Kommentar till Tal vid Gustav III:s kröning

Kung Gustav III och drottning Sofia Magdalena kröntes den 29 maj 1772 i Storkyrkan i Stockholm. Kungens far Adolf Fredrik hade avlidit redan i februari 1771, men kröningen hade skjutits fram på grund av ständernas oförmåga att förena sig kring formuleringarna i den konungaförsäkran som Gustav III skulle avge vid kröningen. Adelsståndet menade att konungaförsäkran borde vara identisk med den som Adolf Fredrik hade avgett 1751, medan de ofrälse stånden ville införa tillägg.

Gustav III engagerade sig aktivt under början av riksdagen 1771–1772 i strävandena att förena hattarna och mössorna kring en politisk överenskommelse för att stävja de politiska konflikter som hade skakat riksdagsarbetet och riket särskilt sedan 1760-talets mitt. Denna s.k. kompositions­politik, som Chydenius också hänvisar till i sitt tal, misslyckades dock. Det här kunde Gustav III ­senare utnyttja för att skapa gynnsamma opinioner för statsvälvningen som genom­fördes i ­augusti 1772, knappt tre månader efter kröningen då kungen i sin kungaförsäkran lovat följa den rådande författningen. De allt hätskare partistridigheterna och den oro som de skapade gjorde att många, liksom Anders Chydenius, ansåg att en stark kung bättre kunde trygga rikets framtid. Till maktkampen mellan de två partierna tillkom under 1760-talet också en växande konflikt mellan adeln och de ofrälse stånden om privilegier och adelns stora företrädesrättigheter. Det var också denna konflikt mellan stånden som låg bakom schismen om konungaförsäkran.

Kröningen var en ritual som bekräftade att en ny regent hade bestigit tronen och hörde till de tidigmoderna monarkiernas viktigaste ceremonier. Gustav III:s kröning den 29 maj 1772 var en storslagen ceremoni och fest i Stockholm. Kungen hade själv aktivt deltagit i planeringen. Programmet var mycket omfattande och bestod av processioner och fester i staden där kast­penningar delades ut till åskådarna. Den tryckta ceremoniordningen var 54 sidor lång, indelad i 259 paragrafer.

Akten i Stockholm fick sina lokala motsvarigheter på flera håll i riket. Chydenius tal i Gamlakarleby var ett i en lång rad av andra motsvarande tal som hölls vid olika festtillfällen i andra städer på själva kröningsdagen, efter den, på tacksägelsedagen och senare på årsdagen för kröningen. Tal, skaldekväden och lyckönskningar som trycktes finns bevarade från festligheter vid universitet och gymnasier, i kyrkor, skolor, sällskap och akademier, frimurarloger, rådhus och på flera and­ra ställen. Genom att trycka dessa hyllningar till kungen, och skildringar av fester som hållits till kungens och drottningens ära, präglades och spreds bilden av den milda konungen som hyllas av sitt folk till flera mottagare än dem som var närvarande vid de lokala högtidligheterna. För talarna och skribenterna var ett lyckat skaldestycke eller ett vackert tal till kungen utgivet i tryck ett eftertraktat visitkort med vilket man kunde skapa kontakter och göra sig bemärkt hos möjliga beskyddare som kunde gynna ens fortsatta karriär.

Chydenius tal trycktes hos Lars Salvius i Stockholm. Talet kom till Salvius genom mellan­händer. Chydenius sände hösten 1772 sitt tal till vännen, rikshistoriografen Anders Schönberg, med förhoppningen att denne skulle åta sig att trycka texten. Schönberg sände det vidare till Veten­skapsakademiens sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin som ombesörjde tryckning hos Lars Salvius. I ett brev från Chydenius till Wargentin 1773 framkommer att den senare har granskat talet och infört ändringar. Vilka dessa ändringar var och huruvida Chydenius själv, eller Anders Schönberg, redan tidigare hade gjort förändringar i texten kan inte sägas med säkerhet eftersom den ursprungliga handskriften inte har bevarats. Den tryckta versionen av Chydenius tal publicerades först på senhösten 1772, efter Gustav III:s statskupp den 19 augusti. I den tryckta versionen som utkom i ett skede då kungens ställning hade blivit starkare än i maj 1772, då den frihetstida författningen ännu var rådande, har de politiska resonemangen sannolikt tydliggjorts och vinklats åt ett håll som inte var möjligt i maj 1772. De politiska diskussionerna, begreppen och konflikterna från tiden runt 1772 känns igen i talet som rätt så oförblommerat kritiserar de frihetstida förhållandena. Chydenius talar om egennyttan, regeringssjukan och regeringslystnaden hos undersåtarna, vilket var en typisk kritik mot den frihetstida politiken som också Gustav III använde för att legitimera statsvälvningen. Att den sanna och goda friheten tyglades av lagen och rätten på det sätt som den gustavianska regimen gjorde var ett axiom hos Gustav III och upp­repades i tal och texter som stödde hans regim. Begreppet medborgare som under 1700-­talets andra hälft ökade i användning (i betydelsen person som arbetar för det gemensamma goda, samhällets bästa) hör till de begrepp som kungen använde med förkärlek, och det förekommer också i Chydenius tryckta tal på flera ställen. Talet åberopar även att det svenska folket fötts till frihet, vilket var en omhuldad politisk utgångspunkt under frihetstiden som Gustav III sedermera övertog i sitt politiska språk.

Talet hyllar i § 11 Gustav III:s sparsamhet och berömmer de inskränkningar i hovhållningen som skett. Det faktum att kungen vid sitt trontillträde 1771 avskedade änkedrottningen Lovisa Ulrikas franska teatertrupp beskrivs som ett exempel på de ”kostsamma nöjen” som kungen försakade, vilket ter sig lustigt med tanke på att den senare starka kritiken mot Gustav III ofta tog fasta på just hans intresse för teater och teatrala evenemang som riddarlekar som var dyra och tidvis tog mycket av kungens och hovfolkets tid. Å andra sidan kom kungens engagemang för den svenska teatern och musikdramatiken senare också att användas som argument som talade för honom.

Chydenius har möjligen inte känt till kungens starka intresse för teater som förvisso fanns redan då. Att Schönberg och Wargentin inte skulle ha känt till Gustav III:s dramatiska projekt är inte lika sannolikt. Man måste komma ihåg att talet, både i talad och tryckt form, var en retorisk och politisk text, vars syfte inte var att reda ut sanna fakta om den nykrönta konungen. Syftet var att hylla monarken, på ett övertygande sätt skildra hans dygder och genom språket skapa en upphöjd upplevelse för åhörare och läsare. I den tryckta versionen har ambitionen att tala för statsvälvningen uppenbarligen varit stark.

Som präst var Anders Chydenius väl skolad i vältaligheten och hans tal följer retorikens regler och råd. Eftersom talets ämne är kungen och hans kröning är talet avfattat i den höga stilen med drastiska utrop, höga dygder och genomtänkta omskrivningar och stilfigurer. På denna stilnivå fick inga vardagliga ord eller formuleringar förekomma. Talets inledning följer också retorikens föreskrifter för hur man etablerar kontakt och gör publiken välvilligt inställd till talaren och hans ämne. Chydenius visar ödmjukhet inför uppgiften att tala, förklarar sig ha ringa förmåga och pekar på ämnets lyskraft. Han involverar publiken i uppgiften att visa på Gustav III:s storhet. En återkommande figur som Chydenius använder sig av i sin argumentation är polariseringen mellan den goda fursten – representerad av Gustav III – och den onde härskaren, tyrannen. Genom att skapa en motbild kan hans bild av den goda kungen lysa klarare. Det var ett grepp som Gustav III också använde sig av i många sammanhang.

Det sätt på vilket Chydenius tal explicit skildrar drag hos den goda och dåliga, eller onda, furs­ten inbjuder också till tolkningen att Chydenius därvid ville markera hur han önskade att Gustav III skulle styra över sitt rike, med dygd, kärlek, rättrådighet och sakkunskap. Säkert kan man här finna ett stråk som talar om vad Chydenius såg som en god konungs kännetecken. Han lyfter fram Gustav III som en furste som vill vara sina undersåtar till nytta, som talar väl och tänker väl, och som inte har förbländats av hovlivets ”prunkande fåfänga” utan har undersökt sitt eget och andra riken och studerat dem med förstånd och eftertanke. Talet framhåller också att den goda fursten inte låter sig förledas av smicker eller håller sig med gunstlingar, utan följer rikets lagar och talar för dem som inte kan föra sin talan själva. Kanske är det också inom ramen för detta man ska förstå talets passage om teatern som ett kostsamt nöje som Gustav III försakar.

HT

Litteratur

Alm, Mikael, Kungsord i elfte timmen. Språk och självbild i det gustavianska enväldets legitimitetskamp 1772–1809, Stockholm: Atlantis 2002.

Christensson, Jakob, Lyckoriket. Studier i svensk upplysning, Stockholm: Atlantis 1996.

Granberg, Gunnar, Gustav III – en upplysningskonungs tro och kyrkosyn, Studia ­Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 40, Uppsala: Uppsala universitet 1998.

Johannesson, Kurt, Retorik eller konsten att övertyga, 1:a uppl. 1990, Stockholm: Norstedt 2006.

Mattsson, Annie, Komediant och riksförrädare. Handskriftcirkulerade smädeskrifter mot Gustaf III, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 45, Uppsala 2010.

Skuncke, Marie-Christine & Anna Ivarsdotter, Svenska operans födelse. Studier i ­gustaviansk musikdramatik, Stockholm: Atlantis 1998.