Föregående avsnitt: Tredje budordspredikan, § 16
Följande avsnitt:
§. 17.
Men det är ingalunda dermed gjort, at vi således i allmänhet beklage vår tids gudlöshet, och Guds Namns margfalliga missbruk. Vi böre gå i en närmare pröfning af oss sjelfve och vårt eget hjerta. Besinner Eder dock, mine Åhörare! hurudan har Eder Gudsdyrkan varit? Hafven I dock brukat Herrans Namn, och huru ofta har det skedt, eller med hvad vördnad och högaktning? Betänker Eder huru många gångor I torden i fåfängan nämt det, utan andakt i böner och Eder Gudstjenst, genom skrymteri missbrukat det, och kanske genom många obetänksamma, om ej aldeles falska eder, retat den rättfärdige Guden at hämnas? Huru mångas samveten måtte icke slå dem och vittna, at de i dageligt tal och med minsta sinnes rörelse anropa tusendetals djeflar om hjelp, dem de dock i dopet afsvorit, och hvilkas högsta syftemål likväl är at få blifva deras bödlar och plågare. Hvem af Eder känner sig icke här träffad, och i sit samvete slagen? Sjelfve Guds barn måste beklaga sin stora kallsinnighet och tröghet, at de ej nog ofta, ej med tilbörlig vördnad bruka sins Guds namn, och göra sig således ofta skyldige til den hotade hämden. Ach! hvad står då at göra? Här är icke annat råd, än at gifva Gudi äran; kasten Eder ned i stoftet för Hans stora Majestät, och med hjertans oro bekännen den ringa aktning I hyst för Herren Gud och Hans Namn, uphöjen Eder dyra Frälsares höga Namn Jesus, såsom Eder enda tilflygt, och ropen innerligen om nåd och förlåtelse, med et heligt öfverlämnande af själ och kropp med alla deras krafter i den store Gudens tjenst; ty således blifver Herrans heliga Namn rätt helgat af Eder.
Men här möter et icke mindre ömt prof mig och mina medbröder. Herren hafver satt oss til väktare, at tidt och ofta1 utropa för våra Åhörare det stora och förskräckeliga Herrans Namn; at med Paulo bära Hans Namn för Konungar och för det andeliga Israëls barn: Apostl. G. 9:15. Ty vi hafve ingalunda låf at predika oss sjelfve, utan Jesum Christum, at Han är Herren; men vi Edra tjenare för Jesu skull. 2 Cor. 4:5. Ach! det kommer då därpå an, hvem vi predikat, Christum eller oss sjelfve; huru vi predikat Honom, med all möjelig flit eller med ovilja och försummelse: af brinnande hjertan eller med kallsinnighet: vid hvad tilfällen; antingen blott i kyrkan, eller allestädes där vi omgåts med våra Åhörare? Om vi predikat Honom allena med orden, eller om vi ock gjordt det altid med en helig och ostraffelig vandel, eller om icke Hans Namn ofta genom oss blifvit försmädadt? Hvad skole vi väl til alt detta svara vår Gud på den stora räkenskapsdagen? Olyckelige vi om våra Åhörare då blifva våra åklagare. Hvem af oss arma syndare kan väl gå til räknings med2 sjelfva hjertats ransakare? Den bästa af oss, den ifrigaste, den trognaste af Guds skaffare3 måste här lägga handen på munnen och bekänna med Daniel: Herre, tu äst rättfärdig, men vi måste skämma oss, Dan. 9:7. och bedja med David: Herre, gack icke til doms med tin tjenare, ty för tig är ingen lefvande rättfärdig. Ps. 143:2. Det är ock redan hög tid för oss, at med fördubblad nit och alfvare antaga oss Guds sak, at så mycket hos oss står, både med lära och lefverne förhärliga Herrans Namn ibland menniskorna, ju mera vi se det af de fläste med förakt trampas, och at i et sådant bemödande vara outtröttelige, hvartil Öfverherden Jesus sjelf förläne oss sin nåd, kraft och välsignelse! Amen.
Föregående avsnitt: Tredje budordspredikan, § 16
Följande avsnitt:
Platser:
Personer: Daniel
Bibelställen:
Teman: