Att skriften, utformad som en uppbygglig moralitet, och förmodligen avsedd för de egna församlingsborna, härstammar från Chydenius torde knappast kunna betvivlas. Den reflekterar i jagform (jaget är en herde långt borta från sin hjord) över Chydenius erfarenheter vid hans första riksdag och hans vardagsupplevelser av livet i storstaden Stockholm under denna ett och ett halvt år långa period från början av 1765 till juli 1766. Chydenius blev här och i synnerhet i riksdagens slutskede ganska hårt åtgången och hotad med rättegång och stränga straff (p.g.a. omständigheterna kring publiceringen av Rikets hjälp), och därför kan denna moralitet även läsas som något av en terapeutisk bearbetning av genomlevda våndor.
Skriften uppges genom sin rubrik vara ett herdekväde (”Herda-Qväde”). Själv var Chydenius vid denna tid först och främst herde för sin församling i Nedervetil, en andlig ledare för sin hjord. Herdemetaforen står som bekant på biblisk grund. Herren omtalades som herde med omsorg om varje lamm; ledargestalter ur de bibliska berättelserna kunde vidare skildras i herderollen, medan redan de första kristna ledarna kunde ses som herdar för sin församlingsflock, tills metaforen blev så innött att man inte längre reflekterade över sammansättningen ’kyrkoherde’. Den språkliga framställningen präglas också i övrigt i viss mån av bibliska metaforer och referenser till Uppenbarelsebokens skildring av den sista striden.
Därtill var Chydenius i praktisk mening fåraherde såsom stolt ägare av avelsfår. I sitt intresse för fåravel och dess förbättrande genom renrasiga får hade han inspirerats av den vurm för fårskötsel som under decennierna före 1760-talet gått genom Sverige. Regeringen hade rundligt understött modellschäferier, skolat och utnämnt s.k. provinsialschäfrar som skulle verka i olika landsändor och instruera fårägare. Provinsialschäfern i Österbotten, Johan David Cneiff, hade inspekterat Chydenius fårgård och höll honom för en av de få verkligt upplysta fårägarna i sitt distrikt. Själv hade Chydenius stått i kontakt med Carl Gustaf Boije på Ryd, ”Får-Boijen” kallad, för att kunna rekvirera sina spanska avelsfår.1
Men i detta litterära sammanhang är det givetvis viktigast, att Chydenius var åtminstone så inkommen i den världsliga litteraturtraditionen att han var bekant med herdekvädet, en klassisk genre som efter antiken fått flera efterföljare på olika håll i Europa under renässansen och som oförtröttat fortsattes på 1700-talet, inte minst i G. Ph. Creutz och C. M. Bellmans Sverige. Chydenius uttryckte sig på prosa och försökte inte, som dessa sina samtida, imitera kända förebilder inom herdekvädets genre, utan anknytningen gäller mera ämnessfär och herdemiljön. Den rätt söta sentimentalitet som genomgår Chydenius berättelse har dock en hel del gemensamt med den stil som präglar schweizaren Salomon Gessners variationer av herdeidyllen, en stil som efter sekelmitten på 1700-talet tilltalade en växande borgerlig läsepublik.
Den allmänna tendensen är mycket tydlig: skriften prisar lantlivets enkelhet och framställer staden som en anhopning av lyx och förvända seder. För övrigt torde Herda-Qväde vara unikt som ett alster av Chydenius egen penna. Inga andra motsvarande mera litterära försök på prosa av hans hand är kända.
HK
Litteratur
Knif, Henrik, ”Den farliga staden. Anders Chydenius och Stockholm”, Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (red.), Riksdag, kaffehus och predikstol. Frihetstidens politiska kultur 1766–1772, Stockholm: Atlantis 2003.
Knif, Henrik, ”Ull och idéer. Ekonomi, fåravel och herdelek på 1700-talet”, Historiska och litteraturhistoriska studier 80, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet 2005.
Lamm, Martin, Upplysningstidens romantik. Den mystiskt sentimentala strömningen i svensk litteratur, Förra delen, Stockholm: Hugo Gebers förlag 1918.