Föregående avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 17
Följande avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 19
Tillämpningen.
§. 18.
Således hafve vi nu i Herrans Namn genomgått vår Betraktelse, och däruti först visat hvilken de Christnas rätta hvilodag är, och för det andra huru den af oss skal helgas. Ser nu, mine Åhörare! af det som i förra Delen är sagdt, at denna vår Christnas Sabbat är grundad i sjelfva sakens natur, den är en Gudomelig instiktelse, den är af högsta nödvändighet och nytta för oss; huru kommer det då til, at så månge ibland oss, hvilke likväl bära Christna namnet, vilja til intet göra dess helgd, och blott392 anse den som en öfverlefva af Judarnas Ceremonier, eller Levitiska Lag? Erkände de i sitt hjerta en lefvande och alsmägtig Gud, som genom sin eviga visdom styrer verlden, och vil af sina förnuftiga Creatur dyrkas: eftersinnade de dessa förnuftiga Creaturens, det är sin egen stora förbindelse emot sin altrådande Skapare, och kände sin naturliga okunnoghet om sättet, och sin oförmögenhet, at rätt kunna dyrka Honom, och antoge den osvikeliga handledning, som uppenbarelsen gifver oss härutinnan, kunde aldrig fråga och tvifvelsmål hos dem upkomma om nödvändigheten af hvar sjunde dags upoffrande til denna Herrans tjenst, och deras lycksaliga förening med Honom. Men då dessa sanningar anses antingen som hierarchiska påfund til det andeliga ståndets riktande, eller för band, hvarmed Regenter söka hålla den enfalliga hopen under sin lydna, då är ej under, om en så helig och gagnelig instiktelse blifver föraktad, och månge sätta en heder däruti, at i tal och skrifter söka försvara en sådan gudlöshet. Hvad skulle man väl kunna säga til deras förbättring, som intet råd vilja höra, och som fullt och fast satt sig i sinnet, at aldrig låta rätta sig? At öfvertyga eller binda dem med skäl, så393 länge de i hjertat hata sanningen, och med flit söka, genom listiga påfund, nya tvifvelsmål, som ibland gå så långt, at de tvifla om sin egen varelse, och ändteligen genom et fintligt1 åtlöje göra alla sanningar misstänkta, är aldeles et fruktlöst arbete; det enda jag altså ville bedja dem om, vore, at de, som likväl söka på sitt sätt sin lycksalighet, ville just för denna sin sällhets skull, i ro betrakta sig sjelfva, om de i sitt nu varande tilstånd värkeligen äga något lugn i sin själ, och hvad grund det hvilar på, eller om det icke stundeligen förstöres af deras egna begär och deras djuriska utöfning, och om icke en med munnen nekad räfst, ändock ofta anar2 dem? Tänk om de för alla försummade Christnas Sabbater ville hälst först använda en enda af dem på denna högst vigtiga betraktelse, så torde den, under Guds välsignelse, gifva anledning til de följandes bättre bruk, och lämna hälst den öfvertygelse, at et så angeläget ämne fordrar vist tid til sin undersökning. Det sker med flit, at jag ej bjuder dem i kyrkan, ty hvarken tåla de det rummet, eller den som där talar: de upeldas allenast där til större bitterhet emot sanningen; men vilje de icke ens anställa denna undersökning om sit eget väl, så394 må vi då däraf förstå, at deras sak är sjuk, och samvetet tål ej ljusets och sanningens strålar. Här känne vi då igen vår dyraste Frälsares ord: Menniskorna älskade mera mörkret än ljuset, hvarföre det? Jo; ty deras gerningar voro onda; Ty hvar och en som illa gör, hatar ljuset - - at hans gerningar icke skola straffade varda. Joh. 3:19,20. Men för Eder, mine Åhörare och mig, gifves icke något kraftigare medel at öfvertyga sådana om värdet af de Gudomeliga sanningarna, och om angelägenheten däraf, at använda en dag i veckan til den sanna Gudens dyrkan, än at sjelfve i hjertans enfallighet vörda och älska vår Gud, och på Sabbatsdagarna så troligen, så ömt och öppenhjertigt omgås med vår själavän och Frälsare Jesu, at Jesu lif blifver kraftigt i oss til en glädjefull dygdevandel i Hans heliga fotspår, i ödmjukhet, redlighet, kyskhet och tålamod. Detta skal genom Guds nåd, förr eller sednare gifva dem en knyck i hjertat; så at de måste i sitt sinne erkänna huru förnögde vi äre, och huru kärleksfulle, huru kyske och redelige; då de frätas af oro och sina egna begär, och måste säga: lycklig den som hafver något hopp, emot oss, som frukta för alt, och ändock nödgas dölja oron innom oss sjelfva.
