Carola Nordbäck noterar i doktorsavhandlingen Lycksalighetens källa (Nordbäck 2009, s. 25) att den av Theologico-homiletiska sällskapet utlysta predikotävlingen syftade till att utveckla den svenska predikokonsten. De insända predikningarna skulle skapa ett mönster för yngre präster och i den första delen av serien Homiletiska försök sägs uttryckligen att predikningarna ska vara ett hjälpmedel för prästerna. Det var denna pedagogiska linje som Chydenius fortsatte när han i anslutning till trosbekännelsepredikningarna utarbetade utkast till ytterligare sexton predikningar över samma tematik. Även dessa utkast publicerades i Homiletiska försök. Så här presentarar Carola Nordbäck dem: ”Ett predikoutkast innehöll en tänkt predikans struktur. Kring denna varp kunde andra präster väva in sina egna ord. Strukturen var ganska detaljerad och där kunde prästen läsa om temat, delningen och varje paragrafs innehåll. […] Han angav vilka utsagor som skulle bevisas och var prästen kunde hämta sina argument. Chydenius gav också bibelhänvisningar så att läsaren kunde vidareutveckla sin predikan enligt hans anvisningar. Avslutningsvis visade han hur tillämpningen skulle ske. Han beskrev vilka åhörargrupper som skulle rannsakas och vilka frågor som skulle ställas till dem” (Nordbäck 2009, s. 27).
Denna presentation låter tydligt ana att Chydenius predikoutkast mycket troget följde den konservativa pietistismen predikoideal. Uppbyggnaden följer det bekanta mönstret i pietismens homiletiska handböcker med en tematisk predikan som är indelad i exordium, explicatio och applicatio. Exordiet kallas i utkasten ”Förberedelse”. Sedan kommer ”Föreställning” med angivande av tema och underavdelningarnas ämnen. Utläggningen av själva ”delarna” utgör predikoutkastens centrala och huvudsakliga text. Till sist kommer en relativt kort men desto mer inträngande ”Tillämpning”. Vad substansen beträffar följer de sexton utkasten rätt långt de tre trosbekännelsepredikningarna och genomgående hänvisas till olika paragrafer i dem. Det förutsätts alltså att den som gör en predikan utgående från något av utkasten hela tiden ska ha tillgång till den trosbekännelsepredikan som det aktuella predikoutkastet ansluter sig till.
Predikningarna behandlar i tur och ordning följande ämnen: Från första trosartikeln: läran om Gud (1), skapelsens välgärningar (2), Faderns utgivande av Sonen (3); från andra trosartikeln: frälsarnamnet Jesus Kristus (4), Jesus som Guds Son (5), Jesu tre ämbeten (6), Frälsarens förnedring och upphöjelse (7); från tredje trosartikeln: Den heliga Andes person (8), kallelsen (9), upplysningen (10), nya födelsen (11), rättfärdiggörelsen (12), helgelsen (13), de dödas uppståndelse (14), det eviga livet (15) och Guds församling (16). Själva texten, det som i pietismens predikoteori kallas explicatio, är indelad i vanligen två eller tre ”delar”: Del I, Del II och Del III. Predikningarna 1, 3, 5–6, 9 och 15 har tre ”delar”, medan predikningarna 2, 4, 8, 10–11, 14 har två sådana. I predikan 7 saknas underrubriken ”Del I” trots att en sådan första del finns. I predikningarna 12, 13 och 16 saknas underrubriker helt och hållet trots att texten sakligt har en sådan indelning. I predikan 4 saknas underrubriken ”Tillämpning” trots att också denna predikan avslutas med en tydlig sådan.
Innehållsmässigt ansluter sig de sexton predikoutkasten mycket troget till trosbekännelsepredikningarna och det är svårt att utgående från dessa utkast ana sig till någon annan mottagargrupp eller läsekrets än vad fallet är med de förra. Utkasten förutsätter med andra ord en hel del teologisk och biblisk kunskap hos åhörarna – för att inte tala om förmågan att uppfatta, hålla ihop, hålla isär och sedan också minnas alla de begrepp, definitioner och block som pressas in i varje predikan. De tre tidigare presenterade rätt långa trosbekännelsepredikningarna kan av lätt förklarliga skäl betecknas som teologiska avhandlingar avsedda för en kräsen tävlingsjury. Inte heller de sexton predikoutkasten ger någon lätt tillämplig modell för predikningar riktade till vanliga församlingsmedlemmar. Så pass starkt docerande och bundna till salighetsordningen är de. Chydenius gav med andra ord det yngre prästerskapet en rätt krävande uppgift när de utgående från dessa utkast skulle hålla sådana predikningar som allmogen hade möjlighet att ta till sig. Det är svårt att föreställa sig att allmogen i t.ex. de österbottniska städerna och byarna skulle grubbla på eller ha något större intresse för sådana ämnen som frågan om förnuftsargumenten för Guds enhet (predikan 1), Kristi två naturer och deras relation till varandra (5) eller den heliga Andens opera ad intra eller ad extra (8), för att bara ta några exempel på teologiskt avancerade ämnen. Men utkasten är helt uppenbart gjorda med tanke på en publik som brottas – eller åtminstone borde brottas – med frågan hur man ska vinna den eviga saligheten och undgå att dömas till den eviga förtappelsen. För att så ska ske krävdes det enligt den rådande teologin en sådan kunskapsbaserad och personligt tillägnad tro som Chydenius anger i utkastet till den elfte predikan: en tro som består av ”kunskapen, bifallet och förtröstan” (§ 20). Det var för ett sådant andligt och kulturellt klimat som predikoutkasten var anpassade och därför är det troligen från denna utgångspunkt de ska bedömas för att bedömningen ska bli rättvis.
Eftersom de sexton utkasten troget följer innehållet i trosbekännelsepredikningarna är det ingen orsak att här presentera den innehållsmässiga substansen desto mer. Hela den ortodoxt-lutherska och pietistiska dogmatiken samt salighetsläran blir här presenterade i koncentrerad form och med logiskt avancerande bevisföring. Det pietistiska greppet att i varje enskild predikan ständigt röra sig från förståndets upplysning mot viljans bevekande är tydligt. Som det framgår av den ovan givna presentationen av utkastens ämnen kom predikningarna 9–13 att behandla de viktigaste punkterna i salighetsordningen, och det är här som det själavårdande greppet träder starkast fram. Hela tiden rör man sig i riktning mot applikationen, d.v.s. tillägnandet av budskapet. Därför är de predikoanvisningar som i varje utkast står att finna under den avslutande rubriken ”Tillämpning” särskilt viktiga.
Tillämpningarna följer ett bekant mönster i pietistisk predikan. Ibland mer indirekt och ibland mer uttalat uppmanas åhörarna att i en s.k. ”undersökning” pröva sitt andliga tillstånd, och utgående från resultatet av en sådan undersökning får de ta till sig budskapet. De ogudaktiga får höra hur beklagligt deras tillstånd är, de kan möta bestraffning för sin olydnad och varning för hur allt ska sluta. De troende – eller som de kallas: ”trogna” – får höra hur lyckliga de kan skatta sig, de uppmanas att gå vidare på den rätta vägen och ofta möts de av uppmuntran och tröst. Att det är frälsningsordningen med dess olika stadier som hela tiden ligger i bakgrunden blir tydligt i de predikningar som behandlar just den saken. Särskilt i predikningarna över kallelsen (9) och upplysningen (10) har tillämpningarna en klar tredelning med särskilda tilltal till säkra syndare, uppväckta syndare och de ”trogna”. I de flesta andra predikningarna dras det upp en klar gräns mellan de ogudaktiga och de trogna. Men också där finns uppväckelsen ur livet i synden sakligt sett med som något önskvärt.
Tävlingspredikningarna och predikoutkasten ger knappast något uttömmande svar på frågan hur Anders Chydenius själv predikade för sin församling. Hans tal på avrättningsplatsen i Kronoby (1786) var givetvis hållet i en exceptionell situation, men ger dock en antydan om svaret på denna fråga. Om något av den värme och det personliga grepp som präglar Anders Chydenius Självbiografi (1780) präglade också hans församlingspredikningar var de i så fall betydligt mer fängslande och personligt färgade än vad predikoutkasten ger vid handen.
Erik Vikström