Under 1700-talet var smittkopporna en av de mest allvarliga sjukdomarna och bekämpningen av smittkoppor ett av de viktigaste folkhälsofrämjande målen. Tidsperioden var mentalt redo för innovationer och behovet av att kunna bekämpa sjukdomar såsom smittkoppor var stort. I den här situationen var man beredd att sätta sig in i de metoder som hade använts i Asien och Afrika för att bekämpa smittkopporna med hjälp av variolisation, d.v.s. inokulation eller ympning. Anders Chydenius har ansetts vara en av de centrala aktörerna i den process som ledde till att koppympning togs i bruk i bred skala för att skydda befolkningen i Finland och speciellt i Österbotten mot smittkoppor. Orsaken till att F. J. Rabbe uppmärksammade Chydenius i Finlands minnesvärde män (1857) och därmed lade grunden till dennes berömmelse var uttryckligen Chydenius engagemang i koppympningsfrågan.
Det virus som orsakar smittkoppor (variola) hör till gruppen ortopoxvirus. Smittsamheten från dem som insjuknat till dem som utsätts för smittan är högst hos dem som har de häftigaste utbrotten av kopputslag. Däremot smittar kopporna relativt sett i betydligt lägre grad från dem vars hudutslag är lindrigare eller från dem som saknar symptom. Genom tiderna förefaller variolavirusets förmåga att orsaka sjukdomsutbrott ha varierat stort både över tid och geografiskt. Ibland har viruset dödat ca 40 procent av de smittade och då talar man om Variola major-virus, ibland till och med färre än 1 procent och då talar man om Variola minor-virus. Viruset överfördes från människa till människa huvudsakligen som luftburen smitta via andningsvägarna. Det är obekant hur länge viruset kan förbli aktivt i sårskorporna efter utslagen och smittan kunde därför även spridas via kontaminerade föremål såsom t.ex. den drabbades kläder. Det här var en sak som bland andra Anders Chydenius och arkiater Nils Rosén von Rosenstein fäste uppmärksamhet vid under 1700-talet. Sjukdomsförloppet var mycket häftigt: hög feber, huvudvärk, rygg- och muskelsmärta och hos barn ibland även uppkastningar och kramper. Utslag bestående av rodnande blåsor, oftast i ansiktet, på händerna och fotsulorna, uppenbarade sig 2–5 dagar efter de första symptomen. Blåsorna blev ofta infekterade vilket resulterade i mycket synliga koppärr. Sjukdomsförloppet kunde vara mycket varierande. Hos en del smittade var symptomen förhållandevis milda, medan de infekterade hudområdena hos andra kunde vara omfattande och komplikationerna med andningen och matsmältningen allvarliga. Ledskador, blindhet och sterilitet hos män var andra allvarliga följder av sjukdomen. Också Anders Chydenius påpekar (§ 2 och 6) att smittkopporna kunde orsaka vanställda lemmar och blindhet. De smittade dog lätt även i andra infektioner. Smittkopporna hade inget värddjur och människan kunde inte heller bära sjukdomen latent. Först när de sista sårskorporna hos den sist smittade hade läkts kan smittkopporna sägas ha försvunnit ur ifrågavarande grupp människor.
Under 1700-talet utgjorde den smittkoppsrelaterade dödligheten 10–15 procent av den totala mortaliteten i flera europeiska städer och länder. 80 procent av offren var under 10 år. I slutet av 1700-talet förekom smittkoppor årligen åtminstone på något håll i Finland. Att smittkoppsepidemierna förefaller ha blivit mer vanliga i Finland under 1700-talets lopp kan bero på det förbättrade källäget. Under den här tiden spred sig epidemierna vanligen från städerna till landsbygden. Många landsorter var fortfarande rätt isolerade från varandra, vilket ledde till att epidemierna förekom ”fläckvis”. Många insjuknade och därför var även dödligheten hög när smittkopporna spred sig i en isolerad bygd. I avlägsna samhällen kunde intervallen mellan epidemierna vara långa och därför var de flesta invånarna inte heller immuna sedan tidigare, vilket Chydenius påpekar i § 6.
Redan under 1700-talet uppmärksammade man att smittkopporna spridit sig från Europa till Amerika, Grönland och södra Afrika. I dessa delar av världen orsakade smittkopporna stor förödelse, eftersom befolkningen aldrig tidigare kommit i kontakt med viruset. År 1733 spred sig viruset från Danmark till Grönland och epidemin som bröt ut i området kring nuvarande Nuuk var mycket förödande för den lokala befolkningen. De grönländska inuiternas öde var allmänt bekant i Europa via Hans Egedens och andra missionärers rapporter. I Sverige nämner åtminstone Anders Chydenius, Otto Reinhold Bökman och Nils Rosén von Rosenstein de grönländska inuiternas bedrövliga öde i sina skrifter.
Av allt att döma var det redan tidigt bekant att de koppsmittade antingen dog eller erhöll livslångt skydd mot koppsmittan. På olika håll, t.ex. i Indien, Kina, Afrika och eventuellt på den europeiska landsbygden, hade man med stöd i denna uppfattning utvecklat olika metoder att ympa koppor. När man skulle ympa koppor tog man var, eller ”koppämne”, från de infekterade hudblåsorna på en patient som insjuknat endast lindrigt. Sedan inympade man på olika sätt viruset i personer som inte tidigare smittats, vilket åstadkom en lindrig smitta hos dem. Patienten erhöll på detta sätt ett skydd mot senare smittkoppsepidemier. I de övre samhällsskikten i Europa spred sig kunskapen om detta förfaringssätt först i början av 1700-talet. Till Europa spred sig kunskapen från det osmanska riket, vilket även framgår av Chydenius skrift (§ 2). Chydenius granskar inte hur variolisationen eller ympningen bedrevs i olika delar av Europa, men konstaterar att Österbotten enligt de uppgifter han hade var en trakt där man ympat särskilt flitigt (§ 2). England var emellertid på ett europeiskt plan det land där man periodvis ympade mest aktivt. I England var makan till Englands ambassadör i det osmanska riket, Lady Mary Wortley Montague, den kanske mest centrala aktören i arbetet med att propagera för koppympning som preventiv metod mot smittkoppor.
Det fanns många olika metoder med vars hjälp man kunde samla in koppvar, preparera det insamlade koppämnet och utföra den egentliga ympningen. Chydenius beskriver tre metoder i § 11. För att samla in koppvar med vilket man hade för avsikt att ympa allmogebefolkningen rekommenderade Chydenius att man trädde en trådförsedd nål genom en infekterad hudblåsa hos någon som var smittad. Tråden som på det här sättet blev ”smittad” skulle förvaras i en glasflaska och när man skulle ympa smittan i ett barn förde man nålen och tråden genom barnet hud, helst genom hudvecket mellan tummen och pekfingret. För koppympning av allmogebefolkningen rekommenderade även Gabriel Haartman samma metod. Otto Renhold Bökman kallar 1763 metoden afrikansk och förtäljer att metoden använts i Nordafrika och av araberna. Den andra metoden som Chydenius känner till är bruket av spansk fluga1 för att åstadkomma hudblåsor. Blåsorna skars sedan sönder och koppviruset kunde ympas i det uppkomna såret med hjälp av en ”smittad” tråd. Det tredje sättet Chydenius beskriver är hur man i barnets axel med hjälp av en lansett skär ett snitt som genomtränger det översta hudlagret. I det uppkomna såret inympas sedan smittan. Denna sistnämnda engelska metod beskrevs av professor Herman Spöring i en skrift redan 1737 och användes allmänt av läkare runtom i Europa.
Den engelska läkaren Thomas Dimsdale (1712–1800) var en av de mest berömda koppymparna i 1700-talets Europa. Anders Chydenius hänvisar till Dimsdale på två ställen i den skrift han lämnade in till Kungliga Finska Hushållningssällskapet. Precis som Chydenius påpekar anses Dimsdale vara en förnyare av koppympningsverksamheten. Den första utgåvan av Dimsdales bok, The Present Method of Inoculating for the Small-Pox, som utkom 1767 var allmänt känd i Europa och översattes 1769 även till svenska. Dimsdales goda rykte cementerades 1768 när han med framgång ympade den ryska kejsarinnan Katarina den stora.
När man först satte igång med koppympning i Europa ansågs det nödvändigt att de personer som skulle ympas behövde genomgå en förberedande läkemedelskur och inta en specialdiet flera veckor innan ingreppet ägde rum. Den långa och dyra förberedande kuren sågs som ett hinder för en ympningskampanj som skulle ha omfattat hela befolkningen. Därför rekommenderade Anders Chydenius att man i allmogens fall helt förbigick de förberedande kurerna. Redan på 1760-talet hade engelsmännen Sutton och redan nämnde Dimsdale framhållit att kurerna kunde förkortas och förenklas. Dimsdale beskriver att koppympningen kunde bli framgångsrik även helt utan förberedande kurer och dieter och Anders Chydenius var benägen att hålla med. De nya metoderna, med eller utan förberedande behandlingar, ökade koppympningens popularietet i Europa.
Under 1700-talet fanns det i det svenska riket väldigt få utbildade läkare eller fältskärer som kunde ha genomfört koppympningar. Kampen mot smittkopporna måste därför oundvikligen föras av lekmän. I Sverige var det professorn i medicin vid akademin i Åbo Herman Spöring som med sin skrift 1737 gjorde koppympningen känd som metod. Det skulle ändå dröja nästan tjugo år innan den första koppympningen genomfördes i landet. Arkiater Nils Rosén von Rosensteins bidrag om koppympning i almanackorna under 1750-talet måste för egen del även ha bidragit till att sprida information om koppympning i riket.
År 1762 trycktes Samuel Lithovius avhandling Enfaldiga tankar om nyttan och nödwändigheten för en präst, at äga insikt i medicine i Åbo. Lithovius rekommenderar att prästerna ska befrämja koppympningsverksamheten. Följande år utkom Otto Reinhold Bökmans avhandling som rörde den förödelse som sjukdomsepidemier och speciellt smittkoppsepidemier hade förorsakat, koppympningens skeden och metoder, argumenten som framförts mot ympningen samt ympningsfrämjande åtgärder. Bifogad fanns en på finska författad vädjan riktad till det hedervärda bondeståndet i Finland, ”Kunnioitettawalle Talonpojan Säädylle Suomen-niemesä”, där man motiverade behovet att skydda sig mot smittkoppornas faror med hjälp av koppympning. Däremot rekommenderade professor Johan Leche inte koppympning i sin instruktion till allmogen, ”Cuinga yhteisen Cansan pitä heidän Lapsians wartoman, jotca tulewat rupulijn”,2 som ingick i den finska almanackan 1764.
Den första koppympningen i Finland och Sverige gjordes 1754 av Johan Haartman, provinsialläkare i Åbo och sedermera den första i Finland födda professorn i medicin vid akademin i Åbo. Koppympningar gjordes härefter framför allt i Österbotten, där den av Chydenius ofta nämnda Barthold Rudolph Hast, provinsialläkare i Vasa från 1749, var speciellt aktiv. Efter Hasts död tog stadsläkaren i Jakobstad Lars Thodén över hans arbete. Den av Chydenius nämnda provinsialläkaren, assessorn Hast d.y., Herman Rudolph Hast, efterträdde sin far som provinsialläkare i Vasa. Det är svårt att uppskatta antalet koppympningar i Österbotten ca 1750–1800, men på basis av spridda uppgifter torde ett tiotusental ympningar ha gjorts.
Kungliga Finska Hushållningssällskapet, som instiftades 1797, var redan från början mycket inriktat på preventiva åtgärder för att hindra nya smittkoppsepidemier. Den skrift om koppympning som Anders Chydenius sände in till sällskapet granskades av professorn i praktisk medicin Gabriel Erik Haartman. Haartman hade skrivit instruktioner om koppympning som församlingarna i landet fick motta som en bilaga till ett cirkulär som skickades ut hösten 1799.
I sitt utlåtande (s. 602–613) visar Haartman stor respekt för Chydenius som föregångare inom koppympningsverksamheten, men han förhåller sig reserverat till dennes åtgärdsförslag. Både Chydenius och Haartman är av den åsikten att koppympningen ingalunda endast kan ges i uppdrag åt läkarna, eftersom ympningens omfattning då är dömd att bli mycket begränsad. Frågan huruvida smittkopporna helt kunde utrotas ur ett rike och huruvida en sådan målsättning var realistisk delade däremot deras åsikter.
Arkiater Nils Rosén von Rosenstein hade redan i mitten av 1700-talet formulerat en klar preventiv strategi med vars hjälp smittkopporna skulle utrotas ur riket: ”Ja, et helt Rike skulle beständigt kunna frias ifrån Koppor, om alla, som ej haft Kopporna, på en tid blefwo ympade: deras kläder, som de under Sjukdomen brukat, blefwo nedgrafne i Jorden, och man sedan på samma sätt, som med Pesten, sökte at förekomma at Kopp-Smittan ej mer kommer in.”3 Senare under 1700-talet framfördes liknande tankar om smittkoppornas fullständiga utrotande på annat håll i Europa. I det ursprungliga manuskript som Chydenius sände in 1799 såg han påfallande misstroget på möjligheten att helt utrota smittkopporna ur riket. Haartman var mera positivt inställd till tanken att utrota smittkopporna med hjälp av koppympning. Chydenius kritiserar skarpt Haartmans åsikt i sitt svar på Haartmans anmärkningar (Tankar om Haartmans memorial) och i sitt brev till Finska Hushållningssällskapet 31.3.1801.
Chydenius gick inte med på Finska Hushållningssällskapets förslag att skriften skulle förkortas så att den bara skulle handla om den historiska utvecklingen av koppympningen i Österbotten medan nuläget och redogörelsen över koppympningsmetoderna skulle tas från Haartmans skrift. Chydenius hotade med att själv bekosta tryckningen. Den tvist som uppkom mellan Chydenius och Finska Hushållningssällskapet löstes inte förrän Chydenius dog.
Det var mycket på grund av den allmänna erkänsla och heder som Anders Chydenius åtnjöt och hans centrala roll som främjare av koppympningen som Kungliga Finska Hushållningssällskapet trots allt beslöt att utge hans skrift postumt 1803. Den ursprungliga texten redigerades emellertid rätt kraftigt och skriften försågs därtill med en anmärkning om att den redogjorde för historiska tillvägagångssätt. Utgivarna ville på det här sättet markera att de var mycket medvetna om Edward Jenners nya metod som grundade sig på kokoppor. Den nya metoden hade redan tagits i bruk även i Finland.
Chydenius förefaller ha varit mycket medveten om de många problem som var förknippade med koppympningen. Bökman hade redan 1763 i sin avhandling tagit upp de argument som ympningsmotståndarna framförde, t.ex. att koppympningen inte alltid lyckades, att ympningen kunde leda till allvarliga sjukdomar eller sprida andra sjukdomar, att ympningen kunde orsaka en riktig smittkoppsepidemi och att koppympning inte var förenligt med Guds vilja. Det var speciellt två faktorer som gjorde att koppympning inte togs bredskaligt i bruk i Europa. Av dem som ympades dog 0,5–2 procent. Även om detta var betydligt färre än de som en ”naturlig” smittkoppsepidemi skördade, var det tillräckligt för att avskräcka. Det andra stora problemet var att koppympningen de facto kunde sätta igång en riktigt epidemi.
Den av Edward Jenner uppfunna metoden att använda kokoppor i variolisationen innebar ett betydande framsteg i kampen mot smittkopporna. Jenner publicerade sina rön 1796 och 1798 och på tre år översattes hans rapport till tyska, franska, spanska, holländska, italienska och latin. Variolisation, eller vaccination som man nu kallade ympandet, spred sig härefter till alla delar av världen. Anders Chydenius följde av allt att döma aktivt med världshändelserna, eftersom han i sitt svar på Haartmans memorial, daterat 5.7.1800, (Tankar om Haartmans memorial) nämner en vaccination som utfördes i Paris den 6 juni 1800 och där smittämnet hade införskaffats i London. Här kan det inte vara fråga om någon annat än den nya metoden där smittämnet togs från kokoppor. I Finland gjordes den första lyckade vaccinationen med kokoppor redan i mars 1802.
Det är svårt att utreda huruvida man lyckades hindra smittkoppornas spridning med hjälp av koppympning. Det finns statistiska uppgifter om smittkoppsrelaterade dödsfall först från mitten av 1700-talet när bokföring av befolkningen på riksnivå inleds. De uppgifter som finns om ympningsverksamheten är spridda och det är omöjligt att avgöra hur väl koppympningen lyckades. När man granskar de smittkoppsrelaterade dödsfallen i hela Finland syns ympningens verkningar inte. Detta är inte överraskande med tanke på att verksamheten under 1700-talets senare hälft var lokal och inte heltäckande ens i Österbotten där man ur finskt perspektiv ympade mest aktivt. På det lokala planet kan ympningarna ändå ha haft en inverkan i kampen mot smittkopporna. Att vissa socknar i Österbotten inte drabbades av en del av de smittkoppsepidemier som härjade i slutet av 1700-talet kan eventuellt ledas tillbaka till de koppympningar som gjordes bland folket.
Heikki S. Vuorinen
Litteratur
Björkstén, Johan Isak, Vaccinationens historia i Finland 1, Helsingfors: Finska Vetenskapssocieteten 1902.
Bökman, Otto Reinhold, Politico-oeconomisk afhandling om förmon af kopp-ympningens widtagande i Finland, med philosophiska facultetens bifall, under kongl. oecon. directeurens, chemie professorens, acad. bibliothec. och ledamötens af Kongl. Swenska Wetenskaps Academiens, herr Pehr Adrian Gadds inseende. För lager-krantsen utgifwen och förswarad af Otto Reinhold Bökman tavast-finne från Savolax, Åbo: Joh. Christoph. Frenckell 1763.
Crosby, Alfred W., ”Smallpox”, Kenneth F. Kiple (ed.), The Cambridge World History of Human Disease, Cambridge: Cambridge University Press 1993, s. 1008–1013.
Dimsdale, Thomas, The Present Method of Inoculating for the Small-Pox, the fifth edition, corrected, London: printed for W. Owen 1769.
Fenner, Frank et al., Smallpox and its eradication, History of international public health no. 6, Geneva: World Health Organization 1988.
Herbert, Eugenia W., ”Smallpox inoculation in Africa”, Journal of African History, Vol. 16, No. 4, 1975, s. 539–559. http://www.jstor.org/stable/180496, hämtat 8.12.2009.
Hjelt, Otto E. A., Svenska och finska medicinalverkets historia 1663–1812, Andra delen, Helsingfors: Helsingfors Central-Tryckeri 1892.
Hopkins, Donald R., Princes and peasants. Smallpox in history, Chicago & London: University of Chicago Press 1983.
Ilmoni, Immanuel, Bidrag till Nordens sjukdoms-historia III. Bidrag till historien om Nordens sjukdomar från början af det adertonde seklets andra decennium till samma århundrades slut, Helsingfors: J. Simelii arfvingar 1853.
Jutikkala, Eino, ”Spridningsmönstren hos smittkopporna under andra hälften av 1700-talet i Finland”, Ole Feldbaek & Niels Thomsen (red.), Festskrift til Kristof Glamann, Odense: Odense Universitetsforlag 1983, s. 213–233.
Lithovius, Samuel, Enfaldiga tankar om nyttan och nödwändigheten för en präst, at äga insikt i medicine, med wederbörandes samtycke, under […] Pehr Kalms inseende […] Öfwerlemnade af Samuel Lithovius, Isacs son. Österbotninge, Åbo: Johan Christoph. Frenckell 1762.
Pitkänen, K. J., J. H. Mielke & L. B. Jorde, ”Smallpox and its Eradication in Finland: Implications for Disease Control”, Population Studies 43, 1989, s. 95–111.
Railo, J. E., ”Variolaatio Suomessa 1754–1801”, Hippokrates, Suomen lääketieteen historian seuran vuosikirja 11, 1994, s. 47–74.
Rosén von Rosenstein, Nils, Underrättelser om barn-sjukdomar och deras bote-medel: tilförene styckewis utgifne uti de små almanachorna, nu samlade, tilökte och förbättrade, Stockholm: Lars Salvius 1764. Ingår i Martin Jägervall (utg.), Nils Rosén von Rosenstein och hans lärobok i pediatrik, [Växjö: Martin Jägervall] 1990, s. 27–208.
Sköld, Peter, The Two Faces of Smallpox: A Disease and its Prevention in Eighteenth- and Nineteenth-Century Sweden, Report no. 12 from the Demographic Data Base, Umeå: University of Umeå 1996.
Turpeinen, Oiva, ”Die Sterblichkeit an Pocken, Masern und Keuchhusten in Finnland in den Jahren 1751 bis 1865”, Arthur E. Imhof (herausg.), Mensch und Gesundheit in der Geschichte: Vorträge eines internationalen Colloquiums in Berlin vom 20. bis zum 23. September 1978 = Les hommes et la santé dans l’histoire : actes d’un colloque international à Berlin, 20–23 septembre 1978 / eingeleitet und herausgegeben von Arthur E. Imhof, Abhandlungen zur Geschichte der Medizin und Naturwissenschaften 39, Husum: Matthiesen 1980, s. 135–161.