Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works

Kommentar till Svar på frågan angående kärrors förbättring



Av Vetenskapsakademiens två prisfrågor 1763 handlade en om förbättring av kärror. Bakgrunden till akademins fråga var att det dåtida svenska transportsystemet ännu var jämförelsevis outvecklat. Hjulfordon spelade vid mitten av 1700-talet mindre roll än vad man kanske föreställer sig i dag. De vanliga sätten för människor att ta sig fram sommartid var att gå eller rida. Även varutransporter skedde ofta på hästryggen, genom klövjning. Många skogsbygdsbönder ägde över huvud taget inga hjulfordon, på grund av bristen på framkomliga vägar. Inte minst i de nordliga och höglänta delarna av det svenska riket spelade vintervägarna stor roll. Särskilt på slättbygderna och i sommarväglag var dock hjulfordon vanliga transportmedel, men vägarnas skick och fordonens kvalitet höll länge tillbaka storleken på lassen. Det fanns alltså utrymme för förbättringar av fordonen, men vägförbättringar var en minst lika viktig fråga.

Vetenskapsakademiens prisfråga gick ut på att konstruera en kärra som lika lätt kunde dra ett lass på ca 600 kg (70 lispund) som det gick att med en kärra av gammal modell dra ett lass på 340 kg (40 lispund). Det är inga små kärrlass det talas om: i en så kallad betingslära från 1780 räknar man med att efter två hästar normalt kunna frakta tre tunnor råg vilket motsvarar drygt 350 kg.1 Uppenbarligen avses då en vagn (ett fyrhjuligt fordon), inte en kärra (ett tvåhjuligt fordon) som i akademins prisfråga. Då vagnar i regel kunde ta större lass än kärror, som vanligen var förspända med endast en häst, understryks att Vetenskapsakademien diskuterar mycket stora kärrlass.

Första pris i tävlingen gick till den välkände lantmäteriingenjören Jacob Faggot, medan Anders Chydenius och en annan finländare, Jacob Gadolin, fick ett delat andra pris. Endast Faggots och Chydenius svar trycktes, eftersom Gadolin själv upptäckte ett räknefel i sin uppsats och begärde att få manuskriptet i retur. Chydenius blev missbelåten med utslaget och kritiserade starkt Faggots reformkärra i ett brev till akademins sekreterare, Pehr Wargentin.

Det exempel på en gammal arbetskärra som Chydenius utgår från har järnskodda hjul med 1,24 meters diameter, monterade på en träaxel. Den nya kärra Chydenius konstruerar har järnskodda hjul med en tredjedel större diameter (1,63 meter) monterade på en hjulaxel av järn. När Chydenius jämför hur mycket dragkraft som går åt för att sätta de två kärrorna i rörelse, går han till verket med vetenskaplig noggrannhet. Han placerar i tur och ordning kärrorna på några brädor och ansluter dem med rep som löper över ett hjul till tyngder vars storlek kunde regleras. Då båda fordonen först jämfördes olastade och med hjulnaven osmorda blev resultatet att det gick åt lika stor dragkraft för att sätta dem i rörelse: 15 kg omvandlat till moderna mått. Då vardera kärran lastades med 40 lispund (340 kg) gick det åt 31 procent mindre dragkraft (23 mot 34 kg) med den nya, storhjulade kärran och då de lastades med 70 lispund (595 kg) gick det åt 46 procent mindre dragkraft (28 mot 51 kg) med den nya kärran. Om hjulnaven rengjordes och smordes på båda kärrorna blev skillnaden större: 36 resp. 50 procent mindre dragkraft med den nya, storhjulade kärran beroende på lassets storlek. Lastad med 70 lispund kunde den nya kärran bringas i rörelse med 20 procent mindre dragkraft än vad den gamla kärran krävde lastad med 40 lispund. Därmed var Vetenskapsakademiens kriterium uppfyllt med råge. Otvivelaktigt spelade de stora hjulen roll för resultatet – även Faggots vinnande bidrag beskrev en kärra med mycket stora hjul.

Såvitt bekant vann sådana här storhjulade fordon inget insteg som allmänt använda arbetsfordon. Man kan fråga sig varför, om de krävde mindre dragkraft. En orsak är uppenbarligen att skillnaden i dragkraftsåtgång mellan den gamla sortens kärra och den av Chydenius föreslagna ökade med lastens tyngd och framför allt visade sig vid betydligt större lass än de som var vanliga på kärror vid denna tid. Hur stora lass det var lämpligt att ta berodde nämligen inte bara på den dragkraft som gick åt på plant underlag, som i Chydenius prov. Den nordiska terrängen är ofta backig, och i uppförsbackarna torde en last på sexhundra kilo ha varit i stort sett lika kännbar oberoende av hjulstorleken (en invändning som Chydenius i sin skrift inser kan komma men som han bara delvis lyckas bemöta). Man kan också fråga sig hur hållbar Chydenius kärrkonstruktion var. Påfrestningen i sidled på de stora hjulen måste bli stor. Vidare kan man fråga sig om vägarna var lämpade för sådana här fordon som på grund av sin större höjd var mer benägna att välta. Vältningsolyckor var nämligen ingalunda okända ens med de då existerande, mer låghjulade typerna av vagnar och kärror. Chydenius prövning av sin kärra var på sitt sätt mycket noggrann, men den uppfyllde knappast kraven på att efterlikna realistiska förhållanden som vi nog ser som ett naturligt inslag i teknikprövningar i dag.

CJG

Litteratur

Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia 3. Den agrara revolutionen 1700–1870, Stockholm: Natur och Kultur 2000.

Landtbruks-lexicon, Stockholm 1825.

Lindroth, Sten, Kungl. Vetenskapsakademiens historia 1739–1818, Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien 1967.

Minnesskrift med anledning av den svenska befolkningsstatistikens 200-åriga bestånd, Stockholm 1949.

[Modéer, Adolph,] Handbok i enskilta hushållningen. Innehållande huru mycket arbetsfolk, samt tid och ämnen til åtskilliga göromål erfordras och åtgå, i städer så wäl som på landet; jords och kreaturs afkastningar; utsäden och foder, m. m., Stockholm 1780.


  1. Handbok i enskilta hushållningen (1780), s. 29. I ett motsvarande arbete utgivet 1825 beräknas man på en med två hästar förspänd vagn kunna lasta 4 tunnor råg, vilket bör göra 470 kg. Landtbruks-lexicon (1825) s. 17. Vikt per rågtunna (118 kg) enligt Minnesskrift med anledning av den svenska befolkningsstatistikens 200-åriga bestånd (1949), s. 181.