Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: II. Predikan

Andra budordspredikan, § 8

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 8.

Förnuftet afgjör således tydeligen nog den saken, at en Gud måste vara; men har ej lika lätt, at visa oss hvem denne Allfadren är; ehuru vi ej osäkert kunna sluta, at han till sin äras uphöjande måste velat gjöra sig bekant för dem, som af honom fått begrep och förmåga, at närmare lära känna sitt höga uphof. Et medfödt förnuft, och genom dess bruk updagade sanningar förslå här icke långt, de leda oss knapt in uti en skymning; derföre hafva de fläste Folkslag trodt enhälligt någon uppenbarelse. Den vördnad vi böre hysa för detta vårt och hela verldenes första uphof, och den skyldighet vi känne hos oss, att gifva Honom en Gudomelig dyrkan, pålägger oss äfven, at med en sund eftertanka, ibland flere föregifna uppenbarelser, leda oss fram till den sannskylliga. Lät oss då, fast allenast lika som vid förbigående, kasta våra ögon på de allmännaste föregifna uppenbarelser. Hvad äro väl de hedniska afgudasvaren, annat än de orimmeligaste galenskaper? Ingen af dem har varit i stånd, at bibringa oss några värdiga begrep om Gud, eller något värdigt sätt at dyrka Honom, än mindre någon med förnuftet öfverensstämmande sedolära; och hvad deras vise i den delen arbetat genom naturens ljus, är icke någon uppenbarelse, utan deras egna tankeförsök, som dock voro hvarannan helt olika, i det somliga satte lycksaligheten i vällusten, andre tvertom i känslolösheten, och så vidare. Hvad må man väl äfven gjöra sig för begrep om den Mahometanske uppenbarelsen?1 En handgripelig list och uppenbart bedrägeri, sammanflickadt2 af alla Religioner, så ovärdigt det Högsta Väsendet och sundt förnuft, at det ej annorlunda än genom blindhet och mörker kan fängsla menniskligheten, och behålla den i sina fjättrar, börjad med svek, smickrande för begären, bevist och utvidgad med svärd och brand. Nej, så låga, så förnedrande för menskligheten kunna aldrig de uppenbarelser vara, som härstamma ifrån sjelfva visheten; men huru värdig är icke däremot den Heliga Skrift? Huru hög, huru majestätisk föreställes oss icke Gud däruti? och hvem kan betrakta den ädlaste sedolära, som den innehåller, utan at vörda dess himmelska ursprung, som, i sanning at tala, är den källan, hvarifrån äfven dess bespottare hämtat sina bästa lärosatser, med hvilka de vilja pråla under namn af egna snillens foster. Dess ursprung måste vara Gudommeligit; ty där läre vi känna vår Skapare, och oss sjelfva; där finne vi vägen till lycksalighet ginare och tydeligare, än någorstädes i hela verlden. Vi antage derföre med djup vördnad och fullkomligaste tillfridsställelse, denne handledaren, och öke våra svaga naturliga kunskaper utur denna välsignade visdomskällan. Här behöfve vi icke långt söka hvem denne Guden är, då Han står i sitt Majestät i flere tusende menniskors åsyn, och ropar med en dundrande röst för hela Israël: Jag Herren är tin Gud. Det vill så mycket säga: Se uttryckeligen, hör Israël, och blif sedan et vittne för hela verlden, at du hafver sett mitt Majestät och min härlighet, och hört min röst. Du bör nu med den vördnadsfullaste öfvertygelse veta och tro, at det gifves en Allsmägtig och alt styrande Gud till, och at jag, som nu här uppenbarar mig, är allena den samme och den sanskyllige: Jag är alldeles den samme, som med så stor magt och många under utfört tig ifrån den Egyptiska träldomen, som äfven allena styrer alla dina vägar, och hafver du ingalunda svårt at igenkänna mig; ty jag är och blifver den endaste Guden i hela verlden: för mig hafver ingen Gud varit, och ingen kommer efter mig; jämte mig är ej eller någon; ty jag gifver aldrig min ära åt någon annan: verldar, folk och länder hafva intet annat ursprung än mig. Jag är till mitt väsende en för menniskor osynlig Gud; men jag har i dag velat visa mitt Majestät för dig, at min fruktan skall vara för dina ögon, at du icke syndar. 2 Mos. B. 20:20. Denna eviga varelsen är den samma, som alt ifrån den tiden, äfven som förut, handlat med menniskors barn, och uppenbarat dem, dels omedelbarligen, under Guds Sons förnedring, dels medelbarligen3 genom sina sändningebud, sin heliga vilja, och ofta bestyrkt den genom stora undervärk.

Välsignade Åhörare! hedningarne må då dikta sig Gudar, tillbedja sina händer värk, och offra för himmelens härar; Vildar må väl i sin blindhet vara utan Gud, och månge Gudlöse midt i Christenheten må som oftast qväfva sit oftast gnagande samvetes röst om en altseende Domare. Låfvad vare Herren! vi hafve funnet Honom, och med det häpna Israël kaste oss i stoftet och rope: Herren är Gud: Herren är Gud. 1 Kon. B. 18:39.


  1. den Mahometanske uppenbarelsen: Enligt reglerna för homiletiken skulle man försvara den rätta kristna tron och angripa villoläror. Islam nämndes ofta som ett exempel på en villolära. Se Anders Chydenius budordspredikningar.
  2. hopskarvat
  3. indirekt

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: