Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Genswar til Herr Peripateticus, uppå dess sednare i Dagligt Allehanda N:o 132 och 133 til mig aflåtne skrifwelse, rörande Tjänstehjon.1
Det är swårt, at i många och wigtiga omständigheter yttra sig så kort, at det kan få rum i et Tidningspapper; Där måste mycket supponeras2 såsom medgifwit eller förr bekant, skälen anföras kort och slutsatserna allenast nämnas med några ord, så at sanningarna hos den som i hastighet ser på saken eller för fördomar intet wil känna den på andra sidan, ej ligga så öpna och öfwertygande för ögonen, som de werkeligen borde.
Min Herre saknar med rätta eldighet i mitt swar af den 14 April,3 den saknas i alla mina skrifter; det är snillets och ej wiljans eller sanningens fel. Den blifwer icke mångas lott: Lingvetter4 födas få, och jag står med all min egen öfwertygelse långt under de medelmåttiga. Men skäl skola dock i mitt ringa swar icke saknas, allenast min Herre behagat attendera til5 dem, men det är åter just det, som jag i min Herres sednare bref saknar.
Såsom då min Herre i början däraf söker nog widlöftigt förmå mig til antagande af en gemensam principe med honom, den jag likwäl i mitt förra swar redan uttryckeligen, och det som mera är twå särskildta gånger antagit, nämligen: At det Allmännas bästa blifwer högsta Lag. Och widare, då M. H. icke ens widrört än mindre wederlagt mina skäl hämtade af samma grundsanning och en 20 a 30 års allmän förfarenhet, hwarmed jag bewisar, at twungna års-tjänster lägga hinder i wägen för Rikets tilwäxt och styrka; Och likaledes då han icke et ord swarar på min argumentation, om Grund-Lagens hägn6 äfwen för Tjänstefolket, eller wisar felet i denna enfaldiga slutkonst antingen in materia eller forma;7 fast han i sitt första bref kallar det den sällsammaste sats han nästan sedt eller hördt skrifwas - - & sic in cæteris.8
Nu til beswarandet af det hufwudsakeligaste i min Herres sednare skrifwelse. Min Herre förstår med det Allmänna bästa, alt det som bidrager til subordination9 och ordning i et Samhälle til Statens förkofran och bestånd. Det är at rycka in medlen til ändamålets winnande i sjelfwa definition, det är at nyttja i definition högst odeterminerade10 ord, alt det som bidrager til subordination och ordning, därunder kan Lifländska träldomen och Algiriska slafweriet lika lätt innebegripas, som den tilbörliga lydnad som bör finnas hos undersåtare för sin Öfwerhet. Däremot förstår jag med Allmänna bästa: Alla undersåtares i et Samhälle högsta möjeliga lycksalighet, som gör dess Regent lyckelig och stor, och hwarigenom Riket tilwäxer i magt och anseende.
Jag är aldeles ense med M. H. därom, at Religionen är et stort band at förena et Samhälle, och et medel som leder til dess lemmars och det helas lycksalighet; Ack! at denna satsen wore mera trodd än omtalt i wår tid, då en Voltaire (wårt Theatraliska tidehwarfs Oracel) spelt den rolle, at hwarken Religion eller samwete än mindre Christendom behöfdes därtil. Förlåt, det faller mig in. Jag kan aldrig nog förundra mig på de Parisiska starka Andars eller Fritänkares obegripeliga widskeppelse, at wilja begrafwa denna sin Antichristiska Hjälte11 efter et af de utskrattade Christi anhängare antagit sätt. De borde wänta sig af Voltaires anda, om de tro at den är til, den hårdaste förebråelse för det de genom hans begrafning welat Christna hans kropp efter döden, den han sjelf aldrig i sin lifstid wille skulle wara det.
Men om en sådan Stat skulle gifwas där banskap,12 hugg och slag ansåges för de rätta medel, at bringa lydande til sina skyldigheter, där otukt intet ansåges för en last, fast förtroendet därigenom sönderslets emellan ägta Makar, emellan Föräldrar och barn och den ömma och dygdiga upfostran förlorade sin drifkraft, där menederi13 blefwe en allmän wana äfwen til lands:14 Där Män, som slitit sig lösa ifrån Religionens band beklädde lysande äreställen och Catechesen blifwit nedskickad at tukta den gemena hopen, där skulle man säkert kunna förespå en öfwer alt sig utbredande smitta i Samhället, som bebådade en bedröfwelig utsigt för framtiden och til äfwentyrs Samhällets uplösning och undergång.
Jag nekar icke at Tjänare behöfwas wid Krigsmakten, i Handaslögder, wid Jordbruk och äfwen en stor mängd til at betjäna andra; Men påstår däremot, at til ingendera utom största nödfall böra obrotsliga undersåtare twingas. M. H. inwänder: då periclitera15 och aftaga alla inrättningar. Jag swarar: nej, och bewisar det af förfarenheten, den oswikeliga läromästaren. Ty på hela denna negd, ja på många andra ställen i Riket har nästan ingen på långliga tider blifwit med wåld insatt i krigstjänst, ingen twungen til Lärgosse och knapt någon i årstjänst, likwäl hafwa, Gudi lof! alla dessa vacancer16 genom fria öfwerenskommelser blifwit upfylda. I mitt förra swar har jag wist det äfwen af sjelfwa sakens natur, at i alla Stater måste finnas många fattiga Arbetare, som för sin och de sinas lifsbärgning måste tjäna andra, och det förtryter mig, at jag i denna delen ej kan blifwa begripelig för mina Herrar Criticis.
År17 1765 plaiderade jag18 för en fri seglation för alla Sjöstäder i Riket,19 och man trodde at et sådant sjelfswåld skulle sätta hela Rikets handel i yttersta förwirring, så långt, at sjelfwa Residence-Stadens20 Inbyggare skulle både frysa och swälta ihjäl; Men hwad hände? Friheten segrade och ingen af olycks-spådomarna inträffade.
År 1766 hade jag den heder, at i tredje Utskottet af stora Deputation fäkta emot Personliga Förmynderskapet i Tryck,21 Censuren gick ut och man spådde et raseri i Swenska Bok-Prässen. Men det är mig en innerlig glädje, at Tryckfriheten har redan blifwit en ögnasten för Rikets frihet och af wår Store Konung, såsom oumbärlig för Regenter, Ämbetsmän och undersåtare, på det solennaste22 bekräftad; fast den ännu blifwer en nagel i ögat för många för det den så behändigt afkläder lasten och egennyttan dess domino.23
Sådana händelser, min Herre, hafwa gjordt mig dristig, at fäckta för friheten, icke min utan Folkets.
Denna sak har jag långt för detta med alfware tänkt uppå och äger om frihetens nytta för Samhället full öfwertygelse, ehuru jag är för swag at öfwertyga mina Herrar opponenter därom, om icke några års frihet för de ringaste undersåtare en gång får updaga den otrodda sanningen, och lägger de ännu oöfwerwinneliga reglerings-principer ad acta,24 såsom små saker i wår tids Historia.
Exempla illustrant.25 Lät oss efter min Herres sätt at argumentera, föreställa oss, hwad nöd i Stockholms Stad måste blifwa, om det stode i Ålänningens och Finska Bondens frihet at hämta wed til Stockholm när och huru mycket han wil, utan något genom Lagar förut stadgat pris. Hwad yttersta förlägenhet måste icke denna stora Stad råka uti, då et så oumgängeligit behof får bero af den gemena hopens godtycko: de måste blifwa lata swältingar och göra knapt en resa om Sommaren, i det stället de kunde göra 5 a 6, och stegra så högt up weden, at Stockholmsboen finge lof at betala för den ena båtlasten så mycket som han med skäl borde få för alla fem; därföre blifwer här et Reglemente högst nödigt. Nej, torde min Herre säga, och om ej han, dock de flesta af mina Läsare, det är aldeles onödigt, ty de fikas annors för hwarandra26 at föra så mycket wed, som de någonsin medhinna, och om aldrig förr brist yppats på wed skulle det wisst ske då detta Reglemente skulle sättas i werkställighet. Jag tänker aldeles på samma sätt om Tjänstehjon. De afmålade och befarade swårigheter, sjelfswåld och lättja med flere, äro blott skuggor, som skräma men skada icke.
Uti den i mitt första bref citerade 6 §.27 har jag redan förut uptagit min Herres inkast om Tjänstehjonens frihet til giftermål och beswarat det; men täckes han ej läsa den å nyo, bör jag allenast nämna, at då gift Folk af denna Classen, enligit 1739 års Tjänstehjons-Stadga, ej är någon dag säkert för at icke bortföras fängslig28 til krigs- och årstjänst, Spin- och Tuckthus, lärer hindret til giftermål wara stort nog i sig sjelf.
Min Herre talar nog förakteligit om wåra Arbetare, då han säger: Ungdomen af den gemenare hopen wräka sig i giftermål tilsammans. Jag däremot anser deras talrikhet, när de utan at stjäla och röfwa, med sitt arbete försörja sig och de sina, utgöra Rikets sanskylliga styrka. De bära, efter min öfwertygelse, med rätta det namnet förwärfware, om ock de under sin flit woro utfattige, då jag och mina gelikar (min Herres lefnadssätt känner jag icke) i detta afseende ej kunna få annat namn än förtärare.
Hwad är det för en laga tid och ordning i hwilken M. H. tror at de skulle först tilhållas at tjäna innan de borde få gifta sig? Jag känner icke någon sådan Författning, icke en gång Project29 därtil. Deras Excellencers Yttrande innehåller icke något sådant, ingendera Riks-Ståndets til Kongl. Maj:t i underdånighet inlämnade tankar i detta ämne och aldraminst den förra Tjänstehjons-Stadgan. I hwad Lag finnes då denna tid och ordning utstakad? Har M. H. hos Höga Wederbörande ingifwit något sådant? Tänk! det wore artigt at få se huru det ser ut. 1739 års Stadga tillåter lika lätt en i tjänst nyligen kommen 15 års Flicka at gifta sig, som en 40 års gammal Trotjänarinna. Sed transeant hæc cum cæteris - -.30
Jag har ifrat i min Piece tydeligen emot oloflig Folk-ökning, därföre bör min Herres botemedel emot Folkbrist i denna delen stå sin egen upfinnare til heder.
Det är en sak, som förtjänar en mogen granskning om just årstjänster för wissa i Lagen stadgade löner äro, i allmänhet at tala, de bästa flitighets-skolor för wår arbetande Ungdom? Däremot tror jag åter, at den Politiska grundsanning måste blifwa oryggelig: Ju närmare en Regent förmår förena egen winst med idogheten och utrymme eller frihet at genom det sednare förwärfwa det förra, ju idogare måste Dess undersåtare i gemen blifwa.
Min Herre wädjer sluteligen i denna omständigheten til allmänhetens omdöme; wäl an! jag gör så med, men det förstås af sig sjelf, at den måste wara owäldug; ty annars tror jag at min Herre lärer få nog många Husbönder på sin sida, fast ingalunda på långt när alla, och jag åter torde ej sakna mångas medhåll af tjenare, då jag wist wet, at om voteringen sker per capita,31 måste pluraliteten å min sida blifwa stor, men jag är ändock icke nögd med den, utan voterar långt häldre på wår skarpsynta Konung, at blifwa skiljoman emellan oss, Hwilken, ehuru hörande til Husbonde-Classen, och det in superlativo gradu,32 likwäl hafwer et så oskiljaktigt interesse uti bådas trefnad och wälgång, at wågskålen i Hans höga Hand äfwen af den grund måste wäga jämt, och göra rättigheterna dem emellan reciproqua.33
Än några ord om stadgade Löner. Huru kommer M. H. från min fråga, om taxan skal hållas då tjänstehjon utbjuda sig för blotta födan i hungers-år? Han swarar: om aftal sker förut, så bör det stå i Husbönders och tjenstehjons magt, at efteråt höja eller minska lönen. Wäl an! hwad gagnar då taxan? Medgifwes icke då redan nödwändiga och dagliga öfwerträdelser af en lag, som nu påstås böra stiftas? Men M. H. wil allenast hafwa den til Rättesnöre för Domare och Executorer, at hjelpa den klagande til rätta, då intet aftal skedt. Det är: Kongl. Maj:t sluter då et Contract emellan Husbönder och årstjenare, som bör gälla i det fall då de icke sjelfwe wilja accordera.34 Det går an: jag ser icke mycket ondt däruti, men ock ingen nytta. Det är aldeles samma casus, som om någon betingade sig af en eller flere en Husbyggnad, et Fartyg, et Tunneland jords uptagande eller annat sådant, men accorderade icke med arbetaren om priset, därföre borde man på alt sådant fastställa en Taxa, som i sådant fall skulle tjena Domare och Executorer til Norm.
Min H. påstår, at om hungers nöd kan förut spås, bör äfwen Lagen, genom dess Stiftares ömma försorg lämpas därefter. Hwad är det? Hwem kan förut spå hungersnöd? Men det kunna alla säga, at hungersnöder i alla tider nog ofta infallit, och kunna således äfwen hädanefter beklageligen inträffa, men at af Lagstiftare begära en Taxa på löner lämpad efter dem, är at begära orimmeligheter. Deras Excellencer Herrar Riksens Råd hafwa intet kunnat upgifwa sådant förslag i sitt ganska mogna Utkast til en sådan Stadga: Intet Riks Stånd har kunnat göra det, ehuru de alla af Kongl. Maj:t blifwit hörda häröfwer, och mig weterligen har ingen privat warit i stånd därtil, huru skola wi då af Lagstiftare begära omöjeligheter? Man kunde ändock måtta til något, ehuru aldrig utan misstag, om här allenast wore twänne casus näml. högsta wälmåga och yttersta hungers-nöd at formera någon Taxa til; Men då werkeliga händelserna oändeligen variera emellan dessa båda ytterligheter ses ganska lätt omöjeligheten af en sådan Lagstiftning, och än mera af dess werkställighet. Emedlertid har M. H. med denna nödiga jämkning i lönen i goda och onda år medgifwit obilligheten af en lika Taxa i alla år, och det är just det samma som jag påstått.
Genom denna således bewista omöjelighet af wissa stadgade årslöner förfalla äfwen de öfriga skäl, hwarmed M. H. wil bewisa nyttan och nödwändigheten af Taxan, dem jag ej hinner särskilt uptaga och beswara.
Nu allenast et kort swar på M. H:s frågor. Jag förstår med en god Husbonde nästan det samma som M. H., näml. den som genom kärlek, jämn tilsyn och god lämpa35 förmår Tjänarena til flit i sina syslor och updrifwer den genom små upmuntringar til sin högd, håller dem til en san Gudsfruktan, öfwerser små men med öm och alfwarsam bestraffning rättar grofwa förbrytelser, men ingalunda med bång,36 buller, banskap och slagsmål gör dem förtwiflade, och som lönar dem efter aftal och förtjänst. För denna beskrifning wäntar jag så litet någon Ärestod af sjelfswåldiga Tjänare, som af Regerings-sjuka Husbönder.
Min Herre frågar obilligt och utan anledning om jag wil intimidera37 honom med Kgl. Råd-Kammarens Project? Jag har ju i mitt swar ingalunda gjordt det. Det är at stryka en swart färg på den oskyldigaste sak. Den frihet at tänka och skrifwa, som jag sjelf så högt wärderar, unnar jag ock gärna androm. Jag åberopar mig Kongl. Maj:ts Råd-Kammares förslag i denna delen, endast därföre, at upwäcka min Herres nogare upmärksamhet, at ej lika som med afwog hand kasta et så nymodigt förslag utur wägen, utan tro det wara wärdt dess owäldugaste granskning, då så store Män kunnat falla på en sådan tanka, och at på andra sidan trösta mig sjelf om jag ock in totum & tantum38 blifwer förkättrad,39 at jag då uti deras Excellencer Herrar Riksens Råd hafwer så hederlige deltagare i min willfarelse. Solatium miseris - - - -.40
Den tredje min Herres fråga är gallblandad41 och förtjänar därföre intet swar. Brukade Aristoteles, hwars namn M. H. antagit,42 sådant i sin tid? Äger icke den ena undersåtaren, han må wara Clericus eller Laicus,43 lika rätt som den andra at tänka och skrifwa om allmänt wäl? Men hwad är det för et infall, at tala om Projectmakare med rep om halsen, at hängas om Projectet misslyckas? Fy! Fy! Det tyckes wara at wilja intimidera. Wäl an! jag är färdig at gå fram, så wiss är jag om min sak, allenast Herr Lagman Antonson ej får blifwa Domare i saken.
Sluteligen frikallar Herr Criticus den förra Tjänstehjons-Stadgan ifrån at werka utflyttningar. Men om man läser 8 Art. däruti,44 finner man, at Lagstiftarena sjelfwa sågo en sådan werkan förut, och därföre sökte genom allehanda slags medel at förekomma den. Annars kan i denna sak mycket fint och konstigt raisonneras; Men förfarenhet, du min trogne Läromästare, jag wil följa dig allena. Huru många tusende Sjömän hafwa icke rymt ifrån Swerige blott för högre Månads-hyror, och riktat Engeland och Holland? och nu tror man at twungne årslöner för hela den tjänande Arbetshopen werkar ingen ting.
Rymde alla Skräddare-Gesäller nyligen ifrån Leipzig45 til en Bondeby med sin Låda, och satte ej allenast sina Mästare i förlägenhet, utan äfwen de store i Staden i rådwilla, at få sina oumgängeliga granlåter färdiga, genom det en Mästare i sin Faderliga ifwer beskylte dem för okunnoga i sin Profession: Flytte en hel mängd Gesäller ifrån Götheborg i wintras och satte sig ned i andra Städer, Handtwerkerierne i denna Stad til stor skada blott för Magistratens personaliserande46 förmaning til Gesäller, Lärogossar och Tjänstehjon; Hwad skall då et skojande med47 Kronobetjäning och tjänliga medel, hwad Tuckt- och Spinhus med flera omständigheter, som hafwa sin fulla grund i den förra Tjänstehjons-Stadgan, jag frågar, hwad skola alla de werka på moraliter48 obrottsliga och fria undersåtare? Ingen ting menar min Herre, men ej så.
Dess
Ödmjuke tjenare
And. Chydenius.
GamleCarleby d. 28 Julii 1779.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Platser: Champagne England (Engeland, Ängeland, Ängelland, Ängland) Göteborg (Giötheborg, Götheborg) Holland (Hålland) Karleby (Gamla Carleby, GamlaCarleby, Gamle Carleby, G.Carleby, Gamlakarleby socken, Gamla Carleby Stad, Kokkola) Leipzig Livland (Lifland) Paris Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi)
Personer: Antonsson (Antonson, Anthonsson), Reinhold Aristoteles Voltaire (François-Marie Arouet)
Bibelställen:
Teman: