tiden allt starkare drag av mysticism så att Bibeln tolkades symboliskt och syftande på människans inre också när det gällde geografiska och historiska händelser. Det evangeliska draget gick över i hyperevangelism, enligt vilken allt vad människan gjorde, både gott och ont, var ett verk av Gud och att man därför kunde göra vad man behagade.
Gustav Björkstrand
Litteratur
Akiander, Matthias, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider, 2. delen, Helsingfors: Kejserliga Alexanders-Universitetet 1858.
Krook, Tor, Anders Chydenius. Samhällsreformator och församlingsherde, Helsingfors: Förbundets för svenskt församlingsarbete i Finland bokförlag 1952.
Krook, Tor, ”Församling och prästerskap”, Karleby sockens historia I, Karleby: Karleby sockens historiekommitté 1967, s. 187–300.
Laasonen, Pentti, Finlands kyrkohistoria 2. Åren 1593–1808, Skellefteå: Artos 2000.
Lenhammar, Harry, ”Gustaviansk tid från 1772 till 1792”, Lennart Tegborg & Harry Lenhammar (red.), Sveriges kyrkohistoria. 5, Individualismens och upplysningens tid, Stockholm: Verbum i samarbete med Svenska kyrkans forskningsråd 2000, s. 124–170.
Virrankoski, Pentti, ”Silakka, Anna Kristina”, Guy Gripenberg & al. (red.), Märkesmän och -kvinnor i Karlebynejden, [Karleby]: Karleby hembygdsförening 1999, s. 272–273.