Föregående avsnitt: Utkast till katekespredikningar, Tionde predikan
Följande avsnitt: Utkast till katekespredikningar, Tolfte predikan
Elofte predikan.
§. 1. Man kan aldrig tilfyllest beklaga sig öfver den stora och nästan allmänna bekymmers-löshet om det eviga väl här ibland oss midt uti Christenheten. Man frågar icke efter sin salighet, man tager icke vara på den Heliga Andas värkningar hos sig sjelf eller andre, än mindre söker man med alfvare at göra sin utkårelse viss.
§. 2. En del blifver man varse helt blindt förlita sig på Guds allmänna godhet, genom hvilken de under sit gröfsta sjelfsvåld och lasternas tygellösa utbrått hoppas saligheten.
§. 3. Andre åter bygga sit hopp på sjelfdiktade vägar til himmelen, och trösta sig antingen med sin utvärtes stilla vandel, eller med en och annan lysande god gärning, den de helt egenkärt jämnföra med andras fel, dem de altid se på den svartaste sidan och i grund däraf predika en bedrägelig frid för sit samvete.
§. 4. En del åter gifves, som göra sin samvetsräkning klar genom sina utvärtes regelbund273na Gudagtighets öfningar m. m. så at de aldrig med alfvare fråga: hvad skal jag göra?
§. 5. Och sådant vore icke underligt, om hvars och ens blotta förnuft vore dess vägvisare, eller om salighets vägen i vår Heliga Bibel vore genom gåtor och liknelser så bortblandad, at man ej så lätt kunde få rätt på den samma; men at tro et lif efter detta; at ärkänna uppenbarelsens sanning; at läsa där: utan en varder född på nytt, kan han icke ingå i Guds rike,1 och ändock hvarken fråga efter huru den bör ske, eller undersöka om den skett hos dem eller icke; det är i mit tycke et synbart tecken til en stor mörksens magt ibland oss. Ack! här sitta i dag månge sådane olyklige, och det grämer mig uti mit innersta, at hvarken jag eller mina Embetsbröder med alla våra predikningar af Guds ord, varit i stånd at slå dessa bedrägeliga styltor undan deras armar. At hjelpa hälst någon af dessa uslingar til rätta, är hufvud-afsikten med mit arbete, då jag tänker föreställa den högst vigtiga Artikeln om nya födelsen. Aldra mildaste Herre Jesu Christe! lät då dit dyra ord uti min svaga mun vara et välsignadt rägn på denna torra jord, at engång göra den rätt bärande. Hör oss! Fader &c.
Texten, den Tredje Artikeln.
Föreställning.
Genom Guds nåd och efter hans Heliga ords anvisning har jag i dag tänkt förklara det274 angelägnaste i vår salighets ordning, nya födelsen hvarvid vi vilje märka 1:o huru den af Gud blifver värkad 2:o hvad förändringar den hos oss åstadkommer.
I. Delen.
§. 6. Berättar huru nyafödelsen tages i flere bemärkelser.
§. 7. Gifver en beskrifning på nyafödelsen i dess egenteliga mening.
§. 8. Bevisar dess nödvändighet.
§. 9. Förklarar huru den är icke människans utan den Treenige Gudens, och tillämpnings-vis den Helige Andes värk.
§. 10. Huru vi födas på nytt egenteligen genom Evangelii ord, hvarvid dock Lagen förut har bordt bevisa sin värkan.
§. 11. Utreder huru den består i et själens afvändande ifrån det onda til Gud och det som honom är behagligt: hvilket alt förklaras i den 9 § af tredje Predikan.2
II. Delen.
§. 12. Denna Nya födelse värkar hos oss en sann omvändelse, hvartil höra tvenne hufvudsakeliga stycken, nemligen en hjertelig sorg öfver synden och en lefvande tro på Christum; hvilket bevises och förklaras.
§. 13. Beskrifver synda-sorgen, såsom värkad af Lagen men uphöjd af Evangelium,275 med hvad dervid tildrager sig uti förståndet och viljan.
§. 14. Huru denna sorgen är olika hos människorna uti omvändelsen, så väl i anseende til tiden, som den samma varar, som ock til dess olika grader; dock bör den hos alla, som omvända sig, vara 1:o upriktig 2:o hjertelig 3:o förknippad med en redelig styggelse, ej allenast för straffet utan ock för sjelfva synden.
§. 15. Förklarar den märkeliga skillnad, som är emellan en blott Lagisk sorg och den Evangeliska, och vises at den förra är til människans sanna omvändelse aldeles odugelig. Se alt detta §. 10.3
§. 16. Visar huru denna sorgens smärtefulla känning väl förgår uti tron och rättfärdiggörelsen, men blifver dock qvar til sin grund i helgelsen, at hålla de trogne i en sann ödmjukhet och at drifva dem til et dagligt omfattande af sin Frälsare.
§. 17. Det andra stycket som hörer til omvändelsen är Tron, hvarvid det ordets mångfalldiga bemärkelser upräknas.
§. 18. Bevisar dess nödvändighet uti omvändelsen.
§. 19. Beskrifver dess rätta art och beskaffenhet, och uplyser den i synnerhet af Joh. 3:14,15.
§. 20. Förklarar Trones trenne hufvud-delar, Kunskapen, bifallet och förtröstan. §. 11.4276
Tillämpningen.
§. 21. Anbefaller en noga pröfning hos Åhörarena, om denna stora förändring skett hos dem eller icke, och at de undersöka, hvarest och på hvad tid af deras lefnad den för sig gått; ty den kan aldrig ske ovetterligen hos någon. Har den ej skett, så förmanas de at nu straxt gifva sig under Guds Andas ledande, och at göra det alfvarligen.
§. 22. Om de någon-tid blifvit rätt omvände, anmodas de hjerteligen at undersöka, om de ännu stå i trone, 2 Cor. 13:5. hvilket de säkrast finna deraf, om de hafva en uprigtig styggelse för all synd, och en redelig kärlek til sin Frälsare och hans bud. Hvar så icke är, så betänk, o människa! hvaraf tu fallen äst. Upp. B. 2:5.
§. 23. De trogne förmanas til ståndaktighet och dagelig bättrings-öfning.
