Föregående avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 14
Följande avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 16
§. 15.
Det tredje som förbjudes, äro alla lekamliga och ombärliga syslor och göromål. Gamla Testamentets Sabbat skulle i denna delen hållas ganska strängt, ty det heter: Den som gör något arbete på honom, hans själ skal utrotad varda utu1. Men om vår Sabbat i Nya Testamentet finne vi icke någon så sträng befallning. Det är sakens egen natur, vår själs nödiga hvila i Herranom, och en Christelig Öfverhets därpå grundade lagar, som utgöra de Christnas förbindelse i denna delen. Jag har i ingången redan sökt öfvertyga Eder därom, at en menniska, som ständigt och träget syslosätter sig med et arbete, omöjeligen kan tillika besörja om et annat, som är af någon vigt och betydenhet: jag har ock tillika visat, huru mycket af oss fordras til en rättskaffens Gudadyrkan, af hvilken all vår rätta lycksalighet härflyter; och emedan Söndagen för oss Christna är af en Gudomelig insticktelse förordnad til detta vigtiga göromål, som äfven är i det föregående bevist, så följer ock däraf, at alla lekamliga syslor, som hindra Gudsdyrkan, och icke äro aldeles oombärliga, skola på denna Christnas Sabbat sättas å sido, om vi ej genom dem skole hindras, och lika som bortryckas ifrån en rättskaffens Gudaktighets öfning. Menniskan består af tvänne delar, kropp och själ; båda behöfva sin hvila. Det må således ej anses som något band på vår Christeliga frihet, at hvila vår kropp på Sabbatsdagen ifrån alt lekamligit arbete, utan fast häldre, som en nåd, at få gifva den trötta kroppen någon ro, och ändock som en större nåd, at få under kroppens hvila tilfälle för själen at söka, och hafva sin ro uti Herranom sinom Gudi. Til vinnande af denna hvila, bör således alt lekamligt, ej allenast kroppens utan ock sinnets arbete sättas å sido, ej allenast det gröfre, som afmattar kroppen, utan ock det lättare, som, om ej annat, dock rycker bort de dyraste nåde- och kallelse-stunder, som vi i tiden äge. Sådan var redan hufvudafsigten med Gamla Testamentets Sabbat, som tydeligen ses af Herrans egen förklaring öfver detta budet, då det heter: På sjunde dagen är Herrans tins Guds Sabbat, tå skalt tu intet arbete göra; icke eller tin son, eller tin dotter, eller tin tjenare, eller tin tjenarinna - - eller främlingen, som innan tina portar är, på thet at tin tjenare och tin tjenarinna, måga hafva ro, och tilfälle at söka sin hvila i Herranom, så väl som tu. 5 Mos. B. 5:14. Dit syfta äfven tydeligen Frälsarens egna ord, då Han säger: Sabbaten är gjord för menniskones skull, och icke menniskan för Sabbatens skull, Marc. 2:27. det är, Sabbaten är ingalunda inrättad för Guds skull, och än mindre för at därmed plåga menniskor, utan den är insatt til menniskornas egen nytta, och at gifva dem ro både til själ och kropp. Här kan således icke med skäl uptagas någon benig fråga: hvad syslor och arbete måtte på Sabbatsdagen vara förbudna? ty alt det som förstörer denna vår dubbla hvila, och ej är oundgängeligit, måste sättas å sido. Så förklarar äfven vår Christeliga Öfverhet detta förbud, nemligen, at det sträcker sig til alt det som ej sker til egen eller annars nödtorft, som upskof ej tåla kan. Ifrån detta förbud äro således undantagna alla nödfalls arbeten, at släcka våldeld,2 mota faror, draga oxen utur brunnen, föda sitt och de Creaturs lif, som äro under vår vård, hjelpa en nödlidande nästa och dela ut allmosor, med flera sådana; men ingalunda de många lustresor och andra göromål, hvarmed Sabbatsdagen utan andakt förnötes.
hans folk. 2 Mos. B. 31:13
Föregående avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 14
Följande avsnitt: Fjärde budordspredikan, § 16
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: