Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works

Kommentar till Predikningar Öfver Tio Guds Bud: III. Predikan



I sin tredje budordspredikan behandlar Chydenius det andra budordet: Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. Chydenius återvänder här till människans första pliktordning – hennes plikter mot Gud – och låter predikan behandla dessa plikter, men ur ett delvis annat perspektiv än tidigare. Han utgår från en delning mellan inre och yttre gudsdyrkan. Det första budet sägs vara riktat till människans inre – hennes hjärta – och det andra budet till hennes yttre – hennes mun. Det är den yttre dyrkan som utgör föremål för Chydenius uppmärksamhet denna gång. Han intar ett betydligt mer psykologiserande perspektiv än många samtida författare genom att betona vikten av att människan samordnar det inre känslolivet med det yttre framträdandet. Detta sätt att diskutera inre och yttre får även betydelse för synen på människors sätt att agera och tala. Om en människa verkligen älskar Gud fylls hennes själ av denna känsla, vilket sedan utmynnar i ett rätt bruk av Guds namn, hävdar Chydenius.

Predikan har en enkel struktur. Chydenius definierar den rätta gudsdyrkan genom att först beskriva dess natur och därefter beskriva motsatsen. Han tydliggör på så sätt vad Gud förbjuder respektive befaller. Inom den skolastiska traditionen menade man att varje bud innehöll två bud, både ett förbud mot det onda och ett påbud att göra det goda. Detta synsätt levde vidare inom den lutherska traditionen och återfinns i Chydenius angreppssätt.

Innan Chydenius inleder sin beskrivning av det rätta bruket av gudsnamnet tar han dock itu med en annan fråga. Han attackerar det religiösa fritänkeriet. Här framgår med stor tydlighet var han ville positionera sig i denna fråga. Han tar avstånd från religionskritik och formulerar en oförsonlig attityd mot fritänkarna. Han går också till storms mot sådana som ifrågasatte nattvarden.

Chydenius angreppssätt illustrerar hur den kateketiska undervisningens grundläggande utgångspunkter kom att förändras under detta sekel. Det kristendomsförsvar som Chydenius tog sin utgångspunkt i var inte närvarande i kateketiska utläggningar vid 1700-talets början.

Chydenius beklagar också att många kritiska skrifter tillåtits att tryckas och menar att överheten måste hålla religionskritikerna tillbaka. Här griper han in i den tryckfrihetsdebatt som pågick vid denna tid och kritiserar fritänkarnas sätt att driva sin religionskritik. Att skämta på religionens bekostnad är enligt Chydenius att betrakta som missbruk av Guds namn. Ordet missbruka betyder ju enligt Chydenius i det hebreiska språket att nyttja någonting på ett lättsinnigt och föraktfullt sätt. Att driva gäck med religionen innebär dessutom ett slags trots. Den grundattityd som ska prägla människans talhandlingar och känslor inför Gud är dock vördnad. Fritänkarnas och religionskritikernas gäckeri innebar därmed en ringaktning av Guds namn och därigenom även av Guds ord. Detta var, menar Chydenius, att betrakta som ett brott mot dekalogens andra bud.

När Chydenius i sin predikan ger skäl som ska legitimera kristendomens exklusivitet använder han jämförelser baserade på historiska företeelser samt andra folkslags religiositet, sedvänjor och sedeläror. Han menar att alla folkslag genom världshistorien har dyrkat Gud. Men det är endast de kristna som gjort det på rätt sätt – tack vare Bibeln. Chydenius använder således vad vi skulle kalla religionsantropologiska och religionssociologiska argument för att bevisa den kristna trons sanning och exklusivitet. Dessa perspektiv var en effekt av den växande historiska, kulturella och geografiska medvetenheten under 1700-talet. De utvidgade referensramarna var en väsentlig skillnad mellan det perspektiv som präglade kateketiska texter vid 1700-talets början och liknande skrifter från seklets slut.

Detta sätt att använda antropologiska iakttagelser för att påvisa den egna positionen var dock inte unikt för teologiska skrifter. Det förekom i många av de naturvetenskapliga och antropologiska ansträngningarna att förstå människans ursprung, olikheter och kulturella variation. Filosofer och naturforskare försökte både skriva människosläktets naturalhistoria och civilisationshistoria. Bibelns skapelseberättelse utgjorde inledningsvis ett slags raster och korrigeringsinstrument i detta arbete. Bibelns vetenskapliga betydelse kom dock successivt att undermineras. Dessutom utvecklades rastänkandet under denna tid och kom att kombineras med klimatteorier. Europén betraktades därmed som skapelsens krona medan afrikaner beskrevs som särskilt lågt stående.

Det finns dock inga spår av sådant rastänkande i Chydenius predikningar. Det existerar enligt honom en enda mänsklighet bestående av kristna och hedningar. Alla människor är släkt och härstammar från Adam. De skillnader som återfinns mellan kulturer är främst av civilisationshistoriskt slag.

När Chydenius har hävdat att den rätta gudsdyrkan är förenlig med sunt förnuft och utgör en värdig dyrkan går han över till att diskutera frågan om budets rätta tolkning. För att kunna beskriva vad som är missbruk av Guds namn måste Chydenius inledningsvis definiera vad som egentligen menas med termen Guds namn. Guds egentliga namn är främst ett redskap för människan, så att hon kan samla sina föreställningar kring Gud i ett begrepp. Det innefattar alla de kunskaper som människan kan få om Guds väsen och egenskaper. Dessa kunskaper baseras på Guds kommunikation med människan i form av uppenbarelsen, via sakramenten och Guds verkningar i historien. Namnet Gud beskrivs som det sätt varpå Gud gör sig känd i världen, den kunskap människan äger om Gud och den rituella kommunikation som sker i kyrkan. Genom denna vida tolkning av ordet namn lyckas Chydenius ringa in de flesta av människans kontaktytor med Gud. Att missbruka Guds namn är att missbruka kunskapen om Gud genom att ifrågasätta, förvanska, att inte acceptera, eller nonchalera den.

Chydenius avviker på ovan nämnda punkt från Luther. Den sistnämnde menade att budet syftar på missbruk av Guds egennamn i samband med svordomar, mened och trolldom. Denna skillnad mellan Luthers snävare och Chydenius vidare förståelse av ordet namn kan tolkas som en genomtänkt strategi. Det finns givetvis en vinst i att utvidga budet till att omfatta så mycket som möjligt. Samtidigt förläggs fokus på gudsbegreppet snarare än på Guds egennamn. Chydenius skriver att ”sjelfva namnet, eller de bokstäver, hvarmed man skrifver det; och det ljud; hvarmed de uttalas, göra i sig sjelf intet”. Det är i stället det som avses med namnet som är viktigt.

Bakom Chydenius utvidgning av ordet namn kan man också finna en sådan språkförståelse som formulerades av exempelvis Christian Wolff. Han menade att människans begreppsvärld konstrueras via erfarenheter och förnuftsresonemang. Orden sammankopplas via tänkandet och talandet med begrepp, och det var begreppen som stod i förgrunden menade Wolff. Namnen på tingen – orden – var därmed ointressanta i sig själva. Det var den bakomliggande begreppsvärlden som var det centrala. Detta sätt att betrakta språket inrymmer inga föreställningar om att orden i sig kan aktivera övernaturliga krafter.

När Chydenius har definierat termen Guds namn övergår han till att beskriva det rätta bruket. De fem aspekter av det rätta bruket av Guds namn som Chydenius lyfter fram är att läsa Bibeln, att be, att tala om Gud och lovprisa Gud, att lyda Guds bud och slutligen att idka edgång på ett korrekt sätt. Genom att börja med att beskriva det rätta bruket och först därefter beskriva det felaktiga bryter Chydenius med den ordning som var vanlig i kateketiska uttolkningar av detta bud. Ett skäl kan vara att Chydenius låter pliktordningen styra predikans disposition. Pliktordningen handlade om befallningar – föreskrifter. Det innebar att det rätta bruket av Guds namn går före missbruket. Chydenius kombinerar på så sätt en utläggning av första budet med en naturrättsligt orienterad beskrivning av människans plikter mot Gud. Detta resulterar i en utläggning av budet som varken har ett traditionellt renodlat kateketiskt innehåll eller kan beskrivas som en naturrättslig text.

Chydenius delar in missbruket av Guds namn i två kategorier: det handlar dels om att åsidosätta Guds namn, dels om att namnet användes orätt. Chydenius väljer att inkludera trolldoms synden i den första kategorin av missbruk. Han menar att trolldom är den största avvikelsen från Gud och att den inte får sammanblandas med vidskepelse. Med trolldom avser Chydenius ett förbund mellan människor och Satan. Via trolldom kan människor verkligen åstadkomma övernaturliga saker med djävulens hjälp.

Den andra kategorin av missbruk av Guds namn är sådana talhandlingar som innebär att människor använder Guds namn på ett orätt sätt, när personer gör heliga saker till åtlöje eller visar ointresse för den kristna tron. Det är också när människor i ord och handling riktar kritik och förakt mot prästerskapet, läran och sakramenten samt när lekmän predikar eller när någon formulerar falska läror. Det är enligt Chydenius endast sådana som har den lagliga kallelsen som får predika. Allt annat är att missbruka Guds namn. Även andlig falskhet – skrymteri – räknas som orätt bruk av Guds namn. Ytterligare exempel på talhandlingar som innebär ett missbruk av Guds namn är svordomar och förbannelser.

Predikans tredje del innehåller en rad bevekande skäl till att människan skall välja att bruka Guds namn rätt i stället för att missbruka det. Det första skälet är helt enkelt en hänvisning till Guds bud. Gud har uttryckligen beordrat människorna och de är skyldiga att lyda. I detta predikomoment övergår Chydenius till att tala i jagform, å Guds vägnar. Det är ett sätt att förstärka kraften i Guds befallning och därmed påverka åhörarnas vilja ytterligare.

Det andra skälet handlar om människans egen nytta av laglydnaden. Eftersom Gud är det Högsta goda och därmed även utgör själva lycksaligheten innebär gudsdyrkan att människan befordrar sin egen lycksalighet. Här argumenterar Chydenius således för att människan ska dyrka Gud för att tillfredsställa sin strävan att bli lycksalig.

Chydenius sparar sitt kraftfullaste argument till sist. Det handlar om straffet som hotar alla dem som inte dyrkar Gud. Chydenius använder både lycksalighetslöftet och straffhotet som bevekande motiv. Genom att ställa dessa mot varandra blir människans vägval tydligare och hennes vilja kan påverkas på ett kraftfullt sätt.

Carola Nordbäck