Edvard Fredric Runeberg publicerade i slutet av Wattu-Prof wid Källan til Rikets Wanmagt1 även skriften Anmärkningar wid Den nyligen utkomne Afhandlingen, kallad Nationella Winsten. Chydenius besvarade Runebergs kritik i en skrift kallad Ärhindringar wid anmärkningarne öfwer skriften, kallad: Den nationnale winsten, som han bifogade i slutet av Omständligt svar. Paragrafnumreringen för den del som berör Den nationella vinsten börjar därför först vid § 96. En av de punkter som Chydenius tar upp är den kritik han hade fått för att han inte hade definierat begreppet frihet tillräckligt tydligt. Han menar att det inte går att definiera det helt och hållet, men framhåller att det handlar om en förmåga att genom ärligt arbete få försörja sig och sin familj utan att hindras av författningar. Det är således ingen total frihet att göra vad som helst som Chydenius eftersträvar, utan endast upphävandet av förordningar och lagar som hämmar människors arbete och vilja att förbättra sin situation.
Denna fråga om vilken frihet som Chydenius söker att införa diskuteras också senare i texten. Han får nämligen kritik för sina påståenden om att det är svårt för politiker och statliga ämbetsmän att ha tillräcklig kunskap i näringsfrågor för att kunna bestämma vilka näringar som staten skall satsa på. Därför bör man låta naturen avgöra ordningen. Kritiken går ut på att Chydenius vill avskaffa alla lagar som rör näringarna och att en sådan åtgärd snarare än att leda till ökat välstånd endast kommer att skapa kaos och villervalla i samhället. I sitt svar betonar Chydenius att det inte kommer att bli kaos och att han endast åsyftar särskilda författningar som rör fördelningen av resurser mellan näringarna och inte allmänna lagar som styr handel och hushållning. Med andra ord vill han inte ta bort regler kring till exempel äganderätt, konkurser eller arv, utan endast sådana lagar som syftar till att detaljstyra näringarna.
Chydenius försvarar sig också mot kritiken att hans förslag kommer att leda till en försvagning av viktiga näringar såsom sjöfarten. Kritikern menar att det går att identifiera vissa näringar som är lönande för samhället och som därför bör vara prioriterade områden för statligt stöd. Hela samhället tjänar följaktligen på att dessa områden gynnas. Chydenius menar att en sådan forcerad satsning på vissa områden kommer att leda till svåröverskådliga problem och kostnader i andra delar av samhället. Det är således säkrast att inte försöka skapa någon prioritetslista över vilka näringar som staten bör satsa på.
En annan kritisk synpunkt som framförs är att det inte alls är säkert att riket och det allmänna vinner när enskilda vinner. Chydenius håller med och pekar på situationer där individer har tjänat mycket pengar på andras bekostnad genom att utnyttja olika författningar och särskilda privilegier. Ett sådant utnyttjande leder till en stor nationell förlust och en obalans mellan näringarna. Principen om ett sammanfallande intresse mellan samhället och individen gäller således endast så länge det inte existerar några särskilda privilegier. Här pekar Chydenius på att människorna är rationella och att de utnyttjar olika möjligheter att främja sina egna intressen. När ledande grosshandlare använder statliga institutioner för att påverka växelkursen gör de egentligen inte något fel, utan de följer den mänskliga naturen. Det stora felet ligger snarare i att staten har skapat regler som gör det möjligt för handelsmännen att tjäna stora summor på alla andras bekostnad.
En sista punkt som Chydenius får kritik för är hans resonemang om att en grundpelare för att förbättra det nationella välståndet är att produktionen sker på ett så effektivt sätt som möjligt genom att man använder minsta antalet människor att producera varor till det högsta möjliga priset. Det är framförallt ordet ”minsta” som i sammanhanget skapar debatt, eftersom det kan antyda att Chydenius menar att ett litet antal människor är fördelaktigt för staten. Ett sådant påstående går på tvärs emot de merkantilistiska idéerna där ett lands styrka anses bestämmas av hur stor befolkning det har. Chydenius menar att det är både antalet arbetare och deras flit som bestämmer utvecklingen. Han lyfter fram Edvard Fredric Runebergs skrifter2 för att visa att ett land med färre invånare kan bli rikare än ett land med många invånare om landet i fråga för en klok politik och producerar högt värderade varor. Enligt Chydenius innebär en friare näringspolitik att fliten förbättras och att invånarna sysselsätter sig med verksamheter som inte bara är bra för dem själva utan även hela samhället.
För att sammanfatta debatten kan man säga att Chydenius kritiker försökte skapa en bild av att Chydenius eftersträvade en laglös frihet som skulle leda till kaos och ekonomisk nedgång. Samtidigt försvarade de behovet av fortsatta regleringar för att gynna näringar som var viktiga och lönsamma för riket. Staten var således garanten för en god ordning inom och mellan olika näringar. Chydenius svarade genom att återigen betona behovet av ökad näringsfrihet samt att detta skulle leda till välstånd snarare än villervalla. Vid riksdagen 1765–1766 var det Chydenius linje som gick segrande ur striden. Flera beslut som fattades innebar nämligen ökad näringsfrihet. Till exempel fick de bottniska handelsstäderna rätt att exportera varor till utlandet. Samtidigt avvecklades stödet till manufakturerna, vilket också var i linje med Chydenius idéer. Besluten medförde en omdefinition av näringspolitiken där gynnandet av manufakturer och de ledande borgarna i Göteborg och Stockholm ersattes av ett friare system där fler och bredare grupper fick rätt att idka näring. Denna utveckling överensstämde med Chydenius uppfattningar, men också med idéer som framfördes runt om i Europa efter sjuårskrigets slut. 1760-talet var följaktligen en tid av politiska förändringar och nytänkande kring relationerna mellan staten och invånarna.
PW
Litteratur
Herlitz, Lars, Fysiokratismen i svensk tappning 1767–1770, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 35, Göteborg 1974.
Magnusson, Lars, Korruption och borgerlig ordning. Naturrätt och ekonomisk diskurs i Sverige under frihetstiden, Uppsala papers in economic history. Research report 20, Uppsala: Uppsala universitet 1989.
Melkersson, Martin, Staten, ordningen och friheten. En studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet, Studia Historica Upsaliensia 184, Uppsala: Uppsala universitet 1997.