Föregående avsnitt: Tredje budordspredikan, § 15
Följande avsnitt: Tredje budordspredikan, § 17
Tillämpning.
§. 16.
Af detta, som nu således är afhandlat, hafva mine käre Åhörare fått tilfälle at känna, huru vidsträkte våra plikter äro efter detta andra Budet i Herrans Lag, och huru högst angeläget det måste vara för oss menniskor, at med all noggranhet i akttaga dem. Men då vi nu härmed jämföre den dyrkan, som Gud i allmänhet får, kunne vi ej annat än på det hjerteligaste beklaga, huru allmänt och på allahanda sätt Guds heliga Namn missbrukas ibland oss. Man vågar sätta i fråga om Gud skal dyrkas, och om man änteligen medgifver det, vil man ändock ej ärkänna någon grund eller föreskrift, hvarefter denna dyrkan bör ske, utan påstår, at det arma och blinda förnuftet härvid allena skal blifva vår ledare: man stormar med339 våld emot uppenbarelsen och försmädar med det samma dess höga Uphofsman, för at göra sig aldeles lös ifrån alla band för sina otyglade begär, och vil anse Gudsdyrkan och hela dygdeläran blott för et påfund af Regenter at fängsla sina undersåtare, då likväl både förnuft och uppenbarelse instämma däruti, at utan Gudsdyrkan och dygd ingen lycksalighet kan ärhållas. Och hvad mera är at beklaga, visar förfarenheten, at ock de, som med hjerta och mun bekänna sin skyldighet at lyda och vörda sin Skapare, göra de dock platt intet af alt det Han fordrar af dem. Himla-läran är föraktad och ligger hos de fläste i vrak, hvaremot ej allenast verldsliga vetenskaper, som dock i sin mån gagna, utan ock sjelfva dårskaperna lämnas främsta rummet. Böner, Gudaktighets-öfningar och Herrans lof anses och omtalas mäst med åtlöje, och man märker at sjelfva Nattvardsgången hos en del kommit aldeles utur bruk, och således af Gudsfruktan föga mera qvar hos de fläste än några yttre plägseder, dem en Christelig Öfverhet genom Läroståndet sökt hålla vid makt. Däremot finner man med grämelse, huru Guds dyra Namn missbrukas i lättsinnighet och bannskap, och svordomar flyta tusendetals utur de flästas munnar, van340tro och vidskeppelser möta otron, och man hörer en allmän klagan, öfver et tiltagande menederi, och allmän trolöshet, och sjelfva den allmänna Gudstjensten och Nattvards-gången är hos de fläste föga annat än et kärnlöst skal af den rätta Christendomen. Och man måste med innersta oro beklaga, at til alt detta icke litet bidrager många Zions Väktares stora försummelse i sit dyra Ämbete och Gudaktighets-öfningar, och icke sällan en uppenbar ogudaktighet i sin vandel, hvarmed de rifva ned, alt hvad de annars genom ordet kunde upbygga. Ach en bedröfvelig, men därjemte en beklageligen sannfärdig målning af vårt Svenska Zion! Tillåten mig då, mine Åhörare, at jämra mig häröfver med Propheten och säga: Mitt hjerta vil brista i mino lifve, all min ben darra; mig är lika som enom drucknom manne, och lika som enom then af vin ragar,1 för Herranom och för Hans heliga ordom. At landet så fullt med horkarlar är, at landet så jämmerliga står, at thet så förbannat är - - och theras lefverne är ondt, och theras regemente2 doger3 intet; Ty både Propheter och Prester äro skalkar:4 och jag finner också theras ondsko i mino huse säger Herren. Jer. 23:9,10,11.
Tillämpning.
§. 16.
Af detta, som nu således är afhandlat, hafva mine käre Åhörare fått tilfälle at känna, huru vidsträkte våra plikter äro efter detta andra Budet i Herrans Lag, och huru högst angeläget det måste vara för oss menniskor, at med all noggranhet i akttaga dem. Men då vi nu härmed jämföre den dyrkan, som Gud i allmänhet får, kunne vi ej annat än på det hjerteligaste beklaga, huru allmänt och på allahanda sätt Guds heliga Namn missbrukas ibland oss. Man vågar sätta i fråga om Gud skal dyrkas, och om man änteligen medgifver det, vil man ändock ej ärkänna någon grund eller föreskrift, hvarefter denna dyrkan bör ske, utan påstår, at det arma och blinda förnuftet härvid allena skal blifva vår ledare: man stormar med339 våld emot uppenbarelsen och försmädar med det samma dess höga Uphofsman, för at göra sig aldeles lös ifrån alla band för sina otyglade begär, och vil anse Gudsdyrkan och hela dygdeläran blott för et påfund af Regenter at fängsla sina undersåtare, då likväl både förnuft och uppenbarelse instämma däruti, at utan Gudsdyrkan och dygd ingen lycksalighet kan ärhållas. Och hvad mera är at beklaga, visar förfarenheten, at ock de, som med hjerta och mun bekänna sin skyldighet at lyda och vörda sin Skapare, göra de dock platt intet af alt det Han fordrar af dem. Himla-läran är föraktad och ligger hos de fläste i vrak, hvaremot ej allenast verldsliga vetenskaper, som dock i sin mån gagna, utan ock sjelfva dårskaperna lämnas främsta rummet. Böner, Gudaktighets-öfningar och Herrans lof anses och omtalas mäst med åtlöje, och man märker at sjelfva Nattvardsgången hos en del kommit aldeles utur bruk, och således af Gudsfruktan föga mera qvar hos de fläste än några yttre plägseder, dem en Christelig Öfverhet genom Läroståndet sökt hålla vid makt. Däremot finner man med grämelse, huru Guds dyra Namn missbrukas i lättsinnighet och bannskap, och svordomar flyta tusendetals utur de flästas munnar, van340tro och vidskeppelser möta otron, och man hörer en allmän klagan, öfver et tiltagande menederi, och allmän trolöshet, och sjelfva den allmänna Gudstjensten och Nattvards-gången är hos de fläste föga annat än et kärnlöst skal af den rätta Christendomen. Och man måste med innersta oro beklaga, at til alt detta icke litet bidrager många Zions Väktares stora försummelse i sit dyra Ämbete och Gudaktighets-öfningar, och icke sällan en uppenbar ogudaktighet i sin vandel, hvarmed de rifva ned, alt hvad de annars genom ordet kunde upbygga. Ach en bedröfvelig, men därjemte en beklageligen sannfärdig målning af vårt Svenska Zion! Tillåten mig då, mine Åhörare, at jämra mig häröfver med Propheten och säga: Mitt hjerta vil brista i mino lifve, all min ben darra; mig är lika som enom drucknom manne, och lika som enom then af vin ragar,5 för Herranom och för Hans heliga ordom. At landet så fullt med horkarlar är, at landet så jämmerliga står, at thet så förbannat är - - och theras lefverne är ondt, och theras regemente6 doger7 intet; Ty både Propheter och Prester äro skalkar:8 och jag finner också theras ondsko i mino huse säger Herren. Jer. 23:9,10,11.
Sovellutus
§ 16
Edellä käsitellystä rakkaat kuulijani ovat saaneet tilaisuuden tuntea, kuinka suuret meidän velvollisuutemme Herran lain toisen käskyn nojalla ovat, ja kuinka tärkeää näiden velvollisuuksien tarkan noudattamisen pitäisi meille ihmisille olla. Mutta kun me vertaamme tähän sitä palvomista, jota Jumala yleensä saa osakseen, emme voi muuta kuin sydämestämme valittaa, kuinka yleisesti ja kaikenlaisilla tavoilla meidän keskuudessamme väärinkäytetään Jumalan pyhää nimeä. Uskalletaan jopa kyseenalaistaa Jumalan palvominen, ja jos siihen kuitenkin suostutaan, ei siltikään tahdota myöntää mitään perustaa tai määräystä, jonka mukaan tämän palvonnan tulee tapahtua, vaan väitetään, että surkea ja sokea järki tässä yksin olisi johdattajamme. Rynnätään339 väkisin ilmoitusta vastaan ja samalla pilkataan sen korkeaa Antajaa, jotta vapauduttaisiin kaikista omia hillittömiä himoja suitsivista siteistä. Jumalan palvominen ja koko hyveoppi halutaan nähdä vain hallitsijoiden keksintönä alamaistensa alistamiseksi, vaikka järki ja ilmoitus ovat samaa mieltä siitä, ettei mitään onnellisuutta voida saavuttaa ilman Jumalan palvomista ja hyveitä. Ja mikä vielä valitettavampaa, niin kokemus osoittaa, että ne, jotka sydämellään ja suullaan tunnustavat velvollisuudekseen totella ja kunnioittaa Luojaansa, eivät kuitenkaan tee yhtään mitään kaikesta siitä, mitä hän heiltä vaatii. Taivaan oppia vähätellään, ja useimmat ovat unohtaneet oppimansa, kun sitä vastoin etusijalle ei panna edes yksin maallisia tieteitä, joista sentään on jotain hyötyä, vaan suoranaiset hullutukset. Rukouksiin, hartaudenharjoituksiin ja Herran ylistämiseen suhtaudutaan enimmäkseen pilkallisesti, ja huomaamme, että osa on luopunut jopa ehtoollisella käymisestä. Jumalan pelko ei siten useimmille ole juuri muuta kuin joitain ulkoisia vanhoja tapoja, jotka kristillinen esivalta oppineen säädyn voimin koettaa ylläpitää. Sitä vastoin huomaamme mieliharmiksemme, miten Jumalan kallista nimeä käytetään väärin kevytmielisyyksissä ja kiroamisessa. Useimpien suista tulvii tuhatmäärin voimasanoja,340 harhausko ja taikausko kohtaavat epäuskon. Yleisesti valitetaan väärin vannomisen sekä petollisuuden lisääntymisestä. Itse jumalanpalvelus ja ehtoollisenvietto eivät useimmille ole juuri muuta kuin oikean kristinuskon kuori vailla sisusta. Syvästi huolestuneena on valitettava, että kaikkea tätä ovat melkoisesti edistäneet monen Siionin vartijan pahat laiminlyönnit kalliissa virassaan ja jumalisuudenharjoittamisessaan. Harvinaista ei myöskään ole heidän oman maallisen vaelluksensa selvä jumalattomuus, mikä rikkoo kaiken mitä he muutoin sanan avulla voisivat rakentaa. Voi kuinka surkea mutta samalla valitettavan totuudenmukainen kuva tämä Ruotsin Siionista on! Sallikaa, hyvät kuulijani, minun voivotella sitä profeetan kera ja sanoa: Sydämeni on murtunut rinnassani, luuni tutisevat. Herran vuoksi, hänen pyhien sanojensa tähden, minä olen kuin juopunut, kuin mies, joka viinistä horjahtelee. Maa on täynnä huorintekijöitä, maa on surkea ja kirottu, – – – heidän elämänsä on pahaa, eikä heidän menonsa9 kelpaa mihinkään. Herra sanoo: Niin profeetat kuin papitkin ovat roistoja. Jopa omassa temppelissäni joudun katselemaan heidän pahuuttaan10 Jer. 23:9–11.
Unfortunately this content isn't available in English
Tillämpning.
§. 16.
Af detta, som nu således är afhandlat, hafva mine käre Åhörare fått tilfälle at känna, huru vidsträkte våra plikter äro efter detta andra Budet i Herrans Lag, och huru högst angeläget det måste vara för oss menniskor, at med all noggranhet i akttaga dem. Men då vi nu härmed jämföre den dyrkan, som Gud i allmänhet får, kunne vi ej annat än på det hjerteligaste beklaga, huru allmänt och på allahanda sätt Guds heliga Namn missbrukas ibland oss. Man vågar sätta i fråga om Gud skal dyrkas, och om man änteligen medgifver det, vil man ändock ej ärkänna någon grund eller föreskrift, hvarefter denna dyrkan bör ske, utan påstår, at det arma och blinda förnuftet härvid allena skal blifva vår ledare: man stormar med339 våld emot uppenbarelsen och försmädar med det samma dess höga Uphofsman, för at göra sig aldeles lös ifrån alla band för sina otyglade begär, och vil anse Gudsdyrkan och hela dygdeläran blott för et påfund af Regenter at fängsla sina undersåtare, då likväl både förnuft och uppenbarelse instämma däruti, at utan Gudsdyrkan och dygd ingen lycksalighet kan ärhållas. Och hvad mera är at beklaga, visar förfarenheten, at ock de, som med hjerta och mun bekänna sin skyldighet at lyda och vörda sin Skapare, göra de dock platt intet af alt det Han fordrar af dem. Himla-läran är föraktad och ligger hos de fläste i vrak, hvaremot ej allenast verldsliga vetenskaper, som dock i sin mån gagna, utan ock sjelfva dårskaperna lämnas främsta rummet. Böner, Gudaktighets-öfningar och Herrans lof anses och omtalas mäst med åtlöje, och man märker at sjelfva Nattvardsgången hos en del kommit aldeles utur bruk, och således af Gudsfruktan föga mera qvar hos de fläste än några yttre plägseder, dem en Christelig Öfverhet genom Läroståndet sökt hålla vid makt. Däremot finner man med grämelse, huru Guds dyra Namn missbrukas i lättsinnighet och bannskap, och svordomar flyta tusendetals utur de flästas munnar, van340tro och vidskeppelser möta otron, och man hörer en allmän klagan, öfver et tiltagande menederi, och allmän trolöshet, och sjelfva den allmänna Gudstjensten och Nattvards-gången är hos de fläste föga annat än et kärnlöst skal af den rätta Christendomen. Och man måste med innersta oro beklaga, at til alt detta icke litet bidrager många Zions Väktares stora försummelse i sit dyra Ämbete och Gudaktighets-öfningar, och icke sällan en uppenbar ogudaktighet i sin vandel, hvarmed de rifva ned, alt hvad de annars genom ordet kunde upbygga. Ach en bedröfvelig, men därjemte en beklageligen sannfärdig målning af vårt Svenska Zion! Tillåten mig då, mine Åhörare, at jämra mig häröfver med Propheten och säga: Mitt hjerta vil brista i mino lifve, all min ben darra; mig är lika som enom drucknom manne, och lika som enom then af vin ragar,11 för Herranom och för Hans heliga ordom. At landet så fullt med horkarlar är, at landet så jämmerliga står, at thet så förbannat är - - och theras lefverne är ondt, och theras regemente12 doger13 intet; Ty både Propheter och Prester äro skalkar:14 och jag finner också theras ondsko i mino huse säger Herren. Jer. 23:9,10,11.
Sovellutus
§ 16
Edellä käsitellystä rakkaat kuulijani ovat saaneet tilaisuuden tuntea, kuinka suuret meidän velvollisuutemme Herran lain toisen käskyn nojalla ovat, ja kuinka tärkeää näiden velvollisuuksien tarkan noudattamisen pitäisi meille ihmisille olla. Mutta kun me vertaamme tähän sitä palvomista, jota Jumala yleensä saa osakseen, emme voi muuta kuin sydämestämme valittaa, kuinka yleisesti ja kaikenlaisilla tavoilla meidän keskuudessamme väärinkäytetään Jumalan pyhää nimeä. Uskalletaan jopa kyseenalaistaa Jumalan palvominen, ja jos siihen kuitenkin suostutaan, ei siltikään tahdota myöntää mitään perustaa tai määräystä, jonka mukaan tämän palvonnan tulee tapahtua, vaan väitetään, että surkea ja sokea järki tässä yksin olisi johdattajamme. Rynnätään339 väkisin ilmoitusta vastaan ja samalla pilkataan sen korkeaa Antajaa, jotta vapauduttaisiin kaikista omia hillittömiä himoja suitsivista siteistä. Jumalan palvominen ja koko hyveoppi halutaan nähdä vain hallitsijoiden keksintönä alamaistensa alistamiseksi, vaikka järki ja ilmoitus ovat samaa mieltä siitä, ettei mitään onnellisuutta voida saavuttaa ilman Jumalan palvomista ja hyveitä. Ja mikä vielä valitettavampaa, niin kokemus osoittaa, että ne, jotka sydämellään ja suullaan tunnustavat velvollisuudekseen totella ja kunnioittaa Luojaansa, eivät kuitenkaan tee yhtään mitään kaikesta siitä, mitä hän heiltä vaatii. Taivaan oppia vähätellään, ja useimmat ovat unohtaneet oppimansa, kun sitä vastoin etusijalle ei panna edes yksin maallisia tieteitä, joista sentään on jotain hyötyä, vaan suoranaiset hullutukset. Rukouksiin, hartaudenharjoituksiin ja Herran ylistämiseen suhtaudutaan enimmäkseen pilkallisesti, ja huomaamme, että osa on luopunut jopa ehtoollisella käymisestä. Jumalan pelko ei siten useimmille ole juuri muuta kuin joitain ulkoisia vanhoja tapoja, jotka kristillinen esivalta oppineen säädyn voimin koettaa ylläpitää. Sitä vastoin huomaamme mieliharmiksemme, miten Jumalan kallista nimeä käytetään väärin kevytmielisyyksissä ja kiroamisessa. Useimpien suista tulvii tuhatmäärin voimasanoja,340 harhausko ja taikausko kohtaavat epäuskon. Yleisesti valitetaan väärin vannomisen sekä petollisuuden lisääntymisestä. Itse jumalanpalvelus ja ehtoollisenvietto eivät useimmille ole juuri muuta kuin oikean kristinuskon kuori vailla sisusta. Syvästi huolestuneena on valitettava, että kaikkea tätä ovat melkoisesti edistäneet monen Siionin vartijan pahat laiminlyönnit kalliissa virassaan ja jumalisuudenharjoittamisessaan. Harvinaista ei myöskään ole heidän oman maallisen vaelluksensa selvä jumalattomuus, mikä rikkoo kaiken mitä he muutoin sanan avulla voisivat rakentaa. Voi kuinka surkea mutta samalla valitettavan totuudenmukainen kuva tämä Ruotsin Siionista on! Sallikaa, hyvät kuulijani, minun voivotella sitä profeetan kera ja sanoa: Sydämeni on murtunut rinnassani, luuni tutisevat. Herran vuoksi, hänen pyhien sanojensa tähden, minä olen kuin juopunut, kuin mies, joka viinistä horjahtelee. Maa on täynnä huorintekijöitä, maa on surkea ja kirottu, – – – heidän elämänsä on pahaa, eikä heidän menonsa15 kelpaa mihinkään. Herra sanoo: Niin profeetat kuin papitkin ovat roistoja. Jopa omassa temppelissäni joudun katselemaan heidän pahuuttaan16 Jer. 23:9–11.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Tredje budordspredikan, § 15
Följande avsnitt: Tredje budordspredikan, § 17
Platser: Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi)
Personer:
Bibelställen:
Teman: