Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar över andra huvudstycket: Andra katekespredikan

Andra katekespredikan, § 25

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 25.

Huru enlig denna vår förklaring är med den heliga Skrifts meddelade vitnesbörder, kunne vi lätt finna af de förnämsta ställens anförande och förklarande, som handla härom. Det förnämsta bland dem är utan tvifvel Phil. 2:6,7,8. hvarest det heter, at Jesus Christus, äntå han var i Guds skäpelse, räknade han icke för rof Gudi jämlik vara, utan förnedrade sig sjelf, tagandes på sig sjelf en tjenares skäpelse och vardt lika som en annor människa356 och i åthäfvor1 funnen som en människa: ödmjukade sig sjelf, vardt lydig in til döden, ja in til korsens död. Uti dessa orden beskrifvas ock tvänne ting, nemligen först det tilstånd hvaruti han var för sin förnedring, nemligen at han var uti Guds skäpelse, som bestod däruti at vara jämlik med Gudi, det är i lika ära, majestät, magt och härlighet som Fadren var, och det heter at Christus icke räknade detta lycksaliga tilståndet för rof, var icke så intagen däraf och med sit begär därvid bunden, at han hällre ville låta hela människoslägtet förgås, än sätta sig sjelf i mistning af denna Guddomeliga lycksaligheten. Det andra som här beskrifves är sjelfva förnedringen som förklaras, hvaruti den i gemen bestod. Paulus brukar här et ord i Grekiskan, som, om vi af andra ställen, där det förekommer, inhämte dess rätta bemärkelse, såsom Rom. 4:14. 1 Cor. 1:17. Cap. 9:15. så kunne vi finna, at det just icke innebär et görande aldeles til intet, utan afdragande af det som helt och fullkomligit är, så at meningen blifver den: han aflade et fullkomligit bruk af sina Guddomeliga egenskaper. Den bestod ock i et värkeligit antagande af en tjenares skäpelse, och vardt i åthäfvor funnen som en människa, det är han föddes icke allenast som en människa, utan357 antog äfven människliga svagheter, men ingalunda några öfverträdelser, ty han var aldeles utan synd. Han förödmjukade sig til döden ja in til korsens död, hvaruti hans aldradjupaste förnedring bestod. Det andra språket som handlar härom, och vi i synnerhet märke, är Ebr. 2:7. Tu hafver en liten tid låtit honom öfvergifven vara af änglarna. hvilket rätteligen öfversatt bör heta: Tu hafver förnedrat honom en liten tid under änglarna, eller gjort honom ringare än änglarna. Hvaraf ses at hans förnedring ingalunda bestod i et blott döljande; ty under alt döljande hade han ändock förblifvit lika hög och stor som förr, men här var et värkeligit förringande, emedan han var under änglarna. För det tredje må vi här anmärka, 2 Cor. 8:9. hvarest Apostelen säger: I veten Herrans Jesu Christi välviljoghet, at ändock han var rik, vardt han likväl fattig för edra skull. Här påminner han sina Corinthier, huru Jesu kärlek förmått honom at ifrån en Guddomelig rikedom, ära och majestät blifva fattig, det är aflägga til större delen alt detta och blifva värkeligen fattig och ringa. Men vi få ej tid at anföra flera.

Ändteligen må vi ock förklara hvad stycken af vår Frälsares vandel egenteligen böra räknas til denna hans för358nedring. Den Apostoliska tron anförer här sex serskildta stycken, såsom hit hörande, då det heter: hvilken aflad är af then Heliga Anda, född af Jungfru Maria, pinter2 under Pontio Pilato, korsfäster, döder och begrafven; men vi finne vid första påseende, at det hade kunnat upräknas långt flera, om hela Jesu vandel i förnedringen skulle anföras, såsom bland annat hans förakt, blodsvett i Gezemane, hudflängning och törnekröning med flera; de hade ock kunnat sammanfattas i färre omständigheter, i synnerhet är den omständigheten at Christus blef pint af Pontio Pilato, ehuru rigtig och sann, dock icke så hufvudsakelig at den icke i en så kort trosbekännelse kunnat umbäras. Men vi böre veta at Christi namns bekännare hafva efter hand intagit häruti det ena stycket efter det andra, alt därefter som den Christeliga läran velat bortblandas nu af en nu åter någon annan kättare, til at urskilja sig ifrån dem och at bibehålla sin lära uti en med Guds ord aldeles öfverensstämmande renhet. Men lät oss likväl af denna anledning litet närmare betrakta vår Frälsares ringhet, ty den blifver oförnekeligen det kraftigaste bevis at öfvertyga oss om hans öfversvinneliga kärlek som öfvergår all kunskap Eph. 3:19. och aldrig nog kan359 fattas af syndare. Som vi förut anmärkt, kan väl sjelfva mandoms anammelsen icke räknas til hans förnedring, så vida Guddomeliga naturen, egenteligen at tala, ej kan undergå någon förändring, och den människliga just i sjelfva mandoms anammelsen blef af den Guddomeliga smord och uphöjd, samt delagtig gjord af Guddomeliga egenskaper. Icke desto mindre blifver onekeligit at hans förnedring just börjas här i sjelfva aflelsen; ty den människliga hade icke förr fått denna delaktighet, än hon3 äfven aflade des fullkomliga bruk, och åtog sig en tjenares skäpelse, han dvaldes i sin moders lif det lopp af dagar som andra foster, ehuru han var helig och utan synd. Visserligen en ganska djup förnedring af en så hög person, för vår skull. Icke mindre ringa var hans födelse. I en ringa stad, af en ringa moder framfödes han til verlden; hans linda var tvifvels utan efter modrens omständigheter äfven ringa och en krubba blifver hans härbärge. Hans omskärelse tilfogar honom smärtor i sin spädaste barndom. Han blifver straxt en flyktinge til Egypten, han upväxer i största ringhet i Nazaret, han blifver sina föräldrar underdånig hela sin ungdoms tid. Han underkastar sig en rening i Jordans flod genom Dopet, den360 han som en helig Gud icke behöfver. Och straxt därpå föres han i öknen at undergå de hårdaste frestelser af människo slägtets största fiende, med hvilken han kämpar och Gudi låf! segrar: han måste utstå hunger och törst och äger icke, ehuru han var himmelens och jordenes Herre, at luta sit hufvud under: han vandrar flera resor omkring Judeen, Samarien och Galileen och predikar ofta sig trött. Han ligger ofta på sina knän och ansigte för sin himmelske Fader och beder för syndare: han bär smälek och förakt, lider förföljelser och utgjuter tårar. Men hans sidsta stunder nalkas: han går sina plågor godvilligt til mötes och måste se sig förrådas af sin egen lärjunge och apostel. Han tvår sjelf sina lärjungars fötter: han vandrar til Gezemane, där faller han ned af ångest och förskräckelse. Hela människoslägtets synda skulder samlas på honom: han klagar, våndas och beder tils en blodig svett flyter af hans heliga kropp och färgar sjelfva marken i Örtagården med et oskyldigt blod. Han tager styrka til sig och går med munterhet sin förrädare til mötes, som sårar honom med en mordisk kyss. Här gripes och bastas4 vår Frälsare, då et samladt blodtorstigt Råd förbidar hans ankomst, som utan långa omgångar eller undersöknin361gar släcker sin bitterhet på honom med en dödsdom, den de om mårgonen bittida därpå stadfästa. Detta grymma Rådets tjenare instämma med sina herrar at genom smälek och spott föröka hans lidande. Hvarken Pilati eller Herodis vitnesbörd om Jesu oskuld kunde stilla deras hämd. Han hudflänges på det svåraste, men utan någon medömkan hos sina fiender. Ingen smälek, kinpustar,5 törnekrona eller med begabberi6 iklädd purpur-kåpa kunde göra det. Deras blodtörst var så häftig at den ej kunde släckas med mindre än sidsta droppan af Jesu blod. Ack! han får då sin dödsdom at korsfästas: han bär sit kors, uphänges och fastspikas på korset midt emellan tvänne röfvare. Han kan i sjelfva döden ej vinna sina fienders medömkan, som än rista sina hufvud7 och bespotta honom. Men det faseligaste en mörk stund af 3 timmar öfverfaller honom: han blir på en gång öfvergifven af Gud och människor. Han smakar den högsta bitterhet af helvites ångest, som öfverföll honom på en gång under det korsets smärtor tilväxte för hans kropp: han våndas och ändteligen med et stort rop upgifver sin anda. O sorg och nöd, si Gud är död och uppå korset dräpen, den har vist en själ af sten, som ej varder häpen.89 Oss syndare bör362 slikt ej se förutan gråt och tårar, ty det är vår ondska svår som Guds Son så sårar.10 Här slutades vår Frälsares djupaste förnedring, men emedan han, ehuru utan at undergå någon förvandling, låg til sin kropp död til tredje dagen, och oagtadt hans begrafning var ganska hederlig, han ej eller mera kände några smärtor, kan äfven denna hans begrafning och hvila räknas hällre hit än til hans uphöjelse.


  1. uppförande, beteende
  2. pinad
  3. den mänskliga naturen, människan
  4. binds
  5. slag i ansiktet, örfilar
  6. åtlöje, hån
  7. rista sina hufvud: skakar på huvudet
  8. gripen av fasa, förfärad
  9. O sorg och nöd ... som ej varder häpen.: psalm 154, vers 2, i 1695 års psalmbok
  10. Oss syndare bör ... Guds Son så sårar.: psalm 154, vers 4, i 1695 års psalmbok; i psalmboken står det dock ”vår ondska stor”
Originalspråk

§. 25.

Huru enlig denna vår förklaring är med den heliga Skrifts meddelade vitnesbörder, kunne vi lätt finna af de förnämsta ställens anförande och förklarande, som handla härom. Det förnämsta bland dem är utan tvifvel Phil. 2:6,7,8. hvarest det heter, at Jesus Christus, äntå han var i Guds skäpelse, räknade han icke för rof Gudi jämlik vara, utan förnedrade sig sjelf, tagandes på sig sjelf en tjenares skäpelse och vardt lika som en annor människa356 och i åthäfvor11 funnen som en människa: ödmjukade sig sjelf, vardt lydig in til döden, ja in til korsens död. Uti dessa orden beskrifvas ock tvänne ting, nemligen först det tilstånd hvaruti han var för sin förnedring, nemligen at han var uti Guds skäpelse, som bestod däruti at vara jämlik med Gudi, det är i lika ära, majestät, magt och härlighet som Fadren var, och det heter at Christus icke räknade detta lycksaliga tilståndet för rof, var icke så intagen däraf och med sit begär därvid bunden, at han hällre ville låta hela människoslägtet förgås, än sätta sig sjelf i mistning af denna Guddomeliga lycksaligheten. Det andra som här beskrifves är sjelfva förnedringen som förklaras, hvaruti den i gemen bestod. Paulus brukar här et ord i Grekiskan, som, om vi af andra ställen, där det förekommer, inhämte dess rätta bemärkelse, såsom Rom. 4:14. 1 Cor. 1:17. Cap. 9:15. så kunne vi finna, at det just icke innebär et görande aldeles til intet, utan afdragande af det som helt och fullkomligit är, så at meningen blifver den: han aflade et fullkomligit bruk af sina Guddomeliga egenskaper. Den bestod ock i et värkeligit antagande af en tjenares skäpelse, och vardt i åthäfvor funnen som en människa, det är han föddes icke allenast som en människa, utan357 antog äfven människliga svagheter, men ingalunda några öfverträdelser, ty han var aldeles utan synd. Han förödmjukade sig til döden ja in til korsens död, hvaruti hans aldradjupaste förnedring bestod. Det andra språket som handlar härom, och vi i synnerhet märke, är Ebr. 2:7. Tu hafver en liten tid låtit honom öfvergifven vara af änglarna. hvilket rätteligen öfversatt bör heta: Tu hafver förnedrat honom en liten tid under änglarna, eller gjort honom ringare än änglarna. Hvaraf ses at hans förnedring ingalunda bestod i et blott döljande; ty under alt döljande hade han ändock förblifvit lika hög och stor som förr, men här var et värkeligit förringande, emedan han var under änglarna. För det tredje må vi här anmärka, 2 Cor. 8:9. hvarest Apostelen säger: I veten Herrans Jesu Christi välviljoghet, at ändock han var rik, vardt han likväl fattig för edra skull. Här påminner han sina Corinthier, huru Jesu kärlek förmått honom at ifrån en Guddomelig rikedom, ära och majestät blifva fattig, det är aflägga til större delen alt detta och blifva värkeligen fattig och ringa. Men vi få ej tid at anföra flera.

Ändteligen må vi ock förklara hvad stycken af vår Frälsares vandel egenteligen böra räknas til denna hans för358nedring. Den Apostoliska tron anförer här sex serskildta stycken, såsom hit hörande, då det heter: hvilken aflad är af then Heliga Anda, född af Jungfru Maria, pinter12 under Pontio Pilato, korsfäster, döder och begrafven; men vi finne vid första påseende, at det hade kunnat upräknas långt flera, om hela Jesu vandel i förnedringen skulle anföras, såsom bland annat hans förakt, blodsvett i Gezemane, hudflängning och törnekröning med flera; de hade ock kunnat sammanfattas i färre omständigheter, i synnerhet är den omständigheten at Christus blef pint af Pontio Pilato, ehuru rigtig och sann, dock icke så hufvudsakelig at den icke i en så kort trosbekännelse kunnat umbäras. Men vi böre veta at Christi namns bekännare hafva efter hand intagit häruti det ena stycket efter det andra, alt därefter som den Christeliga läran velat bortblandas nu af en nu åter någon annan kättare, til at urskilja sig ifrån dem och at bibehålla sin lära uti en med Guds ord aldeles öfverensstämmande renhet. Men lät oss likväl af denna anledning litet närmare betrakta vår Frälsares ringhet, ty den blifver oförnekeligen det kraftigaste bevis at öfvertyga oss om hans öfversvinneliga kärlek som öfvergår all kunskap Eph. 3:19. och aldrig nog kan359 fattas af syndare. Som vi förut anmärkt, kan väl sjelfva mandoms anammelsen icke räknas til hans förnedring, så vida Guddomeliga naturen, egenteligen at tala, ej kan undergå någon förändring, och den människliga just i sjelfva mandoms anammelsen blef af den Guddomeliga smord och uphöjd, samt delagtig gjord af Guddomeliga egenskaper. Icke desto mindre blifver onekeligit at hans förnedring just börjas här i sjelfva aflelsen; ty den människliga hade icke förr fått denna delaktighet, än hon13 äfven aflade des fullkomliga bruk, och åtog sig en tjenares skäpelse, han dvaldes i sin moders lif det lopp af dagar som andra foster, ehuru han var helig och utan synd. Visserligen en ganska djup förnedring af en så hög person, för vår skull. Icke mindre ringa var hans födelse. I en ringa stad, af en ringa moder framfödes han til verlden; hans linda var tvifvels utan efter modrens omständigheter äfven ringa och en krubba blifver hans härbärge. Hans omskärelse tilfogar honom smärtor i sin spädaste barndom. Han blifver straxt en flyktinge til Egypten, han upväxer i största ringhet i Nazaret, han blifver sina föräldrar underdånig hela sin ungdoms tid. Han underkastar sig en rening i Jordans flod genom Dopet, den360 han som en helig Gud icke behöfver. Och straxt därpå föres han i öknen at undergå de hårdaste frestelser af människo slägtets största fiende, med hvilken han kämpar och Gudi låf! segrar: han måste utstå hunger och törst och äger icke, ehuru han var himmelens och jordenes Herre, at luta sit hufvud under: han vandrar flera resor omkring Judeen, Samarien och Galileen och predikar ofta sig trött. Han ligger ofta på sina knän och ansigte för sin himmelske Fader och beder för syndare: han bär smälek och förakt, lider förföljelser och utgjuter tårar. Men hans sidsta stunder nalkas: han går sina plågor godvilligt til mötes och måste se sig förrådas af sin egen lärjunge och apostel. Han tvår sjelf sina lärjungars fötter: han vandrar til Gezemane, där faller han ned af ångest och förskräckelse. Hela människoslägtets synda skulder samlas på honom: han klagar, våndas och beder tils en blodig svett flyter af hans heliga kropp och färgar sjelfva marken i Örtagården med et oskyldigt blod. Han tager styrka til sig och går med munterhet sin förrädare til mötes, som sårar honom med en mordisk kyss. Här gripes och bastas14 vår Frälsare, då et samladt blodtorstigt Råd förbidar hans ankomst, som utan långa omgångar eller undersöknin361gar släcker sin bitterhet på honom med en dödsdom, den de om mårgonen bittida därpå stadfästa. Detta grymma Rådets tjenare instämma med sina herrar at genom smälek och spott föröka hans lidande. Hvarken Pilati eller Herodis vitnesbörd om Jesu oskuld kunde stilla deras hämd. Han hudflänges på det svåraste, men utan någon medömkan hos sina fiender. Ingen smälek, kinpustar,15 törnekrona eller med begabberi16 iklädd purpur-kåpa kunde göra det. Deras blodtörst var så häftig at den ej kunde släckas med mindre än sidsta droppan af Jesu blod. Ack! han får då sin dödsdom at korsfästas: han bär sit kors, uphänges och fastspikas på korset midt emellan tvänne röfvare. Han kan i sjelfva döden ej vinna sina fienders medömkan, som än rista sina hufvud17 och bespotta honom. Men det faseligaste en mörk stund af 3 timmar öfverfaller honom: han blir på en gång öfvergifven af Gud och människor. Han smakar den högsta bitterhet af helvites ångest, som öfverföll honom på en gång under det korsets smärtor tilväxte för hans kropp: han våndas och ändteligen med et stort rop upgifver sin anda. O sorg och nöd, si Gud är död och uppå korset dräpen, den har vist en själ af sten, som ej varder häpen.1819 Oss syndare bör362 slikt ej se förutan gråt och tårar, ty det är vår ondska svår som Guds Son så sårar.20 Här slutades vår Frälsares djupaste förnedring, men emedan han, ehuru utan at undergå någon förvandling, låg til sin kropp död til tredje dagen, och oagtadt hans begrafning var ganska hederlig, han ej eller mera kände några smärtor, kan äfven denna hans begrafning och hvila räknas hällre hit än til hans uphöjelse.


  1. uppförande, beteende
  2. pinad
  3. den mänskliga naturen, människan
  4. binds
  5. slag i ansiktet, örfilar
  6. åtlöje, hån
  7. rista sina hufvud: skakar på huvudet
  8. gripen av fasa, förfärad
  9. O sorg och nöd ... som ej varder häpen.: psalm 154, vers 2, i 1695 års psalmbok
  10. Oss syndare bör ... Guds Son så sårar.: psalm 154, vers 4, i 1695 års psalmbok; i psalmboken står det dock ”vår ondska stor”

Finska

§ 25

Kuinka yhdenmukainen tämä selityksemme on Pyhän kirjan välittämien todisteiden kanssa, selviää helposti esittämällä ja selittämällä olennaisimmat tätä asiaa koskevat kohdat. Tärkein niistä on epäilyksettä Fil. 2:6–8, jossa sanotaan: Jeesus Kristus, vaikka hänellä oli Jumalan muoto, hän ei pitänyt kiinni oikeudestaan olla Jumalan vertainen, vaan alensi itsensä, otti palvelijan muodon ja oli kuten kuka tahansa ihminen,356 ja hänen havaittiin käyttäytyvän kuin ihminen, hän nöyryytti itsensä ja oli kuuliainen kuolemaan asti, ristinkuolemaan asti.21 Näissä sanoissa kuvataankin kahta asiaa, nimittäin ensinnäkin hänen tilaansa, jossa hän oli ennen alentumistaan, siis että hänellä oli Jumalan muoto, mikä tarkoittaa, että hän oli samanvertainen Jumalan kanssa eli hänellä oli sama kunnia, majesteettisuus, mahti ja kirkkaus kuin Isällä. Lisäksi tässä sanotaan, että Kristus ei pitänyt tätä onnellista tilannetta oikeutenaan, hän ei ollut niin sen vallassa ja hänen halunsa eivät olleet niin sen sitomat, että hän olisi mieluummin antanut koko ihmissuvun tuhoutua kuin luopunut tästä jumalallisesta onnellisuudesta. Toinen tässä kuvattava asia on itse alentaminen, jonka sisältö tässä yleisesti selvitetään. Paavali käyttää tässä kreikan sanaa, joka, sikäli kuin tavoitamme sen oikean merkityksen sen muista esiintymiskohdista, kuten Room. 4:14, 1. Kor. 1:17, 1. Kor. 9:15, niin huomaamme, että se ei tarkoita täydellistä mitätöimistä vaan sen lakkauttamista, mikä on kokonaista ja täydellistä, niin että merkitys on tämä: hän lakkautti jumalallisten ominaisuuksiensa täydellisen käytön. Tämä merkitsi myös sitä, että hän todella otti palvelijan hahmon ja oli käytökseltään ihminen, eli hän ei vain ainoastaan syntynyt ihmisenä vaan357 hän myös otti itselleen ihmisen heikkoudet, muttei tehnyt minkäänlaisia rikkeitä, sillä hän oli täysin synnitön. Hän nöyrtyi kuolemaan, niin, vieläpä ristinkuolemaan saakka, mikä oli hänen kaikkein syvin alentamisensa. Toinen tätä asiaa käsittelevä raamatunkohta, jonka erityisesti panemme merkille, on Hepr. 2:7: Sinä annoit hänen vähän aikaa olla enkelien hylkäämänä,22 minkä oikeammin käännettynä pitäisi kuulua: olet alentanut hänet vähäksi aikaa enkeleiden alapuolelle, tehnyt hänet enkeleitä vähäpätöisemmäksi. Tästä näemme ettei hänen alentamisensa ollut vain pelkkää kätkeytymistä, sillä kätkeytyessäänkin hän olisi ollut yhtä suuri ja korkea kuin ennenkin. Kyse oli kuitenkin todellisesta alenemisesta, koska hän oli enkelien alapuolella. Kolmanneksi meidän on tässä pantava merkille 2. Kor. 8:9, missä apostoli sanoo: Tehän tunnette Herramme Jeesuksen Kristuksen armon: hän oli rikas mutta tuli köyhäksi teidän vuoksenne. Hän muistuttaa tässä korinttilaisiaan sitä, miten Jeesuksen rakkaus on saanut hänet jumalallisesta rikkaudesta, kunniasta ja majesteettisuudesta siirtymään köyhyyteen, siis luopumaan suurelta osin kaikesta tästä ja tulemaan todella köyhäksi ja vähäpätöiseksi. Mutta meillä ei ole aikaa esittää enempää.

Lopuksi meidän tulee selittää, mitkä osat Vapahtajamme elämästä varsinaisesti on luettava hänen alentamiseensa.358 Apostolinen uskontunnustus luettelee tässä asiassa kuusi eri kohtaa, kun siinä sanotaan: joka sikisi Pyhästä Hengestä, syntyi neitsyt Mariasta, kärsi Pontius Pilatuksen aikana, ristiinnaulittiin, kuoli ja haudattiin. Mutta me havaitsemme ensi silmäyksellä, että niitä olisi voitu luetella paljon enemmänkin, jos Jeesuksen koko elämä hänen alennuksessaan kuvattaisiin. Siihen kuuluisivat muun muassa hänen halveksimisensa, veren hikoileminen Getsemanessa, ruoskiminen, orjantappurakruunu ja monet muut. Ne olisi tosin voitu myös koota yhteen harvalukuisammiksi seikoiksi: etenkin se seikka, että Jeesus joutui Pontius Pilatuksen piinaamaksi, on kylläkin oikea ja tosi, mutta ei kuitenkaan niin olennainen, etteikö sitä olisi voitu jättää pois näin lyhyestä uskontunnustuksesta. Mutta meidän tulee tietää, että Kristuksen nimen tunnustajat ovat vähitellen lisänneet tähän seikan toisensa jälkeen sitä mukaan kun yksi ja toinen kerettiläinen on kerran toisensa jälkeen hämärtänyt kristillistä oppia, jotta he voisivat tehdä eron itsensä ja heidän välilleen ja oppi säilyttäisi täysin Jumalan sanan mukaisen puhtautensa. Mutta käykäämme tämän johdosta hiukan lähemmin tarkastelemaan Vapahtajamme vähäpätöisyyttä, sillä se on kiistatta voimakkain todiste vakuuttamaan meitä hänen ylitsevuotavasta rakkaudestaan, joka on kaikkea tietoa ylempänä Ef. 3:19. ja jota359 syntinen ei koskaan voi käsittää. Kuten aiemmin huomautimme, ihmiseksitulemista ei sinänsä tule laskea hänen alentamisekseen, sillä jumalallinen luonto ei varsinaisessa mielessä voi kokea minkäänlaista muutosta, ja inhimillinen luonto taas juuri ihmiseksitulemisessa tuli jumalallisen luonnon voitelemaksi ja ylentämäksi sekä osalliseksi jumalallisista ominaisuuksista. Yhtä lailla jää kiistattomaksi se, että hänen alentamisensa alkoi jo siittämisessä, sillä inhimillinen luonto ei ollut aiemmin saanut tätä osallisuutta, ennen kuin hän luopui sen täydellisestä käyttämisestä, otti palvelijan hahmon, oli äitinsä kohdussa saman ajan kuin muutkin sikiöt, vaikka hän oli pyhä ja synnitön. Tämä on todella syvää alentumista näin korkealta persoonalta meidän vuoksemme. Yhtä lailla vähäpätöinen oli myös hänen syntymänsä. Vähäpätöisessä kaupungissa, vähäpätöisestä äidistä hän syntyi maailmaan, hänen kapalonsa olivat hänen äitinsä tilanteesta johtuen epäilemättä varsin vähäpätöiset ja seimi oli hänen majapaikkansa. Ympärileikkaus tuottaa hänelle kipua hänen vauva-aikanaan. Hän joutuu heti pakolaiseksi Egyptiin, hän kasvaa vähäpätöisissä oloissa Nasaretissa, hän on vanhemmilleen alamainen koko nuoruutensa ajan. Hän alistuu kasteen kautta tapahtuvaan puhdistautumiseen Jordanilla, jota360 hän pyhänä Jumalana ei tarvitse. Ja heti sen jälkeen hänet viedään autiomaahan kohtaamaan ihmissuvun suurimman vihollisen asettamia kaikkein ankarimpia kiusauksia, jonka kanssa hän kamppailee ja Jumalan kiitos! voittaa. Hänen täytyy kestää nälkää ja janoa eikä hänellä, vaikka hän on taivaan ja maan Herra, ole paikkaa minne päänsä kallistaa. Hän vaelsi moneen otteeseen ympäri Juudeaa, Samariaa ja Galileaa ja saarnasi usein itsensä väsyksiin. Hän vie usein polvensa ja kasvonsa maahan taivaallisen isänsä edessä ja rukoilee syntisten puolesta, hän kestää pilkkaa ja halveksuntaa, kohtaa vainoja ja vuodattaa kyyneleitä. Mutta hänen viimeinen hetkensä lähestyy. Hän kohtaa piinansa vastaanpanematta, ja hänen täytyy nähdä oman oppilaansa ja apostolinsa kavaltavan hänet. Hän pesee itse oppilaidensa jalat, hän vaeltaa Getsemaneen, jossa hän lankeaa maahan pelosta ja kauhusta. Koko ihmissuvun synnit kerätään hänen päälleen, hän valittaa, kärsii ja rukoilee kunnes verinen hiki valuu hänen pyhästä ruumiistaan ja vieläpä värjää yrttitarhan maan viattomalla verellä. Hän kerää voimansa ja menee urheasti kohtaamaan kavaltajansa, joka haavoittaa häntä tappavalla suudelmalla. Meidän Vapahtajamme otetaan kiinni ja sidotaan, kun hänen tuloaan odottaa verenhimoinen neuvosto, joka ilman pitkiä neuvotteluja tai tutkintaa361 purkaa katkeruutensa häneen kuolemantuomiolla, jonka he aikaisin seuraavana aamuna vahvistavat. Tämän julman neuvoston palvelijat yhtyvät herroihinsa ja lisäävät pilkallaan ja kiusaamisellaan hänen kärsimystään. Ei Pilatuksen eikä Herodeksen todistus Jeesuksen syyttömyydestä voinut hillitä heidän kostonhaluaan. Häntä ruoskittiin ankarasti, mutta ilman minkäänlaista myötätuntoa hänen vihollistensa puolelta. Mikään pilkka, lyönnit, orjantappurakruunu tai pilkallinen purppuraan pukeminen ei voinut saada sitä aikaan. Heidän verenhimonsa oli niin ankara, ettei sitä voinut tyydyttää muu kuin Jeesuksen veren viimeinenkin pisara. Voi! Näin hänet tuomitaan kuolemaan, ristiinnaulittavaksi. Hän kantaa ristiään, hänet ripustetaan ja naulataan ristille kahden rosvon keskelle. Itse kuolemassakaan hän ei saa vihollisiltaan sääliä, he vain pudistelevat päätään ja pilkkaavat häntä. Mutta kauhistuttavin kolme tuntia kestävä pimeä hetki lankeaa hänen ylleen, silloin hän on samalla kertaa Jumalan ja ihmisten hylkäämänä. Hän maistaa helvetin kauhujen kovinta tuskaa, joka valtaa hänet samalla kun ristinkuoleman tuskat yltyvät hänen ruumiissaan. Hän kärsii tuskissaan ja huutaa lopulta kovalla äänellä ja antaa henkensä. Voi surua ja murhetta, näin on Jumala kuollut ja tapettu ristillä, sen sielu on kyllä kiveä, joka ei tätä kauhistu.23 Me syntiset emme362 saa katsoa sellaista ilman surua ja kyyneleitä, sillä meidän pahuutemme tähden Jumalan Poika sai näin kärsiä.24 Tässä päättyi meidän Vapahtajamme syvin alentaminen, mutta koska hän, ilman että hän olisi käynyt läpi minkäänlaista muutosta, makasi ruumiissaan kuolleena kolmanteen päivään saakka, ja vaikka hänen hautauksensa olikin sangen kunniallinen, eikä hän myöskään enää tuntenut mitään tuskia, niin myös tämä hänen hautaamisensa ja haudassa makaamisensa tulee lukea pikemmin tähän kohtaan kuin hänen ylentämiseensä.


  1. 1938/1992/muokattu
  2. kääntäjän suomennos
  3. Voi surua ja murhetta, ... ei tätä kauhistu.: alkutekstissä on lainaus vuoden 1695 ruotsalaisesta virsikirjasta, virsi 154, säkeistö 2
  4. Me syntiset emme... sai näin kärsiä.: alkutekstissä on lainaus vuoden 1695 ruotsalaisesta virsikirjasta, virsi 154, säkeistö 4

Engelska

Unfortunately this content isn't available in English

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: