Tjänsten som kyrkoherde i Gamlakarleby söktes år 1769 förutom av Chydenius också av bland andra kyrkoherden i Kuusamo, Johan Kranck, som var en av Finlands mest betydande herrnhutare. Trots att domkapitlet i Åbo placerade Kranck i första förslagsrum och Chydenius i tredje vann Chydenius en klar seger, vilket förorsakade en djup besvikelse bland herrnhutarna i regionen. De beskyllde Chydenius för att ha skaffat sig sitt förslagsrum med hjälp av vänner och mutor. Angreppen fortsatte också senare. Tidningen Stockholms Dageligt Godt publicerade den 27 juli 1775 ett utdrag ur ett brev från Gamlakarleby daterat den 18 maj.1 Ett kortare utdrag av brevet hade tidigare publicerats i Dagligt Allehanda den 9 juni 1775. I utdraget berättas om pigan Lisa på 21 år och flickan Anna på nio år som börjat predika i Storkyro respektive Lillkyro i ett extatiskt tillstånd ”på et rätt Evangeliskt sätt”. Den metoden var enligt brevskrivaren ”eljest här i landet helt främmande” och prästerna beskylldes för att ”på alt uptänkeligit, både groft och fint sätt” förhindra och tysta ner alltsammans. Tor Krook har visat att tidningens förläggare Friedrich Kahl var en ivrig herrnhutare och angreppet på prästerskapet riktades inte minst mot Chydenius, eftersom brevet var avsänt från Gamlakarleby. Chydenius såg sig tvungen att försvara prästerskapet och sig själv genom ett anomynt inlägg som publicerades i tidningens nummer 78–80 den 23–25 oktober 1775. Han inleder med att konstatera att ett allmänt angrepp mot ”Landets Lärare”, d.v.s. mot prästerna och deras predikosätt, ledde till att Guds ära förringades, ämbetsförvaltningen befläckades och bekymrade själar störtades i villrådighet då de inte visste vem de skulle sätta tro till. Det rätta sättet att bemöta angreppet var inte att tvista om saken eller komma med hårda beskyllningar utan att lägga fram exempel på hållna predikningar så att alla kunde få en möjlighet att bedöma om de var på ett rätt sätt evangeliska. Chydenius presenterar därefter som ett första prov ett utförligt referat av den högmässopredikan som han höll i Gamlakarleby juldagen 1774. Han hoppades att läsningen av den skulle tjäna till uppbyggelse såsom hans predikningar gjort inte bara i kyrkan ”under en allmän Nåde-rörelse” utan också vid de samlingar som hölls i hans prästgård på söndagskvällarna med hundratals människor närvarande. Predikan hölls över ämnet ”i dag är werldene salighet wederfaren” och bestod av tre delar: vilka som fick del av saligheten, vad den innebar och hur man skulle bli delaktig av den. I den första delen skildrade han i mörka färger människans syndafördärv. Hela världen var som ett hospital med människor besmittade med syndens spetälska. Men Kristus hade tagit hela syndaskulden på sig genom sin död och därmed skapat ett nådens rike där man kunde två sig fri från synden och bli viss om det eviga livet. För att man skulle få del av saligheten borde man enligt Chydenius vara stilla och betrakta sitt eget elände, söka upp sin Frälsare och be om nåd samt lova och prisa Gud för den förvärvade saligheten. Predikan hölls sålunda i traditionell ortodox stil med klart pietistiska drag. Det som ur herrnhutisk synvinkel var problematiskt var att Chydenius uppehöll sig så mycket vid människans syndafördärv och betonade att hon skulle begrunda sitt elände i stället för att enligt herrnhutisk syn koncentrera all uppmärksamhet till Jesu försoningsgärning och dess betydelse. Chydenius avslutar sitt referat med att konstatera att han hade hållit flera predikningar i samma stil som han kunde publicera. Han betonar att hans kritiker haft flera tillfällen att höra honom och se hur skriftskolbarnen i samband med konfirmationen under rop och tårar gett uttryck för den ”Ewangeliska bedröfwelse” som de befann sig i när de skulle förnya sitt dopförbund inför Herren.
Tidningens utgivare valde att i samma tidning kommentera Chydenius inlägg i ett antal noter från a till p. Han konstaterar att författaren inte hörde till de präster som ansåg att pigan Lisa och flickan Anna vara ”tokuga”, men förvånar sig ändå över att han inte använde sig av en mildare tolkning av innehållet i brevet. Om det var sant att man inte kunde döma ut alla förkunnare för att de inte använde sig av den rätta evangeliska metoden, så var det lika fel att av en enda predikan sluta sig till hurudana alla predikningar var. Slutsatsen ”a particulare ad universale” slog ofta fel. Om författaren önskade publicera flera predikningar, så var man på tidningen nog beredd att ta emot dem under förutsättning att de stämde överens med Guds ord och tjänade till nästans förbättring. Strid och tvedräkt var man inte intresserad av.
Fler predikningar av Chydenius publicerades inte i tidningen, vilket kan ha berott på att Kahl valde att inte ta in dem eller inte hann ta in dem. Tidningen drogs nämligen in när förläggaren Kahl blev åtalad för att ha publicerat ocensurerade uppsatser. Däremot hann tidningen publicera ett ingående anonymt angrepp på Chydenius i sex delartiklar under tiden 31 januari–6 februari 1776.2 Pentti Virrankoski förmodar att det var skeppsbyggmästaren och orgelbyggaren Anders Teliin i Gamlakarleby som var författaren. Teliin var en aktiv herrnhutare och stor beundrare av greve Nicolaus von Zinzendorf. Han hade studerat både vid akademin i Åbo och vid Uppsala universitet och ägde ett stort bibliotek med verk på sju språk av bland andra Zinzendorf och Luther. I varje fall ägde artikelförfattaren stor kunskap om förhållandena i Gamlakarleby, var teologiskt bildad och kände väl till Chydenius. I den skarpt formulerade artikeln beskylls Chydenius utan namns nämnande för att ha en helt annan uppfattning om det rätta evangeliska lärosättet än vad vår himmelske Lärare hade. Därefter utvecklas ”grunden til det rätta Ewangeliska Lärosättet” med ledning av tolv bibelord av Jesus till sina lärjungar. För varje bibelord följer en utläggning av den lärdom man kan dra av bibelordet och vilken tillämpning bibelordet kan ha på samtiden. Förutsättningen för att man skall kunna predika rätt är enligt författaren att man är pånyttfödd så att hjärtat har ”undergått en salig förändring”. Därefter kan man tala med hjärtats erfarenhet. Det gjorde inte samtidens ”sjelflärda och sjelfkloka Lärare” som var falska apostlar och bedrägliga arbetare. En sann Jesu Kristi lärare sysslade inte med världsliga frågor och politik och sökte inte världsligt anseende. Udden var tydligt riktad mot Chydenius, i synnerhet som författaren också anknöt till Chydenius exempel om skriftskolbarnens beteende och hävdade att barnen ylade som hundar när de deltog i syndabekännelsen inför nattvardsgången och gjorde det så högt att prästens röst knappt hördes. Fastän prästen blev offentligt förmanad av en kollega fortsatte han med seden att låta konfirmanderna yla och ropa under syndabekännelsen.
Chydenius bemötte inte angreppet vilket kan ha berott på att tidningen upphörde att komma ut eller på att han valde att inte debattera frågan. På det sistnämnda tyder hans inledande ord om att han överlät åt läsarna att bedöma om hans predikosätt var rätt evangeliskt genom att publicera en predikan – inte att ”genom twister” försöka bemöta angreppet rörande prästernas renlärighet. Det ligger också i linje med tonen i hans brev till Anna Kristina Silahka3 och med hans allmänna linje i det religionsfrihetsmemorial som han skrev något år senare.4 Däremot var han också i fortsättningen trogen sin egen övertygelse i sin politiska verksamhet och i de predikningar som han höll och publicerade. Det rätta lärosättet måste enligt Chydenius innefatta en förkunnelse av både lag och evangelium. Att enbart förkunna evangeliet som herrnhutarna gjorde ledde enligt hans uppfattning till att människan inte längre kämpade mot synden i sitt liv i relation till både Gud och människor, något som Chydenius betonade starkt inte minst i sina prisbelönta förklaringar över de tio buden.
Gustav Björkstrand
Litteratur
Akiander, Matthias, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland i äldre och senare tider, 2. delen, Helsingfors: Kejserliga Alexanders-Universitetet 1858.
Krook, Tor, 1700-talets väckelserörelser i Österbottens svenska församlingar, Jakobstad: Människovännens förlag 1928.
Krook, Tor, Anders Chydenius. Samhällsreformator och församlingsherde, Helsingfors: Förbundets för svenskt församlingsarbete i Finland bokförlag 1952.
Krook, Tor, ”Församling och prästerskap”, Karleby sockens historia I, Karleby: Karleby sockens historiekommitté 1967, s. 187–300.