Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: IV. Predikan

Fjärde budordspredikan, § 5

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 5.

Vi böre ingalunda tro, at Sabbatens helgande först blef anbefalt vid Lagens utgifvande på Sinai berg, då verlden redan ifrån sin skapelse stått vid pass 2 500 år; eller at den för Israëls barn blott var en Ceremonialisk instiktelse1 i deras Gudstjenst. Nej, denna lagen var lika gammal med verlden, och hade sin grund uti den ordning Herren Gud brukade uti verldenes Skapelse, såsom Moses tydeligen förklarar den, då han säger: Uti sex dagar hafver Herren gjordt himmel och jord och hafvet och hvad ther inne är, och hvilade på sjunde dagenom. Therföre välsignade Herren Sabbatsdagen och helgade honom. 2 Mos. B. 20:11. Härmed instämmer äfven sjelfva Skapelsens historia, då det heter: På sjunde dagen hade Gud redan fulländat sit värk, som han gjordt, så at Han på sjunde dagen hvilade af all sin värk, som Han gjort hade: Therföre välsignade Gud then sjunde dagen och helgade honom, emedan Gud på then dagen hvilade af alt sit värk, som Han funnit godt at skapa. 1 Mos. B. 2:2,3. Nya Version.2

At tydeligare fatta sanningen och sammanhanget häraf, märke vi följande, nämligen först, at ordet Sabbatsdag är Hebreiskt, och betyder intet annat än hvilodag, (ehuru Evangelisterna och Apostelen Paulus äfven i Nya Testamentsens Grekiska skrifter bibehållit det antagna Hebreiska ordet) och det i anledning däraf, at Gud, sedan Han i sex dagar syslosatt sig med hela verldenes skapelse, uphörde på den sjunde dagen, at skapa eller frambringa nya varelser; ty någon sådan hvila, som menniskor efter et träget och mödosamt arbete betarfva, hafver icke rum hos Gud; ej eller är meningen den, at Gud på denna dagen undandragit den skapade verlden sin alsmägtiga och styrande hand, utan at denna hvilan hos Gud måtte bestått i et slags nådigt välbehag i alla sina skapade värk, til sit stora Namns förhärligande, såsom Moses beskrifver det, då han säger: Och Gud såg på alt thet Han gjordt hade, och si thet var alt ganska3 godt. 1 Mos. B. 1:31. Vi märke vidare, at denne Guds heliga hvila på den sjunde dagen var nu grunden til dess verkeliga helgande, som likväl var i sig sjelf helt annat än Guds hvila, såsom den ock tydeligen af Mose urskiljes, och hvardera särskilt betraktas, då det först heter at Gud på sjunde dagen hvilade af all sin värk, och sedan i den följande versen: Therföre välsignade Gud then sjunde dagen och helgade honom; eller som det än bättre torde uttolkas, så at Han helgade honom; hvarigenom det senare förklarar det förra. Denna välsignelse kunde icke bestå uti något utvärtes företräde eller helighet, som den ena dagen kunde hafva fram för den andra; ty alla dagar äro i sin naturliga omgång lika, alla äro ock i sig sjelf af Gud, sin store Uphofsman välsignade; utan måste denna dagen blifvit genom denna välsignelsen på något synnerligit sätt af Gudi afsöndrad och urskild för menniskorna, at framför andra dagar i veckan användas til Guds dyrkan, och til en helig hvila för själen i Gud, sin enda rätta lycksalighetskälla; som äfven däraf kan slutas, at Herren vid detta budets utgifvande på Sinai berg, då Han befalte helga Sabbaten, just lägger det til orsak at Gud redan efter fulländad skapelse, välsignat och invigt honom til et sådant heligt nyttjande av menniskom; hvarföre ock detta budet ej utgafs såsom något nytt, utan Israëls barn anbefalles här, at allenast tänka därpå, det är, komma för all ting ihog det urgamla budet om Sabbatens helgande, som under den svåra träldomstiden i Egypten hade om ej aldeles, dock til någon del lämnat i förgätenhet.4 Och ehuru Moses uti sit korta sammandrag af 2 500 års historie icke förmäler något tydeligen därom, at Sabbaten eller hvilodagen i denna verldenes ålder blifvit helgad, hvarföre det ock af somlige vil dragas i tvifvelsmål, synes dock saken af följande grunder vara tämmeligen viss: Jag slutar det först däraf, at den sjunde dagen straxt i verldenes begynnelse blef af Gudi, såsom vi förut visat, välsignad och helgad, och med det samma anbefald menniskom, hvilken befallning, i anseende til de tiders höga ålder, hos vårt slägte lätteligen fortplantades til efterkommande. För det andra synes det tydeligen af 2 Mose Boks 16 förr än Lagen utgafs, at Sabbaten eller den sjunde dagen var Israëls barn noga bekant, så at Moses behöfde ej mera än ärhindra dem därom, och säga dem, huru de sig därvid förhålla skulle, då det heter: Thetta är thet som Herren sagt hafver: I morgon är Sabbat; then heliga hvilan Herranom, 2 Mos. B. 16:23. som ville han säga: Kommen I intet ihog det budet, som Gud gaf redan i verldenes begynnelse, at Sabbaten skulle helgas? Hvarföre tron I då ej Gud om godt och med en rätt hvila helgen den Herranom? För det tredje slutar jag det däraf, at hela Israël, oaktat sin svåra träldom i Egypten, ännu bibehållit sin dagaräkning och tidens indelning i veckor, af hvilka hvardera innehölt sju dagar. Hade den sjunde dagen intet på något sätt varit utmärkt framför andra dagarna i veckan, hade veckoräkningen af sig sjelf, hälst på en tid af flera tusende år, om ej förr, dock under det långvariga träldoms tidehvarfvet aldeles blifvit förlorad, och den naturliga tidens indelning efter solen eller månan allenast bibehållen, i hvilket fall hvarken Moses eller Israëls barn vetat, hvilkendera vore den sjunde dagen eller Sabbaten. För det fjerde bevisar äfven de fläste hedniske folkslags indelning af tiden i veckor, som bestå i sju dagar, icke litet, at den måste vara långt äldre, än Lagens utgifvande på Sinai berg åt Israels barn allena, och at någondera af dessa dagar måtte af ålder ibland dem hafva blifvit synnerligen anmärkt, så mycket hällre, som vecko-räkningen hvarken inträffar i solens eller månans omgång, af hvilket alt synes nog klart, at sjunde dagens helgande, måste hafva et långt äldre och allmännare bud än det som därom utgafs på Sinai berg. Men på andra sidan måste vi ock anmärka, at denna dagens firande blef i den Levitiska lagen5 förknippad med många Ceremonialiska omständigheter, dem tiden ej tillåter at här närmare anmärka, och hvilka vid den Levitiska lagens utgång6 äfven uphörde.


  1. Ceremonialisk instiktelse: ceremoniell instiftelse; åsyftar de gammaltestamentliga ceremonierna i Leviticus, d.v.s. i 3 Mos
  2. Nya Version.: Citatet är ur provöversättningen, som Gustav III:s bibelkommission gav ut 1774, Prof-öfwersättning af then heliga skrift, på hans kongl. maj:ts nådigste befallning, af then till swenska bibeltolkningens öfwerseende i nåder förordnade särskilde commission (1774).
  3. mycket
  4. lämnat i förgätenhet: glömts bort
  5. den Levitiska lagen: förordningarna i 3 Mos
  6. vid den Levitiska lagens utgång: efter Messias ankomst

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: