Anders Chydenius predikningar över trosartiklarna
Efter att framgångsrikt ha deltagit i den av Theologico-homiletiska sällskapet i Uppsala utlysta predikotävlingen över Lilla katekesens första huvudstycke (budorden) beslöt Anders Chydenius att sända in ett bidrag också till den 1781 utlysta tävlingen som gällde det andra huvudstycket (trosartiklarna). De förhållningsregler beträffande disposition och uppläggning som hade getts för budordspredikningarna följdes också denna gång. Det betyder att de tre predikningarna är indelade i ett par huvudavdelningar, den första trosartikeln i tre och de övriga i två. Huvudavdelningarna består sedan av åtskilliga underavdelningar där den kristna trons sanningar presenteras med en logiskt avancerande argumentering som helt i enlighet med den konservativa eller kyrkliga pietismens rådande predikoideal ständigt rör sig från förståndets upplysning i riktning mot viljans bevekande. Inledningen (exordiet) tjänar som en inkörsport till presentationen av predikans tema som sedan behandlas i de olika avdelningarna. De tilltal till tänkta åhörare som finns inströdda i predikningarna samlas till sist upp i en avslutande applikation som syftar till att det predikade budskapet ska tas emot på rätt sätt. Det underliggande konceptet i samtliga tre predikningar över trons artiklar utgörs av nådens ordning (ordo salutis), och målet är att rädda de tilltänkta åhörarna från förtappelsen och i stället föra dem längs nådens och omvändelsens ordning framåt mot den himmelska lycksaligheten.
Uppgiften att skriva modellpredikningar över trons artiklar gav Chydenius en tacksam möjlighet att utnyttja all den bibliska och teologiska lärdom som han vid denna tid hade hunnit inhämta. När han år 1782 sände in dessa predikningar var han kyrkoherde i Gamlakarleby med en lång och framgångsrik politisk och samhällelig karriär bakom sig och mitt inne i en period av livet när den pastorala gärningen dominerade. Pentti Virrankoskis antagande att producerandet av de teologiska texterna kan ha haft ett samband med en strävan att göra sig lämplig som biskop för ett eventuellt österbottniskt biskopsstift kan givetvis ha fog för sig. Hur som helst träder Anders Chydenius i dessa predikningar över trosartiklarna fram som en kunnig teolog och predikant. Han kan med tanke på tävlingspredikningarna och sina övriga homiletiska bidrag betraktas som en framträdande finländsk representant för den av ortodoxi, pietism och upplysning präglade predikotradition som hade sina främsta förespråkare i Johann Jakob Rambach i Tyskland, Erik Pontoppidan i Danmark och Johan Möller i Sverige.
Det är ett långt steg mellan de utförliga predikotexter som Chydenius sände till prisnämnden i Uppsala och de konkreta predikningar som han höll i sin församling i Österbotten. I alla fall kommer predikningarna över trons artiklar något närmare en församlingspredikan än vad fallet är med predikotexterna över budorden. Därför kommer Chydenius här också något närmare den predikotradition som på ett särskilt sätt är förknippad med ovan nämnda Rambach, Pontoppidan och Möller. Samtliga dessa tre var bekanta för Chydenius. Johann Jakob Rambach och hans predikometod kände Chydenius bl.a. genom dennes berömda Evangelische Betrachtungen som han hade i sin ägo och hänvisade till. Det som inte har observerats är att Rambach där i ett utförligt förord presenterar den predikometod som han utvecklade mera i detalj i sina homiletiska föreläsningar, vilka efter hans plötsliga död utgavs 1736 under titeln Erläuterungen über die Praecepta Homiletica. Allt tyder på att Chydenius hade bekantat sig med detta förord.
För Erik Pontoppidan liksom för den danska pietismen i allmänhet var Rambach en stor auktoritet. De herdabrev som Pontoppidan under biskopstiden i Bergen skrev till sitt prästerskap bildade till någon del bas för en liknande undervisning i hans pastoralteologiska handbok Collegium Pastorale Practicum (1757) som uttryckligen handlade om det rätta förvaltandet av det heliga predikoämbetet och som Chydenius citerade. Detta verk kom att bli vägledande i prästutbildningen i Norden för en lång tid framöver. I ett brev skrivet 1784 till sin då 27-årige systerson Jacob Tengström, han som långt senare (1817) skulle bli Finlands första ärkebiskop, ställde Chydenius fram Erik Pontoppidan som ett ideal att efterfölja. Också för Johan Möller var Rambach en viktig förebild. Det är inte bekant om Chydenius vid avfattandet av sina tävlingspredikningar över trosbekännelsen hade hunnit bekanta sig med dennes Afhandling om et rätt prediko-sätt (1779) men man kan påminna sig Peter Wieselgrens kommentar från 1847 att Möllers teori såg dagens ljus när ”praxis redan lyftade vingarna till flykt”. Som Carola Nordbäck noterar i presentationen av predikningarna över budorden har Möllers handbok betecknats som en milstolpe i den svenska predikohistorien. Han var också medlem i det ovan nämnda Theologico-homiletiska sällskap i Uppsala som granskade Chydenius predikningar och beslöt sig för att trycka dem, och redan 1782 hade Chydenius själv erbjudits medlemskap i detta sällskap. Dessa korta påpekanden visar vilken tät teologisk och andlig gemenskap det här var fråga om, och i stort är det denna ”skolas” teologi och andlighet som kommer till tals i Chydenius predikningar över trons artiklar.
Erik Vikström