Föregående avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 5
Följande avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 7
§. 6.
Af detta som nu således är anfört, kunna mine käre Åhörare tydeligen se, hvad tid som efter Guds befallning i Gamla Testamentet borde til Hans dyrkan användas, nemligen den sjunde dagen i veckan, eller den vi kalle lördagen, och hvarpå denna befallning grundade sig. Nu fordrar ordningen af oss, at närmare undersöka, huru denna dagen blifvit af oss Christne förbytt i Söndagen, eller huru vi i stället för den i Gamla Testamentet af Israëls barn allmänt firade Lördagen, kommit at helga den första dagen i veckan, och huru vida en sådan förändring må kunna anses Gudomelig eller icke. Hvad nu således först beträffar sjelfva förändringen, finne vi så väl af Apostlarnas skrifter, såsom ock af den äldste Nya Testamentsens Kyrkohistoria, at denna förändring gått småningom för sig, och änteligen1 blifvit i den Christeliga Församlingen allmän. När Jesu trogna vitnen och vänner, som vid Hans död, genom sin klentrogenhet förlorat alt sit hopp om sin Mästares rike på jorden, fingo en full öfvertygelse därom, at de ras om Långfredagen på korset dödade käre Jesus, hade på Söndagen därefter, som var tredje dagen upstått ifrån de döda, och vunnit en härlig seger öfver döden och djefvulen, kunde denna seger- och glädjedag ej annat än blifva dem i högsta måtton märkelig, hvaraf de ville hos sig och efterkommande förvara minnet på alt möjeligit sätt. Därföre blef Söndagen hos dem den märkvärdigaste i hela veckan, och blef kallad Herrans dag, uppå hvilken de trogne sammanträdde, at utan tvifvel först upmuntra sin andakt inbördes, genom samtal och berättelser om Christi upståndelse, och hvad salighet de däraf hade at vänta; sedan hafver naturligit vis deras andakt äfven ledt dem til vidare Guds ords betraktande, och andra viktiga samtal och Gudaktighets öfningar. Det var icke allenast på Påskadagen då Jesus upstod ifrån de döda, som Hans lärjungar af sorg öfver sin saknade Mästare voro endräkteliga2 tilsammans för Judarnas rädslos skull,3 utan vi läse ock hos Evangelisten Johannem, at de åter åtta dagar därefter på den nästföljande Söndagen likaledes voro tilhopa, at upbygga hvarandra. Joh. 20:26. Judarnas Pingsthögtid inföll ock nu på en Söndag, och då heter det åter om de trogne, at de alle voro endräkteliga tilsamman. Apostl. G. 2:1. Uti Apostla Gärningarnas 20:de Capitel berättar Lucas, at Apostelen Paulus på en Sabbat hölt för de trogna en predikan i Troade,4 då de voro tilsamman komne, at annama Herrans Heliga Nattvard, Ap. G. 20:7. och bör rätteligen vara öfversatt, at det skedde på den första Sabbaten eller första dagen i veckan, som var Söndagen, ty så kallas den dagen af de heliga Evangelisterna vid berättelsen om Christi upståndelse. Och när Apostelen Paulus anmodade de trogne i Corinto samla en Collect til de fattige i Jerusalem, befalte han at det skulle ske på den ena Sabbaten, 1 Cor. 16:2. som ock rätteligen bör försvänskas på den första Sabbaten, som var Söndagen, hvaraf ses at de Christnas samling varit först på den dagen; och som Johannes Evangelisten skref sin Uppenbarelse långt därefter, finne vi, at den dagen då redan ibland de Christne fått namn af Herrans dag, Uppenb. B. 1:10. som i vår Svenska öfversättning kallas Söndag. Och ehuru man ej bör neka, at de första trogna, som voro af Judiska församlingen äfven i början firade Judarnas Sabbat, som var Lördagen, dels at uppå de dagar träffa flere Judar, dels ock at ej stöta för hårdt den Judiska församlingens plägseder, finne vi dock at Apostlarne aldrig pålade någon at fira den, utan at Paulus tvärt om befriade de Collosser ifrån alt samvets tvång i den delen, då han säger: Så låter nu ingen göra Eder samvet öfver mat, eller dryck eller öfver bestämda Helgedagar, eller nymånader, eller Sabbater, Coll. 2:16,17. hvarmed tydeligen syftas på Judarnas Sabbat eller lördagen, emedan den i följande vers kallas skuggan af det som tilkommande var, nemligen Christus. Derföre finne vi ock en af de älsta Kyrkofäder hafva skrifvit til sine Åhörare: I bören icke mera fira Sabbaten, nemligen Judarnas, utan lefva efter Herrans dag, (Ignatius ad Magnesianos5) hvilket åter en annan af Fäderna så förklarar: at det bestod däruti, at bortlägga synden, och lefva så, at Christi upståndelse därigenom varder förhärligad. (Clemens Alexandrinus6.) Och sjelfva hedniske Historie skrifvare som lefde i den tiden, intyga, at de Christne plägade på en viss dag om morgonen bittida sammankomma, at inbördes lofsjunga Christo, den de dyrkade såsom en Gud. (Plin. Libr. X. Epist. 97.7)
Föregående avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 5
Följande avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 7
Platser: Antiokia Jerusalem Korinth (Corinto, Corintho) Troas (Aleksandria Troas)
Personer: Caecilius Secundus, Gaius Plinius (Plinius den yngre) Flavius Clemens, Titus (Clemens Alexandrinus, Klemens av Alexandria) Ignatios (Ignatius) av Antiokia Johannes Lukas (Lucas) Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: