Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: VIII. Predikan

Åttonde budordspredikan, § 2

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 2.

Alla dessa ägodelar hämtas väl ifrån naturens sköte, där Allmagten nedlagt alla våra behof, men de hämtas icke därifrån utan möda, kostnad och arbete; därföre har Naturens Herre pålagt en och hvar, at föda sig uti sin anletes svett, och våra mångfalliga behof utkräfja af oss denna vår skyldighet, emedan vi annars skulle snart stanna i brist af det nödvändiga. Där flere människor eller hushåll bo när hvarandra och den ena tilgriper och nyttjar frukten af den andras möda, så måste det hända at den lata och snåla lefver på den idogas bekostnad, och den arbetssamma kan sättas i mistning af det aldra nödvändigaste. Därföre var nödigt,95 at genom lagar stadga ägande rätten, och noga urskilja, hvad en och hvar med rätta hörde til. Sådant finner man ock vara skedt hos alla samman-lefvande folkslag, ehuru samma lagar äro hvarannan aldeles olika. Utom dem kan man näppeligen göra sig begrep om hela vårt slägtes bestånd. Ty uti en allmän samfällighet hade idogheten och sparsamheten icke någon upmuntran, och lättjan med slöseri intet straff. Den flitiga förvärfvade sig föda, men då han ville nyttja den til sin trötta kropps vederqväckelse, skulle en hop lättingar sätta sig til bords med honom och förtära den: den flitiga span och väfde, och den lata klädde sig dermed; sådant kunde ju ej annat än i grund häfva all idoghet, och med det samma alt hvad därmed förvärfvas. Men däremot är det ägande rätten, och dess säkerhet, som gifver den största upmuntran, at förvärfva och förvara ägodelar, och hafver således sin grund i sjelfva naturen af vårt bestånd, samt finnes utstakad i Guddomeliga och människliga lagar. Och at för evärdeliga tider fastställa den, hafver Herren Gud på Sinai berg insatt detta Sjunde budet i sin heliga lag. Men huru Gud i detta budet gifver oss en sådan säkerhet, är hvad vi nu straxt få närmare undersö96ka, då vi förfoga oss til dess andäktiga betraktande; men ingalunda i förlitande på oss sjelfva, utan med et troget anropande om visdom, hjelp och välsignelse af högden: Fader vår. &c.

Originalspråk

§. 2.

Alla dessa ägodelar hämtas väl ifrån naturens sköte, där Allmagten nedlagt alla våra behof, men de hämtas icke därifrån utan möda, kostnad och arbete; därföre har Naturens Herre pålagt en och hvar, at föda sig uti sin anletes svett, och våra mångfalliga behof utkräfja af oss denna vår skyldighet, emedan vi annars skulle snart stanna i brist af det nödvändiga. Där flere människor eller hushåll bo när hvarandra och den ena tilgriper och nyttjar frukten af den andras möda, så måste det hända at den lata och snåla lefver på den idogas bekostnad, och den arbetssamma kan sättas i mistning af det aldra nödvändigaste. Därföre var nödigt,95 at genom lagar stadga ägande rätten, och noga urskilja, hvad en och hvar med rätta hörde til. Sådant finner man ock vara skedt hos alla samman-lefvande folkslag, ehuru samma lagar äro hvarannan aldeles olika. Utom dem kan man näppeligen göra sig begrep om hela vårt slägtes bestånd. Ty uti en allmän samfällighet hade idogheten och sparsamheten icke någon upmuntran, och lättjan med slöseri intet straff. Den flitiga förvärfvade sig föda, men då han ville nyttja den til sin trötta kropps vederqväckelse, skulle en hop lättingar sätta sig til bords med honom och förtära den: den flitiga span och väfde, och den lata klädde sig dermed; sådant kunde ju ej annat än i grund häfva all idoghet, och med det samma alt hvad därmed förvärfvas. Men däremot är det ägande rätten, och dess säkerhet, som gifver den största upmuntran, at förvärfva och förvara ägodelar, och hafver således sin grund i sjelfva naturen af vårt bestånd, samt finnes utstakad i Guddomeliga och människliga lagar. Och at för evärdeliga tider fastställa den, hafver Herren Gud på Sinai berg insatt detta Sjunde budet i sin heliga lag. Men huru Gud i detta budet gifver oss en sådan säkerhet, är hvad vi nu straxt få närmare undersö96ka, då vi förfoga oss til dess andäktiga betraktande; men ingalunda i förlitande på oss sjelfva, utan med et troget anropande om visdom, hjelp och välsignelse af högden: Fader vår. &c.

Finska

§ 2

Kaikki nämä omaisuudet saadaan tosin luonnon helmasta, johon Kaikkivaltias on kaiken meidän tarvitsemamme sijoittanut, mutta niitä ei saada sieltä ilman vaivaa, kustannuksia ja työtä; siksi luonnon Herra on määrännyt jokaisen hankkimaan ravintonsa otsa hiessä. Tarpeidemme moninaisuus vaatii meiltä tämän velvollisuuden täyttämistä, koska muuten meillä pian ei olisi välttämätöntäkään. Siellä missä useat ihmiset tai taloudet asuvat lähekkäin ja yksi ottaa ja käyttää hyväkseen toisten vaivannäön hedelmiä, täytyy käydä niin, että laiska ja ahne elää ahkeran kustannuksella ja työteliäs voi jäädä vaille kaikkein tarpeellisintakin. Siksi oli välttämätöntä95 vahvistaa omistusoikeus laissa ja tehdä tarkka ero siinä, mitä kenellekin oikeutetusti kuuluu. Näemmekin, että näin on tapahtunut kaikkien yhteisössä elävien kansojen keskuudessa, vaikka nämä lait ovatkin keskenään aivan erilaisia. Ilman niitä emme voisi edes käsittää koko sukumme säilymistä. Sillä yleisen yhteisomistuksen vallitessa ei ahkeruutta ja säästäväisyyttä rohkaistaisi millään tavoin eikä laiskuudesta tai tuhlaavaisuudesta rangaistaisi. Ahkera hankkisi itselleen ravintoa, mutta kun hän haluaisi nauttia sen väsyneen ruumiinsa virkistämiseksi, niin joukko laiskimuksia asettuisikin hänen pöytänsä ääreen ja söisi sen antimet suuhunsa. Ahkera kehräisi ja kutoisi, laiska pukeutuisi sen työn tulokseen. Sellainenhan ei johtaisi mihinkään muuhun kuin kaiken ahkeruuden häviämiseen, ja samalla menisi kaikki, mitä sen avulla voidaan hankkia. Omistusoikeus ja sen turvaaminen on sitä vastoin paras rohkaisu omaisuuden hankkimiseen ja säilyttämiseen ja perustuu siten oman olemassaolomme luontoon, ja se on säädetty Jumalan sekä ihmisten laeissa. Ja vahvistaakseen sen ikuisiksi ajoiksi Herra Jumala on Siinainvuorella sisällyttänyt pyhään lakiinsa tämän seitsemännen käskyn. Mutta miten hän tässä käskyssä tämän turvan meille antaa, sitä meidän tulee nyt käydä tarkemmin selvittämään,96 kun ryhdymme tämän käskyn hartaaseen tarkasteluun, emme kuitenkaan itseemme luottaen vaan pyydämme nöyrästi viisautta, apua ja siunausta korkeudesta: Isä meidän jne.

 

Engelska

Unfortunately this content isn't available in English

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: