Till de offentligt hållna tal av Anders Chydenius som finns bevarade hör det han på befallning av landshövdingen Adolf Tandefelt och i egenskap av kontraktsprost höll den 12 april år 1786 på avrättningsplatsen i grannsocknen Kronoby som hörde till hans prosteri. Soldaterna Matts Hjelt, Abraham Frodig och Petter Lindström hade gjort sig skyldiga till mord, rån och mordbränneri på barnläraren Johan Mattsson och hans hustru Anna Tammerin och dömdes därför av Vasa hovrätt att mista högra handen, halshuggas och steglas. Enligt 1686 års kyrkolag var det prästens uppgift att efter avrättningen hålla ett tal, i vilket han skulle varna folket för brott, laster och ogudaktighet samt uppmuntra till en kristen och anständig vandel. Han fick varken urskulda brotten eller klandra det dödsstraff som den skyldige fått. Chydenius tal trycktes på både svenska och finska, antagligen för att i avskräckningssyfte sprida en sanningsenlig information om dåden och de straff som var förenade med dem. I sitt starkt känsloladdade tal gick han i detalj igenom vad som hade hänt och hur brutalt och hänsynslöst förövarna hade handlat mot oskyldiga människor som tjänat samhället. De skyldiga hade inte bara i dopet genom sina faddrar avsvurit sig djävulen och alla hans gärningar och personligen förnyat sitt löfte vid konfirmationen utan också som soldater svurit ed på att vara sin konung och riket trogna och med liv och blod försvara sitt land. I stället hade de steg för steg gått allt längre på syndens väg och till slut blivit ”ursinniga willdjur”. Detta beteende hade inte bara resulterat i mord, rån och brand utan också i en rädsla i samhället över att detsamma kunde hända andra oskyldiga människor. Både förnuft och uppenbarelse fördömde dylika ”grufweligheter”. I talet vände han sig därefter separat till närvarande grupper av människor: ämbetsbröderna, föräldrarna, de unga, soldaterna och den övriga menigheten. Chydenius talar också om att han besökt förövarna i fängelset och att de inte bara bekänt sina synder utan också förmanat de församlade på Gamlakarleby torg åtta dagar tidigare att inte följa deras exempel.
På Chydenius tid var det två straffrättsliga principer som genomsyrade kyrkolagen av år 1686 och 1734 års lag, nämligen vedergällningsprincipen och avskräckningstanken. Den förstnämnda principen finns tydligt uttalad i Gamla testamentet i det femte budet och i Moseböckernas uttolkningar där liv skulle sonas med liv (3 Mos 20 och 4 Mos 35:30–33). Det sistnämnda avsnittet citerades av Chydenius. För att nå försoning krävdes vedergällning – ett straff i paritet med brottet – för att Gud skulle blidkas. Intressant nog anknyter Chydenius också till bibelord där det heter att man inte skall hämnas, vilket tyder på att han förhöll sig restriktiv till vedergällningstanken även om han inte kunde ta direkt avstånd från den eftersom den fanns klart uttryckt i gällande lagstiftning och kyrkolagen direkt förbjöd honom att ta ställning till straffet. Talet ger flera belägg för att han i själva verket prioriterade avskräckningstanken. Utmärkande för den av naturrätten påverkade uppfattningen var att straffet snarare tillfredsställde inomvärldsliga och samhälleliga behov i form av ordning, säkerhet och brottslingens förbättrande. Chydenius underströk i sitt tal att förnuft och uppenbarelse gemensamt fördömde det grymma brottet, d.v.s. han nöjde sig inte med det naturrättsliga perspektivet. Han skildrar de avskyvärda brotten på ett påfallande konkret och ingående sätt. Han vill ”öka den rysning” som åhörarna redan kände och framhäver att brotten rubbat tryggheten och ordningen i hela samhället och att de förorsakade en vidare skada än den som drabbat de mördade makarna. Hans uppfattning är anmärkningsvärd och avviker från majoritetens uppfattningar i prästeståndet. Detta framgick klart vid riksdagen 1778–1779 där Chydenius var närvarande och där ett omfattande reformarbete av strafflagstiftningen ägde rum och frågan om dödsstraff diskuterades. Prästeståndets principiella ståndpunkt till dödsstraff var att det skulle kvarstå i alla tider eftersom det var stadgat i Guds lag och den avskräckande effekten ansågs viktig. Chydenius intresse under riksdagen gällde primärt andra frågor, bland dem legohjonsstadgan och religionsfriheten, men han hade givetvis möjlighet att följa med debatten i frågan och blev medveten om de problem som var förknippade med dödsstraffet. Antagligen blev han också påverkad av att Gustav III vid riksdagen föreslog att straffet skulle tas bort för vissa brott, däribland barnamord och trolldomsbrott. Upplysta nationer i Europa hade redan avskaffat straffet för trolldomsbrott och det var enligt kungen vanhedrande att svensk lagstiftning fortfarande innehöll straff mot sådant som var baserat på inbillning.
I den finska versionen av avrättningstalet används huvudsakligen tidstypiskt skriftspråk. Ortografin är oregelbunden och följer inga fasta normer. Vokallängden är till exempel inte konsekvent utmärkt, särskilt inte längre fram i ordet än i den första stavelsen. Bokstaven w utmärker i regel konsonanten v och ks utmärks med bokstaven x. I vissa konsonantkombinationer används mjuka klusiler: esiwalda, kuinga, omatundo. Sammansatta ord skrivs ibland ihop, ibland som två ord: mestaus paikalla, wiina kupin, myllyn kiwi. Pluralformen för tredje person imperfekt avslutas endast med ett –t, till exempel he ilmoitit, neuwottelit, päätit.
Satsbyggnaden uppvisar många drag hämtade från svenskan. Vid den här tiden betraktades dessa drag som en del av normalt finskt skriftspråk. Ställvis används till exempel emfatisk upprepning av subjektet medelst ett anaforiskt pronomen: Murhajat he anowat ruokaa; nämät rauhan ja wapauden wartijat, he itse pistäwät puukon. I texten finns också passivkonstruktioner med agent som är främmande för finskan: Nytt arkut ja lukut murhailda awattiin; He herätettiin murhamiesten kolinalda. I det sistnämnda exemplet motsvarar översättningen inte riktigt den svenska originaltextens ”De wäckas af bullret”. Detta och andra motsvarande ställen visar att texten inte är en slaviskt gjord översättning, sådana som translatorerna vid de kungliga kanslierna ofta gjorde vid den här tiden.
Den finska versionen av avrättningstalet innehåller många drag som var typiska för österbottniska skribenters språk vid den här tiden. Mellan vokalerna finns ett bevarat h, som försvunnit från de flesta andra dialekterna och från allmänspråket, till exempel murtanehet, rikkahan, seurahansa. Den så kallade konsonantförlängningen, som utvecklats ur en tidigare k-konsonant på ordslutet, betecknas någon gång med t, såsom i titelns puhet. Motsvarande form i finskt allmänspråk skulle vara puhe med vokalslut. Allmänspråkets konsonantkombination ts motsvaras ibland i avrättningstalet av det dialektala tt, såsom i orden askaroittemaan, ittepintaisuudessansa, ylittenne. Vokalkombinationerna –ea, –eä i allmänspråket motsvaras av de österbottniska –ia, –iä, såsom i hirwiä, kauhiasta, wiriästi.
Ovannämnda dialektala drag förekommer i många dåtida författares skriftspråk, men bland de ord som används i avrättningstalet finns också några mer ovanliga ord som senare har upptecknats särskilt i de österbottniska dialekterna. Exempel på sådana är kammauttaa (skrämma), kauhittaa (förfära) och peräseltään (i rad, efter varandra). För vissa ord i talet finns det inte belägg i några andra gamla källor. Till dessa hör verbet kesustua (kesyyntyä, bli tam) och korttipoko som benämning på en ivrig kortspelare. Dessa finns inte ens i det stora manuskriptet till Rantsilakaplanen Christfrid Gananders finsk-svenska ordbok som färdigställdes vid ungefär samma tid som avrättningstalet skrevs.
Interjektionerna ach! och o! och adverbet nytt är exempel på ålderdomliga skrivsätt typiska för det religiösa språket. Kännetecknande för det religiösa språket som grundar sig på de sydvästliga dialekterna är även konditionalformerna i svagt stadium, såsom en minä tahdois (= tahtoisi), he ymmärräisit (= ymmärtäisivät), och sättet att använda ordet ehkä i betydelsen ’vaikka’ (trots att). Konstruktionen pitää tekemän som är mycket vanlig i det religiösa språket förekommer i många bibelcitat och på andra ställen i avrättningstalet: Ei sinun pidä warastaman, ei sinun pidä tappaman; murha ja ryöwäys piti salattaman.
Trots att det i texten förekommer vissa språkliga drag som känns främmande för nutidsfinskan står det ändå klart att författaren har haft goda kunskaper i finska och behärskat språket väl. Utöver några smärre tryckfel finns det inga grammatikaliska fel i texten. Den språkliga framställningen är stark och färggrann. Valet av böjningsformer och sättet på vilket de bildats grundar sig på en infödd talares språkkänsla. I brist på finskspråkigt jämförelsematerial är det omöjligt att utom allt tvivel bevisa att texten är skriven av Chydenius, men de enskilda dragen ger all anledning att anta att så är fallet.
Gustav Björkstrand och Kaisa Häkkinen
Litteratur
Björkstrand, Gustav, Försök till ny redaction af kyrko lag för Finland. En källkritisk utgåva av ärkebiskop Jacob Tengströms kyrkolagsförslag 1825 och 1829 jämte Förslag till ny Prestvalsförordning i Finland, Helsingfors: Finska kyrkohistoriska samfundet 1998.
Björkstrand, Gustav, En kyrkolag i samklang med tidens verkliga behov. Den av ärkebiskop Jacob Tengström ledda kyrkolagskommitténs försök att utforma en ny kyrkolag för Finland i komparativt perspektiv, Helsingfors: Finska kyrkohistoriska samfundet 2007.
Kongl. maj:ts kyrckio-lag och ordning 13.9.1686.
Nordbäck, Carola, Lycksalighetens källa. Kontextuella närläsningar av Anders Chydenius budordspredikningar, 1781–82, Åbo: Åbo Akademis förlag 2009.
Sweriges rikes lag gillad och antagen på riksdagen 1734, Stockholm: Hartwig Gercken 1736.